Browsing Category

Resan

lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Publicerad 13 januari, 2016

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.

Inspiration och pepp inspirationstories Resan Vardagsuppdatering

THE YEAR 2016

Publicerad 4 januari, 2016

En halv miljon människor har under 2015 besökt roethlisberger.se

… det känns ju lite galet, faktiskt. Att bloggen jag startade när jag var som djupast nere i mörkret, idag når ut till- och uppskattas av så många människor. Jag skapade bloggen för att ha en plats att samla och spara de saker som fick mig att må bra, de där ljusglimtarna som fanns trots mörkret. Jag ville ha dem sparade för att kunna plocka fram som små påminnelser till mig själv, när det emellanåt kändes sådär fruktansvärt hopplöst och jobbigt allting. Jag ville också ha en plats där mina tankar om både finheter och fulheter rymdes, en plats för mig att skriva och ventilera.

Idag är det vår plats – min och er plats. För utan er hade den här bloggen inte gått från att vara bara min lilla samlingsplats för finheter, till att under år 2015 besökas 1 000 000 gånger. Jag vill att ni ska veta hur otroligt glad och tacksam jag är över att ni läser, kommenterar och delar vidare. Inte minst är jag rörd, och ärligt talat rätt överväldigad, över all den fina feedback och kärlek ni ger mig varje dag. Tack. Tusen tusen tack!

stat2015

2015 års mest lästa inlägg, med 392 907 läsare, var Det finns en enda sak, som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga”

Det recept som besökts flest gånger under 2015 är hur man gör egen (vegan) kolasås – vilket lustigt nog var det mest besökta receptet redan år 2014. En förklaring till det är förmodligen att jag ofta länkar tillbaka till detta inlägg själv, eftersom det är receptet jag alltid utgår ifrån när jag inkluderar kola/kolasås i någon form i ett annat recept (som här och här)

370 inlägg har jag publicerat här på roethlisberger.se under det gångna året (vilket är över hundra fler än under 2014, då jag publicerade 260 inlägg). Antalet besökare gick från 60 000 under 2014 – till 500 000 under 2015. Det är helt galet men framför allt fantastiskt roligt!

Nu har vi klivit över till 2016. Jag bestämde mig för att börja på den nivå jag önskar mitt år att fortsätta, och köpte därför den allra finaste kalendern jag kunde hitta. En inbunden blåturkos skönhet med dekorativt  guldbronsigt mönster från favoriten Paperblanks. Det är något speciellt med en ny kalender. Känslor som förhoppningar, ovisshet och nyfikenhet i en enda mix. Tomma blad som kommer fyllas med upplevelser, som i sin tur kommer ge nya erfarenheter. Så mycket som jag ännu inte har en aning om.

k20163k20162k20161

THE YEAR. Jag ser fram emot 2016, och undrar vad jag kommer kunna blicka tillbaka på om ett år. Om ett år när den här kalendern är full av saker jag ännu inte har en aning om väntar mig.

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Publicerad 11 november, 2015

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

fusklapp2

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

fusklapp21

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Publicerad 7 november, 2015

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

fusklapp1

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Läsvärt x3

Publicerad 23 oktober, 2015

Fredag och jag vill lyfta tre inlägg i arkivet här på roethlisberger.se – tre inlägg som jag tycker är värda att lyftas och som gärna får läsas igen.

Har ni förresten noterat fliken här uppe i bloggmenyn, den som heter Läsvärda inlägg? Där samlar jag helt enkelt inlägg som fått lite extra uppskattning av er, eller som jag själv bara tycker är så pass viktiga att de tåls att läsas igen. Tycker du något inlägg saknas i listan? Låt mig veta!

healthyh

Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Press & Event Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Guldhjärtat 2015

Publicerad 6 oktober, 2015

Natten till igår nåddes jag av nyheten att jag är nominerad till Fitnessfestivalens ”Guldhjärtat 2015”. Inte nog med det – jag är nominerad i två av fem kategorier; både till Årets hemsida/blogg och Årets förebild.

