Kategori

Resan

Resan Vardagsuppdatering

Flyttvecka och lördagskalas

Från det att jag fick nycklarna till min nya lägenhet i tisdags morse har det gått i ett. Vi ägnade sedan resten av förra veckan åt att köra prylar, hämta hem och montera möbler, packa upp och organisera i vårt nya hem. Det blir hur fint som helst och vi trivs redan som bara den! När väl sista grejerna är i ordning ska jag försöka få allt på bild för att visa er.

Trots att vi var rejält trötta och möra efter en lång och stressig vecka såg vi fram emot lördagen och vår planerade lilla fest på den pub vi abonnerat för kvällen. Det är verkligen världens mysigaste pub och med våra närmsta samlade hade vi en kanonhärlig kväll och natt. 

Lokalen är mysigt inredd med rustika möbler och charmiga vintage-prylar, och på väggarna trängs otaligt fina posters med ikoner.


Vi gjorde det hela enkelt och tände grillarna utanför där alla fick grilla vad de önskade. Inomhus dukade vi upp diverse tillbehör och i baren kunde en välja bland 98 spännande ölsorter. 


Efter middagen körde vi ett musikquiz och därefter slogs karaokemaskinen igång. Någonstans strax före midnatt kom jag ihåg att jag hade en efterrätt att servera, vilket blev den perfekta nattamaten innan vi tog en sista öl och rörde oss hemåt vid tvåtiden. 


Idag hämtar vi hem vår nya soffa och sedan är det bara småpill kvar innan det här hemmet är precis exakt så som jag vill ha det. Stunder som dessa försöker jag verkligen pausa och reflektera lite emellanåt också. Även om det är lätt att bara nöta på och “vara effektiv”. Jag tror det är viktigt, att stanna upp en sekund och helt enkelt känna efter lite extra. Det får i alla fall mig att uppskatta det faktum att livet är himla knasigt — det var ju bara något år sedan jag befann mig i det mörkaste mörker utan större lust eller tro på någonting överhuvudtaget. Idag är jag nyinflyttad i min drömlägenhet, har äntligen hittat lite ny inspiration och motivation för att ändra inriktning yrkesmässigt, jag har fått bli sådär härligt och pirrigt kär igen, och så har jag ju dessutom världens bästa vän på fyra ben vid min sida oavsett vad. 

Ja, livet är knasigt, och det är i svängarna jag försöker stanna och uppskatta just precis det. Det oväntade och plötsliga. För det kommer med allra största sannolikhet (garanterat) svänga ett gäng gånger till, både ner och upp, och jag vet att jag skulle hata mig själv om jag inte tagit mig några minuter att uppskatta det fina när det sker.



Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner

I höstas skrev jag om sjukshaming (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka) efter att Sara uppmärksammat mig på en “hälsobloggares” inlägg på Facebook. Både jag och Sara blir illa till mods och uppgivna av den typen av inlägg, och tyvärr är det alldeles för ofta vi trillar över dem. I förra veckan reagerade vi båda på ett nytt Facebook-inlägg, där avsändaren var samma “hälsobloggare”, och det gör mig så-himla-ledsen att läsa sådant här. Förra gången blev jag främst irriterad och suckade högt för mig själv, för då var det liksom mest bara urbota dumma påståenden (läs mitt inlägg om det här) men den här gången blev jag framför allt ledsen.

Viktor Frisk släppte precis sin bok “Min superkraft”, en bok där han skriver om sin adhd och hur han lärt sig leva med den. En bok och budskap som jag på det stora hela är positivt inställd till, såklart. Det är först när det plingar i min telefon och jag får en skärmdump skickad till mig, där jag alltså kan läsa tidigare nämnda “hälsobloggares” inlägg på Facebook om Viktors bok, som lyder ut såhär;

“Wow vilken inspiration Viktor Andersson Frisk är, som visar vägen för alla där ute att det går att leva & fungera utan medicinering med superkraften ADHD. Idag släpper han sin bok & vi behöver supporta varandra mera så jag vill dela hans fina video. Dela, gilla och kommentera inlägget om ni vill för att visa kärlek

[videon kan ni se HÄR]

Jag förstår om det faktum att jag reagerar på detta anses dramatiskt och onödigt. Men dels så har alltså samma bloggerska uttalat sig om det här med mediciner flera gånger tidigare (exempelvis hävdat att cellgifter är ett trick läkare använder för att tjäna pengar på “patienters svagheter”) och framför allt så talar hon här om en diagnos jag själv har – och faktiskt även lider rätt mycket av att ha.

