Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

medicinering, biverkningar och val

Jag är otroligt skeptisk till medicin. Av flera skäl. Först och främst är jag så övertygad om att medicin är post-illness, medan ett gott levet liv (med god kost, fysisk aktivitet och sund omgivning med nära och kära man älskar) kan vara pre-illness. Tyvärr skrivs recept och medicin ut som godis på många avdelningar. Nu vet jag ju inte mycket om fysiska åkommor och dess medicinering, kanske är det annorlunda på den fronten, men när det gäller psykiska grejer kan jag ibland känna att medicin används istället för vettig behandling och terapi. Vilket givetvis är helt åt fanders.

Men, medicin kan vara väldigt bra och rent utav rädda liv. Det som fick mig att bli lite positiv och faktiskt se nyttan av medicin, var insikten om att man kan ha brister. Precis som vissa har järnbrist, andra tar Dvitamin på tablett och en tredje behöver tillskott av annat slag – så har vissa brist på någon substans som gör livet lev-bart. Ett tag sov jag hemskt dåligt. På grund av ångest och oro och ja, mitt liv var kaos. Det var efter mitt självmordsförsök och jag var vaken om nätterna, för att jag kände att det var ”min tid”, när alla andra sov och jag fick en chans att… ”komma ikapp”, typ. Men sömn är A och O för hälsa, och jag mådde bara sämre och sämre. Så till slut, gick jag med på att ta medicin. Efter att först ha fått en benzo-proppad medicin (kortfattat, benzo=otroligt beroende framkallande) som min vän förklarade kunde knarkas rätt bra (ja, hennes personliga erfarenheter, litar på dem) och ha fått en helvetesnatt av ångest och psykos (jag möblerade om mitt rum klockan fyra på natten) så vägrade jag ju att ta den. Jag bad om något naturligt (ha, jo, ”naturligt”) och det fanns faktiskt. Det var inte svårare än så, jag bad om en tablett och fick den. För att citera min dåvarande läkare ”jaha du vill inte ha den du fick sist? Nej men säg vilken du vill ha, så kan du få den istället”. Man ba jaaha, fast jag har ingen aning om vad som ens finns, trodde det var ditt jobb att veta sådant? Men ja, that one is another story.

Jag fick en tablett som heter circadin och den är ren melatonin, även kallad ”sömnhormonet” på talspråk. Det gör att sömnen funkar som den ska, att vi sover, helt enkelt. Med den, sov jag som ett barn. Inte någon ”drog-sömn” eller 24-timmars dåsighet som man ofta upplever när man tar den här typen av medicin. Utan jag tog tabletten en halvtimme innan läggdags, la mig, och somnade helt normalt efter en helt normal-lång stund i sängen. Inga vakna, ångestfyllda nätter längre. Inga sega morgnar, fortfarande påverkad av nattens mediciner. Jag hade helt enkelt en brist på melatonin, och behövde därför ett ”tillskott”. Så valde jag att se det, och snart var min kropps egen produktion av melatonin normaliserad och jag kunde sluta med tabletterna.

För några veckor sedan skrev min läkare ut en ganska stark antidepressiv medicin till mig. När jag läste på bipackssedeln (jag vet att det är dumt, de måste ju skriva allt som kan hända. En på miljarden-grejerna också… men ja, jag läser. Alltid) och blev supernojig. Tog på nästa psykologmöte upp det. Sa att jag var rädd och skeptisk. Orolig för biverkningarna och huruvida jag skulle kunna hantera dem eller ej. Då sa min psykolog något väldigt vettigt. Hon sa ”men, att vara deprimerad har ju också biverkningar”.

Den satt där den skulle, och jag insåg då, att kanske är inte valet biverkningar eller icke biverkningar – utan i själva verket ska jag välja vilka biverkningar jag är beredd att ta. Depressionens biverkningar är att inte ha ett liv, i alla fall verkligen inte ett fullvärdigt liv. Och jag orkar inte det mer. De biverkningarna äter ju upp mig, och med mig alla jag älskar. En medicin kan ha biverkningar, men vad är egentligen alternativet? Jag kan ju inte fortsätta som jag gjort hittills (dvs acceptera och försöka ”självbota” depressionen) och förvänta mig andra resultat (dvs andra än ännu mer depression)?? Nej, för att uppnå något jag ännu inte uppnått, måste jag göra något jag ännu inte gjort. Helt enkelt.

