Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

det där med fina och fula sjukdomar

“ingen kan göra allt, men alla kan göra något”

Det gör ont i mig när jag tänker på livets och världens orättvisor. Vissa insikter svider lite mer än andra. Jag hörde imorse på nyheterna att 4% (eller om det var 7, minns inte exakt men det var under 10) av alla pengar som går till forskning går till forskning om mental hälsa/ohälsa. Resten till forskning kring fysiska sjukdomar. Det är fint att vi botar cancer och kan överleva aids och allt, verkligen – självklart tycker jag det. Men om vi inte lär oss mer om mental ohälsa, funktionsnedsättningar som inte syns och vad som egentligen händer i huvudet när vi lever som vi gör idag, så kommer vi dö långt innan sjukdomar som cancer tar oss.

Det finns många orsaker att jag bloggar. Jag älskar att dela med mig av allt det fina, ni vet; maten, kakorna, tipsen och peppen. Det jag får tillbaka av er är också ovärderligt. Alla fina ord. Vännerna jag hittat genom bloggen. Men en av de största orsakerna att jag bloggar är att det är vad jag kan göra. Jag kan ta bladet från munnen och prata om det jag önskar att flera talade om. För om ingen vet att det finns, på riktigt, så kommer det aldrig gå några fler procent till den forskningen. Forskningen som är så himla himla viktig.

Hur länge ska vi gå med på att leva i ett samhälle där majoriteten inte vet vad psykisk ohälsa egentligen är? Ett samhälle där man tror att ADHD handlar om busiga pojkar som inte kan sitta still utan mest bara slåss? Ett samhälle där flickorna som skär sig gör det för uppmärksamhet? Ett samhälle där “att gå in i väggen” förlikas med att vara odisciplinerad? Hur länge ska psykisk ohälsa vara något fult som lata hittat på, medan fysisk ohälsa är något fina människor drabbas av?IMG_2337IMG_2322


65 Kommentarer

  • Svara
    Viccy
    30 januari, 2014 at 19:36

    Det bästa är att prata om det! Få media att prata mera om det. Jag tror även att den lite äldre generationen baserar sina åsikter i det som har varit – psykhemmet var ju ett dårhus när man inte visste bättre! Nu är psykisk ohälsa mycket vanligare än när t.ex. våra föräldrar var unga. Jag tror att det kommer bli mera accepterat och vanligt med åren, men just nu är det väldigt “nytt” för många.

  • Svara
    Ibd
    30 januari, 2014 at 19:40

    Självklart ska majoriteten pengar gå till forskning om fysiska sjukdomar för de går ju att behandla med mediciner, något som faktiskt går att framställa. Psykisk ohälsa däremot handlar just om psyket, något abstrakt som mediciner inte direkt kan påverka, de kan dämpa men man kan inte bota något abstrakt med mediciner. Grejen med psykisk ohälsa är att det är svårare att bedöma om en person är psykisk sjuk eftersom det görs av diverse psykiska tester. Fysisk ohälsa är lättare att hitta. Det jag menar är att många som söker uppmärksamhet lätt tar sig an offerrollen och låtsas vara psykisk sjuka som tex att de är deprimerade, har anorexi osv. Men de kan inte låtsas ha en fysisk sjukdom för det kommer visas att det inte finns. Jag kanske låter extrem nu men jag har människor runt omkring som faktiskt är psykiskt sjuka och andra som bara fiskar efter komplimanger och bekräftelse och det är väl iof en störning i sig. Det jag försöker säga är att fysisk ohälsa kommer före psykisk men sen är 4% en ganska låg siffra, skulle önska att det låg mer mellan 10-30%.

    Kram från en sjukling

    • roethlisberger
      Svara
      roethlisberger
      30 januari, 2014 at 19:58

      mm fast nej. Alltså psykisk ohälsa och neuropsykiatriska sjukdomar handlar ju bla om signaler i hjärnan som inte fungerar som de ska. Vilket i stor utsträckning går att bota/hjälpa med mediciner. DET är vad man ska forska om, vad som egentligen händer rent fysiskt, dvs det man som du säger “kan göra något åt”, när man mår psykiskt dåligt. Så jag håller inte med dig. 10-30%?! Varför? Man vet hur man botar fysiska sjukdomar för att man forskat om dem. Om vi inte forskar om psykiska sjukdomar kommer de aldrig vara mer än “något man inte kan påverka” som du uppenbarligen tycker att det är.
      Kram!

