Browsing Category

Tankar om ting

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

ÄRR

För dryga veckan sedan skrev jag ett inlägg på min Instagram, om ärr. Två bilder och en text som nu är uppe i strax under 900 likes och närmare 100 kommentarer. Jag blev ärligt talat rätt överrumplad av responsen (som enbart varit fin, tack alla fina ni) och kände att det bordes delas här också. Så nedan kommer både bilder och text som jag postade på min Instagram i förra veckan.

ÄRR.

Jag vet att jag har dem, du behöver inte vara orolig. När du frågar om jag skäms så svarar jag nej, men skäms inte du lite för att med din fråga avslöja dina egna förlegade fördomar? Jag förstår inte vad jag skulle ha att skämmas för. Att jag en gång i tiden hade ont inombords och försökte mildra smärtan? Att människorna som fick mig att må dåligt var onåbara så istället tog jag ut det över den enda som fanns där, nämligen jag själv?

Du kanske tror att vi lever i en uppdaterad och accepterande värld idag. Men jag får fortfarande frågor som ”är du emo eller höhö” och folk tar sig fortfarande friheten att utan förvarning sträcka fram en hand och känna på mina ärrade armar. När jag fotograferas för exempelvis sportamore / blacctraining redigeras mina ärr bort innan bilderna publiceras. När jag ska på jobbmöte får jag ”välmenande råd” om att jag kanske borde dölja mina armar, för att inte ”ge fel intryck”. När jag träffar min pojkväns eller vänners familj ser jag blickarna och får i efterhand höra om kommentarerna som fällts.

Mina ärr är just det, ÄRR. De är gamla, de är historia. Jag har aldrig någonsin dolt dem och tänker aldrig börja heller. Jag tänker bära linnen hela sommaren och om du undrar något — fråga gärna så ska du få höra varför det är du som har ett problem här och inte jag.

Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Målet är inte att älska sin kropp

Du måste inte älska din kropp. Faktum är att du förmodligen aldrig kommer älska din kropp, i alla fall inte varje sekund av varje dag. Låter det deppigt? Det är det inte. 

Problemet är att vi fått för oss att vi överhuvudtaget måste ha en åsikt om våra kroppar. Andras kroppar. Att vi måste placera våra kroppar i fack; fin/ful, smal/tjock, sexig/osexig etc etc… Att våra kroppar måste värderas. Att vi måste känna något för vår kropp; antingen älskar vi den, och då jävlar ska vi alltid älska den, varje centimeter ska vi omfamna och dyrka och allra helst visa upp så ofta det går. Eller så ska vi hitta fel.

Jag älskar inte min kropp. Min kropp bara är. Herregud det tog mig många år att komma hit, och nu borde jag kanske följa upp med raden ”och SOM jag har jobbat för att komma hit!”. Men ärligt talat har jag nog snarare bara blivit bättre på att inte tänka på min kropp, istället för att konstant fokusera på att ”lära mig älska den som den är”, eller vad man säger. Det kanske är provocerande att läsa det, som om jag råder alla att bara sluta tänka på kroppen så kommer allt lösa sig utan ansträngning. Så funkar det givetvis inte, det vet vi nog allihopa. Min poäng är att inte bara är inte nyckeln att konstant försöka förändra sin kropp för att uppnå det en tror är ”drömkroppen, där jag kommer bli lycklig”, utan inte heller är nyckeln att kämpa som ett as för att ”älska den som den är”.

Låt kroppen vara.