Ja, ovan kan ni se min spontana reaktion “i stundens hetta”. Jag har de senaste dagarna försökt hitta lite mer sansade ord för att kunna skriva ett blogginlägg om det, men ärligt talat – det är precis såhär jag känner. Jag blir uppriktigt jätteledsen, och uppgiven. Extra märkligt blir det också när jag ser videon hon hänvisar till. Viktor nämner inte ett ord om medicinering, utan det är något bloggerskan själv väljer att lyfta fram. Viktor visar minsann att det går!

Missförstå mig inte nu – jag ifrågasätter inte huruvida det går att leva och fungera utan medicin. Det går, ibland. Det går, för vissa. Det är till och med rätt ofta så att medicinering är nödvändig enbart i perioder, för att få livet och vardagen att fungera, för att sedan inte vara nödvändig längre. Bland det första en lär sig om adhd, när en nu på riktigt sätter sig in i vad det faktiskt är, är att omständigheter och förutsättningar har extremt stor påverkan när det gäller hur kraftiga symptom en får.

Det jag reagerar på är helt enkelt detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner. Extra illa berörd blir jag när yttranden likt dessa kommer från någon som kallar sig “hälsoinspiratör”, har en plattform i sociala medier och når ut till människor. För som sagt, för mig och många andra som av någon orsak medicinerar (FÖR ATT FÅ ETT DRÄGLIGT LIV OK) blir det ett slag i ansiktet. Det bygger på fördomar och synsätt som är helt inkorrekta. Det spelar ingen roll om avsikten i grunden på något vis är god (för även om jag reagerar så tror jag avsändaren menar väl) för det blir så väldigt fel när någon som inte vet vad hen talar om ska yttra sig och ta ställning såhär. Det blir fel, och det skadar faktiskt betydligt mer än vad jag tror att hen förstår.

Skärpning.



Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

“Livet händer” – mer om balans

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig “go with the flow”, att inte tappa fotfästet när “livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

fvv



Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Nej, du behöver faktiskt inte håna människors nyårslöften.

Vet ni vad jag tycker börjar bli tjatigt? Att år efter år höra och läsa redan “träningsfrälsta” människor sucka och håna människor som vid årsskiftet sätter mål inför det nya året. Så kallade nyårslöften, alltså. Nej, nyår är ingen “magisk gräns” då en förändring av något slag blir lättare. Ja, det stämmer att varje dag oavsett tidpunkt på året är en möjlig dag att “börja på nytt”. Vi vet det, allihopa. Det vet även de som väljer att göra någon typ av förändring vid just årsskiftet, hör och häpna!

Att se instagramflödet fyllas med hånfulla pikar i stil med “new year, new me – bullshit!” är så tröttsamt. Vad är det för märklig, och högst osympatisk, attityd egentligen? Varför skulle det vara legitimt att håna och få människor som nu bevisligen valt att låta årsskiftet bli startskottet för en positiv förändring, att må dåligt över sitt beslut? Känna sig dumma när de köper gymkort, eller kanske investerar i ett par bra löparskor?

Jag tror liksom inte att de behöver mer negativ press och attityd från omgivningen, från oss som redan är “frälsta”. För vi är ju redan där – vi behöver inte ett nytt år för att fatta beslut som innefattar träning. Men om nu årsskiftet är vad som får någon att påbörja den resa vi alla någon gång själva påbörjat – ska vi då inte uppmuntra den förändringen? Istället för att härja i sociala medier som om vi minsann har “it all figured out” och antyda att alla som avlagt nyårslöften är fåniga?

Jag bara undrar, alltså. För jag tycker det börjar bli rätt tjatigt.

nyarslofte



healthstories Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om

“jag klarade inte ens av att ta mitt liv”

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.


Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

sjukhus09

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var “lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att “vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som “hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags “svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

vinter09