    • Svara
      Erika
      30 januari, 2014 at 20:20

      Nä, men nää..!
      Alltså, nu vet jag inte vad du baserar det där med att det är lättare eller svårare att upptäcka fysisk eller psykisk ohälsa? Vad grundar du det på?
      Sen så tycker jag det är fel att ha synen på att människor “bara vill ha uppmärksamhet/ ta en offerroll”. Varför gör dom det då?
      Kanske kan det vara så att samhället i stort inte accepterar psykiskt ohälsa på samma vis som fysisk. Det är fortfarande obekvämt när en människa mår dåligt på grund av tex utbrändhet, men inte när den brutit benet…

      Till Fanny: Jag håller med dig och tycker att du är fantastisk som berättar och uppmärksammar detta! Det är synen på psykisk ohälsa som behöver förändras. Om den förändras tror jag att folk slipper känna skam över psykiska problem och våga ta hjälp snabbare också.

      Jag håller i alla fall en tumme för en ökad kunskap över lag.
      Kram!

  • Svara
    Linda
    30 januari, 2014 at 19:46

    Spot on, verkligen!

  • Svara
    Charlotta Sofia springer o trimmar
    30 januari, 2014 at 21:01

    Vilket fantastiskt klokt inlägg! Du sätter verkligen fingret på något viktigt här. Fortfarande finns uppfattningen att psykisk ohälsa inte är att vara sjuk på riktigt. Att det bara drabbar svaga människor, “de som är sådär”.

    Jag försöker göra som du: Prata om det. Och VÄGRA skämmas. För nej, jag är inte svag, lat, odisciplinerad o.s.v. Jag har bara inte mått bra. På riktigt.

  • Svara
    Isabelle
    30 januari, 2014 at 22:25

    Amen, sister! Fan vad du är bra.

  • Svara
    sara
    31 januari, 2014 at 06:39

    Detta behöver tas upp mer. Fick höra i går av en kompis till mig som jobbar på larmcentralen 114 14. Att det är väldigt många unga människor som 12 åringar som tar sina liv. Och att det är en stor siffra. Helt sjukt ju! Och om polisen tar in dom till psyk för att polisen dömmer dom psykisk sjuka en fara för sig själva. Då dömmer läkarna att dom är friska och att dom kan åka hem. Och var gör dom när dom kommer hem då? Jo, tar sina liv. Allt handlar om okunskap om psykisk ohälsa! Så mer forskning och information till allmänheten.

  • Svara
    Sara
    31 januari, 2014 at 07:23

    Håller med dig fullständigt. Speciellt så önskar jag att det kunde finnas mer kunskap kring NPF-diagnoser, speciellt hur det ser ut hos tjejer. Diagnoskriterierna utgår ju ofta från hur killar med funktionsnedsättningarna är, vilket gör att vi tjejer ofta får gå lång tid utan att få diagnos. Jag får i princip alltid höra att jag “inte alls verkar ha Aspergers syndrom”, både från LÄKARE, lärare, klasskamrater med mera…Det gör mig så inihelvetes förbannad och ledsen, för jag har hela livet varit tvungen att anpassa mig efter hur en “normal” person ska vara, och när jag väl får diagnosen så får jag höra att jag inte verkar ha det för jag är för “normal”. Verkligen en no-win situation.

    • Svara
      Jojje
      2 februari, 2014 at 12:49

      Vad vill du att världen ska göra för dig? 🙂

      Du är ju arg hela tiden. Men det är ju typiskt för dig…
      Fuckar de din kamp?

      Vem är normal?

      Kan du måla upp det liv som du vill ha?
      Om inte, håll tyst med din bitterhet.
      Du förstör bara för dig själv.

      • Svara
        Sara
        2 februari, 2014 at 12:55

        Jojje, håll tyst nu bara. Du skämmer ut dig själv med dina kommentarer.

        • Svara
          Jojje
          2 februari, 2014 at 14:49

          Du skämmer ut dig med din blogg.

          🙂

          Jag vet varför du inte svarar på frågorna, för du vet att du är körd!
          Den där emo-sorten svarar aldrig på konkreta frågor, för svaren skulle förstöra imagen.

          • Sara
            2 februari, 2014 at 15:47

            Jag har inget ansvar i att svara på dina inskränkta, idiotiska frågor. Tänker inte ens lägga energi på något så ovettigt.

  • Svara
    Jojje
    1 februari, 2014 at 13:02

    Det intressanta är att du verkar inte ha ett mål att bli “frisk”…
    Utan det verkar vara rätt skönt för dig att stanna precis där du är – att mala på om alla dessa problem (som någon annan borde lösa så att koko-folk ska blomma upp för att bli perfekta medborgare) att må dåligt har blivit din livsstil och att alltid kunna dra fram spöket är en trygghet.

    Om du fick lösa problemet med denna typen av ohälsa, hur skulle du göra då?
    Eller är det skönt att bara ösa ur sig gnället utan att vilja förändra på riktigt?

