Browsing Category

Före – efter

Före - efter Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

ett år är lång tid, men går väldigt fort

Publicerad 13 december, 2012

Det händer mycket på ett år.

För ett år sedan var jag på en stökig plats. Både i livet och inombords, det var ett enda känslokaos och livspusslet verkade ofantligt svårtlöst, om inte rent utav omöjligt. Jag visste inte vem jag var, vart jag ville eller hur jag skulle bete mig.

Rent fysiskt, var läget att det var då ungefär 9 månader sedan jag så försiktigt började ”ta tag” i mitt liv. Under de 9 månaderna hade jag tappat alla överviktskilon, och vågen visade nästan 38 kilo mindre än året tidigare. Ungefär då, började jag göra förändringar : jag ökade portionerna, införde kolhydrater i kosten igen, drack proteinshakes efter alla pass, och ägnade mig enbart åt styrketräning. Jag ville bygga, öka i styrka och få till volym och konturer.

Rent psykiskt, var det kaos på riktigt. Jag bodde sedan över ett halvår inte hemma. Jag hamnade i fel umgänge, som i sin tur dränerade mig totalt på energi, ork och livslust. Jag var sur, lättirriterad, ledsen, uppgiven. Väldigt många gånger övervägde jag att ge upp, en sista gång.Nu såhär i efterhand, ser jag på bilderna ovan och är ärligt talat förvånad. Att det gick?! Jag kunde på mindre än ett år gå från överviktig (bmi 29.7) till att vara… ja, inte så mycket mer än skin och ben, faktiskt (bmi 17.5 som lägst). Även om det kanske inte var ideal-kroppen direkt, så valde jag att gå ner innan jag började bygga. Det för att kunna glädjas åt framsteg hela tiden, istället för att försöka gå ner i fett och bygga muskler samtidigt. Man kan lätt tycka att framsteg och förbättring uteblir då.

När jag sedan, i maj-juni någon gång, kom på fötter och började må bättre igen, tog också den fysiska utvecklingen fart. Sedan i somras har jag ätit väldigt mycket mer mat, tränat hårdare och omgett mig med människor och saker som ger energi, inte bara tar. Nu ligger vikten stabilt, nästan tio kilo tyngre (bmi 19.8) och jag känner hur min kropp lever. Det är häftigt, och jag är stolt. Över min resa, min starka kropp, min psykiska styrka.

Jag undrar hur allt ser ut om ett år? Snart har vi 2013 och jag har verkligen ingen aning om vad kommande år har att bjuda på… Men jag ska göra allt i min makt för att det ska bli ett bra år.

Före - efter Frågor och svar Resan

svar på frågor om min sjukdomshistoria och vården

Publicerad 2 oktober, 2012

Nu ska Ida få svar på sina fråger hon skrev under frågestunden, det var väl på tiden va!? Hehe, men det var alltså massa frågor i en, och jag ville svara ordentligt. Så, här kommer det, och jag har kortat ner frågan lite. Eller, rättare sagt har jag tagit bort det som inte var frågor, både för Ida’s skull (nu när jag gör ett eget inlägg för hennes frågor måste ju inte en del ”privat” stå med, tänkte jag), och för att det hela skulle bli lite mer lättläst. Längst ner står några mycket viktiga meningar, som jag ber er läsa om ni planerar att ha åsikter som detta inlägg 😉

Hej Fanny!
Får börja med att skriva att du är otroligt stark som har lyckats komma så långt och vågar stå på dig och skriva om det som du tror på trots folks ogillande.

Jag undrar nu om du skulle kunna skriva om din tid då du låg inne på BUP- akuten. Vad dina upplevelser och åsikter är om den vård du fick och (iinte fick?) när du var sjukast i din anorexia.
Jag gick i dagvård på ätstörningsenheten, dvs mellan 8-15 vardagar. När jag efter ett år inte var friskare utan vägde ytterligare tio kilo mindre bara flyttade de mig till BUP-akuten (som ligger vägg-i-vägg). Jag visste inte om det när jag åkte in på morgonen. Personalen på akuten håller inte på med ätstörningar, utan det handlade då mest om att jag skulle ”förvaras” någonstans. Varken där eller på ätstöningsenheten ingår samtal, man ska bara äta och gå upp i vikt, sedan ut och vara ”frisk”. Dvs hela systemet suger. Jag fick en plats på ett riktigt anorexicenter som ansåg att jag var i behov av 24/7-vård, min familj kontaktade detta center ”i smyg”. Mina läkare vägrade skicka remiss, trots att de själva inte erbjöd någon vård, utan stängde in mig bland svårt sjuka med en personal som inte kan något om ÄS. Vad jag tycker om ”vården” jag fick? Jag fick ingen. De gjorde mig sjukare, olyckligare och förlängden vägen hit jag är idag något oerhört.Hur kom det sig att du blev inlagd? Var det pga din ätstörning eller fanns det andra orsaker med?
Min mamma ville inte ha mig hemma. Jag gick inte upp i vikt som alla ville och det var någon form av ”straff”, jag antar att jag skulle motiveras.