Nu ska jag iväg och träffa psykologen. På tal om henne, liksom. Vi ska förmodligen tala om hur jag mår med medicinen, då både hon och läkaren varnat mig för de första veckorna. Att de kunde bli tuffa innan det vänder. Och det hade de ju rätt i, jag har varit mer död än levande. Inte så mycket psykiskt, som jag kanske väntat mig, utan även fysiskt. Hög hög feber, totalt orkeslös och jag har nog sovit fler timmar de senaste två veckorna är jag sovit hela förra året. Typ. Så hoppas det vänder snart. Helst nu. Så fort jag orkar fokusera på något över huvud taget, ska jag ta tag i frågestunden och dess svar. Promise! Men jag lovade ju videoblogg där, och i nuläget är det sådär lockande att sätta sig framför kameran, om vi säger så 😉

Du kanske gillar

9 Kommentarer

  • Svara
    Annika
    12 juni, 2013 at 08:37

    TACK för det här inlägget!! För du har ju så rätt, att inte leva ett ”fullvärdigt” liv, att bara existera men inte leva, på riktigt liksom…vad är det för liv?! Är lite i samma situation och av samma åsikt – sjukt skeptisk och negativ mot tabletter, vill klara saker o ting utan ”kemisk påverkan” så att säga. Men återigen: tack för dina kloka ord!!! Känns som om de kommer bidra till att jag börjar käka tabletterna jag varit rädd för och skjutit upp i flera veckor nu. Om de kan hjälpa är man väl ganska ”dum” om man inte provar för uppenbarligen kan jag inte klara allt ”själv” Kram

  • Svara
    Hanna C
    12 juni, 2013 at 10:53

    jag tar medicin mot bipolär sjukdom. var jätteläskigt först, jobbigt första veckorna, och det är fortfarande inte roligt när jag alltid är tröttat först och somnar tidigast.. MEN jag är så tacksam att jag började ta den, mitt lv är 1000 gg bättre nu än när jag var sjuk och inte visste om det och inte tog medicin!

  • Svara
    felicia
    12 juni, 2013 at 16:42

    Jag fick också circardin efter att jag tydligt och bestämt sa att jag inte ville ha något beroendeframkallande. Dock har jag än idag (4 år senare) inte slutat med dom. Jag försökte faktiskt sluta i 1,5 vecka men började igen för ett par dagar sen för jag kunde bara inte somna. Eller sova en hel natt. Man kan inte leva utan sömn.

  • Svara
    jessica
    12 juni, 2013 at 20:31

    Kunde lika gärna varit jag som skrev det där inlägget. Har själv gått med de där tankarna hela dagen efter att jag varit på läkarbesök. Jag lider av GAD men är ännu inte helt övertygadom tatabletter. Men det är ändå första gången i hela mitt liv som jag börjar tänka tanken att kanske. …..och det är i alla fall ett framsteg! Kram

  • Svara
    N
    13 juni, 2013 at 18:24

    Tack, ett jättebra inlägg!!! Jag kände mig besviken på mig själv när jag tillslut gick med på att börja äta medicin för lite över en månad sedan. Men det du skrev om att man kan ha en brist på något och tillföra det genom tabletter och att man får välja vilka biverkningar som man kan leva med gjorde mig lite lättare om hjärtat nu! Kanske är det inte ”svagt” att inte kunna ”lösa mina problem” på egen hand 🙂
    Tycker din blogg är jättebra! Du inspirerar mig att kunna tro på att det finns en framtid och att livet kan bli bättre!

  • Svara
    pilla
    14 juni, 2013 at 17:35

    Jag tror precis som dig angående medicin. Att sedan läkarna skriver ut medicin som smågodis tror jag till stor del beror på läkemdelsbolagen och deras avtal med sjukhusen/Apoteken och indirekt läkarna. Det är sjukt!

  • Svara
    Ida
    17 juni, 2013 at 14:18

    Hej!
    Du har förmodligen brist på L-tryptofan, en essentiell aminosyra som behövs för att bilda seratonin och melatonin. L-tryptofan behövs även för B3-syntesen (niacin), en för låg halt av serotonin antas vara en orsak till uppkomsten av depressioner. Tryptofan har en stabiliserande och lugnande effekt på humöret som lugnar oro och stimulerar vid depression. Då kan man ju undra varför man har brist på tryptofan och detta kan bero på att man lider brist på andra vitamnier som behövs för att transporta tryptofanet till hjärnan. Brist på B6 och niacin( B3) och en kost hög på protein (om man tar mycket proteinshakes mm) ja du hör ju att det visst går att behandla depression på naturlig väg man måste bara undvika fabror eller tant doktor på sjukhuset och gå till en kunnig näringsterapeut istället. Lycka till och ta hand om dig//Ida

  • Svara
    hanna
    26 juni, 2013 at 21:50

    Jag tar också antidepressiva och var väldigt rädd innan jag började men det hjälper faktiskt. Hoppas det blir bättre!

    • Svara
      roethlisberger
      28 juni, 2013 at 06:55

      vad fint att höra! ja, tack så mycket det hoppas jag med 🙂

Lämna ett svar till Annika Avbryt svar