    Det är ju lite som med arbetslösa, som egentligen inte alls vill jobba, för de har blivit så bekväma…. Så därför slår man undan benen på sig själv hela tiden, så att ingen ska välja anställa…

    Hur långt ska du dra det?
    Det är 2014… lovar att det väldigt snabbt blir 2015…
    Ska du stå kvar och stampa? Ska du fortsätta göda likasinnade?
    Räddar du ens någon på riktigt?
    Konstgjord andning har blivit väldigt poppis.

    • roethlisberger
      Svara
      roethlisberger
      1 februari, 2014 at 17:38

      Vet du vad psykisk funktionshinder är? Det är liksom inget hittepå. Jag har ingen plikt att ge dig detaljer, men av olika skäl vägrade jag söka hjälp och förstod inte vad mitt “fel” var förrän förra våren. Sedan dess har det kommit fram flera saker och jag har lärt mig en hel del själv. Pga långa väntetider har utredningen tagit tid, men jag har under hela 2013 varit på sjukhuset i genomsnitt 2 ggr/veckan. Tagit medicin. Gått i terapi. Återigen, jag har ingen skyldighet att ge dig kunskap i ämnet, men jag ber dig vara tyst om saker du inte vet allt om.
      Jag vill må bra, men det jag har är inget man blir “frisk” från. Det är ingen sjukdom utan ett funktionshinder. Det visste inte jag för ett år sedan. Varken att jag hade det eller ens vad det var. Självklart är det tungt att dels bli diagnostiserad med något så kroniskt och jobbigt, och att lära sig HUR man ska leva med det och få ett värdigt liv. För jo, jag VILL jobba, leva “normalt” och framför allt må bra.
      Snälla låt mig vara. Jag ber dig, snälla sluta vara elak.
      Hejhej.

      • Svara
        Jojje
        1 februari, 2014 at 22:51

        Du måste sluta ljuga, du vilseleder de andra….
        🙂

        • roethlisberger
          Svara
          roethlisberger
          2 februari, 2014 at 07:09

          vad ljuger jag om, menar du? Att NPF är på riktigt? Eller förstår du något forskning, läkare och psykologer osv osv osv inte förstår? Du är ju enligt egen utsago bra mycket mer skärpt än tex mig, men du kanske tycker att du vet mer än föregående nämnda också? Alla har väl fel, antar jag. Alla utom du. ….och av någon orsak har du ändå inget bättre för dig i ditt framgångsrika liv än att kommentera nedlåtande hos mig? Märkligt.

          • Jojje
            2 februari, 2014 at 10:34

            Lugn och fin nu Fanny! 😉
            Du är alldeles för lättläst.
            Varför svarar du? Du som är expert på ditt liv med konstiga tillbehör. BTW så är det ju bara en sketen blogg! Så vem bryr sig? 😉

            Jag vet mycket om saker och ting i denna världen.
            (ooops det är sverige, så får man inte säga)
            Sjukvården är ett roande system. Tyvärr finns det mycket rubbade actions där. De har noll koll och jobbar likt polisen efter ett system. Där de belönas för att ha “fixat vidare en dåre”.
            Det är som ett program med bloopers. haha

            Jag skulle nog säga att du är mer skärpt än mig, antagligen 10 ggr smartare.
            Men du gillar att trassla till livet. Varför vet jag inte.

            Vad var det egentligen som gick snett för dig?
            Det är lite som kriminella som faktiskt är smartare än många andra “hederliga medborgare”. Ändå slösar de bort livet på skit, det ena drar in dom i det andra. Mönster. Men roten till det är att någonstans ville de bara utmärka sig för att vara coola inför andra.

            Det började med ätstörning någonstans?.. som du alltid kommer att ha kvar (din skam, ditt monster…..för det är ju så man beskriver att man ska känna…?…Du ska aldrig få bli fri! Detta ska du få bära livet ut!)
            FÖR FAN! Redan där ska du ju vakna till och inse hur jävla fel de har!!!

            Sen trappar du upp, du liksom göder livsmönstret.
            Att skapa ett syfte med det som har varit. Kanske har det blivit en besatthet?
            Du kan inte radera det som har varit, men vem sa att du måste bygga vidare med knäppheter för att skapa en logisk förklaring till det som har varit?

            Det tråkiga är att sjukvården lurar dig att tro. De läser av dig och vill mest lugna ner dig.
            Att du känner att de fixar lösningar är en illusion av ditt eget sökande.
            Men du önskar dig ännu mer! Det är som en drog.
            Du vill lösa ALLT som har med psyket och hjärnans sjukdomar att göra.
            Ditt kall i livet. Din Kamp…så jäkla stort!

            Du får gärna tycka att jag är djävulen, en elak person som bara lallar på i en lite för lycklig värld.
            Vad har framgång med att kommentera att göra?
            Hur fick du in det i logiken? Byggt upp fel igen?

