Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

#otillräcklig

Det finns en sak jag vill göra väldigt tydligt (igen) : det är stor stor skillnad på att må dåligt och psykisk sjukdom.

Jag är engagerad i flera olika nätverk och organisationer som jobbar för att belysa psykisk ohälsa och för att minska självmorden. För att ta bort tabu och framför allt öka kunskapen. Varför? Varför lämnar jag inte bara skiten bakom mig? Den frågan får jag ofta. Oooom du nu inte är sjuk längre, varför inte bara leva livet? Ja bland annat för att fördomar/okunskap likt översta raden är så vanlig – ”alla mår väl lite dåligt ibland?!”

Jag är idag frisk från ätstörningar. Jag tar idag inte antidepressiva eller någon annan medicin (förutom ADHD-medicinen, såklart) . Det som står kvar i mina papper är PTSD och det är något jag lever med. Alltid kommer leva med. Det och ADHD. Jag är all for att tänka positivt, att välja sina tankar och hur man hanterar saker som sker i livet, det är ju vår reaktion vi kan göra något åt. Och vår hantering av saker är vad som i sin tur leder till framtida saker – dvs vi kan i stor utsträckning påverka mycket som kommer ske också ; det börjar med hanteringen av NU.

MEN (stort fett men här) det är livsfarligt att jämföra ”normala” dippar och dåliga dagar med psykisk sjukdom/ohälsa. Att leva med ångest är rent utav ett funktionshinder och att då få höra att man ska ”rycka upp sig” eller ”tänka positivt” går att jämföra med en spark i magen. När man ligger. På marken i leran och vill kväva sig själv med skiten för att slippa fortsätta. Slippa fortsätta lida. Tro mig, även där mitt i ångesten, är man rätt oklar med varför man mår som man gör. Det är faktiskt sällan man hittar en direkt orsak, det är sällan man vet själv varför man mår så dåligt just där, just då. Det är en känsla, det är en överväldigande och kvävande känsla av hopplöshet. Av skam, av skuld.

Så att då skuldbelägga de sjuka är så fruktansvärt i-n-t-e konstruktivt och i mina ögon enbart något människor utan kunskap och koll gör. Det är okej att inte veta! Det är okej att inte förstå hur plötslig panikångest eller bäcksvarta depressioner känns och är. Det är okej – men det är inte okej att förminska det. Förminska människorna som upplever det och deras känslor. De mår redan rätt dåligt. De känner sig redan otillräckliga (btw asbra grej Cecilia Fors och Paul Jerndal, det ni gör är så-himla-viktigt) 

”Strong people don’t put others down… They lift them up.”

Dagen jag vaknade upp på intensiven efter mitt tredje ”misslyckade” och sista självmordsförsök handlade det inte om att ”välja” mina tankar och hur jag hanterade saker. För jag var sjuk. Det var inte en dålig dag, det var inte en liten ”dipp”. Det enda som fanns var önskan att slippa må som jag gjorde. Det handlade inte ens så mycket om att vilja dö, det handlade mer om att inte ha livet som det var då. Jag har fortfarande dåliga dagar, skillnaden är att nu är det de ”normala” dipparna och topparna (nåja, allt är relativt, jag är en intensiv känslomänniska och kommer alltid vara) och inte en ångest som äter upp mig. Det jag inte vill överväger inte allt jag faktiskt vill med livet. Men jag har fortfarande den djupaste ödmjukhet gentemot de som idag kämpar. Kämpar för något som borde vara så självklart – att inte vilja dö.

xxx

Du kanske gillar

11 Kommentarer

  • Svara
    Mia Olsen
    5 september, 2014 at 16:48

    Hur fan kan du sätta ihop ord så perfekt?
    Du kan formulera/beskriva mig och mina problem i texter du inte ens ämnat skriva till/åt mig. Ändå träffar dem som en jävla kniv i bröstet och ”jag är aldrig ensam”-känslan får mig att stanna kvar och uthärda ännu en dag.

    Psykologerna kan ju för fan ingenting nu för tiden! Inte ens ätstörnings enheten!!!
    Dem sätter sina jävla diagnoser hit och dit & skriver ut tabletter till höger & vänster, ”JAMEN VAFAN SKA VI GÖRA ÅT SJÄLVA PROBLEMET DÅ?” vill jag bara skrika dem rakt i ansiktet. Men det har jag inte gjort (än) för det känns så jävla lönlöst.

    Jag försöker verkligen. Se på livet positivt eller åtminstone ”inte dåligt osv” men det negativa överväger det positiva med hästlängder…
    Jag vill bara lägga mig ner och skrika, gråta, släppa allt, slå/sparka/bita sönder mig själv.
    Men helst av allt vill jag försvinna. Dö. Bort. Bara få lov att försvinna föralltid.

    Vad fan ska man ta sig till när man levt med Deppression mm i flera år och inga psykologen längre hjälper, medicinerna tycks ju heller inte hjälpa, jag överdoserar de lugnande så mkt jag kan för då sover jag mkt och då slipper jag ju vara vaken.

    Men jag kan ju inte fan fortsätta mitt liv såhär?!
    Det kan fan inte vara meningen!?
    Jag måste verkligen varit en riktigt jävla hemsk sak i mitt förra liv med tanke på hur jag mår idag och vad jag fått gå igenom (syftar inte ens på äs nu, även fast den också varit en real pain in the ass!)

