Tankar om ting Vad vi borde prata om

Hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser?

En onsdag för drygt tio år sedan satt jag på läkarsamtal, med i rummet var min mamma och en sköterska. Jag minns det så exakt, hur vi hade en intensiv diskussion där jag återigen kände mig förminskad och fördummad. Läkaren tog fram pappret med resultatet från mitt senaste blodprov och nickade menande åt alla röda siffror som visade på kritiska nivåer av olika viktiga blodvärden. ”Fanny kommer aldrig kunna få barn” sa han. Plötsligt och utan förvarning. Alla i rummet tystnade och jag bara stirrade på honom. Vad menade han? Jag höll ju på att gå upp i vikt, och när jag väl nådde en normalvikt skulle mina blodvärden bli normala också och då skulle ju mensen komma tillbaka. Då skulle jag kunna få barn som vem som helst, eller? Han fortsatte prata, jag minns inte det mesta men jag minns att han sa att det gått för lång tid och att värdena var för dåliga. Att jag aldrig någonsin skulle kunna bli mamma.

Åren gick, mina blodvärden blev normala i takt med att min vikt blev det, och min mens kom tillbaka. Jag förträngde det min läkare sagt, och det var inget vi talade om hemma. De få gånger ämnet kom upp sa mina föräldrar att jo visst klart du kan bli gravid, nu när du är frisk! Men i mitt bakhuvud ekade läkarens ord och jag kunde inte låta bli att notera att jag faktiskt aldrig blev gravid, trots att jag aldrig ätit ett p-piller och hade sex. Nu var det inte så att jag varken ville eller försökte bli med barn, men tankarna kom till mig med jämna mellanrum, att dagen jag faktiskt vill få barn kommer jag inte kunna. Det var smärtsamt att tänka på, och kändes så fruktansvärt orättvist. 

Sommaren 2017 blev jag plötsligt väldigt trött. Strax därefter kom illamåendet. Ironiskt nog var det första jag märkte att bara tanken på choklad fick mig att hulka. Choklad, som jag normalt börjar dagen med tillsammans med en kopp kaffe. Nu var det enda jag kunde tänka mig att äta sour cream & onion-kryddade minimajskakor och frukt. Och ICAs grillade kyckling. Min pojkvän sa att vi borde ta ett graviditetstest, något jag genast skrattade åt, jag kan inte bli gravid herregud! Jag är ju bara lite sjuk. Jag ville inte ta ett test, för jag visste att det skulle visa negativt och även om jag inte ville ha barn där och då skulle det göra mig ledsen. Det skulle bli en påminnelse om att jag aldrig skulle få bli mamma. 

Testet visade tydligt positivt. När jag såg det skrek jag bara rakt ut. Sedan började jag skratta och gråta om vartannat. Jag visste inte hur jag skulle hantera den känslostorm som bubblade upp. Vad betyder det här?! Ljög läkaren? Varför i hela fridens namn skulle han ge mig ett sådant definitivt besked om det inte var helt säkert? Och vad fan gör jag nu?! Det som skavde mest var tanken om att det här kanske var min enda chans. Att jag mot alla odds otroligt nog ändå blivit gravid, och om jag inte behåller barnet nu så blir det aldrig något barn. För det kommer inga fler chanser, jag är ju en sån som inte kan bli gravid, egentligen.

Det var inte rätt läge för ett barn, det visste jag. Jag hade ju precis blivit tillsammans med J och mitt liv höll på att ordna upp sig. Jag kunde inte riskera allt med ansvaret för ett barn, inte nu. Så jag bokade tid för en abort och gick igenom den vanliga proceduren med först en tablett på sjukhuset och sedan fler några dygn senare hemma. Det var utan tvekan det mest smärtsamma jag upplevt, men när det väl var gjort mådde jag genast bättre och illamåendet försvann direkt. Jag mådde bra i några dagar, sedan började jag få ont. Extremt ont. Smärtan ökade och inom loppet av några timmar låg jag orörlig i sängen. Mina vänner kom och tog Nala och jag fick åka in till gynakuten, där de kunde konstatera att jag fått en infektion och dessutom behövde göra om hela proceduren med tabletterna igen. Här var jag helt övertygad om att nu är det kört. Hade jag minsta chans att bli gravid så är den borta nu, för nu har något pajat ordentligt. Jag grät i flera dygn efteråt och har fortfarande inte riktigt kommit över det. Jag är så rädd att det var min chans, en chans jag valde att inte ta. 