12138608_999147430105965_3497477521472187132_o

Alltså… wow! Det känns självklart helt fantastiskt, och ärligt talat rätt overkligt när jag ser namnen bredvid mitt i nomineringslistan. Det är svårt för mig att greppa att jag och roethlisberger.se står bland nominerade hemsidor/bloggar som drivs av människor jag själv ser upp till och inspireras av dagligen. Som till exempel Jill Holmström, Anna Lissjanis, Lovisa ”Lofsan” Sandström, Sofia ”PT-fia” Sjöström, Tyngre och Hampus ”Potatismannen”. Och förebild, herregud, där någonstans mellan Jenny Adolfsson, Alex Danielsson, Emma Igelström, Antonia Eriksson och Kalle Wahlström – ja där står mitt namn. Det är ju helt knäppt! Och helt, helt fantastiskt.

Tusen tack till er som nominerat mig. Tusen tack för att ni gillar det jag gör och låter mig veta. Tusen tusen tack!

guldhjartat2015

Från och med nu, till och med den 5e november, kan man rösta på vem man tycker ska få Guldhjärtat 2015 i de olika kategorierna (Årets Gruppträningsinstruktör, Årets PT, Årets Hemsida/blogg, Årets Klubb/gym och Årets Förebild) och man gör det HÄR.

healthstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Publicerad 9 september, 2015

Häromdagen skrev Antonia ett väldigt viktigt inlägg. Ett inlägg om något jag skrivit om så många gånger själv, ett ämne som det nog aldrig kan skrivas för mycket om – stigmat kring psykisk ohälsa.

Precis som Antonia, är jag en av dem som inte bara ”mår lite dåligt då och då”, sådär som ”alla gör”. Jag är en av dem som på något absurt vis faller inom kategorin som i media mest omnämns när dömda kriminellas handlingar förklaras med ord som ”gärningsmannen är psykiskt sjuk” – där placeras tydligen även jag. Jag är psykiskt sjuk. OK. Jag har inte bara en diagnos utan tre. Enligt bilden som målas upp idag, på det vis vi talar om psykisk ohälsa och sjukdom idag, så är jag alltså inte bara lite dum i huvudet och gravt uppmärksamhetssökande, utan jag kopplas direkt samman med en grupp människor som begår grova brott.

Så det är alltså såhär, jag har förutom grov ADHD, även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och efter år av bristande ”vård” och tillhörande händelser, även något som heter PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Det här är diagnoser och funktionssätt jag är helt öppen med, något jag bestämde mig för att vara väldigt tidigt. Det gör mig ofantligt ledsen och arg, att jag stundvis, såhär i efterhand, ifrågasätter huruvida jag inte bara skulle hållt käft? Att jag ibland inser att människor faktiskt inte är så informerade och har inte så bra koll ändå. Ibland önskar jag att ingen visste, så att jag inte konstant behövde gå in i situationer med sämre förutsättningar pga fördomar och föreställningar från min omgivning. Men så kommer jag ihåg att jag är ju den jag är och har mina diagnoser oavsett. På gott och ont. Så jag fortsätter att tala högt om det, för ja, det är ju så viktigt.

Jag har annorlunda förutsättningar oavsett. Det spelar ingen roll om folk känner till mina diagnoser och mina funktionsnedsättningar, de finns där oavsett. Det jag vill är ju att olika förutsättningar människor emellan uppskattas och uppmuntras, istället för sorteras och döms bort. Det finns mycket jag inte gör som alla andra, och det är ju precis det som är min styrka. Samtidigt som det är en skavande tumör jag dagligen gråter över, och som jag ägnar många nätter åt att önska mig slippa. För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Mitt stora känsloregister äter upp mig ibland. Jag drunknar i det oändliga hav av kärlek, sorg, längtan och iver som jag dagligen plaskar runt i. För det finns inga livbojar anpassade för någon som mig, för någon vars färgskala inte innehåller grått och mittemellan utan bara klara, skarpa färger och där det alltid är allt eller inget. Visst, livbojar kastas ut ibland, i något fumligt försök att inkludera mig i gemenskapen, men faktum är att så länge förståelsen inte finns där, så länge inte intresset att förstå på riktigt finns där, så hjälper ingen futtig livboj – jag har simmat ifrån er för länge sen.