            Att du hellre njuter av de andra typerna av kommentarer förstår jag inte, kolla vad det är för sorts personer. Ni hjälper inte direkt varandra.

            För att tydligöra, så skriver jag inte heller för att hjälpa. För jag är sååå elak och dålig… fy..

            När du har fått mediciner som fuckar upp precis allt, så är det inte lika lätt att leva.
            När mediciner inte egentligen hjälper utan snarare stjälper.

            Jag undrar hur du mår 2015 och vilka konstigheter de har lyckats lura i dig då.
            En bricka i ett spel.

            Du bestämde dig för att välja fel, för det är alltid lättare. Jag antar att det är bekvämare att leva utan krav, att alltid ha nåt att skylla på.

            Lek inte för långt in i den mörka skogen, det finns värre saker där.

            Peace!

    • Svara
      Tove
      1 februari, 2014 at 19:09

      Vem är du att ta dig rätt att skriva eller tala till någon på det där sättet?
      En neuropsykiatrisk diagnos är inget man kan bli av med i terapi och med lite “pannben”. Man behöver ofta medicinera och för att optimera medicineringen behövs forskning inom området, det är ju självklart. Terapi kan hjälpa för att lära känna sin sjukdom och veta hur man ska hantera den men sjukdomen kommer ju inte att försvinna bara för att man vill att den ska försvinna, det är ju som med vilken kronisk sjukdom som helst.
      Blir fan mörkrädd av människor som du, med noll förmåga till empati.

      Kram till dig Fanny!

      • Svara
        Jojje
        1 februari, 2014 at 22:53

        Din kram hjälper ingen den heller. 🙂

        • Svara
          Tove
          2 februari, 2014 at 11:57

          Tror du inte? Själv är jag övertygad att omtanke från andra hjälper då man mår dåligt. Så, kram till dig också Jojje.

          • Jojje
            2 februari, 2014 at 12:37

            Men så naivt…
            Som att sätta bamseplåster på en skottskadad.
            🙂

            Du är övertygad? Vad baserar du det på?
            Skulle kramar ha magiska krafter?

            Vill man inte må bra så vill man inte.
            Att vara koko-speciall är en livsstil.
            HAHA!

    • Svara
      Alexandra
      1 februari, 2014 at 21:17

      Här har vi en till som håller med!

      Det är förbaskat lätt att ta på sig offerrollen och stanna där.

      • Svara
        Sara
        1 februari, 2014 at 21:20

        Jaha, Alexandra? VAD är det för fel på att vara ett offer då?
        Och vad vet du om hur mycket vi med NPF-diagnoser kämpar med dagligen? Och hur hjälper det du skriver hen?

        Lägg av för fan, alltså.

  • Svara
    Sara
    1 februari, 2014 at 17:43

    Jojje, vad fan vet du om vad hen gör och hur mycket hen kämpar med sin vardag? Vet du överhuvudtaget HUR det känns att ha en NPF-diagnos? Att må psykiskt dåligt? INGEN människa VILL må dåligt, eller VILL vara arbetslös. Seriöst, kom tillbaka när du fått lite mer erfarenhet och sett utanför din privilegierade sfär.

    • Svara
      Jojje
      1 februari, 2014 at 22:58

      2 s… jaha du är en sådan där…. inte undra på att du ska blåsa upp dig… 🙂
      GLHF

      Är du utstött? Hur långt har du kommit i livet?

      Så du är bitter för att andra klarar att bygga upp ett fungerande liv, har målsättningar och tar sig framåt?
      Hmmm… du verkar ha en vettig kamp.
      Du kommer aldrig att hjälpa någon.

      • Svara
        Sara
        2 februari, 2014 at 10:45

        Jojje, dina kommentarer är väldigt, väldigt obehagliga. Lägg av nu.

        • Svara
          Jojje
          2 februari, 2014 at 11:29

          Jaså?

          NPF-diagnoser är roande.
          Det bästa är när man benar upp vad det är.
          Att göra sig märkvärdig har blivit poppis som ursäkt för att man har valt fel….

          Det är ett under att du faktiskt kan läsa och skriva 🙂

          • Sara
            2 februari, 2014 at 11:41

            Vad i helvete är det för fel på dig Jojje? Har du inget hutt i dig? Hur i helvete kan du skriva som du gör? Vad fan VILL DU ENS med dina kommentarer?

  • Svara
    RobinH
    3 februari, 2014 at 13:06

    Jojje, en fraga till dig. Varför länkar du inte till din egen blogg när du kommenterar här pa Fannys blogg?
    Pa SMUs portal är du ju ytterst flitig bade med att posta egna inlägg och att kommentera i diverse (huvudsakligen) kvinnliga bloggar.
    Vad beror det pa?

