maj 2013

Jag skrev just ett långt och väldigt bra inlägg. Klickade publicera och allt försvann. Ville ungefär skicka datorn genom fönstret och gråtskrikande slänga mig i sängen i fosterställning. Men, det hade förmodligen inte gett mig något inlägg tillbaka och jag älskar min dator väldigt mycket mer än vad som är sunt att älska materiella ting. Och jag orkar inte ligga i sängen mer.

Inlägget var som sagt bra. Jag riktigt fick till det. Nejmensluta, det är borta Fanny! Gone baby gone, sluta älta. I alla fall. Det stod väl i princip, om man ska sammanfatta det (och göra det skittråkigt, för inlägget var roligt och fyndigt, snyggt språk och jävligt fina röda trådar band jag ihop hela paketet med) att dagen igår blev bra. Kvällen, blev bra.

Efter att jag publicerat inlägget om min brist på motivation, så låg jag kvar i soffan ett tag. Såg ut på den klarblå himlen utanför fönstret och lyssnade på grannbarnens tjoande i gungorna på lekplatsen intill huset. De lät sådär bekymmerslöst lyckliga som bara barn kan, sådär som man låter innan livet kommer ikapp och man ska bli vuxen. Sen slog jag på ett avsnitt av ”Losing it with Jillian” på youtube och läste igenom några av kommentarerna under videon. Jag vet inte om det var något jag läste där, eller att jag tröttnade på ljudet utifrån, eller det faktum att jag blottat mig här på bloggen (och faktiskt bett om hjälp, det är svårt). Men något hände.

Jag slog på min tränings-spellista och höjde volymen till max. Gick ut i köket och rörde ihop min pre-workout. Det fiffiga med den är hur det börjar sticka. Man vill bara klia, springa, hoppa – röra på sig. Och det är också det enda som får bort sticket, som kan vara rätt obehagligt, man blir helt enkelt lite tvungen att träna. I takt med musiken packade jag träningsväskan och skrev ett sms till den viktigaste människan i mitt liv. Bara för att säga just det, hur viktig den är för mig. Sådant ska man göra, hela tiden och flera gånger om. Det glöms bort ibland, det bästa är nästan lite för nära för att vi ska komma ihåg att uppskatta det. Sedan tog jag cykeln och trampade jag iväg mot gymmet.

16 km på spinningcykeln och svetten rann. Jag beslöt mig för att ge axlarna en kyss och det blev superset, tunga vikter och ordentligt med flås mellan set:en. Musklerna blev trötta, medan jag själv och själen bara blev piggare. Jag kände pumpet, som det så fint kallas i träningsvärlden, och för varje repetition kände jag mig starkare, friskare och ja – lite lyckligare? Efter en och en halv timme fick jag motvilligt lämna gymmet. För att hinna hem i tid och för att inte ta ut mig för mycket, för jag kände att kroppen var trött. Även om huvudet kändes sådär härligt urblåst på bekymmer, ryggen var lite rakare och hållningen aningens stoltare än när jag två timmar tidigare lämnat hemmet. När jag susade hem på cykeln igen kände jag mig så lätt.

Vi grillade lax och färsk sparris till middag i kvällssolen. Vi firade inget, ändå kändes det som en seger-middag. Jag kryddade med favoritkryddorna och skar upp extra mycket saftig mango. Åt så långsamt jag kunde och koncentrerade mig på att njuta. Av maten, av smaken och framför allt – av känslan. Efter middagen träffade jag en gammal vän för ett vända ner om sjön med struntprat och catch-up. Sedan låg jag i soffan, åt jordgubbs-fluff och såg på tv, innan jag somnade som en stock.

Och era ord. Tack. Ni är så kloka och jag hoppas ni är lika snälla mot och med er själva som ni skriver att jag ska vara mot och med mig. Är ni det? Återigen, tack, att läsa allt ni tagit er tid att kommentera gjorde mig så lycklig.Thailand. Åh så jag saknar Thailand. Inte bara värmen och solen. Utan alla känslor som fanns där. Kärleken, glädjen, friheten.

Som jag nämnt har jag haft lite annat än träning och mat och blogg i huvudet den senaste tiden. Ärligt talat har jag knappt tränat, inte lagat mycket mat alls (tackar vet jag Icas färdiggrillade kycklingklubbor, snabbmakaroner, grönsakstallrikar, kesoblandningar och andra quickfixes) och vettiga texter hit har varit tröga att få till.

Jag har varit på gymmet en gång de senaste, typ, veckorna. Har försökt med promenader (igår blev en av, första rörelsen på flera dagar) men nä. Inget lockar just nu, ingen aktivitet alls – inte ens mitt annars så älskade gym. Jag är den första att hävda att känner man inte för det, ja då ska man inte, det vet ni. Jag tror på att det finns en träningsform för alla, att alla kan hitta träningsglädje i nåt, även om vissa har svårare att få till det. Jag vet att jag är lyckligt lottad som älskar just styrketräning. Snacka om att alltid ha nära till lyckorus – inga säsonger som kommer och går, alla länder, städer och orter har gym nu för tiden och de blir bättre och bättre utrustade med roliga nyheter hela tiden. Jag vet att många inte känner så. Men eftersom att jag gör det, så tillåter jag mig alltid att inte träna när jag känner för det, när jag känner för att avstå. För jag vet att den där längtan efter vila försvinner snabbt igen och att jag då snabbt är tillbaka i träningsglädjen och rörelsen.

Eller, så brukar det vara. Nu bara går dagarna och motivationen lyser med sin frånvaro. Jag är oinspirerad och ointresserad. Det gör mig rädd. Jag blir rädd för att känslan inte ska komma tillbaka. Så som den annars ju alltid gör efter en, kanske två, vilodagar. För saken är ju den, att jag faktiskt har varit oaktiv och ohälsosam en gång i tiden. Att jag har låtit bli att träna så länge att jag faktiskt glömde hur roligt jag tycker det är och hur viktigt det är för att jag ska fungera. Jag är livrädd att det aldrig kommer igen, att jag liksom måste göra det nu när det är tufft ändå, trots att det inte är kul. För att inte tappa det.

Men jag har glömt varför jag älskade det. Snälla ni, kan ni påminna mig? Vad är det jag glömt? Vad motiverar er och hur håller ni fast vid det? Hjälp mig hitta tillbaka och det genom att fullständigt bomba kommentarsfältet med peppande ord, motiverande historier och inspirerande klyschor som får mig att minnas. Jag saknar att älska min träning. Såhär är jag ju inte mig själv.