Ibland vet jag saker utan att veta hur. Lärarna i skolan sa att ”nej nu råkade du bara gissa rätt Fanny, sådär snabbt kan du inte veta svaret”, och jag kunde inte förklara hur jag visste – jag bara visste. Det går snabbt i mitt huvud, ibland för snabbt för mig själv att hänga med. Ärligt talat går det oftast för snabbt för mig själv att hänga med. Jag har väldigt svårt att koppla ihop mina tankar och känslor, för de är många och de är snabba. De är trassliga och de är alla ofantligt starka. Någonstans mitt i nystanet av eufori och ångest och allt däremellan, ja där sitter jag. Där sitter jag och försöker trött hitta ut och göra mig förstådd. Samtidigt som jag älskar den jag är, allt jag har att ge och det som gör mig annorlunda, så önskar jag ibland att jag var bara lite mer som alla andra. Bara ibland, en liten stund, så jag fick chansen att andas ut och ladda om.

Varför skriver jag om det här, nu igen? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske för att jag någonstans hoppas att det ska göra skillnad. Kanske för att jag är så ofantligt trött och arg och ledsen och bara inte orkar ha det för mig själv precis hela hela tiden. Kanske för att jag önskar att en dag, ser vi på psykiska sjukdomar och diagnoser på samma sätt som vi ser på cancer och diabetes.

Den dagen det är lika relevant att nämna en dömd mördares diagnostiserade diabetes, som det är att nämna en ev. psykisk diagnos, antar jag att vi har kommit en bit på vägen. Men så länge de fasansfulla handlingarna vi hör om på nyheterna förklaras med luddiga beskrivningar om ”psykisk sjukdom”, så har vi så-jäkla-lång väg kvar att gå. Förstår ni?

Jag har tre diagnoser och ingen av dem syns. Men de känns. De känns och emellanåt äter de upp mig. Jag kan inte rå för att mina tumörer sitter på insidan, och jag gör banne mig allt i min makt för att använda dem väl, se deras enorma fördelar och styrkor. Dagligen, gör jag det. Det enda jag önskar är att mina diagnoser inte konstant blev förminskade eller dragna över en enda stor ”potentiell-kriminell-kam”. Jag är fortfarande människan Fanny, liksom. Jag är inte mina diagnoser, men jag har dem. På gott och ont.

Inspiration och pepp inspirationstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

du är så himla mycket mer

Publicerad 3 september, 2015

Din kropp är inte den du är. Ja, du har en kropp och ja den är din, bara din.

Men du är inte ditt utseende. Du är inte en storlek, inte en hårfärg, inte en form. Du är inte de antal centimetrar du mäter runt låren, och du är inte siffran vågen visar när du ställer dig på den.

Du är så väldigt mycket mer. Du är värmen i kärleken du känner för alla du älskar, du är skrattat som bubblar ända nerifrån magen när något är riktigt, riktigt roligt. Du är orken och kämparglöden som tagit dig genom motgångar och sorg, du är energin som sprids när du ler sådär genuint.

Du är så himla mycket fint, och ibland tror jag att du måste påminnas om just det. Att du måste höra en extra gång, att väldigt mycket av det fina du faktiskt är, inte är inte för ögon att se utan för själar att känna. Det allra finaste du är, är allt det där du har inuti.

Ja, du har en kropp och ja den är din, bara din.

Men du är inte din kropp och jag hoppas att du förstår att du aldrig någonsin ska värdera dig själv eller låta dig värderas av andra, utifrån hur din kropp ser ut, känns eller mäter mot någon annans. Du är ju så himla mycket mer och det är allt det där andra som på riktigt spelar roll.

callelindgrenfoto

Foto: Calle Lindgren http://callelindgren.com/

lifestories Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Året som gått – sista dagen som 22åring

Publicerad 22 augusti, 2015

Imorgon fyller jag 23 år. För ett år sedan räddades jag ur en liten ”nödsituation” av min vän som för att hjälpa mig testade sambolivet och på så vis kunde hyra ut sin lägenhet till mig. Ett år senare, på dagen faktiskt, köpte jag samma lägenhet och kan idag kalla mig lägenhetsägare.