    Jojje, en fraga till.
    Varför reagerar du sa starkt när nagon skriver om pyskisk ohälsa och/ eller ätstörningar?
    Har du själv kanske haft problem?
    Finns det saker och ting du inte orkar ta itu med? Sa jobbigt att du hellre gar ut i skogen och gör upp eld?

    En sista fraga till dig, Jojje.
    Blev du aldrig vaggad som barn?

  • Svara
    Ida
    3 februari, 2014 at 16:02

    Fanny det finns andra vägar att gå, sök dig till en näringsterapeut och börja med att kolla din fettsyrabalans och om du har för höga halter tungmetaller i kroppen. Det finns mycket evidensbaserad forskning kring NPF men självklart är det från USA…..här i Sverige ligger vi så långt efter så det är skrämmande. Folk blir frisk från dessa diagnoser och behöver inte medicinera livet ut! Lite intressant läsning: http://www.integrativepsychmd.com/3/post/2012/08/nutritional-treatment-for-attention-deficit-hyperactivity-disorder.html

    • Svara
      Sara
      3 februari, 2014 at 16:14

      Ida, anser du att en kan bli frisk från Aspergers syndrom också?

      • Svara
        Ida
        3 februari, 2014 at 16:39

        Ja jag anser att vissa kan bli helt fri och andra bli avsevärt bättre från Asperger, Autism, schizofreni, Alzheimers, Parkinsons…..you name it there is a cure! Det finns andra vägar att gå än vår traditionella Svenska sjukvård, för det är precis vad det är SJUKvård, inte FRISKvård. Information finns överallt bara man söker den istället för att lyssna snällt till farbror doktor på sjukhuset.

        • Svara
          Sara
          3 februari, 2014 at 16:44

          Okej.

        • roethlisberger
          Svara
          roethlisberger
          3 februari, 2014 at 17:42

          det är inte SJUKDOM, det är funktionsnedsättning. Inget man “blir frisk från”. Medicinerna tar man för att signalerna ska funka “normalt” i huvudet, dvs så man får samma förutsättningar som “alla andra” där signalerna redan funkar som de ska. Tro mig, jag är inte en “lätt” patient och inte heller är jag ett fan av att droga folk hit och dit.

          • Ida
            3 februari, 2014 at 19:32

            Jo man kan bli frisk! Jag skriver inte här för att provocera eller vara taskig, jag vill bara dela med mig av vad det finns för alternativ till traditionell skolmedicin. Här kommer mer intressant läsning: http://www.doctor-natasha.com/index.php

          • Sara
            3 februari, 2014 at 20:16

            Fanny, tack för svaret till hen. Ida förlåt, du menar säkerligen väl, men jag blir så oerhört provocerad av det du skriver. Snälla. Du vet ingenting om våra kamper, och huruvida vi äter mediciner eller ej, eller vad vi gör för att kunna fungera och må så bra som möjligt. Så kom inte och påstå att vi på något sätt är hjärntvättade av sjukvården.

          • Fanny
            3 februari, 2014 at 20:39

            Det är så tröttsamt att ständigt få höra att man kan bli frisk från sin NPF-diagnos. Det är ingen SJUKDOM det är en FUNKTIONSNEDSÄTTNING, hur svårt ska det vara att förstå det. det är kränkande att som individ bli ifrågasatt om ens diagnos och att det ses som ett debattämne det här med npf diagnoser. det är inget att tycka om, det är så, de finns! om en inte förstår sig på problematiken och blir provocerad så kan man lika gärna hålla tyst.

            Tack till dig fina Fanny som orkar ta upp sådana här ämnen och bemöta vissa (jojje) idiotiska kommentarer.

          • roethlisberger
            roethlisberger
            3 februari, 2014 at 22:20

            tack för din kommentar – håller givetvis med dig till fullo!! Man känner sig konstant ifrågasatt, och precis som du säger är det liksom inget att debattera om, inget att tycka om eller “tro på”. Det finns, och det är tillräckligt jobbigt ändå, liksom.. utan att hela tiden behöva “försvara”.. Kram!

  • Svara
    Ida
    4 februari, 2014 at 09:28

    Ni behöver inte försvara er tjejer för jag attackerar er inte. Förstår att ni blir provocerade av att höra att “Nej vet ni vad ni behöver inte acceptera att ni ska medicinera med narkotikaklassade preparat livet ut” klart att det inte är kul att höra när man väl fått sin diagnos efter många års kämpande och det känns som att äntligen lyssnar någon på mig och jag får den hjälp jag behöver. Det finns andra sätt att behandla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar det är det jag vill belysa här. Men alla väljer sin egen väg här i livet. All lycka till er och Om Mani Padme Hum.

    • Svara
      Sara
      4 februari, 2014 at 09:33

      FYI, jag tar ej mediciner för min Asperger. En får inte ens mediciner för det.

