Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

one size : miserable

Under mitt första läkarbesök nu i vår hände precis det som jag alltid är lika orolig för. Eller orolig och orolig, det provocerar mig något så oändligt och jag vänder taggarna ut direkt.

Hon hade gått in och läst min journal (bara det störde mig, varför kunde hon inte träffa mig först och bilda sin egen uppfattning om nuläget – inte vad som var förr) och synade mig (rätt odiskret) uppifrån och ner: ”hur lång är du? och hur mycket väger du?”. Jag blev lite paff, men tänkte att det kanske är standardfrågor (?) för någon slags allmänhälsa. Så jag svarade, på ett ungefär, då jag inte har stenkoll på vikten nu för tiden.

Då plockade hon fram en tabell, och en miniräknare. Då brann det i mitt huvud, och jag frågade henne helt enkelt ”vänta lite nu, ska du räkna ut mitt BMI?!”. Jag vet inte ens var jag ska börja i förklaringen till varför detta är idiotiskt. För det första, hade hon vetat, om hon bara pratat med mig först, att vikt etc inte är ett problem längre. För det andra, om det varit ett problem, hade det varit ofantligt okänsligt att göra på det viset. För det tredje, säger BMI i de allra flesta fall absolut ingenting om hälsa, inte fysisk och verkligen inte psykisk. Det trodde jag alla (framför allt människor inom vården?!) visste vid det här laget. För det fjärde: hon får ut en siffra, och jag kan för mitt liv inte förstå vad den siffran skulle vara ett mått på?

Hon svarade i alla fall ”jo men jag räknar ut BMI på alla jag träffar”. Liksom jo tjena. Det låter ju vettigt. Och när man går till läkaren för ont i halsen borde man med den logiken få tårna utredda också. Jag frågade då varför vikt var relevant för alla som kommer till henne för att de mår dåligt psykiskt. Vikt och utseende är väl ett tillräckligt känsligt ämne i dagens samhälle redan – ska det ”problemet” belysas och nästan skapas även om man lyckligt kommit undan ätstörningar so far? Hon såg på mig, och sa ”jag gör det på alla, inte bara på dig för att du haft ät-problematik… men du är ju fortfarande väldigt smal”. Precis, där har vi problemet. Jag triggas något fruktansvärt av sådant här. Hon hade nämligen med största sannolikhet inte brytt sig om mitt bmi om jag varit småmullig.

Jag hade förstått om hon ville ”kolla upp” min fd ätstörning. Även om jag tycker att man kan göra det genom att prata med individen istället för att kolla i en (sjukt missvisande) tabell. Jag hade köpt den förklaringen. Men hon sa att det inte beroende på mitt förflutna, och att det är rutin att fråga alla. Det är skitsnack. Hon dömde mig sekunden hon läste om mig i journalen, och när jag klev in genom dörren hade hon redan en uppfattning om mig.

BMI-tabeller säger att Anja Persson lider av fetma. Och en gammal vän till mig, som är väldigt smal, lär väl typ vara döende i anorexi enligt dem (fast hon har alltid varit så smal, hon har fött barn och hon har nog den mest avslappnade mat-syn av alla jag känner). Att räkna ut BMI kan vara vettigt och till nytta om man ska se över stora populationer. Inte enskilda individer. Framför allt inte om man ska utvärdera ev ätstörning, för de är psykiska.

Jag har en mycket god vän, som lidit av olika ätstörningar i över tio års tid. Därav har även hennes vikt pendlat en del, och just nu är hon vad de flesta skulle kalla normalviktig. Hon ser nog sig själv som tjock, även om jag inte skulle kalla henne det. Hon har av andra skäl haft läkarkontakt den senaste tiden (både för ”fysiska grejer” och psykiska) och ingen har någonsin brytt sig om att räkna ut hennes bmi. Hmmm… varför? Vi talade om det, och hon sa bara rakt upp och ned ”men det är ju för att jag inte är smal. Jag har varit fucked up i huvudet sen jag var tolv, och kan fortfarande inte äta normalt – men de tänker helt enkelt att syns det inte så kan det inte vara så illa”.