Alla tankar och känslor kring det här väcktes på nytt nu i höstas när en väldigt nära anhörig till J gjorde det tydligt för honom att han absolut inte borde skaffa barn med mig, pga mina diagnoser. De är ju till viss del ärftliga. Och hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser? När jag fick höra detta blev jag först oerhört ledsen, sedan arg. För det första är frågan om barn redan väldigt känslig för mig, eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få några. För det andra, och framför allt, blir jag så förbannad över att det antyds att det vore en dålig idé att få barn när barnet eventuellt kan ”ärva” en NPF-diagnos. Om det visar sig att ett barn har exempelvis adhd finns det väl ingen som är bättre lämpad som förälder än någon som själv har diagnosen? Jag har förståelsen. Insikt och ödmjukhet inför svårigheterna som kommer med diagnosen. 

Eller förtjänar jag inte att vara förälder? Är det en rättighet jag får offra eftersom jag har diagnoser? Skulle det kunna skada mitt barn att jag har funktionsnedsättningar? I min värld är svaret nej. Jag tycker som sagt snarare tvärtom, att jag är bättre rustad än de flesta, utan diagnos, att vara en bra förälder till någon med särskilda behov. Självklart önskar jag inte ett ev framtida barn att behöva gå igenom det jag gått igenom, men jag hade inte föräldrar som visste någonting om NPF när jag växte upp. 

Nämnda anhörig ifrågasatte även min förmåga att vara en bra förälder pga depression. Tänk om den kommer tillbaka, hur ska hon klara ett barn då? Självklart gjorde det ont att höra. Det är inte som att jag inte konstant ifrågasätter mig själv och min förmåga redan. Mitt värde. Är jag värd att vara någons mamma? Jag behöver inte bli ifrågasatt utifrån av någon som ärligt talat har noll koll på vad någon av mina diagnoser egentligen innebär. Hade hon haft koll hade hon vetat att min förmåga att älska sträcker sig långt över det ”normala”. Jag gör ingenting ”lite gran”, jag är all in. Och jag skulle vara en jävligt bra mamma. Med alla mina diagnoser.

Du kanske gillar

13 Kommentarer

  • Svara
    Jennie
    28 december, 2018 at 08:36

    Om du nån gång har privilegiet att få bli mamma så kommer du att bli den bästa mamman du kan vara. Dina erfarenheter kommer ju bara att berika ditt föräldraskap, du kan hjälpa ditt barn på ett helt annat sätt än en förälder utan dina erfarenheter.

    Och ni är ju två! Folk verkar glömma bort det. Ni har ju lika stort ansvar över barnet. När jag blir sjuk får min man ta ett litet större ansvar och vice versa.

    Även om du inte kan bli gravid på naturlig väg så finns det ju hjälp att få. Jag som inte ens har en menstruation har ett mirakel till dotter tack vare IVF. Och vi är precis lika bra föräldrar som de som kan få barn naturligt.

  • Svara
    Cassandra
    28 december, 2018 at 09:42

    Jag började gråta av att läsa ditt inlägg! Tycker det är väldigt modigt av dig att dela med dig av så personliga saker och du resonerar så klokt! Tråkigt att folk i ens omgivning ska ha så mycket åsikter som kan få en att må ännu sämre kring något som kanske redan är jobbigt för en. Jag önskar i alla fall all lycka och välgång till dig och din pojkvän, och att ni vartefter lyckas bli gravida om det är vad ni båda vill! ❤

  • Svara
    Sandra
    28 december, 2018 at 10:04

    Det gör mig så otroligt ledsen att läsa. Jag önskar jag kunde ha varit där för dig! Bästa du.

  • Svara
    Ida
    28 december, 2018 at 10:38

    Jag känner inte dig men av att läsa detta inlägg och din blogg så får jag en stark känsla av att du kommer bli en sån jäkla kickassmorsa. Jag gjorde själv en abort i somras och om vi har styrkan att klara oss igenom det så klarar vi allt. Klyschigt men sant. Fan, självkännedom kommer vi långt med. Allt gott önskar jag dig

  • Svara
    Therese
    28 december, 2018 at 11:08

    <3

  • Svara
    Hampus
    28 december, 2018 at 11:42

    Hej fina Fanny! Intressanta tankegångar. Jag har ju ”en del diagnoser” också. Men ändå valde J att skaffa barn med mig.