      • Svara
        Sara
        4 februari, 2014 at 09:38

        Det jag mest blir provocerad av är att du drar oss alla över en kam och på något sätt tror att vi är hjärntvättade av sjukvården. No offence till dig, alltså.

        • Svara
          Ida
          4 februari, 2014 at 10:32

          Sara ett tips: googla på Aspergers+candida om du inte redan gjort det alltså 🙂

        • Svara
          Jojje
          4 februari, 2014 at 10:32

          Vem är du hjärntvättad av då?
          😉
          Det handlar ju inte bara om diagnosen, utan om precis alla andra val har du gjort, sen skyller du på diagnosen.
          Det är lätt att skapa anledningar och att ha någon annan att skylla på livet ut…
          Vården lär ju endast ut att livet är så jäkla svårt. Har du någonsin fått lära dig något vettigt av vården?
          “nu ska vi prova, prova, prova….”

          Hur ska du ta dig ur mönstret? Vilka delar av ditt liv är fel?
          Det är ju det som är relevant.
          Om 10 år, var står du då? Vad har förändrats då?
          Är du en annan person då?
          Bättre? Sämre?

          Hur har det gått för alla andra i samma situation?

          Eller varför ens fråga, du gillar ju läget precis som det är.

          • roethlisberger
            roethlisberger
            4 februari, 2014 at 10:47

            nu ber jag dig ÄNNU en gång att sköta din skit på DIN blogg, ok? Fyll inte mitt kommentarsfält med dina romaner, varken jag eller mina läsare är intresserade av att läsa.. hejdå!

          • Ida
            4 februari, 2014 at 11:04

            Jojje – KBT i all ära men jag anser att detta tillstånd vare sig det är adhd eller autism är en direkt orsak av en dysbios i kroppen. Istället för att jobba traditionellt symtomdämpande så arbeta mer orsaksinriktat. Inget konstigt alls egentligen om man tänker efter.

  • Svara
    Jojje
    4 februari, 2014 at 11:28

    Var inte så suuuur FUNNY! 😉
    Det är väl kul om någon river loss lite hos dig, så det livas upp i din blogg.

    Eller ska du vara pappas lilla flicka livet ut? 😉
    “Pappa betalar allt”

    Ta inte livet så galet allvarligt, man kan bli sjuk i kolan då.. haha

    • roethlisberger
      Svara
      roethlisberger
      4 februari, 2014 at 11:33

      ursäkta? Vad har min pappa med något att göra?

      • Svara
        Jojje
        4 februari, 2014 at 20:03

        haha.. får jag lov att provocera?
        Nä antagligen inte 🙂

        Men vadå? Man upplever dig ju som en utslagen glidare, som pendlar till schweiz, lattjar i köket, bubblar lite ätstörningar, bygger svältarmar och kämpar mot vården.
        Du får väl inga riktiga pengar att leva på.. någon måste ju betala för dina jippon?
        Du har alltså en kille….
        Vad tycker han om en utslagen brud som dig?
        Måste vara jobbigt, menar eftersom du målar upp dig som så svag som du gör.
        Alla de där problemen..

        Ja om du nu är på riktigt, du kan ju vara ett konstprojekt.
        Man vet ju aldrig i dessa tider 🙂

        • roethlisberger
          Svara
          roethlisberger
          4 februari, 2014 at 22:31

          jag kan meddela att min pappa slutade bidra ekonomiskt (och på alla sätt, för den delen) på min 18årsdag. Jag har under perioder varit hemlös, haft minus på kontot och inte vetat när jag vaknat på morgonen om jag skulle få äta under dagen.
          Ja, jag kämpar mot vården, på sätt du inte vet ett skit om då jag inte skrivit om det och just det – det enda du vet om mig är vad du kan läsa här..
          Min pojkvän älskar mig för oavsett vad du tror så är jag en bra människa. Man kan vara en älskvärd människa även om man mår dåligt, serru. Svag tycker nog varken han eller jag att jag är, det är din åsikt (?).
          Och kalla mig sur eller vad du vill – jag ber dig sluta kommentera här.

    • Svara
      Sara
      4 februari, 2014 at 11:48

      Herregud Jojje. Ger du dig aldrig?

      • Svara
        Jojje
        4 februari, 2014 at 19:56

        Ger du dig då?
        Tycker nog att du brusar upp för både det ena och det andra.
        😉

        • Svara
          Fanny
          4 februari, 2014 at 20:11

          Seriöst nu jojje, kan du inte bara sluta kommentera på den här bloggen om du nu blir så provocerad av allt Fanny gör och skriver. Du förstör för alla oss som vill läsa den här bloggen och ta den av allt fantastiskt Fanny gör utan att behöva läsa all skit du skriver.