Läkaren räknade ut mitt bmi, konstaterade att det inte var sjukt, men på posten hem kom sedan ett papper med diagnosen ”ÄS UNS” skriven längst ner. När jag såg det, lyfte jag telefonen direkt och ringde upp för att fråga var det kom ifrån. För vi rörde inte ämnet mat eller tankar kring mat?! (DET VAR JU INTE DÄRFÖR JAG VAR DÄR) Men min historia + det faktum att jag inte var småmullig (”på säkra sidan” av en äs, ni vet..) resulterade i en diagnos. En psykisk diagnos?! Hur fan kan man göra så? Hur seriöst tar man sitt yrke då? Hennes svar löd: ”jaha vill du inte ha den? Då kan jag ta bort den bara”. Jag blev helt paff. Sa att nej vet du vad, jag skiter i vad du skriver, för jag vet själv hur läget är egentligen. Däremot undrar jag varför du skriver som du gör.

Och nu, undrar jag ju mest hur seriös hon är som diagnostiserar hej vilt och inte är mer säker på sin sak än att hon utan problem kan ta bort diagnoserna igen? Jag fattar inte. Och jag blir irriterad. Återigen, hur ska någon någonsin komma vidare från en ätstörning när omgivningen, till och med nya läkare i nya sammanhang, fortsätter döma en? Och, varför används fortfarande förlegade skalor som denna BMI-skala, som inte lär oss något annat än att siffror är viktigt?tumblr_mmgi04H3h71rme9dso1_500

Du kanske gillar

20 Kommentarer

  • Svara
    Linn
    8 juni, 2013 at 10:06

    Blir sjukt irriterad när jag läser ditt inlägg! För det är ju sant!

    Och jag känner igen mig så väl. Nu var det bara strax över ett år sedan jag var nere på väldigt låg vikt. Men ändån. Har under de två gånger jag varit i kontakt med sjukvården sedan dess fått detta kastat på mig med en gång. Även om det varit extremt irrelevant (med betoning på extremt) för det jag egentligen sökte vård för.
    Man får ju bokstavligt talat dra dem ur det ämnet för att de ska lyssna på vad problemet är här och nu.
    Kan även tilläggas att det inte var psykiska problem jag sökte vård för. Är även uppe på normalvikt nu. Ändå hakar de upp sig på det?

    • Svara
      roethlisberger
      8 juni, 2013 at 10:13

      ja, det är fruktansvärt provocerande. Och jag är inte sen med att erkänna att jag brusar upp och blir helt… galen. Riktigt ”psycho” eller vad man ska kalla det – vilket är SÅ dumt då de får ”rätt”, typ. Liksom ”aha, mat och vikt är ett känsligt ämne och problem fortfarande ja”…. NEJ, mitt problem är att alla verkar tro att de vet mer om mig och hur jag mår och känner än jag själv gör?! GAH. Keep it up Linn, kram!

  • Svara
    Ellinor
    8 juni, 2013 at 10:45

    Du drar jag krasst svensk sjukvård över en kant, men tyvärr är den bristfälliga kunskapen överrepresenterad. När det gått så långt att vi söker vård så är det med största sannolikhet för att vi själva inte längre vet hur vi skall råda bot på våra problem. När vi då ställs inför en sköterska/läkare som visar sådana uppenbara tecken på okunskap, ja, då påminns i alla fall jag om varför jag alltid drar mig för att gå dit. Allra tydligast är det ofta då det handla om psykiska eller psykosomatiska problem. Det är skrämmande att de inte får mer utbildning eller i alla fall någon slags uppdatering hur man bemöter dessa människor.
    Det du skriver om hur lättvindigt patienter (i detta fall du själv) diagnosticeras får mig verkligen att bli mörkrädd. Nog för att vi lever i ett samhälle idag där det finns en diagnos för i stort sett allt (bara att läsa Aftonbladet eller liknande varje dag), men än en gång – vården och vårdpersonalen borde veta bättre än gemene man och inte slänga sig med dessa ”stämplar” helt okontrollerat.

