Det blir PRECIS som du tänkt dig.

Under flygresor kommer många bra idéer och tankar till mig. Jag har från att jag fyllde sex och fick flyga själv, susat fram och tillbaka till Schweiz 4 gånger om året. Det är 8 gånger 2,5timmar i en stol högt upp bland molnen utan tillgång till tv, internet eller andra sociala medier och omvärlden är plötsligt väldigt avlägsen. Ett tag tyckte jag mest att det var sjukt tråkigt att flyga själv, men på senare år har jag börjat uppskatta det. Jag har även fnittrat lite inombords åt det faktum att jag utan undantag numera alltid placeras vid en nödutgång – som om jag, om olyckan inträffar, borde kunna den proceduren nu efter alla år.

En sak som slog mig under resan ner till Schweiz var det där med begränsningarna vi sätter själva. Är ni medvetna om att vi redan i huvudet bestämmer var gränsen går? Att vi redan när vi säger ”njaa det är kanske lite orealistiskt”, eller ”det tar lång tid att nå dit”, eller ”det är inte så troligt” – så drar vi en tydlig linje för var gränsen går, vi begränsar oss. Vissa gör det medvetet, andra högst omedvetet.

När vi var barn och ville något, tänkte vi inte ”det går, men bara en på tusen klarar det och sannolikheten att det är jag av alla som lyckas är inte så stor så nää jag lägger nog energin på något lite mer realistiskt” !? Nej, vi tänkte ”åh, kan man nå ända dit är det klart jag ska dit!”. Vaddå nöja sig för att det är ”mer realistiskt”? Vaddå inte sikta på högsta målet? Varför slutar människor tänka så, var försvinner den där oändliga optimismen? Som barn, funkar vi som så att finns det mer, så vill vi ha MER. Det är en attityd jag vill behålla, alltid – oavsett hur gammal jag blir!

Jag tror verkligen på att vi kan det vi tror oss kunna. Saker och ting blir som man tänkt sig. Jo, faktiskt. Om man tror att något ska ta lång tid, att något ska vara svårt, jobbigt eller tråkigt – ja då är det vad man får. Om man går in med en inställning och grundtro att det går, att man kan, om man ser det som så jäkla självklart – ja då går det. VI MÅSTE INTE VETA HUR. Okej? Det är nog ofta där folk sätter krokben för sig själv; de vill ha en tydligt utritad plan. Men alltså det där hur är inte ditt jobb. Ditt jobb är att veta vart du vill, och sedan jobba för det. En sak i taget, ta det steg du ser framför näsan och låt resten uppenbara sig eftersom. Omständigheter och händelser kommer placeras precis där de ska, för att du ska ta dig framåt och dit du vill. Jag lovar.

Så, igen ; om man KAN ha mer, varför dra en hitte-på-gräns för vad som är ”realistiskt”? Du kan. Så kör. Det blir precis som du tänkt dig.

Inget är omöjligt-tänket som vi hade som barn måste inte försvinna!