LUNCH & MIDDAG Lunch/Middag Recept Vardagsuppdatering

måndagsmiddag : tacotårta

Idag blev middagen här hemma en himla smarrig tacotårta. Superenkel och något de allra flesta gillar, för visst gillar väl typ alla tacos?!

Jag skriver här vad jag hade i och hur jag gjorde, vilket blev en liten tårta. Lagom till två vrålhungriga (och nytränade, som här) personer, eller kanske 3 normalhungriga 🙂

  • 3 mjuka tacobröd (jag gjorde egna, men vilket tacobröd som helst går bra)
  • 250 gram nötfärs (eller vilken färs som nu önskas)
  • 1 påse tacokrydda (jag använder denna)
  • 1 hackad rödlök
  • 1 förpackning krossade tomater
  • 1/2 burk majs

Sås:

  • 3 äggvitor
  • 1,5-2 dl keso
  • mjölk (lite, 1-2 msk kanske)
  • 1/2 burk majs
  • salt, peppar, lite chili-krydda

Och så en tårtform med löstagbara kanter. Såhär ser tårtan ut när den kommer ur ugnen, redo att huggas in på!

Gör såhär: bryn rödlök, tillsätt färs och tacokrydda. Häll över de krossade tomaterna och låt puttra tills färsen är klar. Stäng av värmen och låt stå kvar på plattan och ”gotta till sig” (ha alltså inte i majsen här!). Mixa under tiden alla ingredienser till såsen, smaka av med kryddor. Varva sedan tacobröd, tacofärs, majs och sås i formen (som du lagt en bakplåtspapper i botten av). Avsluta med färs och sås. Grädda i 175 grader i 25 minuter tills tårtan ser klar ut 🙂 Mums!

Du kanske gillar

28 Kommentarer

  • Svara
    jwes
    12 november, 2012 at 20:21

    Ojojoj vad gott det ser ut, har länge velat testa göra tacotårta men aldrig blivit av, men när man ser dessa bilderna så känner jag att jag måste ta mig i kragen och göra det någon dag! 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      13 november, 2012 at 07:34

      jag har tänkt samma, liksom VARFÖR gör du inte en tårta bara för fanny?! igår fick jag tummen ur, och det blev ju verkligen sååå gott 😀

  • Svara
    helle
    12 november, 2012 at 20:28

    Lät ju sjukt gott det! Spännande 😀

  • Svara
    Patrik
    12 november, 2012 at 21:22

    Ser riktigt gott ut 🙂 alldeles för gott nästan… ska nog göra en sådan någon dag. Råkar ju gilla tacos så….

    • Svara
      roethlisberger
      13 november, 2012 at 07:33

      det var himla gott! 🙂 gör så!

  • Svara
    Anonym
    12 november, 2012 at 22:15

    Hur gjorde du brödet själv? är det kanske samma recept som protienpastan? 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      13 november, 2012 at 07:33

      ja ungefär, jag gjorde fyra bröd såhär: ca 5 äggvitor, 1,5 dl kvarg, 1/2 dl fiberhusk. Vispa äggvitor, tillsätt kvarg och fiberhusk. Dela upp i två delar, lägg mellan två bakplåtspapper och kavla så tunt som möjligt. Grädda i 150 grader i ca 10 minuter. Klart 🙂