    Hoppas att du fick hjälp från annat håll efter detta första besök.

    Kram

  • Svara
    emilia
    8 juni, 2013 at 10:48

    Ja det är rena rama yrkesfelet. Pinsamt! Stå på dig 🙂 Kram

  • Svara
    Johanna
    8 juni, 2013 at 11:23

    Nej Fy!!! Va tråkigt att sånt händer! Stå på dig, du är bäst 🙂 många kramar

  • Svara
    Jeanna
    8 juni, 2013 at 12:02

    Blir så himla ledsen när jag läser det här! Själv fick jag (nu blir det lite off topic, men ändå det här med diagnoser) alltid höra (bara depp, inte äs) att jag var för glad för att få hjälp, att jag ju inte ville dö så därför fick jag klara mig själv, etc. Har fått slita så mycket för den hjälp jag har fått. Vad är det för skalor liksom?! Antar att vissa läkare helt enkelt blir jäkligt arbetsskadade och förflyttar sina gränser. Och precis som i övriga livet är ju inte alla människor superempatiska.

    • Svara
      roethlisberger
      8 juni, 2013 at 12:14

      rätt i prick Jeanna! Jag tror också att det är någon form av arbetsskada; först massa år i skolbänken och för lite tid ”ute i riktiga världen”, och sällan är de fd sjuka själv (alltid svårare att förstå då) och sedan göra samma sak år ut och år in – inte för att vara sån men min läkare var inte direkt nybliven läkare.. förstår jag det, att hon ev är lite less och går på autopilot.
      och, som du säger – man ska i princip ligga på botten och kvida innan man ”tas på allvar”. Vilket jag tycker är precis helt fel. Om man jobbade FÖREBYGGANDE hade färre mått dåligt. Om man ens söker hjälp själv, ska man ALDRIG bli ifrågasatt. Punkt.

  • Svara
    Amalia
    8 juni, 2013 at 13:46

    På alla patienter som kommer in till vårdavdelningar ska vi iaf ta vikt, längd och räkna ut BMI. Det ingår i standardinskrivningen, mest för att man ska kunna bedöma förändringar och upptäcka risk för malnutrition.

    • Svara
      roethlisberger
      8 juni, 2013 at 14:08

      Ja att ta vikt och längd är en sak (det gjorde en sköterska innan läkarbesöket så det förstår jag är standard för alla). Det var inte det jag störde mig på Amalia….

    • Svara
      roethlisberger
      8 juni, 2013 at 14:22

      och jag står fast vid att bmi är missvisande, föråldrat och dumt. att ni gör det i era standardinskrivningar påverkar inte min åsikt där – tycker då att ni gör fel, ja. ni gör det för att ”det gör man”, inte för att bmi faktiskt säger något. du om nån borde veta detta. men men, kör man på som man alltid gjort lär det vara som det alltid varit… i detta fall dåligt då.

      • Svara
        Amalia
        8 juni, 2013 at 16:33

        Jag förstår vad du menar. Jag har också upplevt att man alltid får frågan ”vad väger du?” oavsett vad man söker för. Men vi(menar här inom medicinsk slutenvård) använder inte BMI för att säga ”du är underviktig” eller ”du har en ätstörning” etc. Vi använder det för att se förändringar för att upptäcka malnutrition/svikt etc, vilket inte alls är samma som att ha en ätstörning. Just i ditt fall fanns ju ingen direkt anledning att ta dessa uppgifter, ville bara säga att i vissa fall ex vid inläggningar ingår det att ta dessa uppgifter för att man ska kunna se till att patienterna inte blir sämre eller får för lite näring, för mycket/för lite vätska etc. Alltså att man inte kan säga att det är fel att fråga om vikt och längd och räkna ut BMI, oavsett sjukdomshistoria. Men självklart är det inte alltid relevant vid exempelvis läkarsamtal polikliniskt.

        • Svara
          Amalia
          8 juni, 2013 at 16:40

          förresten. Du vet att man kan spärra delar av sin journal om man vill? Så att andra vårdpersonal inte kan se den.

