Browsing Category

healthstories

healthstories Okategorierat Tyngre Psykbryt Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Tyngre Psykbryt: Att sålla i flödet

Igår släpptes avsnitt nummer 2 av Tyngre Psykbryt, där vi snackar om att sålla i flödet.

Något jag ofta tänker på och är noga med att poängtera när det talas om sociala medier och hur de påverkar oss, är att vi väljer vårt flöde. Det är givetvis både positivt och negativt, och kan både hjälpa och stjälpa. Det må låta simpelt och rätt självklart kanske, att inte följa människor vars uppdateringar gör oss illa till mods eller på något sätt får oss att må dåligt. Men alla som spenderat tid på sociala medier en tid vet att tja, det är inte alltid så enkelt ändå. Vi påverkas av olika saker på olika sätt under olika perioder i livet. Vi tar helt enkelt in olika intryck på väldigt olika sätt och ibland (ärligt talat för det allra mesta) påverkas vi dessutom omedvetet av det vi ser.

Jag fick inte på långa vägar med allt jag skulle vilja ha sagt i detta avsnitt, men med största sannolikhet lär vi återkomma till ämnet framöver i podden, så då ska jag se till att få in lite mer tankar och åsikter 😉

tyngrepsykbryt2

Podden finns där poddar finns + på Tyngre’s hemsida HÄR

healthstories Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om

”jag klarade inte ens av att ta mitt liv”

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.


Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

sjukhus09

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var ”lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att ”vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som ”hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags ”svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

vinter09

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Tyngre Psykbryt Uncategorized Vad vi borde prata om

PODDPREMIÄR: TYNGRE PSYKBRYT

Igår släpptes första avsnittet av podden Tyngre Psykbryt. Vi inledde med att snacka lite om att träna för att må bra – för som jag skrev om redan i förra veckan är att ”träna för att må bra” inte riktigt detsamma som att ”träna för hälsa”.

Podden finns att lyssna på de vanliga ställen poddar finns, men om ni av någon orsak inte kan hitta den så går det även att lyssna direkt HÄR på tyngre.se


Låt oss gärna veta vad du tycker!? Vi är ju nybörjare på det här med att podda, vilket kanske hörs, men vi hoppas växa ihop med podden och med er som lyssnar. Vi gör det här för att vi anser att det finns ämnen inom ”tränings- & hälsovärlden”  som det behöver snackas lite mer om. Sådant som händer inom oss, ni vet? Vi vill helt enkelt bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning. 

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Skillnaden på att träna för hälsa och att träna för att må bra

I första avsnittet av Tyngre Psykbryt, podden där jag tillsammans med kloka Lorena snackar om träning och hälsa och allt det där runtomkring och inom oss, pratar vi om att träna för att må bra. Vi tänker nämligen att träna för att må bra inte riktigt är detsamma som att träna för hälsa.

Träning har en rad hälsofördelar, det vet vi. Likaså vet vi att fysisk aktivitet kan vara ett extremt kraftfullt verktyg i behandling av olika typer av motsatsen, det vill säga ohälsa och sjukdom. Men jag tycker att det är viktigt att när vi talar om hur bra träning är för oss, också belysa det faktum att vissa hälsotillstånd och vissa sjukdomar är obotliga. För någon som lider av en sjukdom eller kanske en funktionsnedsättning som är kronisk, kan välmenande råd om ”rätt” träning och ”rätt” kost få motsatt effekt. Det kan kännas hopplöst och faktiskt riktigt provocerande, att gång på gång behöva förklara att nej, det spelar ingen roll hur jag gör. Det spelar ingen roll hur jag tränar, hur jag äter, hur jag tänker – jag är sjuk ändå. Kommer alltid vara.

Det gäller givetvis alla, friska som sjuka, men jag vill kanske ändå rikta det jag skriver nu lite extra till er som ibland tyngs av vetskapen att det där med att träna för hälsa aldrig kommer innefatta er fullt ut, eftersom ni aldrig kan uppnå hälsa om hälsa innebär total avsaknad av sjukdom eller ohälsa. Till er vill jag säga att skit i att träna för hälsa! Skit i råd och rekommendationer om hur en tränar och lever ”bäst” och ”mest hälsosamt”. Träna istället för att må bra. Nöj dig inte med att utföra någon typ av träning som inte ger dig glädje och får dig att må bra. Testa något annat! Testa allt du kan komma på tills du hittar rätt, och testa framför allt sådant som du inte tror kommer falla dig i smaken. Det är nämligen när vi klarar av de sakerna som vi växer, det är då vi blir starkare.

