Okategorierat Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Ärr.

”Skäms du inte?”

Han nickade menande mot min arm. I ögonvrån kunde jag se de två tjejerna bredvid oss i soffan börja vrida på sig av den obekväma tystnaden som uppstod efter hans plumpa fråga.

Gångerna är många då jag under pågående samtal noterat hur blickar vandrat ner från mina ögon, förbi mina axlar, för att slutligen landa vid den ojämna och lätt randiga huden på mina underarmar. Ögon som blir nervösa, som om de tänker att de inte borde titta men ändå inte kan låta bli. Själv har jag dock aldrig riktigt brytt mig om eller ens tänkt så mycket på dem. På mina ärr. De har funnits där, bara. De bara är precis vad de är – inte mer och inte mindre.

Ärr, helt enkelt. Märken från förr. Minnen. Upplevelser. Trauman. Allt det där som jag aldrig kommer kunna radera ur min historia eller känslobank oavsett. Att en liten liten del av det som är jag syns utanpå i form av läkt hud, ja det bekommer mig inte nämnvärt. Faktiskt inte alls.

Jag minns hur uppriktigt förvånad jag blev när jag första gången såg hur mina ärr retuscherats bort på bilder efter en fotografering jag anlitats för. Den möjligheten hade inte ens slagit mig, jag hade inte för en sekund tänk på huruvida mina ärrade armar eventuellt kunde vara ett ”problem” – något som i efterhand skulle elimineras digitalt. Det förvånar mig fortfarande.

Det känns liksom omvänt och rätt himla tråkigt, att samtidigt som jag är så otroligt obrydd om de där ärren, så måste jag ibland ändå påminna mig om att det kan påverka bemötandet jag får och uppfattningen folk (medvetet eller omedvetet) skapar sig av mig, på grund av dem. På grund av ärren.

Fast, för det allra mesta, skakar jag av mig min egen påminnelse lika snabbt. Jag ler lite, reser mig ur soffan och besvarar frågan med en motfråga; ”Skäms inte du för att fråga något så dumt? För oavsett vad jag svarar, säger din fråga mer om dig, än vad mitt svar någonsin kan säga om mig.”

IMG_1126_1000

Foto: Armand Dommer

Du kanske gillar

4 Kommentarer

  • Svara
    Olivia
    9 februari, 2017 at 10:50

    tack tack tack för att du som offentlig person tar upp detta ämnet, pratas alldeles för lite om självdestruktivitet!! Jag brukar jämföra mitt med ett myggbett; det är inte logiskt att klia på det och du kan till och med få ärrbildningar av det, men det känns bra för stunden så man gör det ändå. Sedan poängterar man att det inte är bara lite klåda som driver, utan ren och skär ångest som trycker på <3
    Det är genom att prata om svåra saker som vi rensar luften på fördomar och förhoppningsvis vinner respekt för de psykiska sjukdomarna på vägen!

  • Svara
    lol
    9 februari, 2017 at 11:48

    lol lol

  • Svara
    Eva Svärd - Blogg om utmattningssyndrom
    9 februari, 2017 at 19:48

    Du modiga kloka kvinna! Så klok! Kram

  • Svara
    susanna
    11 februari, 2017 at 11:53

    Världen behöver mer människor som dej!!!

Lämna ett svar till Eva Svärd - Blogg om utmattningssyndrom Avbryt svar