Före - efter Frågor och svar Resan

svar på frågor om min sjukdomshistoria och vården

Nu ska Ida få svar på sina fråger hon skrev under frågestunden, det var väl på tiden va!? Hehe, men det var alltså massa frågor i en, och jag ville svara ordentligt. Så, här kommer det, och jag har kortat ner frågan lite. Eller, rättare sagt har jag tagit bort det som inte var frågor, både för Ida’s skull (nu när jag gör ett eget inlägg för hennes frågor måste ju inte en del ”privat” stå med, tänkte jag), och för att det hela skulle bli lite mer lättläst. Längst ner står några mycket viktiga meningar, som jag ber er läsa om ni planerar att ha åsikter som detta inlägg 😉

Hej Fanny!
Får börja med att skriva att du är otroligt stark som har lyckats komma så långt och vågar stå på dig och skriva om det som du tror på trots folks ogillande.

Jag undrar nu om du skulle kunna skriva om din tid då du låg inne på BUP- akuten. Vad dina upplevelser och åsikter är om den vård du fick och (iinte fick?) när du var sjukast i din anorexia.
Jag gick i dagvård på ätstörningsenheten, dvs mellan 8-15 vardagar. När jag efter ett år inte var friskare utan vägde ytterligare tio kilo mindre bara flyttade de mig till BUP-akuten (som ligger vägg-i-vägg). Jag visste inte om det när jag åkte in på morgonen. Personalen på akuten håller inte på med ätstörningar, utan det handlade då mest om att jag skulle ”förvaras” någonstans. Varken där eller på ätstöningsenheten ingår samtal, man ska bara äta och gå upp i vikt, sedan ut och vara ”frisk”. Dvs hela systemet suger. Jag fick en plats på ett riktigt anorexicenter som ansåg att jag var i behov av 24/7-vård, min familj kontaktade detta center ”i smyg”. Mina läkare vägrade skicka remiss, trots att de själva inte erbjöd någon vård, utan stängde in mig bland svårt sjuka med en personal som inte kan något om ÄS. Vad jag tycker om ”vården” jag fick? Jag fick ingen. De gjorde mig sjukare, olyckligare och förlängden vägen hit jag är idag något oerhört.Hur kom det sig att du blev inlagd? Var det pga din ätstörning eller fanns det andra orsaker med?
Min mamma ville inte ha mig hemma. Jag gick inte upp i vikt som alla ville och det var någon form av ”straff”, jag antar att jag skulle motiveras.

Hur såg dagarna ut, vad fick du göra och inte göra?
Frukost, vila, mellis, spela kort, lunch, vila, spela kort, mellis, spela kort, middag, vila, tv eller sällskapsspel, kvällsmål, sova. Repeat. Vila skulle jag göra i sängen en timme efter frukost, lunch och middag. Bara ligga rakt upp och ned. Fantastiskt kul. Ibland såg vi på tv på kvällen, men oftast valde nattpersonalen något tråkigt och ”vi ungdomar” spelade sällskapsspel istället. Det hände absolut ingenting. Jag fick inte gå ut, det fanns inga datorer, under dagarna var det tv-förbud, de flesta tidningar fick jag inte läsa (media-påverkan blabla, fråga mig inte ens..).

Hur var kontakten med psykolog/vårdare/läkare/sjukgymnasten m.m?
Obefintlig. Tills Åsa (dåvarande terapeut på Ätis) i princip tjatade sig till att få prata med mig. Hon tjatade alltså på övrig personal/läkare/översta hönsen, inte mig, jag hade ju bett om samtalsterapi jag vet inte hur länge..
Läkare hade jag flera, de kastade runt mig rätt bra och ett tag visste inte ens personalen på akuten vem jag ”hörde till”. Det var bara förvaring, som sagt.

Jag har förstått från tidigare inlägg att du är väldigt kritisk mot vården du fick när du var inlagd. Vad är orsakerna för detta? Någon speciell händelse/händelser?
Har det framgått i mina ovanstående svar kanske? 🙂

Hur var kontakten med din familj under tiden, fick du ta emot besök eller fick hempermisioner?
Jag fick hempermitioner efter någon månad. Då bara någon timme. Typ hem efter lunchvilan, äta mellis hemma, sedan tillbaka till middagen. Besök fick jag ta emot, men vad fan gör man med kompisarna inne på BUP-akuten? Några vänner kom regelbundet, fina fina vänner! Min familj hälsade sällan på.

