Tankar om ting Vad vi borde prata om

till dig som inte har ADHD

Den här videon hittade jag för några år sedan. Jag har sedan dess använt den som ett ”verktyg” i mina relationer, och visar den för alla som kommer mig nära. Som för att… förklara, lite. För Jessica, som skrivit texten som läses upp i videon, sätter ord på det så himla bra.

Jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket mer själv idag, utan lämnar er här med videon och under den texten i sin helhet, skriven av Jessica Hjert Flood, Nestor förlag.

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min verklighet, förstå min värld, på samma sätt som jag tvingas leva i din. Jag önskar att du om så bara för en dag fick lära känna virvelvinden i min kropp och frustrationen som framstår när jag inte kan följa dess rörelse. Jag önskar att du fick känna rastlösheten som spritter i kroppen och som man blir galen av att hålla inne. Jag önskar att du förstod att varje gång du försöker sakta ner mitt tempo eller stoppa mig, så faller jag totalt omkull. Det känns som att ha en tyngd runt min kropp, jag känner mig instäng, kvävd och vill bara slå mig loss.

Jag måste få flyga fritt i min egen fart, annars faller jag helt. Jag skulle vilja få dig att förstå att det inte är av illvilja eller lathet som jag inte klarar av vissa situationer eller kan hantera olika saker, och att varje gång jag tappar bort eller glömmer saker så är det redan en nedslag för mig, jag behöver inte några anklagelser eller beskyllningar, det hjälper inte mig. Det lägger bara ytterligare ett lager av sorg och frustration på berget som redan byggts upp inom mig. Jag önskar att du kunde förstå min frustration i att bli avbruten, för varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka.

Jag är ledsen för att jag inte kan lyssna på dig, mina tankar flyger iväg mot okänt mål, jag kan inte stoppa dem hur mycket jag än försöker. Jag önskar att varje gång du frågar vad det är, tror på min förklaring att jag faktiskt inte vet. Att svaret är dolt även för mig. Jag skulle vilja visa dig känslan av ångest som ständigt lever inom mig, det som är som ett stort mörkt hål i min mage, men som förvandlas till luft när jag lägger den i min hand. Den syns inte, och du kan inte förstå den. Fast att den inte väger något är den tyngre än livet själv att bära.

Det lever något inom mig, något som jag inte kan styra eller stoppa. Som jag dagligen försöker kontrollera för att fungera normalt. Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna som en påminnelse för dig att jag inte fungerar likadant som du. Så att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan…men inte nått ända fram…och att ingen är mer ledsen för det än jag.

Du kanske gillar

1 Kommentar

  • Svara
    Ellen
    26 juni, 2019 at 22:09

    Hej Fanny!
    Följde dig och läste din blogg för några år sen, och trillade in här igen nyss när jag sökte på recept på rabarbersaft, hehe.
    Ser att det har hänt en massa i ditt liv sen sist jag läste, och har inte hunnit läsa allt jag velat än, men vill bara skriva att jag är SÅ TACKSAM att du är öppen med dina diagnoser. Blev diagnostiserad borderline för nån månad sen. Skönt att få lite mer egen förståelse för mitt (icke-)fungerande men också otroligt stigmatiserande. Har inte berättat för någon förutom närmaste familjen om min diagnos pga skäms så mkt. Skäms för att inte kunna hålla i hop och bli inläggningsgalen titt som tätt. Din öppenhet normaliserar och får mig att känna mig lite bättre.

    Massa massa kramar till dig, Fanny! Och till helgen provar jag ditt rabarbersaftrecept.

Lämna ett svar