I veckan fick jag äntligen fotografera människor igen. Det var väldigt länge sedan nu, jag tror banne mig det var november 2018. Då fotade jag Agnes, som faktiskt var en av modellerna även denna gång. Men nu fick både mamma, pappa och lillsyrran i magen vara med också.
Jag vill börja det här inlägget med vad som kanske blev denna fotograferings favoritbild för mig personligen. Amanda är en av mina äldsta vänner, vi har känt varandra i 22 år. Vi har alltid haft ett speciellt band, och trots att vi i perioder bott i olika städer, emellanåt även olika länder, trots att vi vissa år knappts hörts av och än mindre setts, trots att vi båda haft mängder av andra relationer och umgängen – så har hon varit, och kommer förmodligen alltid att vara, en av få människor jag verkligen litar på finns där. Stannar. Ställer upp. Jag vet att jag kan ringa henne när som helst, be om vad som helst, och hon skulle göra och ge det jag behöver. Amanda är bland de starkaste människor jag känner. Hon är så jäkla cool på så många sätt. En doer. Hon har en färgsprakande personlighet och en väldigt uppfriskande no bullshit-attityd.
Tack för att jag fick fotografera dig och din fina familj Amanda, jag älskar dig.
Agnes var på betydligt bättre humör under denna fotografering än när jag fotade henne senast. En bestämd liten dam, är hon, och fantastiskt härlig. Jag älskar den här åldern på barn; det är så mycket personlighet, vilja och känslor som ryms i en så liten kropp.
I slutet av augusti är lillasyster beräknad att komma. Jag ska erkänna att min mammalängtan gör sig allt mer påmind nu, det känns som att alla mina vänner och bekanta antingen redan har barn eller snart ska få. Bara att se Amandas mage får mig att längta tills den dag jag förhoppningsvis själv får bli mamma.
Det bästa jag vet med att fota människor är känslorna. Att fånga det där ögonblickskorta. Kärleksfulla blickar, spontana skratt och varma kramar. Alla de där små sakerna personerna framför kameran inte tänker på att de gör, men som jag bakom linsen ser och blir så glad när jag lyckas föreviga på bild.
Efter några timmar i skogen gjorde Agnes sådär som barn i hennes ålder liksom gör när de får nog: hon slog sig helt sonika ner på backen och deklarerade att nu får det räcka. Givetvis var hon lika söt då.
Vill du se mer av mitt fotograferande?
Då kan du kika dessa inlägg;
- Detta, där jag samlat lite olika bilder jag tagit genom åren
- Detta, med bilder på ett urgulligt bröllopspar + lika urgullig dotter
Vill du anlita mig som fotograf?
Släng iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se
Inga kommentarer