      • Svara
        Anonym
        13 november, 2012 at 20:16

        Tack du 🙂

  • Svara
    Mari
    13 november, 2012 at 09:03

    Woohoo. Den såg riktigt god ut 🙂

  • Svara
    AB
    13 november, 2012 at 09:40

    Hej Fanny. Nu passar väl inte dethär inlägget så värst bra till tacotårtan men jag hoppas att du har överseende med det.
    Jag fick anorexia när jag var 12 år och var nere på som minst 34.6 kilo på mina 166, behandlades på ÄSE i över ett år och var därefter ”frisk” i ytterligare ett. Efter att jag blev utskriven följde hemska skolår och självklart föll jag tillbaks i min enda trygghet, att svälta mig. Detta höll i sig ett år och jag låg några kilo över min minimumvikt men lyckades ändå hålla skenet uppe och slippa behandling. Jag gick tillbaks till alla gamla mönster och gömde mat, gjorde situps mitt i natten och mätte varenda millimeter av kroppen varje kväll. I slutet av nian insåg mina föräldrar delar av mitt beteende och panikade i rädsla för att det skulle gå lika långt som när jag var yngre. Istället för att kämpa emot inledde jag frivilligt ett sundare ätbeteende eftersom jag var så sanslöst less på känslan av att inte orka och på att känna mig ”onormal”. När jag började gymnasiet gick jag i rasande takt ner varenda kilo jag gått upp sedan halvåret tillbaka, levde på några bitar tomat, hallon/mjölksmoothie och en halv kexchoklad om dagen i stort sett och upplevde åter den första euforiska viktraskicken utan att riktigt fatta vad jag höll på med. Någon gång under första läsåret började jag dra ner på det redan låga matintaget och började i samma veva spy om ångesten blev för stor för första gången i mitt liv. Jag var nöjd med mig själv utseendemässigt och framstod nog som oerhört positiv och glad utåt, men levde med en ständigt med något som liknade sorg över att ingen riktigt visste hur det egentligen låg till. Sommaren efter ettan började jag hetsäta vissa dagar för att sedan svälta mig en vecka till nästa hetsdag. Jag gick upp några kilon men inget som någon reagerade på när skolan började igen, utom jag själv såklart som skämdes och ville göra allt för att återgå till mitt gamla jag. Någon gång här insåg jag att det inte var lika lätt att tappa vikt längre, jag försökte på samma sätt som tidigare men fick istället oförändrat resultat vilket ledde till att jag istället tröståt av uppgivenhet på helger och därmed gick upp några kilo till ju längre tiden gick. Mot slutet av tvåan pressade jag dock mig själv genom träning och en kost bestående av kaffe och någon chokladbit då och då, till att gå ner till föregånde sommars vikt. Jag åkte på en utlandsresa och åt i stort sett ingenting men när jag kom hem vände allt. Jag bara la ner verksamheten helt och började småäta konstant, inga stora mängder åt gången men jag hade något litet i munnen både dag som natt. Viktuppgången var ett faktum och under den sommaren gick jag upp nära tio kilo. Jag hatade mig själv och skämdes något ofantligt. Höll mig inne och träffade ingen annan förutom min familj på hela sommaren. Och åt. Och åt. När jag började trean kände vår mentor inte igen mig på uppropet. Helst ville jag inte gå till skolan alls, skammen var helt fruktansvärd och jag kunde inte förlika mig med att personen i spegeln var jag. Min kropp och jag var två olika enheter på något vis, jag var ju smal fast av någon anledning fast i allt det feta. Jag smååt fortfarande men hade som mål att inte vara tjock på studenten. Återigen bestod mitt dagliga intag mest av kaffe och några få godisbitar men som tidigare reagerade inte min sabbade ämnesomsättning som andras skulle vid ett så lågt kaloriintag och jag tappade vikt väldigt sakta. Utöver det fortsatte mitt nattätande och jag försökte med allt för att sluta med det, men på nätterna struntade jag blankt i, eller var snarare som en annan människa än den som grät på dagarna över nattens intag. På studenten vägde jag 53 kilo vilket jag otaliga gånger tidigare fått höra var en bra vikt för min längd, dock gjorde det precis lika ont nu som förut att ”vara normal” men ändå leva och äta så fruktansvärt onormalt. Återigen fanns dendär känslan av sorg närvarande. Lite mjölk, godis och kaffe var det jag fortfarande levde av men höll samma vikt. I början av 2012 hade jag inget jobb ännu och var i det stora hela ett deprimerat vrak. Jag började döva min ångest genom att träna maniskt och först då började kilona droppa. Det gick inte onaturligt fort men i maj hade jag tappat tio kilo och hade uteslutit godiset het ur min redan torftiga och värdelösa kost. Jag kände mig fruktansvärt duktig som åstadkommit detta och låg under 45 för första gången på flera år. Dock varade den lyckan inte vidare länge när jag kollapsade mentalt i början av juni. All kraft, ork och motivation hade gått ur mig och jag reste mig inte ur sängen på flera veckor utom de gånger jag gick på toaletten. Min mamma försåg mig med mat vilken jag åt, om än i väldigt små mängder. På dehär veckorna sög min fullkomligt svältfödda kropp åt sig precis allt som nuddade mina läppar. När jag kom ur sängen i början av juli gick jag tillbaks till min usla godiskost i kombination med vissa dagar bestående av en halv brödlimpa, men inte med samma diciplin vad det gällde träningen. I september var jag uppe på 56 kilo igen och mitt liv är i stora drag bara ett mörker fortfarande. Allt jag äter lagras om jag inte tränar i panik och går +/-0. Jag är så fruktansvärt medveten om hur fel allting är och hur allting egentligen borde skötas, men det känns som att det är åratal försent. Jag sörjer att jag satt mig själv i denhär situationen och att jag varit för svag för att åtgärda det innan alla chanser var förbrukade. Jag skäms över att se ut som jag gör och ändå må och leva på dethär viset. Alla mina värden är på topp och inga yttre tecken på hur det egentligen ligger till efter dessa åtta långa år finns så långt ögat kan nå. Förlåt för det groteskt långa inlägget, jag är bara så fruktansvärt uppgiven och ser just nu att det är i samma stil resten av mitt liv kommer fortsätta, om jag inte offrar att gå upp 20 kilo bara för att få igång något som kan likna en förbränning igen.
    Och om jag gjorde det skulle jag antagligen inte orka leva mer.