Hur såg dagarna ut, vad fick du göra och inte göra?
Frukost, vila, mellis, spela kort, lunch, vila, spela kort, mellis, spela kort, middag, vila, tv eller sällskapsspel, kvällsmål, sova. Repeat. Vila skulle jag göra i sängen en timme efter frukost, lunch och middag. Bara ligga rakt upp och ned. Fantastiskt kul. Ibland såg vi på tv på kvällen, men oftast valde nattpersonalen något tråkigt och ”vi ungdomar” spelade sällskapsspel istället. Det hände absolut ingenting. Jag fick inte gå ut, det fanns inga datorer, under dagarna var det tv-förbud, de flesta tidningar fick jag inte läsa (media-påverkan blabla, fråga mig inte ens..).

Hur var kontakten med psykolog/vårdare/läkare/sjukgymnasten m.m?
Obefintlig. Tills Åsa (dåvarande terapeut på Ätis) i princip tjatade sig till att få prata med mig. Hon tjatade alltså på övrig personal/läkare/översta hönsen, inte mig, jag hade ju bett om samtalsterapi jag vet inte hur länge..
Läkare hade jag flera, de kastade runt mig rätt bra och ett tag visste inte ens personalen på akuten vem jag ”hörde till”. Det var bara förvaring, som sagt.

Jag har förstått från tidigare inlägg att du är väldigt kritisk mot vården du fick när du var inlagd. Vad är orsakerna för detta? Någon speciell händelse/händelser?
Har det framgått i mina ovanstående svar kanske? 🙂

Hur var kontakten med din familj under tiden, fick du ta emot besök eller fick hempermisioner?
Jag fick hempermitioner efter någon månad. Då bara någon timme. Typ hem efter lunchvilan, äta mellis hemma, sedan tillbaka till middagen. Besök fick jag ta emot, men vad fan gör man med kompisarna inne på BUP-akuten? Några vänner kom regelbundet, fina fina vänner! Min familj hälsade sällan på.

Fick du någon specifik hjälp mot din ätstörning. Var det hårda regler med låsta dörrar vid toalettbesök, nätter osv?
Nej, de glömde ofta ge mig mellanmål eller näringsdryck, och jag kunde träna i smyg. Gömma potatisar. Spy upp mackor. Jag tror de kollade oss under natten, men jag sov ju så märkte aldrig något. Under ett tag hade de 24/7 bevakning på mig, dvs jag tvingades ha öppen dörr vid toabesök och dusch. Jag kunde ändå spy utan att de märkte något. De som hade andra problem märkte väl mer av de hårda reglerna. Exempelvis de som skadade sig, alla saxar, knivar, tändare etc var ju inlåst.

Jag läser även Ludmillad blogg, Linneas mamma. Gör du det med? Har läst vad jag tror var din förra blogg att ni låg inne samtidigt. Hur var din relation till henne, har du några specielle minnen av henne som du kommer ihåg extra starkt? Hur tog och fuck du reda på hennes tragiska bortgång? Var du tillfrågad eller tillåten att närvara vid hennes begravning? Läste att du besökte hennes hem och rum. Var det du eller Ludmilla som tog kontakt?
Linnea var den jag kom närmast under min tid på akuten. Hon var väldigt klar i skallen, även om hon mådde dåligt. Duktig och smart, en sådan där tjej man är avundsjuk på för att hon charmar alla och är bra på allt hon gör. Vi brukade spela kubb när det blev vår, och hon försökte förgäves lära mig spela gitarr.. haha. Jag minns mycket med Linnea, vi hade rätt kul ändå.
Jag läser inte Ludmillas blogg regelbundet, men kikar in då och då. Ibland gör det för ont. Ludmilla är en fantastisk människa, som gör något så bra av något så hemskt. Det behövs fler som hon!
Jag var på samma konsert som Linnea kvällen hon tog sitt liv. Morgonen efter ringde en gemensam bekant som gick i Linneas skola, där de berättat om vad som hänt. Jag kunde inte fatta att flickan jag såg dagen innan, som jag kommenterade ”såg så glad ut” var borta. På något sätt (det kanske låter hemskt men) kände jag en lättnad å hennes vägnar. Hon var ju så trött och olycklig. Nu slapp hon i alla fall det..
Jag var hemma hos familjen ett år efter, då jag skrev ett reportage om psykvården och följde upp vad Akademiska Sjukhuset gjort sedan självmordet. Det var ju massa anmälningar och så..