  • Svara
    Mia Olsen
    5 september, 2014 at 16:48

    Hur fan kan du sätta ihop ord så perfekt?
    Du kan formulera/beskriva mig och mina problem i texter du inte ens ämnat skriva till/åt mig. Ändå träffar dem som en jävla kniv i bröstet och ”jag är aldrig ensam”-känslan får mig att stanna kvar och uthärda ännu en dag.

    Psykologerna kan ju för fan ingenting nu för tiden! Inte ens ätstörnings enheten!!!
    Dem sätter sina jävla diagnoser hit och dit & skriver ut tabletter till höger & vänster, ”JAMEN VAFAN SKA VI GÖRA ÅT SJÄLVA PROBLEMET DÅ?” vill jag bara skrika dem rakt i ansiktet. Men det har jag inte gjort (än) för det känns så jävla lönlöst.

    Jag försöker verkligen. Se på livet positivt eller åtminstone ”inte dåligt osv” men det negativa överväger det positiva med hästlängder…
    Jag vill bara lägga mig ner och skrika, gråta, släppa allt, slå/sparka/bita sönder mig själv.
    Men helst av allt vill jag försvinna. Dö. Bort. Bara få lov att försvinna föralltid.

    Vad fan ska man ta sig till när man levt med Deppression mm i flera år och inga psykologen längre hjälper, medicinerna tycks ju heller inte hjälpa, jag överdoserar de lugnande så mkt jag kan för då sover jag mkt och då slipper jag ju vara vaken.

    Men jag kan ju inte fan fortsätta mitt liv såhär?!
    Det kan fan inte vara meningen!?
    Jag måste verkligen varit en riktigt jävla hemsk sak i mitt förra liv med tanke på hur jag mår idag och vad jag fått gå igenom (syftar inte ens på äs nu, även fast den också varit en real pain in the ass!)

  • Svara
    Lisa's healthspo
    5 september, 2014 at 18:09

    Jag vet inte om det jag känner klassificeras som sjukdom eller inte – har mått dåligt i några år vilket slutade i ”nyttighetshets” som jag fortfarande är kvar i till viss del men försöker arbeta mig ifrån. I alla fall så håller jag med dig till fullo och förstår verkligen vad du menar. Så tumme upp för dig för psykisk ohälsa är alldeles för tabu i vårt samhälle!

  • Svara
    Lisa's healthspo
    5 september, 2014 at 18:09

    Jag vet inte om det jag känner klassificeras som sjukdom eller inte – har mått dåligt i några år vilket slutade i ”nyttighetshets” som jag fortfarande är kvar i till viss del men försöker arbeta mig ifrån. I alla fall så håller jag med dig till fullo och förstår verkligen vad du menar. Så tumme upp för dig för psykisk ohälsa är alldeles för tabu i vårt samhälle!

  • Svara
    Frida
    5 september, 2014 at 18:21

    Vilket bra inlägg Fanny! Jag har funderat mycket på det här genom åren. Snart har det gått tio år sedan jag blev sjuk första gången och sedan dess har det varit självskadebeteende, ätstörningar, ångest och depressioner. Jag anser att man (jag) har ett ansvar för mitt liv och mitt mående. Men hur mycket kan man kräva av sig själv och andra när man är sjuk? Jättesvårt tycker jag!
    Bra att du skriver om sådant här:)

  • Svara
    Frida
    5 september, 2014 at 18:21

    Vilket bra inlägg Fanny! Jag har funderat mycket på det här genom åren. Snart har det gått tio år sedan jag blev sjuk första gången och sedan dess har det varit självskadebeteende, ätstörningar, ångest och depressioner. Jag anser att man (jag) har ett ansvar för mitt liv och mitt mående. Men hur mycket kan man kräva av sig själv och andra när man är sjuk? Jättesvårt tycker jag!
    Bra att du skriver om sådant här:)

  • Svara
    Joanna
    6 september, 2014 at 10:07

    Det du skriver är så sant och så viktigt. i vår rädsla att möta människor som mår dåligt på riktigt använder vi gärna fraser som ryck upp dig eller alla mår dåligt ibland. Mår man riktigt dåligt är såna kommentarer bara av ondo.

  • Svara
    Joanna
    6 september, 2014 at 10:07

    Det du skriver är så sant och så viktigt. i vår rädsla att möta människor som mår dåligt på riktigt använder vi gärna fraser som ryck upp dig eller alla mår dåligt ibland. Mår man riktigt dåligt är såna kommentarer bara av ondo.

  • Svara
    michaela
    19 september, 2014 at 07:34

    Så fantastiskt bra skrivet & verkligen SPOT ON på de känslor som ligger å gror inom mig.

  • Svara
    michaela
    19 september, 2014 at 07:34

    Så fantastiskt bra skrivet & verkligen SPOT ON på de känslor som ligger å gror inom mig.

  • Svara
    Året 2014 – vad hände, vad skapades i köket och vad var extra läsvärt? (del 3 av 4) – Roethlisberger.se
    13 december, 2017 at 15:23

    […] något extra läsvärt? Jag skrev några rader efter Cecilia Fors och Paul Jerndals initiativ #otillräcklig , och lite senare om […]

Lämna ett svar