För det är ju just det där att träning stärker mer än bara muskler. Jag brukar säga att träningen räddade mitt liv, och jag menar det verkligen. Men det var inte träning i den bemärkelsen att jag utförde en fysisk aktivitet som gynnade min hälsa, utan det var att jag hittade ett sätt att träna som fick mig att må bra. Som gav mig glädje och energi. Det gjorde mig starkare, det gav mig små små glimtar av välmående, det fick mig att stå ut ett litet litet tag till – och en dag ville jag inte dö längre.

Träning botar inte allt, och ibland kommer en inte ifrån sin ohälsa helt och fullt, så är det. Men hittar du rätt, så kan träning ändå få dig att må bra – i vissa fall kan det som sagt till och med vara skillnaden mellan liv och död.

forslag2-2


Vad är Tyngre Psykbryt?
Snart kommer ni kunna lyssna på podden Tyngre Psykbryt, det första avsnittet är på g och vi inväntar i skrivande stund bara sista godkännandet av iTunes. En gång i veckan kommer vi ta upp ämnen som vi tror och tycker att det behöver snackas lite mer om – vi vill bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning.

healthstories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Tankar om energi

Det där med energi. Egentligen är det väldigt luddigt att ens använda det ordet, och inte minst så finns det så oändligt många faktorer att ta hänsyn till när det ska talas om energi in och ut. Energi för kroppen och energi för knoppen, är det samma energi allting? Den enkla energin är ju den fysiska. Det kanske inte alltid är lätt att hitta energibalans, men det finns iallafall en logik att utgå från. Sedan har vi allt det där andra; allt det där vi känner, allt det där som iallafall jag gärna vill tro är …”min själ”. Ni vet, magkänslan. Det där som en ibland bara känner men inte riktigt kan sätta ord på.

Som när en blir kär. Jag känner många härliga människor jag tycker har både en fantastisk personlighet och ett attraktivt yttre, men jag blir ju inte kär i dem för det. Även om jag ibland nästan förvånat måste fråga mig själv varför inte?! Det krävs något mer, ett sådant där ”det”. Ett sådant där irriterande ”det”, som en aldrig riktigt vet vad det egentligen är – för en bara känner det ju. Är det energi?

Det svåraste av allt tycker jag är att få ihop den fysiska energin, den som en med ett logiskt och förnuftigt sinne kan balansera rätt bra rätt enkelt, med den där andra sortens energi. Att liksom samla allting på samma energikonto. För det är ju helt olika valutor, liksom. Jag menar hur omvandlas en en sorts energi till en annan? Går det att rakt av växla? Och i så fall; varierar kursen? Går den upp och ner så en måste hålla sig uppdaterad inför varje insättning/uttag? Förbrukas energi alltid lika snabbt, oavsett vilken energi en fyllt tanken med?

De senaste månaderna har innehållit en hel del saker som kostat mig energi. Mycket energi. Jag har ärligt talat aldrig spenderat så mycket tid med mig själv, både självvalt och inte självvalt alls, som jag har gjort de senaste månaderna. Jag har tänkt och jag har känt och jag har gråtit. Herregud vad jag har gråtit. Av allt jag gjort dessa månader så är nog gråtit det jag har gjort mest av allt. Jag har varit så fruktansvärt trött, och jag har känt mig så fruktansvärt ensam.

När den energin, den ”icke fysiska” eller vad vi nu ska kalla den, är på botten blir det smärtsamt tydligt hur det inte alls är så självklart hur en laddar på igen. Dels för att det faktiskt krävs en viss mängd energi för att ens orka försöka samla ny. Är energinivån redan på tok för låg blir det svårt, och det är som att varje försök att fylla på tanken igen blir avsevärt mycket dyrare när en redan går på sparläge. Och hur ska en handla med sin energivaluta då, då?