Vad är dina åsikter om psykofarmaka? Antidepressiva, åbgestdämpande, sömntabletter osv. Vilka mediciner har du själv testat, under hur lång tid och hur påverkade de dig?
Jag tror att man kan ha brister, och med hjälp av en medicin må mycket bättre. Själv hade jag för lite av kroppens naturliga sömnhormon, så när jag tillsatte mer av den löste det sig. Så enkelt, och ändå hade de först gett mig massa skit fullproppat av benzo tidigare.. jag har fått så mycket konstigt, minns inte namnet på hälften. Allt från antidepp, ångestdämpande, smärtstillande, sömntabletter osv osv.. jag kan inte uttala mig mer än att jag valde aldrig själv att ta dessa tabletter. Och då funkar det garanterat inte. Huvudet måste vara med, ni vet…
Jag fick en sömntablett som hette Stilnoct, den fick jag en psykos av, möblerade om hela mitt rum (och ställde sedan tillbaka allt) klockan fyra på natten. En annan, ångestdämpande tror jag, gav mig utslag och jag fick åka till akuten då min läkare visst ”glömt” varna om att den medicinen tydligen kunde göra så jag tappade allt hår och hud..

Sover du idag bra, är relativt ångestfri och saknar självskadetendenser?
Ja! Jag sover jättebra, är i princip ångestfri (den ”ångest” jag i viss mån har nu är helt ”annan” och mer ”normal”, if that makes any sense?) och har inte skadat mig på flera år 🙂

När skar du dig sist har du någon gång behövt sy/tejpa/limma sår och hur kom du ur ditt destruktiva beteende?
Det var som sagt flera år sedan, jag minns inte ens när… men nej, lite småtejp men ingen allvarlig lagning.

Jag vill sist men inte minst poäntera att det här var förr. Det känns som ett annat liv för mig idag, jag kan inte för mitt liv förstå rädslan för mat, och sorgen jag upplevde då. Jag är ett levande bevis på att anorexi är en sjukdom man har, inte något man är.

Före - efter Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

att tillåta sig vara stolt

Publicerad 13 september, 2012

Ibland får jag en chock när jag kollar mig i spegeln.

De senaste åren har jag vägt allt mellan 40 och 90 kilo. Jag har varit benig och undernärd, för att några år senare vara tjock och svag. Jag har varit inlåst på sjukhus på grund av min rädsla för ätande, min rädsla för livet. Jag har varit instängd i mitt rum på grund av min rädsla för verkligheten, min rädsla för att leva.

Så ibland ser jag mig själv, och känner inte igen tjejen som tittar tillbaka. Det är inte den klena, rädda 14-åringen med utstickande nyckelben och ihåliga kinder. Inte heller är det den överviktiga, livströtta 18-åringen med uppsvällt ansikte och rödgråtna ögon. Det är plötsligt en väldigt levande, frisk 20-åring med stark vilja och välmående kropp. Inga vassa kanter, inga valkar runt magen, inga tomma ögon och ingen tillbakadragen personlighet.

Det är svårt. Att veta vem man är och vart man är på väg. Men man behöver inte riktigt veta, man behöver inte kunna sätta fingret på vart man är på väg eller hur man ska bära sig åt. Jag vet en sak, och det är hur jag vill må. Jag vill må bra. Jag vill vara glad, lugn och lycklig. Och det blir jag av att träna, av att laga mat, av att skriva, av att skratta, av att älska.

Så tjejen som ser mig i ögonen, tjejen som jag ibland glömmer faktiskt är jag, fokuserar på att göra just dessa saker. För när jag mår bra, kan jag bidra med så mycket mer. När jag mår bra, kan jag vara den vän, dotter, syster och medmänniska jag vill vara. Och jag är stolt. Man kan inte säga det för många gånger, man måste våga -och tillåta sig- att vara stolt. För det är inte förrän jag älskar mig själv, inifrån och ut, som jag kan låta andra göra det. Det är inte förrän jag inser mitt hårda slit och känner mig värd belöningen, som andra unnar mig den. Tjejen i spegeln är grym, och jag är fruktansvärt stolt över att vara just precis hon!

