Uncategorized

Fem saker som utmärker min ADHD

Jag får ofta frågor om hur jag känner av min adhd i vardagen. Det finns såklart många saker som kan kopplas till min adhd men några utmärker sig, och är besvärligare än andra. Här är fem exempel;

Djupt intuitiv
Ytliga samtal och relationer har jag inte mycket för, istället vill jag genast ner på djupet. Jag öppnar mig själv fort, väldigt fort, och delar med mig av väldigt personliga saker. Det är som att jag inte vet hur man pratar lättsamt, utan att gå in på livets stora frågor på en gång. Det här är ett drag jag ofta skäms för i efterhand, när jag vid opassande tillfällen varit alldeles för personlig. I jobbsammanhang känner jag mig oprofessionell.

Fysiskt känslig
Jag kan knyta om mina skor fem gånger för att de ska kännas exakt lika hårt åtknutna. Jag kan justera strumpor, hårtofsar och tröjärmar i oändlighet. För jag känner det så väldigt tydligt, och blir så väldigt störd om det skaver lite. Jag hade länge svårt med fysisk närhet, så som kramar etc.

Full av val
Åh dessa jäkla val. Det här är ett av mina största problem. Mitt huvud är alltid sprängfyllt av val och möjligheter, och jag kan lägga extremt mycket energi och tid på att fundera över hur jag ska välja/göra. Så mycket att jag tillslut inte orkar fatta ett beslut överhuvudtaget. I skola och på jobb har jag märkt hur stor skillnad det gör för mig med tydliga direktiv, så jag slipper välja för mycket själv. För när jag får för fria tyglar är problemet inte att jag måste ha idéer själv, för det har jag, jag har cirka en miljon idéer, utan att jag inte vet hur tusan jag ska välja. I skolan var den vanligaste feedbacken jag fick något i stil med ”Fanny uppgiften var att skriva 4 sidor om X, inte 24 som du skrev”. Återigen hade jag inte kunnat sålla. Hur skulle jag veta vilket av allt jag kunde säga om X som var det mest relevanta? Istället skrev jag allt, för jag kunde inte välja. Alternativet hade varit att inte skriva något alls.

Bra och dåligt minne samtidigt
Mitt närminne är under all kritik. Och det kanske inte låter som hela världen men tro mig, vardagen blir så mycket mer bökig när närminnet inte finns. Jag går in i rum utan att minnas varför jag gick dit. Jag springer ofta runt och letar efter mina saker. Jag går in i mataffären för att köpa EN sak, kommer ut två timmar senare med varor för flera hundra och väl hemma inser jag att det där enda jag skulle köpa glömde jag. Jag sätter mig vid datorn för att betala en räkning men när jag loggat in sitter jag bara och stirrar på skärmen och undrar vad det var jag skulle göra. Samtidigt kan jag minnas ansiktsuttryck och tonfall från ett samtal för ett halvår sedan. Jag kan citera min partner ordagrant om vad och hur han sa något i ett bråk i förra veckan. Minnet är fascinerande, och jag blir aldrig riktigt klok på hur mitt funkar.

Fart och multitasking
När jag väl sätter igång, är jag svår att bromsa. Herregud jag bara kör och då går det undan. Eftersom jag ofta har tusen saker i huvudet samtidigt vill jag göra dem på en gång — innan jag glömmer. Multitasking är min grej, och jag kan vara fruktansvärt effektiv när jag väl kommer igång. Problemen uppstår i sammanhang där andra människor involveras. Jag blir stressad och provocerad när andra inte kan hålla mitt tempo, varken i tanke eller handling. För mig är det ju tidsbegränsat; om jag inte får det som ska göras gjort NU så stängs min lucka. Jag kommer tappa fokus och ork och då är det för sent. Samma sak gäller i samtal och diskussioner; jag pratar fort och mycket men kommer liksom aldrig till saken. Jag kan inte berätta en historia från A till Ö utan jag börjar på L mellanlandar på P och slutar vid ett halvklart C. När jag ska argumentera för min sak minns jag plötsligt inga av mina argument och all fakta jag egentligen vet som stödjer dessa. Jag blir uppeldad och ofta frustrerad, vilket inte direkt ses som positiva attribut i en diskussion och det jag ändå lyckas uttrycka blir knappast taget på allvar. Helt förståeligt.


Angående neuropsykiatriska diagnoser: Något jag ofta hör är saker i stil med ”men, sådär har alla det ibland!”. Och såhär tänker jag. Absolut, det är mycket möjligt att du känner igen dig i ett eller flera av kriterierna för en NPF – men får du livet att funka så har du inget funktionshinder. För mig, och många med mig som har en NPF-diagnos, så är det verkligen ett hinder i livet. Grunden för en diagnosen är just svårigheten i att få vardagen och livet att funka.

Du kanske gillar

5 Kommentarer

  • Svara
    Erika
    11 december, 2018 at 11:01

    Tack för att du delar med dig! 🙂

  • Svara
    malin
    11 december, 2018 at 16:04

    men herregud vad bra skrivet! jag får ofta höra av närstående att ”men sådär har ju alla det” och det liksom gör mina problem ”likgiltiga”……då blir jag oftast helt rasande för det är precis som att de inte fattar. Jag väntar på en utredning om ADHD och ibland blir jag så himla ledsen att ingen kommit på detta tidigare……..tänk vad många år som jag SÖKT och SÖKT och alltid kännt mig ANNORLUNDA och haft tankar om ”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!!???” Efter två utmattningar och gått in rejält i depressionsträsket så vet jag inte om jag orkar mera snart….
    Tack för att du skrev detta! STOR KRAM!!!!!

  • Svara
    Carro
    28 december, 2018 at 20:46

    Just fått diagnosen Add, 32 år gammal.
    Det suger att inte ha vetat innan! Så många år som gått till spillo och så mycket mer problem som byggts på pga dold diagnos.
    Nu hoppas jag hitta rätt medicin, stöd och verktyg.

    Och de där som slänger med ”jag har väl add/adhd jag också”. Neej, det har du inte, vill jag skrika.

    By the way, med tanke på inlägget om barn. Jag har en dotter på 18 månader och visst är det kämpigt. Min add har exploderat känns det som eller så märks det bara tydligare med barn.
    Men klart jag är en bra mamma ändå! Ger henne det jag kan plus att hon har en pappa.
    Och vad gör det om hon har add eller annat.

  • Svara
    Outredd 41
    25 januari, 2019 at 09:10

    Tack för inlägg, som om jag själv lyckats foka och sålla och skrivit det själv , men nu slapp jag 🙂

  • Svara
    N
    25 januari, 2019 at 17:25

    TACK! ❤️ Du satte ord på det svåra åt min dotter.

Lämna ett svar