Tankar om ting

vikten, vågen och vikten av vikten

På ”mitt” gym står det en våg innanför dörren. Alltså innanför som i att man nästan snubblar över den när man går in. För en majoritet (sorgligt nog) påminner den nog mest om varför man är där – man ska jobba med något man är missnöjd med. Oavsett om det är upp eller ner man vill så är det allt som oftast pga vikten folk kommer till gymmet.

För det första tycker jag det är sjukt sorgligt att man ser träning som något jobbigt och något man gör som ”straff”, eller för att senare ”få” äta/slappa. För det andra kan jag väl känna att de som vill hålla koll på vikten, ja de har nog en våg hemma. Kan för mitt liv inte förstå varför det måste stå en våg innanför dörren på gymmet.

När jag avslutar mina pass, gör jag det oftast med stretch eller lite magövningar ”i hörnet”, där man har full utsikt över ingången och just vågen. Jag kan meddela att man på en microsekund kan avgöra huruvida vågen visade positiva eller negativa besked när folk kliver upp på den, ner igen och sedan går mot de olika träningsdelarna av gymmet. Och oavsett vad den visar undrar jag om det verkligen kan gynna ett kommande pass att veta? Om man ser siffror man vill se, då kanske man kör lugnare (medvetet eller ej, men någonstans sitter det ju att man är på rätt väg och det blir lätt att hjärnan tänker att ”man har marginal..”) – eller om den visar tråkiga siffror, ja hur jävla taggad blir man då? Ursäkta mig, men om man från början har lite tungt med att ens ta sig till gymmet, sedan kliver upp på vågen som står där som en hånfull reminder, och ser att man är ännu lite längre ifrån sina mål, ja jag tror ju att det finns bättre sporrar i alla fall.

Jag väger mig i princip aldrig mer. Jag höll lite koll när jag gick ner (men bara hemma, vägde mig aldrig på gymmet) men jag gjorde det enbart vid tillfällen jag var på bra humör och hade planer. Dvs jag lämnade inte utrymme till hjärnspöken, åt vilket håll vågens siffror än rört sig så ville jag ha en bra dag som skulle gynna mig och mitt mående. Sedan jag nådde min normalvikt har jag vägt mig ännu mer sällan, och sedan jag började bygga upp min kropp igen har jag låtit vågen stå ännu längre in i förrådet. Igår fick jag en kommentar där avsändaren frågade hur mycket jag vägde nu. Av en händelse vägde jag mig för någon dag sedan, vilket var första gången på månader.

Sedan i.. februari, tror jag, har jag gått upp 8-9 kilo. Haha. Fick lite utav en chock när jag ställde mig på vågen faktiskt… i början av sommaren vägde jag kanske 4 kilo mindre än idag. Men jag är inte synbart större. Jag har liksom inte blivit tjockare, faktiskt. Jag har ätit så väldigt mycket mer senaste tiden, tränat hårdare och målet har ju trots allt varit att bygga muskler, få mer definition och att bli starkare. Så jag är väl typ ”kompaktare” nu, ”tightare” eller vad man ska kalla det. Och jag lyfter trots allt ungefär dubbelt så mycket i det mesta jämfört med för ett halvår sedan 😉

Hur som helst. Jag hann bli lite deppig av vad vågen visade, mest för att jag inte visste hur jag borde reagera, jag hade ju ingen ”önskan” när jag klev upp på den. Jag har inte tänkt så mycket på min vikt senaste tiden, utan istället fokuserat på min ökade styrka, musklernas definition, och inte minst mitt ökade välmående. Så att plötsligt se nästan 10 kilo plus gjorde mig nog mest rädd; tänk om jag utan att märka det går upp ytterligare 30 kilo och är tillbaka där jag var för 1,5 år sedan? Det är egentligen inte så konstigt kanske. Men efter både en och två kropps-scaningar i spegeln kan jag lugna mig själv med det faktum att jag faktiskt inte är större, och definitivt inte lösare eller tjockare. Däremot ser jag starkare ut. Inifrån och ut. Så jag struntar högaktligen i vad vågen visar.

Med det sagt undrar jag hur bra gymmets besökare, som fått för sig att träningsresultat mäts bäst just på den där vågen innanför dörren, hanterar siffrorna. Så länge man prompt ställer sig där, träning efter träning, så ger man ju dessa siffror tillåtelse att ha betydelse, att påverka och i värsta fall också att trycka ner. Så himla onödigt, och hade jag fått bestämma hade den där vågen rykt från gymmet direkt.

Du kanske gillar

9 Kommentarer

  • Svara
    Martina
    26 september, 2012 at 10:01

    Så himla bra inlägg. Och nog välbehövligt för mig att läsa.

  • Svara
    m
    26 september, 2012 at 10:21

    Fanny! Jag tänkte bara meddela dig att jag, efter en depression och ÄS UNS – vägde 75-77kg till mina 162 cm. Detta klassas ju som övervikt, givetvis. Vad jag såg i spegeln var en fet jävla valross och då är ändå inte den viktklassen den mest extrema. Nåja. Efter att ha sett att du tagit dig ur skiten (har följt din blogg slaviskt i, jag vet inte ens hur många, år efter år och beundrat dig å avskytt dig (avund, förstås) men trots allt hittat tillbaka och dragit lärdom av dig) tänkte jag att… ja, men kan den här tjejen klara av att rycka upp sig och äta hälsosamt och därmed BLI hälsosam – då borde väl kanske jag också kunna. Tänkte tanken ett tag… slog bort den å försökte inte ens.
    Sen upptäckte jag att jag fått bristningar på ställen jag bara sett på människor med gigantiska bukar (vi snackar bukfetma) och då kände jag att, nä, nu ska jag lägga av med den här ältningen och all jävla skitmat.

