Inspiration och pepp Myter Tankar om ting topslide Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

starka kvinnor och män som gråter

Det är intressant det där med kvinnor. Kvinnor som är “starka”. Fysiskt eller mentalt, eller både och. Att det liksom fortfarande ska belysas. Hyllas. Som att det faktum ATT en kvinna kan vara stark, framgångsrik och självständig är chockerande. Att ens använda formuleringen ”stark kvinna” förutsätter att kvinnor i vanliga fall är svaga, att det liksom är normen. Det normala. Alla stackars, svaga kvinnor som inte vet vad de tycker, tänker eller vill med sina liv. Det är bara de där få, unika och alldeles ovanligt starka kvinnorna som vet sådant. Vet sådant som annars bara män vet.

Och män som visar känslor, åh herregud de ska vi hylla. Att de vågar! Det som är så mesigt. Att visa empati och ödmjukhet, att respektera olika åsikter och att inte slå ner folk när de säger fel saker. Att de också kan använda ord och faktiskt kommunicera. För att inte tala om de där männen gjutna av rent guld som faktiskt vill vara hemma med barnen – eller kanske till och med gör det för att de har förnuft nog att förstå att de råkar vara lika mycket förälder som mamman. De männen hyllas lika mycket som de ofantligt starka kvinnorna.

Jag är lite kluven. Lite trött. Orkar inte riktigt analysera, argumentera och väga för/mot. Kan inte bara alla få vara starka, utan att för den delen vara känslokalla? Kan man inte både vara ödmjuk, uppmärksam på sin omgivning och människorna i den OCH framgångsrik? Eller ska vi fortsätta läsa tidningsartiklar och intervjuer som handlar om starka kvinnor (men inte vad de gör utan det handlar bara om ATT de är starka som gör vad-de-nu-gör. För det är ju inte de flesta kvinnor.) och män som vågar gråta? Kan vi inte bara uppmärksamma och hylla människor som råkar vara helt jävla amazing? Oberoende av kön. För jag kan väl inte vara den enda som struntar blankt i vad folk har mellan benen, och hellre vill veta vad som finns bakom pannbenet…?

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 20.59.01


6 Kommentarer

  • Svara
    Josefine
    26 augusti, 2014 at 17:34

    Jamenvisstärdetså! Om du bara visste hur många kommentarer vi har fått om hur vi fördelar föräldraledigheten – LIKA. “Nej, men ååååå, är din man hemma såååå tidigt! Vad duktig han är!” (appropå att N började vara pappaledig med Noah när den senare bara var 3 månader – fast jag jobbade hemma…), och “Va! ska du redan börja jobba! Noah är ju så liten!!” (appropå samma sak som ovan). Med Neo gjorde vi annorlunda. Vi var hemma tillsammans i en månad, sedan jobbade vi båda heltid (fast jag plockade sparad semester, så de facto jobbade jag bara 20% i en och en halv månad, sedan mer fram tills jag disputerade en månad senare), och sedan var jag föräldraledig på heltid i 6 mån. När Neo var 10 mån började vi dela lika igen. BETYDLIGT färre kommentarer.
    Kram

  • Svara
    Josefine
    26 augusti, 2014 at 17:34

    Jamenvisstärdetså! Om du bara visste hur många kommentarer vi har fått om hur vi fördelar föräldraledigheten – LIKA. “Nej, men ååååå, är din man hemma såååå tidigt! Vad duktig han är!” (appropå att N började vara pappaledig med Noah när den senare bara var 3 månader – fast jag jobbade hemma…), och “Va! ska du redan börja jobba! Noah är ju så liten!!” (appropå samma sak som ovan). Med Neo gjorde vi annorlunda. Vi var hemma tillsammans i en månad, sedan jobbade vi båda heltid (fast jag plockade sparad semester, så de facto jobbade jag bara 20% i en och en halv månad, sedan mer fram tills jag disputerade en månad senare), och sedan var jag föräldraledig på heltid i 6 mån. När Neo var 10 mån började vi dela lika igen. BETYDLIGT färre kommentarer.
    Kram

  • Svara
    elin
    26 augusti, 2014 at 17:42

    du skriver alltid så bra texter och lyfter intressanta tankegångar, jag tänker ofta på genusperspektiv och hur man hyllar och framställer en eller annan. det är sorgligt att det hela tiden ska vara “duktighetsstämpel” på allt, att man sticker ut och som du skriver då om framgång i en kvinnas liv är så ovanligt. är så trött på tävlingen i samhället, jämförelsen om vad man äter, hur mycket man arbetar, hur mycket man donerar osv. allt ska skyltas i omgivningen för att man ska tycka gott om sig själv och få bekräftelse? det borde ju handla om det, att boosta sitt ego? jag flyter iväg nu från ditt ämne lite men uppskattar din blogg på alla sätt. gillar din livsstil och den sundhet du förmedlar, är så mycket sådant i dagens samhälle med hetsen kring prestationer.

  • Svara
    elin
    26 augusti, 2014 at 17:42

    du skriver alltid så bra texter och lyfter intressanta tankegångar, jag tänker ofta på genusperspektiv och hur man hyllar och framställer en eller annan. det är sorgligt att det hela tiden ska vara “duktighetsstämpel” på allt, att man sticker ut och som du skriver då om framgång i en kvinnas liv är så ovanligt. är så trött på tävlingen i samhället, jämförelsen om vad man äter, hur mycket man arbetar, hur mycket man donerar osv. allt ska skyltas i omgivningen för att man ska tycka gott om sig själv och få bekräftelse? det borde ju handla om det, att boosta sitt ego? jag flyter iväg nu från ditt ämne lite men uppskattar din blogg på alla sätt. gillar din livsstil och den sundhet du förmedlar, är så mycket sådant i dagens samhälle med hetsen kring prestationer.

  • Svara
    Victoria Warg
    30 augusti, 2014 at 16:13

    Ja men SPOT on, mina tankat! Dock kan jag väl erkänna att jag själv också tänkt i de där tankebanorna just när det gäller män, att “åh vad jag gillar killar som vågar visa känslor” – som att det är normen att de inte skulle göra det. Varför har jag den uppfattningen EGENTLIGEN? Faktiskt liite konstigt, särskilt med tanke på att det alltid var min bror som ofta grät krokodiltårar för “alt & inget” när vi var små, och jag var den som inte grät i onödan direkt..

    Spännande inlägg, mer sånt!

  • Svara
    Victoria Warg
    30 augusti, 2014 at 16:13

    Ja men SPOT on, mina tankat! Dock kan jag väl erkänna att jag själv också tänkt i de där tankebanorna just när det gäller män, att “åh vad jag gillar killar som vågar visa känslor” – som att det är normen att de inte skulle göra det. Varför har jag den uppfattningen EGENTLIGEN? Faktiskt liite konstigt, särskilt med tanke på att det alltid var min bror som ofta grät krokodiltårar för “alt & inget” när vi var små, och jag var den som inte grät i onödan direkt..

    Spännande inlägg, mer sånt!

  • Lämna en kommentar