          Till dig Fanny; om nu jojje inte ger sig, kan du inte typ blocka honom eller något? ( och nej, det är INTE censur. varje bloggare gör som den vill, censur är när staten tar bort vissa åsikter) för det är så tråkigt att han får chansen att komma till tals och förstöra den härliga känslan du förmedlar.

  • Svara
    Emma
    4 februari, 2014 at 12:07

    Åh herregud, jag blir helt matt av det här.
    Mina kunskaper om psykisk ohälsa sträcker sig framför allt till anhöriga som drabbats hårt + att jag själv jobbar i sjukvården. Jag tror absolut att det finns stor vikt av egna verktyg och copingstrategier (i alla sjukdomar). Man kan däremot inte belasta individen för sjukdomen i sig. Att komma med alternativmedicin som ett förslag blir ju bara som en käftsmäll. Det finns de som hävdar att man kan springa sig fri från cancer eller käka vitlök för att bli av med HIV. Ska man ens behöva förklara hur nonchalant och otrevligt det är med såna “hjälpande” råd?

  • Svara
    Ida
    4 februari, 2014 at 13:09

    Emma jag har stor respekt för skolmedicinen, det finns fantastiska människor inom sjukvården som är jätteduktiga och kompetenta men här i Sverige ligger vi så otroligt lång efter vad gäller integrerad medicin. Att du tycker det är nonchalant och otrevligt med att försöka se på en diagnos/sjukdom ur ett annat perspektiv än den traditionella synvinkeln är väldigt synd tycker jag (men inte förvånande). Vi borde sträva efter ett samarbete mellan skolmedicin och funktionsmedicin som dom lyckats med i så många andra länder. Ett hett lästips till dig Emma och alla andra inom sjukvården är “The China Study” en av Amerikas bestseller inom näring.

    • Svara
      Sara
      4 februari, 2014 at 16:22

      Ida, jag är inte särskilt intresserad av att läsa om alternativmedicin, så du behöver faktiskt inte fortsätta länka till artiklar/skriva boktips, okej? För just nu låter det väldigt mycket som att du på något sätt vill knäppa oss på näsan med dina råd.

  • Svara
    Ida
    4 februari, 2014 at 19:12

    Sara att du kanner dig knappt pa nasan kan jag inte ta ansvar for, vi har en oppen diskussion har och jag haller en respektfull ton vilket du icke gor. Ok om du inte vill lasa om alternativmedicin men det ar i alla fall en intressant variabel i detta amne. Jag sager bara att det finns andra behandlingssatt an den Svenska sjukvarden om det ar provocerande sa fine by me 🙂

  • Svara
    Elin
    5 februari, 2014 at 22:34

    Hej och hå,

    Fanny, jag tycker att din blogg är bra. Framför allt tycker jag att du är en duktig fotograf, dina bilder “säljer” bra 🙂 ( funkar på mig, god mat).

    Säger från början att jag drar inte alla över en kam och vill inte heller peka finger. Jag har också blivit “diagnoserad” med då psykisk ohälsa.
    Jag blev även jag tilldelad medicin i olika färg och former. Det fungerade som hjälpmedel ett tag. Jag har dock hittat ett sätt att acceptera hur jag är och lever med det på mitt sätt. I just mitt fall har jag även lagt på ett lock och bars kört på. Det har även det hjälpt till viss del.
    Jag tror inte på att “bota” någon från hur man är eller lever. Jag tror stt man kan hjälpa folk dock och då på olika vis.
    Därför håller jag delvis med Sara, att kolla på alternativbehandling betyder inte att man ska bota någon, utan att underlätta för sig själv på annat sätt än traditionell medicin.

    Det handlar inte om att bli “frisk” (vad det nu är), men att hitta ett sätt att överleva.

    Min “medicin”, den som fungerar allra bäst på mig, är att spendera 75% av min tid/liv med hästar och inte människor, haha.

    Vi har alla olika tankar och värderingar. Tur är väl det, annars skulle världen aldrig gå framåt.

    Men, ja Fanny, lite gammalmodig kanske sjukvården är, konservativ och behöver vidga sina vyer. Kämpa på 🙂