Fick du någon specifik hjälp mot din ätstörning. Var det hårda regler med låsta dörrar vid toalettbesök, nätter osv?
Nej, de glömde ofta ge mig mellanmål eller näringsdryck, och jag kunde träna i smyg. Gömma potatisar. Spy upp mackor. Jag tror de kollade oss under natten, men jag sov ju så märkte aldrig något. Under ett tag hade de 24/7 bevakning på mig, dvs jag tvingades ha öppen dörr vid toabesök och dusch. Jag kunde ändå spy utan att de märkte något. De som hade andra problem märkte väl mer av de hårda reglerna. Exempelvis de som skadade sig, alla saxar, knivar, tändare etc var ju inlåst.

Jag läser även Ludmillad blogg, Linneas mamma. Gör du det med? Har läst vad jag tror var din förra blogg att ni låg inne samtidigt. Hur var din relation till henne, har du några specielle minnen av henne som du kommer ihåg extra starkt? Hur tog och fuck du reda på hennes tragiska bortgång? Var du tillfrågad eller tillåten att närvara vid hennes begravning? Läste att du besökte hennes hem och rum. Var det du eller Ludmilla som tog kontakt?
Linnea var den jag kom närmast under min tid på akuten. Hon var väldigt klar i skallen, även om hon mådde dåligt. Duktig och smart, en sådan där tjej man är avundsjuk på för att hon charmar alla och är bra på allt hon gör. Vi brukade spela kubb när det blev vår, och hon försökte förgäves lära mig spela gitarr.. haha. Jag minns mycket med Linnea, vi hade rätt kul ändå.
Jag läser inte Ludmillas blogg regelbundet, men kikar in då och då. Ibland gör det för ont. Ludmilla är en fantastisk människa, som gör något så bra av något så hemskt. Det behövs fler som hon!
Jag var på samma konsert som Linnea kvällen hon tog sitt liv. Morgonen efter ringde en gemensam bekant som gick i Linneas skola, där de berättat om vad som hänt. Jag kunde inte fatta att flickan jag såg dagen innan, som jag kommenterade ”såg så glad ut” var borta. På något sätt (det kanske låter hemskt men) kände jag en lättnad å hennes vägnar. Hon var ju så trött och olycklig. Nu slapp hon i alla fall det..
Jag var hemma hos familjen ett år efter, då jag skrev ett reportage om psykvården och följde upp vad Akademiska Sjukhuset gjort sedan självmordet. Det var ju massa anmälningar och så..

Vad är dina åsikter om psykofarmaka? Antidepressiva, åbgestdämpande, sömntabletter osv. Vilka mediciner har du själv testat, under hur lång tid och hur påverkade de dig?
Jag tror att man kan ha brister, och med hjälp av en medicin må mycket bättre. Själv hade jag för lite av kroppens naturliga sömnhormon, så när jag tillsatte mer av den löste det sig. Så enkelt, och ändå hade de först gett mig massa skit fullproppat av benzo tidigare.. jag har fått så mycket konstigt, minns inte namnet på hälften. Allt från antidepp, ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter osv osv.. jag kan inte uttala mig mer än att jag valde aldrig själv att ta dessa tabletter. Och då funkar det garanterat inte. Huvudet måste vara med, ni vet…
Jag fick en sömntablett som hette Stilnoct, den fick jag en psykos av, möblerade om hela mitt rum (och ställde sedan tillbaka allt) klockan fyra på natten. En annan, ångestdämpande tror jag, gav mig utslag och jag fick åka till akuten då min läkare visst ”glömt” varna om att den medicinen tydligen kunde göra så jag tappade allt hår och hud..

Sover du idag bra, är relativt ångestfri och saknar självskadetendenser?
Ja! Jag sover jättebra, är i princip ångestfri (den ”ångest” jag i viss mån har nu är helt ”annan” och mer ”normal”, if that makes any sense?) och har inte skadat mig på flera år 🙂

När skar du dig sist har du någon gång behövt sy/tejpa/limma sår och hur kom du ur ditt destruktiva beteende?
Det var som sagt flera år sedan, jag minns inte ens när… men nej, lite småtejp men ingen allvarlig lagning.