Före - efter Inspiration och pepp Resan

ett år senare, igen

Publicerad 21 juli, 2012

Idag blir det vila vila vila för min del, var som en zombie igårkväll och kunde verkligen känna hur musklerna jobbade och blodet pumpade efter veckans hårda träning. Jag har aldrig upplevt det förut, den känslan, och jag var lätt fascinerad över det hela. Somnade tidigt och sov i 9 timmar, och sedan uppstigning har det idag varit äta, slappa, äta, duscha, äta, slappa. Nu blir det en promenad till Ica för att köpa lunch och sedan äta lite till. Precis vad vilodagar är till för alltså – äta och slappa!

Liggandes i soffan, under slapp-timme nr 2, kollade jag igenom datorn på gamla bilder. Hittade förra sommarens ”form-bilder”, som jag tagit ett par för att se utvecklingen. Juli förra året hade jag redan tappat det värsta av övervikten, men många muskler fanns det inte under de sista 10 kilona hull som idag är borta. Eftersom jag själv älskar att se andras före-efterbilder för att bli inspirerad, motiverad och glad (att se människor som mått dåligt må bättre är det finaste som finns!) så visar jag er här, skillnaden från juli -11 och juli -12 ;Som sagt, värsta vikten var redan -11 borta, men inte många muskler hade jag. Idag är jag lite slankare och definitivt starkare. Lyfter många kilon fler än jag vägde för ett år sedan, sweet!Min mage har jag aldrig riktigt ”brytt mig om”, och varit extremt dålig på att träna. Jag ska dock ta tag i det och leta fram lite bra magövningar (kör aldrig aldrig i maskiner, inge bra vet ni, skadar mer än gör nytta). Men magmusklerna är i alla fall bra mycket mer definierade idag än för ett år sedan.

Före - efter Inspiration och pepp Resan Tankar om ting

my feet hurt, from kicking so much ass

Publicerad 27 juni, 2012

Alltså HELVETE vad jag blir ledsen och irriterad och arg och deppig och genuint jävla upprörd när jag kommer på mig själv med att inte alls vara mycket bättre än precis det media/samhället/vi själva/våra föräldrar/umgänget fått oss att TRO. Vad jag menar?

Jo, till exempel. Jag vet att jag inte är tjock. Okej, jag vet verkligen det. Jag vet också att jag faktiskt varit tjock, och innan det var jag rätt himla benig och rejält sjuk. Jag vet att kroppen är världens coolaste manick och jag älskar min kropp. Jag älskar att laga all typ av mat, och att komma på nya och hälsosamma (och mer och mer åt raw-hållet, har jag märkt!) maträtter och bakverk har verkligen kommit att bli ett intresse som ger mig enorm glädje. Jag vet att jag är bra mycket hälsosammare och i bättre form än genomsnittet (jo, klart man får säga så. När det är sant. Go ego go!).

Ändå står jag där framför spegeln, noterar att det inte längre är ett glapp mellan låren (och vad fan skulle det glappet vara bra för, egentligen?!), jag ser hur magrutorna inte är lika tydliga (ja Fanny, när man har anorexi syns ”magrutorna” för att man är rätt nära döden 🙂 inte för att man är fit). Ändå blir jag ledsen när jag inte får på mig alla jeans, eller t-shirtens ärmar får huden/underhudsfettet (för jag vet också att det inte är värsta fettvalkarna jag har, direkt) att ”bubbla” fram. Ändå ligger jag och funderar på om jag verkligen vill fortsätta det här, om jag verkligen vill äta så mycket och träna som jag gör, jag går ju upp i vikt…?

Alltså lilla Fanny, vill jag nu pedagogiskt säga med en extremt lugn och anings provocerande hobbypsykologs-röst. Du tränar – du får muskler. Kind of the point. Det var ju det här jag ville. Jag både vet och känner att jag inte är ”lös”, även om jag är lite större. Det enda stället jag märkbart ser och känner av ”det extra hullet”, är i ansiktet. Men jag har alltid haft ett baby-face med små kinder och några hakor för mycket. Big deal.