    Jag hoppas att jag inte trampade någon på tårna nu 😉

  • Svara
    Mathilda Anna
    13 februari, 2014 at 14:20

    Hej! Tycker det är jätteintressant att du belyser detta ämne Fanny. Det ligger någonting i att skilja mellan fysiska och psykiska sjukdomar.Låt mig förklara hur jag tänker. De sjukdomar som termen “sjukdom” från början betecknar är de rent biologiska tillstånd som avviker från det normala. När man forskar om dessa sjukdomar kan man exkludera allt som heter samhällets normer, uppväxt, kulturell påverkan, sociala konstruktioner och endast fokusera på de kemiska-biologiska processerna i kroppen. När det kommer till så kallad psykisk ohälsa är det ett helt annat område vi kliver in i. Även om många forskare tror att det finns neurologiska orsaker till många psykiska tillstånd så är detta hypoteser som är extremt svåra (om inte omöjliga) att bekräfta just därför att det är svårt att mäta “psyket” på samma sätt som man mäter feber eller levervärden eller annat rent biologiskt. Detta kan vara en av anledningarna till att den klassiska medicinen får mer pengar när det gäller just forskning kring neurobiologiska orsaker till ohälsa. Den forskning som däremot får mycket pengar när det gäller just psykisk ohälsa är dock just den forskning som antar att även psykologisk ohälsa har bakomliggande orsaker i hjärnan och där kan man också fråga sig vad som kan hjälpa människor som mår dåligt bäst, att vi forskar om hjärnan eller om vi försöker komma på metoder som också kan inkludera alla subjektiva och relations aspekter som vi inte kan exkludera när det kommer till psykisk ohälsa. Ta “onecheat” till exempel och hur människor kommer ta till sig den och göra den till en del av deras liv eller hur människor börjar må dåligt eller börjar identifiera sig som “ätstörda” först när de får en viss behandling. Tack för en bra blogg!

  • Svara
    Caroline
    13 februari, 2014 at 21:19

    Du har en fin blogg å allt, är impad av dig!! Vad är det egentligen du hade kunnat göra om du inte haft diagnos som du inte kan göra nu? Jag menar vad är det egentligen diagnosen hindrar dig från att göra?

    • roethlisberger
      Svara
      roethlisberger
      13 februari, 2014 at 22:18

      Som alla andra funktionshinder så hindrar det mig att fungera, enkelt uttryckt. NPF är att signalerna hjärnan inte funkar som de ska, och har ingenting med intelligens att göra (tvärtom) utan är alltså rent “teknisk”. Precis som ett ben som inte lyder, eller en förlamad kroppsdel eller liknande. Det spelar ingen roll hur mycket jag VILL nåt eller ens har kunskapen/talangen – signalerna går inte riktigt fram och handling blir svårare än för någon utan NPF. Medicinering är dock väldigt effektiv och därför vill jag börja med den så snart som möjligt så jag lan börja leva som jag vet att jag har kapacitet till.

      • Svara
        Caroline
        28 februari, 2014 at 19:38

        Tack så jättemycket för svaret Fanny. Min lillebror har vart under utredning ett tag nu och sen det började har jag blivit väldigt intresserad av vad det innebär för människor som fått en diagnos. Du skriver att det hindrar dig att fungera helt enkelt som ett ben som inte lyder, signaler som inte går fram fast man vill/kan egentligen utföra en handling. Kan du ge ngt exempel på hur detta fungerar i vardagen? När det händer?

        • roethlisberger
          Svara
          roethlisberger
          28 februari, 2014 at 22:43

          Så lite! Vad fint av dig att sätta dig in i problematiken nu när din bror utreds. Stöd från familj och vänner är enormt viktigt och betyder mycket. Min mamma är en klippa för mig just nu, medan min pappa har svårt att förstå att det inte är något man bara “hittar ett sätt att åtgärda så det försvinner”.. för det är ju ingen sjukdom, utan ett funktionshinder. Efter mitt första besök nu med diverse tester och samtal är det i princip klart att jag har tydlig adhd (jag kommer skriva mer om vad det egentligen är – man har ju fått bilden att det är skolpojkar som hoppar på tak och slåss, typ. Men så är det ju inte och det vill jag skriva om) och när diagnosen finns på papper får jag veta mer exakt vad som sker.
          Det hindrar mig som att jag till exempel har extremt svårt att fokusera, välja inriktning och sålla. Om jag tex vet att 5 saker måste göras, i hemmet eller på jobbet eller var som helst, kan jag inte prioritera vad som är viktigast och således bör göras först. Istället blir jag som paralyserad och gör inget av det, samtidigt som jag är jättestressad inombords för jag vet att det BORDE göras. Det är inte att jag inte kan utföra sysslorna, utan att jag inte vet vart jag ska börja. Om du förstår vad jag menar.
          Sedan förlägger jag saker, släpper grejer där jag står och ser något annat att göra istället.. jag kan gå till ett rum, och har under vägen dit glömt varför jag började gå.. jag kan ringa upp en människa för att berätta en viss sak, men babblar på i flera TIMMAR om allt och ingenting – men glömmer det jag ringde för att meddela. Och måste då ringa igen.
          Jag kan få impulser och göra saker utan att tänka mig för. Väldigt o-bra i livet. Det är mycket sådana saker. Ska som sagt skriva mer om det senare..

    Lämna en kommentar