Jag har försökt hitta och fokusera på ”energiladdnings-hållplatser”. Små små saker i vardagen som jag prioriterar för att jag vet att uppladdningen är som effektivast just på dessa hållplatser. Men till och med det blir tillslut för energikrävande, att styra om hela den här skutan som är livet mot en viss hållplats för att hämta energi funkar liksom inte alltid. För det finns ju en omvärld en ska samexistera med, ett socialt sammanhang en ska passa in i, och det finns saker som en helt enkelt bara måste göra och en hel del ansvar en måste ta. För att det är livet. Och ibland blir jag så jäkla trött alltså, på livet. Trött och ärligt talat även rätt himla arg. På att min energiförbrukning inte alls matchar den energin som kommer in. Ledsen och uppgiven.

För några dagar sedan tog det fysiskt stopp. Jag har sedan ganska länge nu haft problem med muskulaturen i övre rygg, något som inte direkt gynnats av mina allt mer ofta förekommande panikångestattacker. När jag i måndags blev liggandes på gymmets golv i över en timme med krampande bröst- och bröstryggsmuskulatur kippandes efter luft, kände jag att nu får det vara nog. När det som brukar hjälpa, när det som brukar vara överlägset effektivast vad gäller energipåfyllning, när till och med det kostar så mycket att jag finner mig själv gråtandes med andnöd på ett gymgolv – då får det faktiskt vara nog.

Idag hade jag tid hos min terapeut, och efter det åkte jag och köpte en spikmatta. När jag kom hem packade jag upp tre tröjor jag fått hem från Sportamore, ur kollektionen vi fotade i våras som nu äntligen kommit upp i webbshoppen. Resten av kvällen har jag spenderat på min nya spikmatta med två favoritchokladkakor. Förhoppningsvis ger det iallafall ett litet plus på energikontot.

healthstories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om

Varje dag är ett nytt 11/9 för människor som lider av psykisk ohälsa.

Det här inlägget ville jag skriva efter att ha lyssnat på avsnitt nr 67 av podden Sinnessjukt. Sinnessjukt är för övrigt den enligt mig absolut bästa podden om psykisk ohälsa, tusen tack till Christian Dahlström och Pär Höglund för det ni gör. Det är viktigt och vi är många som är oändligt tacksamma.


År 2002, året efter terrorattackerna den 11e september 2001, inledde USA sitt krig i Afghanistan. Det året dog 172000 människor i krig världen över, och 569000 människor dog till följd av våldsbrott och terrorism. Totalt dog alltså 741000 människor antingen i krig eller till följd av våldsbrott och terrorism detta år.

Samma år begick 873000 människor runt om i världen självmord. Det är ganska många fler. Under terrorattackerna den 11e september dog omkring 2700-3000 människor. På en enda dag. Varje dag under 2002 tog nästan exakt lika många människor sitt liv. Inte en dag – varje dag.

Låt oss tänka en sekund på mediaexponeringen som de här olika frågorna får. Nu minns jag inte exakt varje dags tidningsrubriker år 2002, men jag har svårt att tänka mig att det var sådär jättemånga dagar då det inte rapporterades om krig, våldsbrott och terrorism. Det givetvis med all rätt – det är inget annat fruktansvärt och jag menar inte på något vis att förminska det hemska i dessa frågor. Det jag menar är att proportionerna mellan de olika frågorna är helt absurda. För jag kan inte minnas en enda dag då jag öppnade tidningen för att finna flersidiga reportage om de dryga 2000 människorna som tagit sitt liv sedan föregående dag. Kan du?

Det är så väldigt skevt hur en hel värld kan se en typ av problematik och hemskheter, men blunda för en annan. Både när det kommer till huruvida man talar om det alls, och när det kommer till de ekonomiska resurserna de här olika frågorna får. Vilket givetvis hänger ihop, för talar vi inte om det kommer frågan och problemet aldrig prioriteras.