Ja, tydligen är det en big deal, för min spontana reaktion blir att folk ser det ju inte. Folk ser inte att det är muskler jag har där under. Folk ser inte att förmodligen har jag samma mängd fett på ett ungefär, medan muskelmassan ökat. Så då får jag för mig att deff är det enda logiska nu. Vilket absolut, någon gång i framtiden, kan vara ett alternativ. Att formtoppa i någon form och få fram tydligare konturer och definition. Absolut. Men då vill jag göra det av enbart det skälet, inte för att jag bryr mig ett piss om vad någon annan ser, noterar, vet eller tror om mig och min kropp.

För att avsluta detta hormon-poppande inlägg (tycker mig riktigt kunna seee PMS-en bubbla upp mellan bokstäverna) vill jag (återigen) understryka att jag vet att jag inte är fet. Okej, jag vet det. Jag älskar min kropp och att den svarar så bra på min kost och träning. Att den ger mig det jag ber den om, att den levererar snabbt, utan anmärkning och jävligt precist ändå. Det jag blir upprörd över är att det finns kvar, det där vad-tänker-alla-vad-får-man-bör-man-ska-man-grejen. Så nu ska jag (ofantligt demonstrativt) ta en riktigt fin body lotion, klappa mina rätt stabbiga men ack så användbara spiror, pilla mig extra mycket i naveln som sitter där, som pricken över i på mitt kanske lite vadderade sexpack, och säga tack kroppen, för att du är så himla bra!Ryggen min. Vår 2011, vår 2012, och sommar 2012. En sak är i alla fall säker; varken i våras eller för ett år sedan hade den kunnat lyfta ens hälften av vad den klarar idag!

Före - efter Inspiration och pepp Resan

för ett år sedan

Publicerad 1 juni, 2012

Hittade just bilder från förra försommaren. Maj var tydligen månaden jag hittade Celsius och det var också månaden jag började ”träna” själv igen. Gymmet var jag inte redo för, men svettades på yogamattan hemma i vardagsrummet gjorde jag! Tyckte väl ungefär lika mycket om träningen som alla andra tjockisar gör – inte så mycket alls…Så det var ju tur att det hände något, och att jag vågade mig tillbaka till gymmet ändå! Först fick lite flabb försvinna för att jag skulle kunna börja bygga. Ni vet man kan ju (tyvärr) inte bygga muskler samtidigt som man tappar fettmassa… då hade alla varit bodybuilders året om! Eller i alla fall fit:a 🙂

Har få ”form-bilder” från förra våren/sommaren, men en halvdan på mina ”armmuskler” fann jag. Från när jag redan gått ner de första.. ja nästan 20 kilo. Kul att se att nåt hänt i alla fall, även om jag upplever större skillnad än bilderna faktiskt visar. Känslan är viktigare, såklart, men lite butter blir man ju när man känner sig som superwoman och så ser man att man bara har en pyttebula i alla fall, haha. Men men, det här är ju inget korttids-projekt utan det är något som kommer fortsätta hela mitt liv – alltså har jag gått om tid 😀 koncentrerar mig på att njuta av träningen just nu istället, släppa allt vad mål och fokus heter och istället ha roligt, utvecklas och framför allt – må bra inifrån och ut. Klyschan nummer ett, jag vet, men klyschor uppstår ju inte från ingenting liksom 🙂 

 

Före - efter

face

Publicerad 17 april, 2012

Med 36 kilon försvinner också babyhullet i ansiktet, tydligen. Glad är jag över det, nu börjar jag äntligen känna igen mig själv i spegeln igen!

Före - efter Inspiration och pepp Vardagsuppdatering

resultat ÄR roligt

Publicerad 27 mars, 2012

Ni vet när man inte vill ”vara den som är den” MEN ändå gärna vill vara den, den där som skriker ut; för jag är så jävla braaaa! Och ja, varför ska man inte få göra det.. om man känner att man lyckats med något, om man är nöjd och stolt och faktiskt har lyckats? Vad det än är man lyckats med.

Jag vägde 90 pannor. Jag var fet. Jag var inte lite vadderad utan jag hade valkar både fram och bak och var man nu allt kan ha dem. Jag hade fler hakor än alla mina vänner tillsammans, och att det skulle dölja sig några muskler (ha!) där under flabbet började jag ett tag seriöst tvivla på.