Så mycket har hänt det senaste året. Jag känner mig som en helt annan människa nu när jag fyller 23 än den jag var när jag fyllde 22. Jag har upplevt, skrattat och njutit. Jag har brutit ihop, gråtit och känt en enorm uppgivenhet och förtvivlan. Jag har träffat många fantastiska nya vänner de senaste året, men också behövt ta avstånd från en del människor.

Jag har kämpat med att hantera alla känslor, mina stora drömmar och ett nystartat företag – kämpat med att balansera allt det samtidigt som jag gjort en stor personlig resa i och med insikten och vetskapen om min ADHD. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, både hur jag är mot andra människor och vad jag behöver från dem som vill finnas i mitt liv. Flera gånger har jag velat slita ut både hjärta och hjärna och slippa känna, slippa tänka. Bara velat få vara lite mer som alla andra.

Den stora skillnaden på Fanny nu och Fanny alla år tidigare, är att det här året har jag fortsatt. Trots allt som hänt så har jag fortsatt. Jag har accepterat det som gjort ont och varit tufft, och för mig själv upprepat mantrat att ”inget är permanent, stå bara ut så kommer det att vända”. Och det har det gjort, varenda dipp har någonstans nått en botten att studsa upp från. Varje gång påminns jag om att det är så styrka byggs; precis som muskler byggs starkare av att vi först bryter ner dem med träning, så byggs all annan typ av styrka också. Inte minst den inom oss, den innanför pannbenet.

Det senaste året har gått snabbt samtidigt som jag knappt minns vem jag var förut eller vad jag gjorde då, det känns ju så avlägset. Det kommande året som 23-åring ser jag fram emot. Det känns som att det gångna året varit året då jag lagt basen, året då jag byggt en grund stabil att stå på när jag nu siktar för att hoppa högre. Jag är så spänd och förväntansfull, och undrar nyfiket vad jag om ett år kommer att skriva lagom till min 24e födelsedag.

Jag hoppas att ni uppskattat innehållet här i bloggen det senaste året, och att ni följer med mig även kommande år! Stort tack för att ni kikar in här, för alla kommentarer och mail, för all pepp och kärlek. Ni är grymma och jag är så glad att jag får dela med mig av allt i mitt liv här, med er, och att ni vill ta del av det. Tusen tack!

aret2014fanny

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Publicerad 23 juli, 2015

Det skall springas längre, lyftas tyngre, bantas mera (eller för att vara snäppet mer PK: ”ätas mindre”), sovas mindre/gå upp tidigare (för vi måste ju göra karriär! Nå framgång! Göra något av dygnets timmar, ingen vill väl vara en medelmåtta?!) och allt skall publiceras på internet och delas över sociala medier (annars finns det inte).

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Ja, för är det inte så? Litteraturen, behandlingarna, symtombeskrivningar och samhällsinformation överlag är för det mesta anpassat till yngre flickor som svälter sig själva (eller kräks) för att vara så smala som möjligt. Och dessa flickor är säkert den största riskgruppen. Men alla andra då?!

För några månader sedan hittade jag till en blogg som heter potatismannen och skrivs av Hampus Widén. Jag har länge vetat vem Hampus är, då vi har gemensamma vänner, men det var först när jag hittade hans blogg som jag bara kände att honom! Honom vill jag veta mer om, honom vill jag lära känna, honom vill jag presentera er för!

Jag är så otroligt glad att Hampas ville dela med sig av sin historia här hos mig, för jag tycker det är så-himla-viktigt. Både att tala om problematiken i sig; att vara man och ätstörd i ett samhälle där ätstörningar ses vara något som drabbar just ”tonårsflickor som inte vet bättre”. Men minst lika viktigt tycker jag det är att belysa och uppmärksamma hur det ändå går att ta sig ur, vilken grym människa Hampus och alla som kämpar i liknande strider mot både sjukdom och inre demoner är, och det dessutom i en värld med ett samhälle som kanske inte riktigt förstår.

hampus1

Det är just på grund av det stora frågetecknet och kunskapshålet som finns gällande alla de där som inte är ”tonårsflickor som inte vet bättre”, som Hampus skriver sin blogg och engagerar sig så mycket han kan. För det finns ju så många andra som har problem. Det där med rätt och fel, stereotyper och klassiska fördomar. Även om ätstörningar drabbar de allra flesta på ett eller annat sätt – ändå finns de, fördomarna. Kanske är det just därför de finns?

