”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

juli 23, 2015

Det skall springas längre, lyftas tyngre, bantas mera (eller för att vara snäppet mer PK: ”ätas mindre”), sovas mindre/gå upp tidigare (för vi måste ju göra karriär! Nå framgång! Göra något av dygnets timmar, ingen vill väl vara en medelmåtta?!) och allt skall publiceras på internet och delas över sociala medier (annars finns det inte).

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Ja, för är det inte så? Litteraturen, behandlingarna, symtombeskrivningar och samhällsinformation överlag är för det mesta anpassat till yngre flickor som svälter sig själva (eller kräks) för att vara så smala som möjligt. Och dessa flickor är säkert den största riskgruppen. Men alla andra då?!

För några månader sedan hittade jag till en blogg som heter potatismannen och skrivs av Hampus Widén. Jag har länge vetat vem Hampus är, då vi har gemensamma vänner, men det var först när jag hittade hans blogg som jag bara kände att honom! Honom vill jag veta mer om, honom vill jag lära känna, honom vill jag presentera er för!

Jag är så otroligt glad att Hampas ville dela med sig av sin historia här hos mig, för jag tycker det är så-himla-viktigt. Både att tala om problematiken i sig; att vara man och ätstörd i ett samhälle där ätstörningar ses vara något som drabbar just ”tonårsflickor som inte vet bättre”. Men minst lika viktigt tycker jag det är att belysa och uppmärksamma hur det ändå går att ta sig ur, vilken grym människa Hampus och alla som kämpar i liknande strider mot både sjukdom och inre demoner är, och det dessutom i en värld med ett samhälle som kanske inte riktigt förstår.

hampus1

Det är just på grund av det stora frågetecknet och kunskapshålet som finns gällande alla de där som inte är ”tonårsflickor som inte vet bättre”, som Hampus skriver sin blogg och engagerar sig så mycket han kan. För det finns ju så många andra som har problem. Det där med rätt och fel, stereotyper och klassiska fördomar. Även om ätstörningar drabbar de allra flesta på ett eller annat sätt – ändå finns de, fördomarna. Kanske är det just därför de finns?

Gångerna är många som Hampus frågat sig själv varför. Många av de frågor som han brottats med i analysen av sitt beteende landar i frågeställningen om han helt enkelt är en svag människa. Har han dålig karaktär eller är han alldeles för lättpåverkad? Beror det på hans uppväxt, är det genetiskt eller har han helt enkelt varit för ytlig? Kan det vara för att han blev retad för att han var tjock, hade glasögon och lockigt hår? Eller kanske så ”enkelt” som att han förknippat massor av positiva känslor med att vara vältränad/smal?

Låt oss börja från början; andra året i gymnasiet. Den nya ishockeytränaren fokuserade på konditionsträning och man skulle köra löppass både innan och efter varje pass. Dagarna som det inte var hockeyträning sprang Hampus själv, och gymmet besöktes veckans alla dagar. Kosten baserades på tonfisk, grönsaker och mindre skolluncher – samt en och annan hetsätning över helgen såklart, för det hade han ju lärt sig, att man skulle ha ätardagar. Ja, den träningsdosen ihop med den matmängden är inte en svår ekvation; på 3 månader tappades 17 kg. Sedan följde ytterligare 10.

Som pricken över i upptäckte Hampus sedan periodisk fasta. Att vänja sig vid att inte äta alls på väldigt lång tid, för att sedan äta väldigt mycket på kort tid, sammanfattar Hampus med samma ord som jag själv skulle gjort; det passar inte för någon som har ett dåligt förhållande till mat. Svältperioderna triggade honom. Det blev ett farligt tävlande mot sig själv där han försökte slå rekord i tid utan mat, för att sedan landa i bottenlöst ätande. Han tror själv att han lite omedvetet försökte stilla ångesten inför nästa svältperiod (oj förlåt – ”fasteperiod”). Dessutom, berättar han för mig, blev han en notoriskt duktig lögnare. Det är något alla med ätstörningar i någon form kan relatera till, tror jag.

hampus3

Distans och balans. Det är vad Hampus alltid drömt om, men erkänner sig väldigt sällan ens ha varit i närheten av. Personer som uppnår det borde hyllas, säger han, de är hjältarna. Jag kan bara hålla med, och när jag ber honom nämna några exempel på hjältar svarar Hampus direkt Martin Gilck (på bild ovan t.v). Martin driver både gym (Wenngarn Sportcenter) och pizzeria, samt utvecklar kvalitativa och rena produkter i sin kosttillskottsserie SISU Nutrition. Ett annat namn som kommer upp är Kalle Zachari Wahlström (på bild ovan t.h), vars träningsfilosofi enligt Hampus bäst beskrivs som enastående; ”Träning är som tandborstning – man bara gör det.” 