Jag vill sist men inte minst poäntera att det här var förr. Det känns som ett annat liv för mig idag, jag kan inte för mitt liv förstå rädslan för mat, och sorgen jag upplevde då. Jag är ett levande bevis på att anorexi är en sjukdom man har, inte något man är.

Du kanske gillar

22 Kommentarer

  • Svara
    Lina
    2 oktober, 2012 at 12:36

    Starkt av dig att dela med dig av dina erfarenheter Fanny. Jag kan inget annat än att hålla med dig- den vård som tillhandahålls för personer med äs borde inte få kallas vård. Jag har varit sjuk i många många år och den ”hjälp” jag fått har mer skälpt än hjälpt mig. Det är helt fel att tjejer med äs hamnar på psyk-avd för där mår man bara ännu sämre. Jag hade inga problem med tvångstankar och självskadebettende innan de la in mig, de problemen kommer efteråt till följd av allt jobbigt jag blev utsatt för under sjukhusvistelsen. Jag har tom legat inne på en avdelning där jag inte fick gå utanför rummet och inte titta på tv heller. Jag skulle bara ligga i min säng och vila och jag fick ingen som helst terapi. Allt handlade om att gå upp i vikt och äta. Men ska man bli frisk helt och hållet måste man ju se till de psykiska välmåendet och inte bara de fysiska. Alltför många äs-enheter jobbar på helt fel sätt anser jag. Man borde koncentrera sig på att få personen i fråga att själv vilja förrändra sin situation. Bra att du vågar ta upp de här frågorna för de är många som drabbas av fel vård. Men alla orkar ju inte prata om det och jag tror det är därför så mycket av det som är fel inom vården alldrig kommer fram i ljuset. Tack för att du är så öppen! Kram

    • Svara
      roethlisberger
      2 oktober, 2012 at 12:41

      Tack för din kommentar, och jag håller med dig till 110%. Det ÄR viktigt att folk får veta att det som kallas vård inte alls är vård, många som kommer till dessa enheter för HJÄLP, mår enbart sämre. Hoppas du mår bättre idag och bara fortsätter åt rätt håll!

  • Svara
    m
    2 oktober, 2012 at 12:42

    Väldigt intressant läsning! Det är skönt att du inte på något sätt försöker dölja att du mått dåligt en gång i tiden. Läste din blogg någon gång runt den där tiden… Det glädjer mig oerhört att du idag står på ett par stabila ben och idag verkar så himla säker och trygg i dig själv.

    Alla människor har brister, det gäller bara att försöka skugga dem genom att lysa upp sina bra sidor istället. Det lyckas du bra med Fanny!

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 09:05

      Tack! Roligt att du hittat hit nu, och du har helt rätt – det enda man ska fokusera på är alla ens bra sidor och egenskaper!!

  • Svara
    Alycia
    2 oktober, 2012 at 12:51

    Hej Fanny! Din historia är ruskigt lik min. Jag har också upplevt den bristande ”vården” som ätis har erbjudit, jag har också varit inlåst och bortglömd. Det hela slutade med att jag bara åt för att gå upp i vikt och komma därifrån. Jag ville inte ha någon vidare kontakt med BUP i Uppsala så jag är på sätt och vis fri från deras klor. Ätstörningens klor då? Haha, nja…

    Det känns som om jag kunde kommit ifrån det bättre utan deras så kallade hjälp. Det var verkligen den värsta tiden i mitt liv, jag kände mig så fruktansvärt meningslös och ignorerad. Som om jag inte hade ett skit att säga till om. De bryr sig inte, jobbet sköter de ej. Tycker synd om alla som kommer dit och får fel hjälp.

    Äntligen hittade jag din blogg igen, fortsätt briljera! <3

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 09:05

      Precis, tyvärr blir man talad över huvudet, ofta i tredje person som om man inte ens var i rummet.. och just det att man inte ÄR en sjukdom, glöms (eller ignoreras?) allt som oftast… sorgligt.
      Det värsta är just att själva orsaken till problemet, inte jobbas med. Det psykiska. HUR ska man kunna bli frisk från en psykisk sjukdom och må bra, om man INTE jobbar med det psykiska? Idioti!!
      Hoppas du mår bättre idag? Kram och kämpa på!