Gångerna är många som Hampus frågat sig själv varför. Många av de frågor som han brottats med i analysen av sitt beteende landar i frågeställningen om han helt enkelt är en svag människa. Har han dålig karaktär eller är han alldeles för lättpåverkad? Beror det på hans uppväxt, är det genetiskt eller har han helt enkelt varit för ytlig? Kan det vara för att han blev retad för att han var tjock, hade glasögon och lockigt hår? Eller kanske så ”enkelt” som att han förknippat massor av positiva känslor med att vara vältränad/smal?

Låt oss börja från början; andra året i gymnasiet. Den nya ishockeytränaren fokuserade på konditionsträning och man skulle köra löppass både innan och efter varje pass. Dagarna som det inte var hockeyträning sprang Hampus själv, och gymmet besöktes veckans alla dagar. Kosten baserades på tonfisk, grönsaker och mindre skolluncher – samt en och annan hetsätning över helgen såklart, för det hade han ju lärt sig, att man skulle ha ätardagar. Ja, den träningsdosen ihop med den matmängden är inte en svår ekvation; på 3 månader tappades 17 kg. Sedan följde ytterligare 10.

Som pricken över i upptäckte Hampus sedan periodisk fasta. Att vänja sig vid att inte äta alls på väldigt lång tid, för att sedan äta väldigt mycket på kort tid, sammanfattar Hampus med samma ord som jag själv skulle gjort; det passar inte för någon som har ett dåligt förhållande till mat. Svältperioderna triggade honom. Det blev ett farligt tävlande mot sig själv där han försökte slå rekord i tid utan mat, för att sedan landa i bottenlöst ätande. Han tror själv att han lite omedvetet försökte stilla ångesten inför nästa svältperiod (oj förlåt – ”fasteperiod”). Dessutom, berättar han för mig, blev han en notoriskt duktig lögnare. Det är något alla med ätstörningar i någon form kan relatera till, tror jag.

hampus3

Distans och balans. Det är vad Hampus alltid drömt om, men erkänner sig väldigt sällan ens ha varit i närheten av. Personer som uppnår det borde hyllas, säger han, de är hjältarna. Jag kan bara hålla med, och när jag ber honom nämna några exempel på hjältar svarar Hampus direkt Martin Gilck (på bild ovan t.v). Martin driver både gym (Wenngarn Sportcenter) och pizzeria, samt utvecklar kvalitativa och rena produkter i sin kosttillskottsserie SISU Nutrition. Ett annat namn som kommer upp är Kalle Zachari Wahlström (på bild ovan t.h), vars träningsfilosofi enligt Hampus bäst beskrivs som enastående; ”Träning är som tandborstning – man bara gör det.” 

Hampus är också noga med att poängtera att han inte menar att, jag citerar; ”stå och pinka på fitness- och de olika sportindustrierna och människorna involverad i dem. Tvärtom. Jag har många vänner som lever där, alltifrån kosttillskottleverantörer, styrkelyftare, tyngdlyftare, bodybuilders och AF-tävlande och Sverige/Världseliten inom kampsport.” Med slutord jag återigen skriver under på – ”Det är överdoserandet som är fel.”

”För de personer som funnit sin väg så fungerar det enkelt, för de personer som trasslar till det fungerar det aldrig.”

Det är en teori Hampus har, som han förklarar fungerar ungefär som uttrycket ”jag får aldrig så mycket ragg på tjejer som när jag har flickvän”. Han tänker att det kanske är så enkelt, även med hälsa och självbild, att vi tenderar att göra det svårt för oss själva. Det ligger nog mycket i det han säger, inser jag när jag tänker på det. Det där med goda och onda spiraler, det där med vad vi väljer att se och fokusera på. Känner man att man är på rätt väg, så är det faktiskt inte så svårt att fortsätta, för man ser ju vägen. Har man tagit sig ut på villovägar och ständigt byter kurs för att aldrig känna att man tar sig annat än runt runt, ja då är det inte riktigt lika lätt..