    • Svara
      Jessica
      13 september, 2014 at 14:17

      Det finns så mycket som jag kan känna igen mig i och tyvärr minnas tillbaka till i allt du skrivit! Det kan kännas vidrigt och så otroligt hopplöst att så väldigt många inte får seriös hjälp med äs-problematik. Men om det är något jag har lärt mig sen jag var 11-12 år så är det att många med äs är otroligt envisa, och att det handlar väldigt mycket om att vända den här envisan till att kämpa för sitt välmående. Jag väger över 20 kg mer (till samma cm) nu än vad jag gjorde då och jag mår bättre än någonsin! Trodde aldrig att det skulle kunna vara möjligt, men jag kan ärligt lova att allt kan bli så mycket bättre. Våga ta hjälp, våga släppa det negativa och gör saker du mår bra av.

      I allt detta vill jag också säga att jag är otroligt tacksam för Fannys jättefina blogg. Tack Fanny. Allt fina, tänkvärda, uppmuntrande, peppande och inspirerande inlägg. Allt du delar. Alla fina bilder, recept, tips och visa ord. Även om vi aldrig setts så har du varit en viktig del i mitt tillfrisknade och min vändning mor ett friskare, gladare och starkare liv!

      • Svara
        roethlisberger
        13 september, 2014 at 15:34

        Det BLIR så mycket bättre (//Fanny 27 kilo tyngre än då och 27 TUSEN gånger starkare)

        Och Jessica, TACK för dina ord! Det värmer att läsa och jag är så glad att jag på distans och utan att veta det kunnat hjälpa dig! <3 stor kram

  • Svara
    Petra - Jag & mitt liv med barn, LCHF och träning
    13 november, 2012 at 11:48

    Tack för tipset, det här måste jag testa! Älskar tacos:)!

  • Svara
    Cecilia
    15 november, 2012 at 11:24

    Hej! Hur många kcal är det i tårtan? Mvh Cecilia

    • Svara
      roethlisberger
      15 november, 2012 at 13:14

      absolut ingen aning, beror också på vilket färs man använder, vilken keso, vilken kvarg etc etc… för mig är det inte intressant att veta kcal-innehåll, och jag vet dessutom ingen bra kcal-beräknare (vet du? tipsa gärna.)
      men den var god! 🙂

  • Svara
    Anna
    15 november, 2012 at 21:08

    Hej!

    Låter supergott, det ska jag testa nästa vecka! 😀
    Går det att göra bröden dagen innan och använda dagen efter eller blir dom torra då? Kommer gå alldeles för lång tid mellan träning och mat på mån kväll annars! 🙂

    Älskar inspirerande nyttiga och goda recept, mermermer! 😀

    Kram!

    • Svara
      roethlisberger
      16 november, 2012 at 06:58

      haha gissa hur jag gjorde? 😉 jag gjorde både bröd och köttfärs-fyllning på förmiddagen (funkar utan problem dagen innan!), förvarade i kylen och ”byggde” tårta efter träningen så den bara stod i ugnen medan jag duschade – sedan var middagen serverad 😀
      kul att du gillar bloggen och mina recept, kram!

  • Svara
    Anna
    15 november, 2012 at 21:08

    Hej!

    Låter supergott, det ska jag testa nästa vecka! 😀
    Går det att göra bröden dagen innan och använda dagen efter eller blir dom torra då? Kommer gå alldeles för lång tid mellan träning och mat på mån kväll annars! 🙂

    Älskar inspirerande nyttiga och goda recept, mermermer! 😀

    Kram!

  • Svara
    Nicolinafoto
    15 november, 2012 at 23:33

    Det låter riktigt gott och hade tänkt testa det i dagarna! Är inget fan vad keso, har du någon aning vad man kan använda istället? 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      16 november, 2012 at 06:59

      det är ju vad som gör såsen lite ”ostigare”, men den smakar ju inte keso liksom. men kör med riven ost och lite extra mjölk annars? eller philadelphia? 🙂 det du gillar!

  • Svara
    Nicolinafoto
    15 november, 2012 at 23:33

    Det låter riktigt gott och hade tänkt testa det i dagarna! Är inget fan vad keso, har du någon aning vad man kan använda istället? 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      16 november, 2012 at 06:59

      det är ju vad som gör såsen lite ”ostigare”, men den smakar ju inte keso liksom. men kör med riven ost och lite extra mjölk annars? eller philadelphia? 🙂 det du gillar!

Lämna ett svar till Petra - Jag & mitt liv med barn, LCHF och träning Avbryt svar