juli 2013

Många tror att mitt ogillande gentemot vården (och framför allt psykvården av unga, givetvis) beror på det faktum att jag var sjuk och ”inte ville” bli frisk. Det är väldigt långt ifrån sanningen.

Min historia är ju inte den typiska anorektiska – och jag hävdar än idag att jag inte blev sjuk förrän flera månader i kontakt med just ätstörningsenheten. Mer om min historia kan ni läsa under länken ovan eller här till höger i menyn. Men absolut, jag blev sjuk och jag ville ett tag inte bli frisk. Mest för att jag inte förstod problemet, jag åt nämligen alltid (var aldrig en av dem som överlevde på ett äpple om dagen. Jag fick matlista från sjukhuset + näringsdrycker långt innan jag började nojja för vad/mängd jag åt) och jag tyckte liksom det var fantastiskt att kunna äta mest och onyttigt (i min värld var onyttigt = gott då) inte ”behöva” träna och ändå vara smal. Att jag inte hade mens eller att man faktiskt kan ha brister osv trots att man åt en stor mängd mat bekom mig inte och jag tyckte att alla förstorade ett problem som egentligen inte behövde finnas.

Idag ser jag något annorlunda på det hela, även om jag fortfarande anser att jag aldrig var ”den typiska anorektikern”. Framför allt, så kvarstår min starka skepticism gentemot vården och människorna som bedriver den. Självklart kan jag inte tala för landets samtliga sjukhus och enheter, eller all dess personal, utan det jag känner är ju en spegling av det jag varit med om, sett och upplevt. Det finns dock ett par punkter jag förstått inte bara gäller på de avdelningar jag vistats, utan det är problem som sjuka möts av på vårdcentraler, på sjukhus, i hemmet, i skolan och överlag i samhället. Punkter som jag tycker är viktiga tas upp och reflekteras över.

• den sjuka är fortfarande samma människa. Vissa mer, andra mindre. Man påverkas av sjukdom, psykisk som fysisk – absolut. Många styrs av sjukdomen, och många har svårt att skilja på person och sjukdom, det gäller inte bara omgivningen utan även den sjuka själv kan ha svårt att se/känna skillnad. Men det är viktigt att pusha, uppmärksamma och glädjas över allt det friska och lyckliga, istället för att enbart fokusera på det sjuka och negativa. Det handlar om att hitta drivkrafter som kan leda bort från sjukdom, mot ett fullvärdigt och lyckligt liv.
• träning bör ingå i behandling. Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat då jag anser att träningsförbudet jag hade under flera års tid (jag fick inte ens gå ut med min hund) till stor del bidragit till mina magproblem jag lever med idag – flera år efter sjukdomen. Mina tarmar var konstant fulla då jag åt som jag skulle, men rörelse och stimulans utöver det var obefintlig. Enligt mig är det helt logiskt att om min kropp var så svag att den inte ens prioriterade att producera mens som den skulle – varför skulle den jobba övertid med att stimulera mina tarmar, det är ju något som ”blir av sig själv” när man bara har vardaglig vardagsmotion, eller? Men jag hade ingen sådan, för jag fick inte. Idag har jag som bekant IBS och återkommande magkatarr som ibland irriteras till magsår. Jag har dagligen smärtor i magen och optimalt vore om jag åt samma mat samma tid varje dag, men så blir det givetvis inte. Stress och oro är som att klicka på snabbleverans och minuter senare kan jag ligga kvidandes på golvet med uppblåst mage. Hade jag fått normal aktivering och rörelse även under sjukdomstiden hade detta inte varit en nödvändig vardag. Men nu är det så, och en av mina framtidsvisioner är att få till ett samarbete mellan personlig träning och behandling av ätstörda. Träning är medicin, och inte bara botar den sjukdom, den kan dessutom vara förebyggande.
• maten ska vara mat – inte pulverblandningar, mjölsåser och inlagd frukt. Det här är egentligen helt galet, men faktum är att under min tid på sjukhuset åt vi i princip inga grönsaker. Då sket jag väl i det, men när jag idag tittar ner på mina tallrikar fulla av färsk färg, minns jag hur jag alltså under flera år knappt åt grönsaker. Ibland fanns det väl en morotsbit i köttgrytan, typ. Och om man ville kunde man peta i ”salladsskålen” innehöll några trötta isbergs-blad. Annars var det de färdiga brickorna från köket som serverades, uppvärmda och förmodligen helt tömda på vitaminer, mineraler och näring. ”Detaljer”, ni vet, när man bygger upp sin kropp från undernäring…. jag förstår inte, personalen på vår avdelning gjorde verkligen ingenting. De spelade lite kort med oss, höll koll så ingen stod och smygtränade i vardagsrummet (duh, det gjorde tjejerna inne på toaletten. Där de också spydde var och varannan dag) och läste tidningen. Fikade, gjorde de också, vareviga dag. Varför kunde de inte slänga ihop maten själva? Helt allvarligt, hur seriöst tar man på ”vården” när de två viktigaste byggstenarna för en frisk kropp och knopp ignoreras? Bra mat och träning är vad som skapar en stark kropp och lugn själ. Anorektiker, eller ätstörda överlag, är inget undantag. Självklart ska inga maror springas eller världsrekord i bänkpress tas, och självklart ska intaget matcha uttaget rent energimässigt, för att kroppen inte ska ta skada. Men att utesluta all form av fysisk aktivitet och sedan servera tom energi… ingen mår bra av det, framför allt inte undernärda, svaga kroppar?!

En dag, ska jag vara del av det där samarbetet jag nämnde ovan. Jag ska banne mig se till att vården faktiskt sysslar med det den är till för – hjälpa människor. Sjuka tjejer och killar ska få hjälp att bygga upp och stärka, både sina kroppar och knoppar, de ska inte fyllas med tomrum och ges förbud som senare i livet fäller krokben. Vill ni också se en sådan förändring?Ovan en 16årig Fanny i färd med att äta. En av de bästa sakerna hon vet! Fast att hon lidit av anorexi, knäppt va?! Och hon åt när hon var sjuk också, ännu knäppare!? Nej, dags att sluta sortera in folk efter sjukdom och istället se människan och dess ”basic needs” – de är nämligen samma som för samtliga, friska, individer. Hur ska man bli frisk om behandlingen är sjuk?