Självklart vill jag se resultat. Så himla roligt är det inte att stå vid gymmet vid öppning 06.30 för att hinna träna innan en heldags jobb + 2 timmars pendling. Så himla roligt är det inte heller att äta en viss typ av mat dag ut och dag in. Så jävla kul är det faktiskt inte. Att träna är det bästa jag vet, missförstå mig inte, men alla dagar är man inte lika sugen, rent mentalt (när kroppen sagt ifrån har jag avstått, viktigt). Men när man ser resultat – då blev det plötsligt väldigt värt det. Jag kan när jag tittar i backspegeln helt uppriktigt säga att vartenda pass har varit värt det, varenda kaka jag avstått har varit värd det – tillsammans har de resulterat i en friskare, piggare och starkare Fanny. Och en snyggare, om jag får säga det själv. Och det får jag! Precis som jag får säga att fan, vad du har varit duktig Fanny!Imorse när jag vaknade såg jag att mina magmuskler syns helt okej ändå, nu för tiden (när man ligger ner i avslappnat läge, alltså. Ståendes och ”spännandes” syns de ju mer, givetvis). Men hello there, tänkte jag, och meddelade dem vänligt men bestämt att de gärna får stanna denna gång. Tillsammans ska vi ha himla kul, lovade jag dem också. För vi har redan klarat en hel del, jag och magen, och fy bubblan vad vi är bra! 😀

 

Före - efter Inspiration och pepp Resan Träning Vardagsuppdatering

vad är egentligen vikten av vikten?

Publicerad 25 mars, 2012

 

Precis som de allra flesta faktiskt vet – så är vågen mer ett onödigt stressmoment än ett faktiskt bevis på ”framgång” eller framsteg. Självklart kan det vara roligt att se lägre (eller för den delen – högre) siffror efter många veckors kämpande, självklart kan det vara så att man föreställer sig och tror på lycka vid en viss vikt. Jag kan absolut förstå varför just vikten är av så stor vikt när man förändrar sin kost och sin livsstil, men den får inte bli det viktigaste.

Den var viktig för mig med. Nu har jag ju för all del varit nere på en skadlig och sjuk vikt en gång i tiden också, men det var ju inte den vikten jag siktade på att nå igen när jag för dryga året sedan började jobba på min övervikt. Nej, mitt mål var vikten jag hade när jag blev friskförklarad, vikten jag hade när jag tränade, åt och levde hälsosamt, vikten jag tyckte framhävde rätt kurvor men fortfarande tillät mig vara ”fast” och någorlunda nätt, trots min längd.

Precis som jag inte tog några bilder på mig själv när jag var som störst, så förnekade jag även mitt omfång under denna tiden. Men ett tag innan jag vägde som mest, så tog jag mina mått, då ovetandes om de ytterligare 15 kilon som jag skulle behöva gå upp innan de alla fick försvinna (för gott!). När jag nu i januari hittade pappret med måtten uppskrivna tänkte jag kolla hur stor skillnaden var.. hoppsan, tänkte jag, det var ju lite skillnad! Jag har sedan dess inte jämfört, skrev inte heller upp vad jag hade för mått i januari. Varför skulle jag bry mig? Jag vill bara kunna se mig i spegeln och känna  DAMN YOU LOOK GOOD GIRL!! Jag vill kunna dra på mig tighta jeans, korta kjolar eller små linnen utan att känna mig obekväm och pluffsig. Om sedan vågen visar x eller y kilon – skitsamma.

Det är överhuvudtaget något jag alltid alltid råder folk som vill gå framför allt ner i vikt (ärligt talat känner jag ingen som vill gå upp..) – att skippa vågen. Vad gör den för nytta? Vad säger den siffran – egentligen? Den ger dig inte plus i kanten för nybyggda (och tunga) muskler, tvärtom. Den tar inte direkt hänsyn till huruvida vi kunnat utföra vad man bör på toaletten de senaste dagarna. Den är heller verkligen inte nådig under våra röda veckor. Den säger ingenting om allt vatten vi binder efter en kanske lite väl saltad middag, den bryr sig inte om vi är förstoppade, och den är väldigt missvisande om man tränar och bygger muskler. Så kasta ut vågen och mät dina framgångar på annat vis. En viss storlek på den där fina klänningen, en viss tid att klara springturen på… den enda vikt man möjligtvis kan fokusera på är väl då kanske den man lyfter på gymmet, det finns få så härliga känslor som när man kan lyfta sin egen vikt!Sedan dessa bilder togs har det alltså gått två månader. Jag tycker nog att jag blivit en hel del mer definierad och kanske även.. ”större”. Eller fastare. Eller vad man ska säga. Skillnad på vågen eller enligt måttband vet jag dock icke – för det spelar ingen roll!