    Sagt och gjort! Idag äter jag enligt kostcirkeln, tränar 3-5 gånger i veckan (medel- till hårdträning). Jag slutade med rökning, godis varenda dag å försöker till och med låta bli det när jag bara känner att sockermanen i mig säger ”GEEEE MIGGGGGG choklad”. Då undrar du givetvis vad för resultat jag sett?
    Jo! Idag väger jag 60kg, är 14 cm mindre i midjan och framför allt: jag kan se mig själv i spegeln utan att skämmas till döds. Jag kan känna mig stolt över att jag lyckats åstadkomma så pass mycket jag gjort, ändå. 15-17kg på ett halvår tycker jag är bra presterat!

    Och nu, för att inte flyta iväg alltför långt med den här boken till kommentar vill jag bara säga att: i mina ögon sticker det till väldigt ofta när jag läser den här bloggen. Men det beror inte på något annat än avund då jag har mina dagar då jag bara känner att nä, fan nu orkar jag inte mer. De dagar jag är mig själv igen inser jag vilken fruktansvärd inspirationskälla du är. Det är helt fantastiskt. Du är en fin, klok människa som förtjänar ett fantastiskt liv! TACK för att du är den du är – tack för att du fått mig att välja den hälsosamma vägen.

    Tack för en grym blogg, både din privata och din träningsblogg – tack för alla inspirerande bilder, texter och tack – för allt.

    /En som idag längtar efter att gå till gymmet och svettas 2L istället för att tänka ”åh om jag tränar såhär mycket kan jag äta 1 snickers”.

    • Svara
      Erika
      26 september, 2012 at 10:56

      Vilken underbar och ärlig kommentar!

    • Svara
      m
      26 september, 2012 at 11:30

      Missade att skriva en liten piece: (…) Men det beror inte på något annat än avund då jag har mina dagar då jag bara känner att nä, fan nu orkar jag inte mer. Och då kommer du med dina peppinlägg om att man ska tänka positivt, när allt jag vill göra är att ge efter och låta den besatte sockerdjävulen ta över igen – alternativt dunka huvudet i väggen. Å därför blir jag arg och irriterad, sedan när jag fått i mig vettig mat och blodsockret stabiliserats inser jag ju att, fan, du har ju rätt!

  • Svara
    Erika
    26 september, 2012 at 10:55

    Bra tankar om ett viktigt ämne!
    Siffrorna på vågen är verkligen ointressanta, och kanske ännu mer för en ”tränande”. I det stora hela är det ju absolut ett ”mått” att gå efter, men det är ingenting i jämförelse med hur dessa siffror påverkar oss psykiskt. Hur vi, som du beskriver, tränar efter vad vågen visar för dagen.. Idioti!

  • Svara
    namie
    26 september, 2012 at 12:04

    Mycket bra inläggg!
    Det är ju inte siffrorna som gör något för hälsan. Det är vad du gör som påverkar hälsan. En vän till mig försöker gå ned i vikt och väger sig varje dag. Först vägde hon sig på morgonen, men insåg sedan att det ofta gjorde henne ledsen då det ibland visade högre än dagen innan. Så nu är det efter träningen som gäller, fortfarande varje dag. Enligt mig är det ingen bra metod och jag önskar att hon skulle sluta kolla på vikten för att faktiskt må bättre. För att låta siffrorna ta över är inge bra!

  • Svara
    Frida
    27 september, 2012 at 10:13

    Jag har läst din blogg sedan någon gång i våras skulle jag tro men har aldrig lämnat en kommentar. Nu skulle jag bara vilja säga att jag varje gång jag klickar mig in här blir genuint glad över hur ”vettig” du är. Jag Älskar inlägg som dessa!

    • Svara
      roethlisberger
      27 september, 2012 at 10:24

      TACK, kommentarer likt dessa värmer något otroligt! Vill gärna vara vettig 😉 hehe, nej men helt allvarligt uppskattar jag enormt att du tagit dig tid att skriva dessa rader, tack och ha en alldeles strålande dag! 🙂

  • Svara
    Lina
    28 september, 2012 at 20:07

    Tack för ett otroligt viktigt och bra inlägg! Det är läskigt vad siffran på vågen kan göra med vår tankar och vårt välmående.
    När jag läst din blogg har jag många gånger tänkt att du är väldigt smal och undrat om du har anorexi. Du måste ha varit för mager då du vägde 7 kilo mindre. Jag tror helt klart din kropp behövde en viktuppgång. Det klär dig! Du ser starkare och sundare ut. Men framförallt tycker jag att du har en sund inställning och det är det som är viktigast. Du är en sann inspirationskälla och jag blir ofta berörd av dina kloka inlägg. Så länge du mår bra, känner att du äter bra och får resultat av träningen så spelar ju vågen ingen som helst roll. Låter klokt att låta den stå kvar i garderoben!

Lämna ett svar till namie Avbryt svar