  • Svara
    Ida
    2 oktober, 2012 at 14:34

    Tack så hemskt mycket Fanny för dina utförliga svar och att du tog dig tid att svara på alla dessa frågor jag hade. För mig är det intressant att få reda på hur vården för ätstörda unga tjejer fungerar då ätstörningar finns i min egna familj. Du är en förebild som lyckats komma så långt och peppar andra till bättre mående via din blogg. Fortsätt kämpa för det di tror på. Du kommer komma långt med din vilja. Många kramar från Ida.

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 09:03

      Tack själv Ida, jag hoppas du och din familj kommer på rätt väg och snart mår bättre! Kramar

  • Svara
    Annie - Live it, Love it
    2 oktober, 2012 at 15:08

    Starkt att dela med dig av allt så öppet Fanny! Du är ett fantastiskt bevis på att man kan komma vidare och jag tror du kan hjälpa så många av att du vågar dela med dig av din historia på ett så öppet sätt!

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 09:02

      Tack så väldigt mycket Annie, dina ord värmer! Verkligen. Jag hoppas jag kan hjälpa och inspirera andra, ge lite hopp och styrka till dem som tvivlar på att man kan komma ur och ifrån ett dåligt psykiskt mående. Kram på dig

  • Svara
    Evelina
    2 oktober, 2012 at 18:33

    Jösses vad ”glad” jag blev av att du delade med dig av din historia. Det behövs. Jag läderimitation blogg som ren inspirationskälla, att man kan komma så långt. Att man faktiskt kan bli frisk även om det inte känns så. Tack Fanny, för att du ständigt delar med dig av dig själv till oss som kämpar, även om det Inte är vad din blogg handlar om.

    Och förresten, BUP är verkligen bristfälliga. Min mamma jobbar på BUP och var väldigt noga med att jag inte skulle han där. Vad säger det om BUP egentligen?

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 09:00

      Tack! Och ja, herregud vad hemskt det är.. jag vet sorgligt nog fler som jobbar/jobbat där som inte alls tycker det funkar bra, som verkligen till varje pris vill undvika att ”få dit” sina barn, eller andra nära och kära.. usch :/

  • Svara
    Malin Brinde
    2 oktober, 2012 at 19:33

    Hej tjejen! Jag beundrar dig för att du delar med dig av detta och jag beundrar verkligen din styrka! Jag blev tårögd när jag läste detta. Vilken resa du har haft och vad du har gått igenom mycket! Jag kan självklart inte jämföra min historia med din, för de är två helt olika och på sitt sätt unika. Jag har inte alls lika allvarliga ätstörningar som du har haft, om man kan säga så, men jag hade mitt sista besök på en ätstörningsklinik förra veckan, en helt sjuk känsla. Ett tag trodde jag aldrig att det skulle ta slut. Jag bara hoppades att jag en dag skulle vakna och alla tankar och all ångest var borta. Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar är rädslan och ångesten stark, andra dagar inte alls lika närvarande. Efter att ha läst detta och följt din blogg ett tag vet jag att det går. Du har gett mig en gnista av hopp, att fortsätta framåt de dagar då det är som svårast. Ville bara säga det! Hoppas allt är väl med dig! Tack för en bra blogg, supergoda recept och en inspiration som är enorm! Kram till dig 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 08:59

      Tack tack tack! Jag är glad om min historia kan inspirera andra, jag är starkare idag och vill så gärna att det jag fått gå igenom också kan ge andra lite styrka och hopp. Kram!

  • Svara
    Jessica pHdieten
    2 oktober, 2012 at 20:11

    Starka och fina Du! Härligt att du delar med dig <3

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 08:56

      Tack så jättemycket!! <3

  • Svara
    caam
    3 oktober, 2012 at 06:12

    Starkt att berätta. Främst reagerade jag på ”man ska bara äta och gå upp i vikt, sedan ut och vara frisk” och kände igen mig direkt.
    Jag gick till anorexi och bulimimottagningen i Göteborg ca 1 gång i veckan. Tack vare att jag rabblade upp all min kunskap om kost i samtalen med psykologer och dietister, och att jag hade någon sorts karriär inom orienteringen, fick jag träna och cykla vart jag än skulle.