Hampus är också noga med att poängtera att han inte menar att, jag citerar; ”stå och pinka på fitness- och de olika sportindustrierna och människorna involverad i dem. Tvärtom. Jag har många vänner som lever där, alltifrån kosttillskottleverantörer, styrkelyftare, tyngdlyftare, bodybuilders och AF-tävlande och Sverige/Världseliten inom kampsport.” Med slutord jag återigen skriver under på – ”Det är överdoserandet som är fel.”

”För de personer som funnit sin väg så fungerar det enkelt, för de personer som trasslar till det fungerar det aldrig.”

Det är en teori Hampus har, som han förklarar fungerar ungefär som uttrycket ”jag får aldrig så mycket ragg på tjejer som när jag har flickvän”. Han tänker att det kanske är så enkelt, även med hälsa och självbild, att vi tenderar att göra det svårt för oss själva. Det ligger nog mycket i det han säger, inser jag när jag tänker på det. Det där med goda och onda spiraler, det där med vad vi väljer att se och fokusera på. Känner man att man är på rätt väg, så är det faktiskt inte så svårt att fortsätta, för man ser ju vägen. Har man tagit sig ut på villovägar och ständigt byter kurs för att aldrig känna att man tar sig annat än runt runt, ja då är det inte riktigt lika lätt..

Men… vård då?!
Hampus genomgick en internetbaserad behandling genom Stockholms Centrum för Ätstörningar. Positivt med den behandlingen säger han var att få en överblick över sitt ätbeteende. Han kunde se när hetsätningarna kom, vilka måltider han faktiskt åt samt vilka han skippade, och på så vis kunde han också se mönster och analysera samband. Övningarna där han fick jobba med målbilder för ett liv utan ätstörningar, och lära sig berömma och uppskatta sig själv, kan Hampus idag se tillbaka på som bra inslag i behandlingen. Andra saker var mindre bra. Till exempel var kostråden inte anpassade efter någon som tränade så mycket som Hampus gjorde då, och framför allt som han ville göra.

Just det här tycker jag personligen är väldigt viktigt, för en behandling måste alltid alltid gå ut på att förbereda människor inför ett friskt liv. Man ska förses med verktyg för livet efter sjukdomen. Inte bara släcka bränder. Givetvis ska en grav undervikt som är livshotande åtgärdas först av allt, men sen – sen måste man arbeta med störningen. Beteendet. Att många ätstörda kompenserar och dämpar ångest med tvångsmässig träning är inte ovanligt, tvärtom. Och att bara fokusera på vågens siffror är i min värld helt absurt föråldrat och jag förstår inte hur vården inte kommit längre här?!

Precis som man kan se på bilderna nedan är Hampus (likt många andra med ätstörningar i bagaget, mig själv inkluderad) egentligen väldigt glad i mat. Det är liksom inte maten i sig som är problemet, det är det faktiskt sällan när det kommer till ätstörningar, och som med alla andra sjukdomar är det väl ändå den bakomliggande orsaken man i behandling bör fokusera på, inte symptomen?

hampus2

Så när en sjukhusbehandling inte fungerar, vad ska en göra?
För ett år sedan kontaktade Hampus Martin Gilck, och sedan den dagen och det beslutet har han lärt sig mycket. Mot löftet att vara helt ärlig mot Martin har han fått de verktyg han behöver för att bygga det han så länge eftersträvat; distans och balans. Idag vet han vad han måste göra (äta regelbundet) och vad han inte får göra (hoppa över måltider). Vilka livsmedel som är ”triggers” och vilka som är OK att ha hemma. Men framförallt, säger han så klokt och egentligen självklart; ”jag har lärt mig att en dålig dag kan följas av flera bra, så länge välmåendet är i fokus.”

Hampus råd till dig som vill påbörja din resa mot ett liv fyllt av glädje:

  • Våga öppna dig och berätta för folk, generellt så är människor godhjärtade och vill hjälpa
  • Sök gärna professionell hjälp, men välj med omsorg – du måste våga lägga ditt liv i händerna på din hjälte
  • Var nyfiken på livet, det finns väldigt mycket spännande saker där ute att finna glädje i
  • Inse att du är en speciell människa med särskilda fysiska anlag och förutsättningar, jobba med dem – inte emot dem

Slutligen, varför ”potatismannen”?
Hampus valde att börja med vad han kallar för projekt:potatis. ”Målet var att äta potatis varje dag under ett helt år (vilket jag lyckades med) för att få i mig tillräckligt med näring för att inte dö. Under den resan fick jag smeknamnet potatismannen, skapade bloggen med samma namn, tog fram en action figure och skaffade en tatuering. Allt sprunget ur en dröm om att vara superhjälte och min kärlek till potatis.”

hampus4

Långt inlägg och ändå har jag suttit i många timmar och kortat ner. Eftersom jag själv inspireras av människor som Hampus så ville jag ge också er chansen att ta del av hans historia. Ni vet att jag inte gillar tabun, och män med ätstörningar är minst sagt ett inte tillräckligt omtalat ämne som jag anser att det bör pratas mer om. För jag är helt övertygad om att det bästa och mest effektiva sättet att både hjälpa människor som redan har drabbats och även förhindra att fler drabbas, är att öka kunskapen. Helt övertygad. Med ökad kunskap försvinner fördomar och utan fördomar är vi en lång bit på väg! Att må dåligt är illa nog, man ska aldrig aldrig skämmas eller bli ifrågasatt för att man gör det. 