Men… vård då?!
Hampus genomgick en internetbaserad behandling genom Stockholms Centrum för Ätstörningar. Positivt med den behandlingen säger han var att få en överblick över sitt ätbeteende. Han kunde se när hetsätningarna kom, vilka måltider han faktiskt åt samt vilka han skippade, och på så vis kunde han också se mönster och analysera samband. Övningarna där han fick jobba med målbilder för ett liv utan ätstörningar, och lära sig berömma och uppskatta sig själv, kan Hampus idag se tillbaka på som bra inslag i behandlingen. Andra saker var mindre bra. Till exempel var kostråden inte anpassade efter någon som tränade så mycket som Hampus gjorde då, och framför allt som han ville göra.

Just det här tycker jag personligen är väldigt viktigt, för en behandling måste alltid alltid gå ut på att förbereda människor inför ett friskt liv. Man ska förses med verktyg för livet efter sjukdomen. Inte bara släcka bränder. Givetvis ska en grav undervikt som är livshotande åtgärdas först av allt, men sen – sen måste man arbeta med störningen. Beteendet. Att många ätstörda kompenserar och dämpar ångest med tvångsmässig träning är inte ovanligt, tvärtom. Och att bara fokusera på vågens siffror är i min värld helt absurt föråldrat och jag förstår inte hur vården inte kommit längre här?!

Precis som man kan se på bilderna nedan är Hampus (likt många andra med ätstörningar i bagaget, mig själv inkluderad) egentligen väldigt glad i mat. Det är liksom inte maten i sig som är problemet, det är det faktiskt sällan när det kommer till ätstörningar, och som med alla andra sjukdomar är det väl ändå den bakomliggande orsaken man i behandling bör fokusera på, inte symptomen?

hampus2

Så när en sjukhusbehandling inte fungerar, vad ska en göra?
För ett år sedan kontaktade Hampus Martin Gilck, och sedan den dagen och det beslutet har han lärt sig mycket. Mot löftet att vara helt ärlig mot Martin har han fått de verktyg han behöver för att bygga det han så länge eftersträvat; distans och balans. Idag vet han vad han måste göra (äta regelbundet) och vad han inte får göra (hoppa över måltider). Vilka livsmedel som är ”triggers” och vilka som är OK att ha hemma. Men framförallt, säger han så klokt och egentligen självklart; ”jag har lärt mig att en dålig dag kan följas av flera bra, så länge välmåendet är i fokus.”

Hampus råd till dig som vill påbörja din resa mot ett liv fyllt av glädje:

  • Våga öppna dig och berätta för folk, generellt så är människor godhjärtade och vill hjälpa
  • Sök gärna professionell hjälp, men välj med omsorg – du måste våga lägga ditt liv i händerna på din hjälte
  • Var nyfiken på livet, det finns väldigt mycket spännande saker där ute att finna glädje i
  • Inse att du är en speciell människa med särskilda fysiska anlag och förutsättningar, jobba med dem – inte emot dem

Slutligen, varför ”potatismannen”?
Hampus valde att börja med vad han kallar för projekt:potatis. ”Målet var att äta potatis varje dag under ett helt år (vilket jag lyckades med) för att få i mig tillräckligt med näring för att inte dö. Under den resan fick jag smeknamnet potatismannen, skapade bloggen med samma namn, tog fram en action figure och skaffade en tatuering. Allt sprunget ur en dröm om att vara superhjälte och min kärlek till potatis.”

hampus4

Långt inlägg och ändå har jag suttit i många timmar och kortat ner. Eftersom jag själv inspireras av människor som Hampus så ville jag ge också er chansen att ta del av hans historia. Ni vet att jag inte gillar tabun, och män med ätstörningar är minst sagt ett inte tillräckligt omtalat ämne som jag anser att det bör pratas mer om. För jag är helt övertygad om att det bästa och mest effektiva sättet att både hjälpa människor som redan har drabbats och även förhindra att fler drabbas, är att öka kunskapen. Helt övertygad. Med ökad kunskap försvinner fördomar och utan fördomar är vi en lång bit på väg! Att må dåligt är illa nog, man ska aldrig aldrig skämmas eller bli ifrågasatt för att man gör det.