Varje dag är ett nytt 11/9 för människor som lider av psykisk ohälsa. Och det tänker jag fortsätta prata om, varje dag. Tills den dagen ”psykiskt sjuk” inte längre bara är ord som yttras i media då nyhetsuppläsare ska beskriva en gärningsman som just utfört ett brutalt våldsbrott. Tills den dagen det är lika socialt accepterat i vårt samhälle att vara sjuk i hjärtat eller hjärnan, som det är att få influensa eller en tumör. Till den dagen en åtminstone slipper känna skuld och skam när en redan mår så fruktansvärt dåligt inombords. Tills den dagen varenda människa fattar att precis som alla andra sjukdomar så är psykisk ohälsa något en drabbas av, inget en själv skapar.


här hittar du en lista över viktiga och läsvärda inlägg jag skrivit om psykisk ohälsa tidigare ]

healthstories Okategorierat Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Varför får någon ”med en kropp som min” modella löparkläder? (svar på läsarfråga)

När jag visade bilderna från plåtningen jag gjorde för Sportamore och den nya löparkollektion från BLACC, fick jag en kommentar som gav mig blandade känslor. Jag svarade kort i kommentarsfältet men eftersom jag har tänkt en hel del på det här sedan dess ville jag skriva några rader till om ämnet, i ett eget inlägg. Såhär löd kommentaren;

Hej, av ren nyfikenhet, varför får du stå (snarare springa) som modell till löparkläder när du ej är löpare? Eller får och får, menar mer har du någon koll på hur resonemanget går hos fotograf/hen som planerar fotograferingen? Menar – du som styrketränar har ju en väldigt muskulös kropp (förlåt för att jag tar mig frihet till att kommentera din kropp!) , som man inte riktigt får vid löpning (ifall man inte kompletterar med styrketräning då…) och ger inte det en konstig bild? Endast en tanke bara!
Du är superbra!

Okej. Såhär tänker jag. Jag tycker att det är både bra och framför allt ansvarsfullt av ett klädmärke att välja att visa upp sina kläder med olika människor med olika kroppsformer. Jag är så himla trött på att det ska vara EN typ av människa som är ”rätt form”, det rätta i sammanhanget är väl variationen?! Det tycker jag personligen är att ge en korrekt, sund och bra bild av vad träning är. För träning är liksom inte något bara en liten utvald grupp får ägna sig åt, träning är för alla.

Att säga att en ”inte har en kropp som min” om en löptränar tycker jag ärligt talat mest är en rätt stor tankevurpa. Jag kan löpa, jag bara gör det inte så ofta då det inte är en träningsform jag (just nu) tycker är värst rolig. Precis som alla andra har jag inte obegränsat med tid utan måste prioritera, och just nu prioriterar jag bevisligen annan träning då det är vad jag, just nu, gillar att ägna mig åt. Med det sagt så känner jag många riktigt muskulösa människor som löptränar, så nä… det blir liksom helgalet att säga att det finns ett visst ”sätt en ser ut på, om en löper”.

Låt oss uppmuntra företag och klädmärkens ”användande” av modeller i varierande form, färg, kön och ålder. Varierande allting, helt enkelt. Låt oss lämna det där trista med ramar och ideal och förbestämda ramar och mått för oss att passa in i, och istället visa hur olika kroppar kan bära upp- och känna sig bekväma i alla typer av kläder.

Så tycker jag, i alla fall. Slutligen, vill jag också säga att jag hade jätteroligt den där onsdagen i juni när jag plåtades i BLACC’s löparkläder. Jag blev väldigt glad över att bli tillfrågad från första början, och uppmuntrar som sagt Sportamore‘s initiativ att anlita modeller i varierande storlek och form.

_DS_6026Fotograf: Pavel Maira [ pavelmaira.se // Steaksandwich.se ] för Sportamore.se

healthstories Press & Event

Min nya ”en om dagen” + 7 skäl att äta gurkmeja

Förra veckan fanns det lite fler roligheter jag hade velat hinna med än vad jag hade tid att klämma in i schemat, och en av sakerna jag tyvärr fick avstå var att delta på Pukka’s pressevent där de presenterade sin uppdaterade gurkmejaserie. När jag igår hälsade på hos mina vänner på Biofoods för att prata lite andra planer, passade jag på att informera mig kort om gurkmejans hälsosamma egenskaper.

Som vanligt när det kommer till Pukka’s teer är det första jag blir kär i förpackningarna, de-är-ju-så-fina. Smaken ”Clean Green” (som jag använde när jag visade er receptet med te-tricket, minns ni?) har blivit uppdaterat och innehåller nu även matcha. Matcha är rik på antioxidanter och ger en uppiggande effekt.