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply Ewa Hutmacher juli 24, 2015 at 8:05 f m

    Tack för att du tar upp det här viktiga ämnet. Jag glädjs åt att Hampus vill dela med sig av hans historia och att du skriver om ett viktigt ämne. Ha det gott! Har delat vidare för att föra debatten och ämnet vidare.

  • Reply Anna - Trend o träning juli 24, 2015 at 8:46 f m

    Vilket grymt inlägg Fanny! Otroligt viktigt ämne & fantastiskt att han varit så öppen med detta, trots att det anses som ett ”problem tonårstjejer utan kunskap” drabbas av.

    Håller verkligen med om att mycket av sjukvården är förlegad & att man måste förberedas för livet utanför ätstörningskliniken. Detta tycker jag Mandometerkliniken brister i. Varför skulle jag lära mig äta saker jag inte gillar & aldrig kommer fortsätta äta? Varför fick jag inte en plan för hur jag skulle träna, det som är min stora hobby, mitt jobb & min livsstil? Nu har jag ju hittat min modell, mitt eget ”lagom”, men ändå. Personlig hjälp tillbaka till vardagen borde vara fokus för alla behandlingsformer.

    Stor kram till grymma du som tar upp viktiga ämnen som dessa <3

  • Reply Petra Månström juli 24, 2015 at 12:11 e m

    Mycket viktig och intressant läsning! Dags att skrota den förlegade uppfattningen att ätstörningar bara drabbar tjejer.

  • Reply Ätstörningar, fördommar och förlegad behandling - Trend o TräningTrend o Träning juli 24, 2015 at 12:54 e m

    […] med en annan inriktning har min vän Fanny Roethlisberger skrivit ett bra inlägg – ”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom som drabbar tonårsflickor som inte vet bättre”. Här lyfter hon Potatismannen, en av få manliga bloggare som skriver om sin ätstörning […]

  • Reply I juli 25, 2015 at 6:52 f m

    Otroligt bra skrivet! Jag känner igen mig så mycket i detta, fast på ett annat sätt. Jag är 24 år och har haft ätstörningar i väldigt många år nu. Har försökt söka vård och hjälp ett par gånger (mejlade även dig för några år sedan och fick väldigt fint svar) men kommer ständigt tillbaka till tankarna att det är ”yngre tonårstjejer” som har ätstörningar och att jag inte passar ”in i facket”, att man liksom inte kan vara sjuk när man är 24 år för då är man ju faktiskt vuxen. Ytterligare sätter du huvudet på spiken ”att man måste våga lita på sin hjälte”, jag har själv erfarenhet av olika psykologer som jag inte har känt något förtroende för och till slut ”ljugit för” för att göra dem nöjda, en annan psykolog sa till mig att ”komma tillbaka när jag blivit friskare”. Vilket har gjort att jag nu står i det dilemmat att jag ska ”ta tag i detta själv”, vilket man ena dagen är supertaggad till att göra för att nästa dag hoppa över frukost, lunch och middag och får en kick av det, sjukligt och befängt- det har jag sedan länge insett. Men tankar och ångest, det är inga lätta saker att mota bort. Nu blev detta en väldigt lång kommentar men summa summarum var inte att jag ville berätta om mina problem utan jag vill hylla dig och Hampus för att ni skriver öppet om sådant här, för jag lusläser och suger åt mig allt och hoppas att det eventuellt finns ett litet hopp även för en sådan som jag!

    • Reply Potatismannen juli 25, 2015 at 10:43 e m

      Hej I,
      Jag finns som stöd om du vill ha lite pepp och få ta del av mina erfarenheter om hur jag sökt hjälp.

      Bara ta kontakt med mig via exempelvis Facebook eller på mail. Lycka till.

      Kram
      Hampus

  • Reply När helgen bara försvinner – ROETHLISBERGER augusti 17, 2015 at 8:58 f m

    […] Hampus fyllt år tidigare i veckan samlades vi ett gäng i lördags för att äta middag på […]

  • Reply Julen, vilan och actionfiguren Potatismannen – ROETHLISBERGER december 28, 2015 at 11:18 f m

    […] och jag kunde hämta ut ett litet paket från Hampus. Ni vet Hampus, som i somras så öppet delade med sig av sin historia här hos mig i bloggen, minns ni? I paketet låg förutom min alldeles egna Potatisman också ett fantastiskt fint […]

  • Reply Ljuvlig citronkaka tillägnad Potatismannen (och jo, den innehåller faktiskt potatis) – ROETHLISBERGER maj 19, 2016 at 6:37 f m

    […] otaliga påminnelser från Hampus aka potatismannen bakade jag häromdagen en kaka – innehållandes potatis. Jag kan nu konstatera att utöver […]

  • Leave a Reply