  • Svara
    Danni
    28 december, 2018 at 12:55

    Tack för att du delar med dig. Känner igen mig i att andra sagt till mig, bland annat min mamma, att jag aldrig ska skaffa barn för jag inte kommer bli en bra föräldrar. Det har satt sina spår. Har länge tänkt att jag inte vill ha några barn men insett att det var det andra hade sagt som påverkade mig. Pratade med min sambo om det senast igår, att vi kan försöka få barn när jag tar ut mitt preventivmedel om något år. Det kändes som en befrielse att säga det högt. Jag vet att jag kan bli en bra mamma. Trots att jag har en ångestproblematik och återkommande depressioner. Det gör mig inte till en sämre person eller förälder.

  • Svara
    Sanna
    28 december, 2018 at 15:23

    Tack för att du delar med dig Fanny. Starkt och Modigt! Har själv en historia med ätstörningar, där mensen varit borta under flera år. Den ”domen” fick även jag för cirka åtta år sedan av en gyn.läkare. Förstod och förstår fortfarande inte hur en människa kunde säga så – Du kommer inte kunna få barn. De har ekat i mitt huvud. Min mens kom tillbaka och är regelbunden. De tog ett tag innan jag vågade berätta de för min partner om min rädsla för den dom jag fått.

    Jag blev gravid på första försöket, imorgon går vi in i vecka 19. Det känns magiskt och helt fantastiskt! Ibland skulle jag vilja ge läkaren som gav mig ”domen” en stor smäll i ansiktet… men de ska jag inte göra.

    Du har redan bevisat själv att de funkar och jag är tacksam att någon vågar prata om detta ämne. Inga föräldrar är perfekta, men jag är säker på att om du har din intention att bli den bästa mamman ditt barn kommer att få. Så kommer du att bli och vara det när ni är redo ❤️

    STOR Kram
    / Sanna

  • Svara
    Frida
    28 december, 2018 at 15:29

    Fint beskrivet av en jobbig del av ditt liv. Du är en duktig skribent.

  • Svara
    Elin
    29 december, 2018 at 00:18

    Tack för att du valde att dela med dig om det här. Så otroligt modigt.

    Satt med en klump i halsen genom hela inlägget och kunde relatera till så mycket. Kanske det är jag som letat dåligt – men jag tycker verkligen att i princip allt ur ämnet du berör ovan, speciellt från den enskilda individens perspektiv, är sällsynta att stöta på sociala medier (för att inte tala om ställen ”IRL”… UMO, skol[hälso]systemet, gyn, psyk, fler än enstaka gemene man som vågar bryta stigma – where u at?!) Jävlar vad detta är viktigt att prata om.

    Tack.

  • Svara
    Josefine
    29 december, 2018 at 07:01

    Blir lite nyfiken på vem den där läkaren var… Jag träffade ett par riktiga rötägg när jag bodde i Uppsala. Tack och lov var jag i sluttampen av en 10-årig anorexibehandling och kunde lösa stödet på annat sätt. Mina läkare i Örebro samt fertilitetsspecialisterna i Uppsala sa aldrig att graviditeter skulle vara omöjliga efter tilfrisknande från anorexi. Med tanke på svältperioder i tidigare delar av historien skulle mänskligheten i så fall för längesedan varit utdöd (idag har jag tre barn, fick ta sprutor för att få igång mensen med de två första, trean är en spontan överraskning som kom när jag var 38 år).

    Vad gäller diagnoser: de flesta av oss har nog minst en ”ärftlig defekt”, medicinsk eller NPF. Det fina med barn är att de accepterar dig precis som du är. För dem är du den bästa mamman i världen (fram tills de är tonåringar misstänker jag), och så länge man är medveten om sina speciella behov och möjligheter finns det absolut ingenting som säger att man inte kan bli en bra förälder.
    Kram på dig!

  • Svara
    Jessica
    30 december, 2018 at 23:08

    Åh Fanny, som du sätter ord på tankarna! Jag tror det ligger en hel del i det du skriver att en med NPF eller andra erfarenheter (om något) kommer att ha bättre förståelse och tålamod -kunna lyssna och stötta på ett helt annat sätt än en som inte har någon egen erfarenhet.

  • Svara
    Hej 2019 – Roethlisberger.se
    2 januari, 2019 at 12:02

    […] varit ett krävande år rent relations-mässigt. Personen jag nämnde i förra veckans inlägg, som ifrågasatte huruvida jag skulle kunna vara en bra mamma med mina diagnoser, har givetvis haft åsikter om väldigt mycket mer. Det har påverkat och tärt extremt mycket på […]

Lämna ett svar till Therese Avbryt svar