  • Svara
    Emelie
    8 juni, 2013 at 13:49

    Hej Fanny. Först vill jag börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om din blogg. Jag läser den troget, men är väldigt dålig på att kommentera, fast jag många gånger tänkt att jag ska göra det. Nu blir det tydligen av, i alla fall.
    Dina recept är underbara och jag tycker väldigt mycket om det du skriver – både ditt språk och det du väljer att skriva om. Jag tycker dessutom att det var väldigt starkt av dig att skriva ditt senaste inlägg om ditt ”nuvarande mentala tillstånd”. Ovan inlägg i sin tur, gör mig väldigt ledsen och arg att läsa. Den person du hade oturen att träffa verkar fruktansvärt taktlös. Jag hoppas innerligt att du hittar någon bättre lämpad som ger dig den hjälp du behöver och förtjänar.

  • Svara
    Josefin
    8 juni, 2013 at 16:59

    åh vad arg jag blir av att läsa detta! Känns lite som att hoppet till mänskligheten kullkastades en aning där…

  • Svara
    emelie
    8 juni, 2013 at 17:42

    Helt sjukt, det där borde man nästan kunna anmäla.. hittar inte ens ord. .

  • Svara
    Elin
    8 juni, 2013 at 18:49

    Jag har varit med om EXAKT samma sak, så himla bra att du skriver om det! Åkte till min VC för att jag hade mått illa en period och känt mig väldigt hängig, DIREKT påpekar han om jag verkligen vill äta eller om det kanske är sjukdomen som spökar, jag blev friskförklarad för 3 ÅR sedan, är smal men har fått tillbaka min mens och lever ett normalt liv. Då blir jag så arg att jag börjar grina och verkar såklart svag och inte alls ”över” min sjukdom. Jag har på länge inte känt mig så kränkt och otrodd på och jag hade god lust att trycka ner journalen i halsen på honom. Summan sv kardemumman är att ja, jag förstår att dom har sina normer, regler och ramar men människan är långt ifrån fyrkantig och passar sällan in i en mall. Vi är alla individer och jag vill gärna behandlas som en. Tack för en grym blogg Fanny, du vågar lyfta det ingen annan gör och gör det så jäkla bra!
    Kärlek

  • Svara
    A
    8 juni, 2013 at 19:44

    Usch, jag blir så arg! Jag är snart klar med min läkarutbildning och hoppas av hela mitt hjärta att jag inte ska bli en sån trångsynt, okänslig och rent av korkad läkare senare under mitt yrkesliv. Men jag tror det handlar mycket om okunskap, och kanske framförallt ovilja att försöka se problem och livet i stort ur ett annat perspektiv än ens eget. Nej fy vad sur jag blev på tanten…

  • Svara
    elin
    8 juni, 2013 at 21:01

    jag sitter och kokar av ilska. himla okunniga vissa i vården är. fy. får inte ur migmer ord nu. om jag vore en katt så hade jag fräst.

  • Svara
    Annika
    9 juni, 2013 at 09:40

    Helt sjukt att en läkare så lätt kan sätta en diagnos. Det är därför de flesta människor i samhället tror att det är något ”fel” på än bara för att läkaren satt en sådan diagnos. Av ren erfarenhet av alla elever jag träffar så beror felet på något helt annat exempelvis att ingen tar sig tiden att lyssna och förstå

  • Svara
    M
    9 juni, 2013 at 18:41

    vad jag känner igen mig! jag avslutade anorexibehandling för snart tio år sedan och har mått bra sett till ätstörningen sedan dess, men ändå förföljer min ätstörningsdiagnos mig än idag då det står i min journal. även om jag så bara går till läkaren med en bruten lilltå så frågas det om vikt, om motion,om jag äter och annat anorexirelaterat som inte är relevant för det jag söker för.

    det enda rådet jag har fått är att försöka att antingen få journalerna raderade från viss info eller spärra de, men det är lättare sagt än gjort…

    får passa på att tacka för en otroligt bra blogg. take care 🙂

Lämna ett svar