    Hur som, jag levde ju inte efter min kunskap, så jag fick ju ”behandling”. Gick tillslut upp lite i vikt, sa att jag mådde bra, och när jag vägde ett x antal kg mer blev jag utskriven. Men frisk!? Nä. Ångesten och daltandet med maten fortsatte ett tag till. Jiiiiiiises.

    Och som om isolering skulle få en att bli frisk? Oftast är det inte just ”medias kvinnoideal” som skapar ätstörningar. Det sitter sååååå mycket djupare!

    Skönt att du är bättre idag. Heja dig!

    • Svara
      roethlisberger
      3 oktober, 2012 at 08:56

      Tack! Hoppas du mår bra idag, kram!

  • Svara
    Hanna
    6 oktober, 2012 at 13:59

    Tusen tack för det här inlägget och framförallt den sista meningen, jättestarkt av dig att vara öppen med!
    Det jag skulle bli så innerligt tacksam för är ett mejl eller ett inlägg med bara en förklaring om vad som faktiskt hjälpte dig till helt ångestfri? jag själv har fått fulltidsbehandling (inte inlagd) och känner igen mkt av det du skriver. Jag är sk ”friskförklarad” eftersom jag klarade att börja äta och leva igen, men fick i slutet ändå ljuga bort de där gnagande känslorna för att jag kände att jag inte kom nån vart i min behandling.
    Jag har hela tiden tänkt att jaja, jag kanske inte kan bli friskare än såhär, men samtidigt läser jag så ofta från er fd ÄS att man visst kan bli HELT frisk och då vill jag inte nöja mig med mindre.
    Jag äter som sagt nu, och även om jag fortfarande tycker det är jobbigt när det inte är supernyttigt, så blir jag inte förlamad av skräck över tanken att äta dem. Men hur kan man få bort det dåliga samvetet, eller släppa tankarna om att allt värde sitter i utseende (vilka är extra jobbiga nu när man går upp så mycket i vikt).

    Åh, jag hoppas inte att detta är jobbigt, eller för påminnande för dig, eller får dig att bli påverkad (för det finns ju inget gott i det här, absolut ingenting alls). Men jag tror vi är många ”friska” sjuka, som behöver det mer än något, höra hur man går från att få det att gå ihop, till att faktiskt inte ens må dåligt?

    Kram!

    • Svara
      roethlisberger
      8 oktober, 2012 at 08:20

      Jag ska skriva om det! Det går att må bra, ge inte upp, försök inte planera ditt tillfrisknande utan bestäm dig, må bra över beslutet – och släpp det. Förstå att du är VÄRD att må bra, och sluta ifrågasätta huruvida det är möjligt. Se bara fram emot att må bra, känn den glädjen och det lugnet redan nu. Plötsligt, kommer du vara där. Ett steg i taget, och babysteps. Vet du hur fantastisk lycklig jag var första gången jag åt en godis efter 3 år utan? Idag börjar varje dag med några rutor choklad till morgonkaffet 😉 har ingen aning om hur det gick till, och det är det jag menar – man behöver inte se vägen alltid, ibland räcker det att bara veta vart man vill.
      KRAM

  • Svara
    emilia
    9 oktober, 2012 at 16:13

    Gud, vad jag känner igen allting du skriver om bup. Jag bad också om samtalshjälp från början, eftersom jag inte ”ville” bli frisk på den tiden för att jag redan var så sjuk, du fattar vad jag menar. Men jag fick inte det förrän jag gått upp allting, tycker det är ett dåligt upplägg. Fick också en massa benso utan att veta vad det egentligen var. Men ja ja, gamla tider, glad att jag fick lära känna dig då iaf! kram på dig!

  • Svara
    Anonym
    15 oktober, 2012 at 20:41

    Jag vill bara säga att jag förstår precis vad du gick igenom för jag själv varit i samma situation och varit inlagd.
    Stark av dig att dela med dig om ”upplevelsen” folk behöver förstå och akta sig för att inte ramla ner .
    Älskar alla dina recept! Så fortsätt gärna med dem 🙂

    Ha det bäst!

Lämna ett svar till Annie - Live it, Love it Avbryt svar