PukkaG1

”Turmeric Gold” är en blandning av gurkmeja från Indien, citron från Sicilien och gröna teblad från Kina, smaksatt med kardemumma och lakritsrot. Gurkmeja har många hälsofördelar, här är 7 skäl att äta gurkmeja:

  1. Är en av de starkaste antiinflammatoriska kryddorna som finns.
  2. Har flera läkande egenskaper såsom symtomförbättring hos Alzheimerpatienter.
  3. Minskar inflammationen på cellulär nivå.
  4. Stärker och förbättrar matsmältningen.
  5. Är renande för blodet.
  6. Ökar ledernas flexibilitet och minskar svullnaden vid ledgångsreumatism.
  7. Skyddar levern mot gifter och stödjer hälsosam leverfunktion.

Källa: Pukkaherbs.com

Jag är väldigt nyfiken på kapslarna, då jag både läst och hört mycket om fördelarna med att inta gurkmeja i det formatet. Just nu har jag lite problem med hyn, problem som jag tror beror främst på mina mediciner, och att min mage bråkar emellanåt har jag skrivit om förut. Så jag tänkte köra på en gurkmeja-kapsel om dagen nu en månad och se hur det eventuellt kan påverka saker och ting!

Har du testat att äta gurkmeja som kosttillskott? Berätta gärna vad du tyckte och om du upplevde någon effekt!

PukkaG2

#throwbackthursday healthstories Kost Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Låt oss äta pizza och till det skåla med vinglasen för att fira insikten att hälsa är inte perfektionism

Igår publicerade Tyngre.se min vän Daniels krönika ”Hälsa är inte perfektionism – när ivern att leva sunt slår krokben på oss själva”. En krönika om det där som, tyvärr, nog behöver skrivas och påminnas om ibland; det där att hälsa är mer än makronutrienter on point. Faktiskt väldigt mycket mer.

När jag läste Daniels krönika kom jag att tänka på det inlägg jag skrev för ganska precis ett år sedan, som blev 2015 års mest lästa här i bloggen med nästan 400 000 läsare; ”Det finns en enda sak som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga”. Den viktiga detaljen som allt för många glömmer i jakten på ”den perfekta hälsan” är att vi är mer än fysiska kroppar, och utan att förstå vikten av psykiskt och socialt välbefinnande i kombination med det fysiska, så kommer hälsa inte uppnås. Punkt.

Är det hälsa vi ska uppnå, är det alltså inte fördelningen av kolhydrater/protein/fett som är mest relevant, utan makronutrienterna för hälsa är snarare fysiskt-/psykiskt-/socialt välbefinnande. Och ärligt talat, hur skevt är det inte att det idag finns väldigt många som har koll på grammet vad de stoppar i munnen, samtidigt som de i själva verket missar en (eller kanske till och med två) av de tre sakerna som faktiskt är essentiella för vår hälsa? Riktig hälsa alltså.

Avslutningsvis vill jag skriva samma ord som avslutade mitt inlägg i mars 2015;

Jag är rätt himla övertygad om att ångesten och all tid och energi som läggs på att tänka på vad man inte ska/får/borde äta, skadar och sliter betydligt mer än vad ett eventuellt intag av något klassat ”ohälsosamt” någonsin kan göra.

forstasch1

healthstories Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Såhär tänker jag om balans

Balans, talas det mycket om i hälsokretsar. Vad är balans? Att kontrollerat göra ”lite av varje”, för att man vet hur viktigt där det? Att man måste ha lite av varje för att hamna där någonstans mittemellan olika extremiteter? Är det balans?

Jag tänker att balans inte handlar om kontroll. Jag tänker att balans handlar mindre om att konstant vilja hålla fast vid en specifik struktur och sätt att ”kontrollerat göra lite av varje”, och mer om att kunna släppa taget. Att kunna inte hålla fast, helt enkelt.

Jag tänker att balans är att om och när oväntade saker sker, så tappar man inte genast fotfästet och faller omkull. Balans är inte kontroll, balans är att inte ha problem med att släppa den.

Vad tänker du om balans? 

inlaggbalans