Ibland tycker jag att min kropp är amazing. Stark, levande, snygg. Ibland blir jag besviken på min kropp; dagar då jag har extra ont, inte kan träna eller röra mig så som jag vill. Eller när jag inte får på mig kläderna jag hade förra sommaren och tycker så mycket om. Det är inte ofta, men ibland tycker jag att min kropp är sexig. Ibland uppskattar jag allt min kropp kan göra och har tillåtit mig att göra genom åren (även om inte allt varit bra vare sig för kropp eller knopp), och ibland förbannar jag den att den inte tillåter mig göra ännu mer. Ibland gillar jag kurvorna, ibland skulle jag vilja skulptera om hela alltet. Ibland blir jag obekväm när min sambo rör vid mig på ett ställe som jag för dagen inte tycker om. Ibland skulle jag kunna springa runt naken, så jävla stolt jag är. Ibland, allra oftast, tänker jag inte ett skit om min kropp.

Och efter alla år då jag värderat, kommenterat och allmänt bara tyckt och tänkt en himla massa om min kropp, så inser jag att DET är målet. Målet är inte att förändra, men det är inte heller att älska. Om du förväntar dig att efter år av självhat och kroppsförakt plötsligt älska din kropp varje sekund av varje dag, kommer en enda millisekund av någon annan känsla kännas som ett misslyckande. Det blir plötsligt kravfyllt att älska och det säger ju sig själv att det är både orimligt och helt fel.

Låt kroppen vara. Bara låt den existera. Tillåt dig själv känna olika känslor. Det är okej.

Livet Tankar om ting Vardagsuppdatering

Fyra saker en borde göra oftare

Duka upp tapas. I fredagskväll kom min far med fru till stan, som bilat hela vägen från Schweiz. Trötta efter en lång biltur önskade de en lättare middag, så vi dukade upp lite tapas; nötter, oliver, ostar, skinka, korv, grönsaksstavar och hummus. ”Plockmat” av olika slag är ett av mina absoluta favoritsätt att äta, dels för att det är så enkelt men framför allt eftersom det är så gott. Vi konstaterade i fredags det vi konstaterar varje gång vi äter liknande, att det här måste vi faktiskt göra oftare.


Åka på utflykt. På lördagen stod skärgårdsutflykt på schemat och vi tog oss till Vaxholm för att därifrån åka båt ut en dryg timme till en ö, spatsera omkring lite och sedan ta båten tillbaka igen. Återigen; i all sin enkelhet så himla fint! Vi måste åka på utflykt oftare! Det måste inte vara stort och verkligen inte kosta pengar, men vi-måste-ut. Små äventyr där vi kommer bort från vardagen och alla bestyr som finns där. Pausa lite, umgås och bara koppla av tillsammans.


Äta på Restaurang. Efter helgens två restaurangbesök har vi nu bestämt oss för att försöka göra det till en regelbunden grej. Att äta ute alltså. Vi siktar på en gång varannan vecka i alla fall, och har redan bokat första bordet för en middag om två veckor. Nog för att jag gillar att laga mat själv, men det är lite samma som med utflykts-grejen; det handlar snarare om att bara stanna upp i vardagen som annars så lätt rullar på likadant dag ut och dag in. Det här ska bli roligt, och gott!


Bara vara. Nala är redan rätt bra på det, men jag måste bli bättre. Den här helgen har innehållit mycket ”bara-vara:ande” och det gör mig gott. Att inte ha hela dagen smockad med måsten och nyttogöran, att inte springa omkring som en galning hela tiden. Jag måste bli bättre på att bara vara, och den här punkten är helt klart den som kommer bli kämpigast för mig. Men både utflykter och god mat är saker som nog kommer hjälpa till lite i alla fall, och jag hoppas kunna hitta ro i det, som jag kan ta med tillbaka till vardagen.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Sjukdomsåterfall och lite andra uppdateringar

Jag har funderat lite kring hur jag ska formulera mig här. Vad jag ska dela med mig av. Det är inte så mycket vad jag ”vill” dela med mig av, snarare har jag inte riktigt vetat vad jag tror att ni överhuvudtaget vill ta del av. Jag har inte vetat om det bästa är att jag fortsätter, om än lite mer sällan än tidigare, uppdatera bloggen med recept och kanske en mer eller mindre vettig text ibland. Om det räcker, om mer än så känns ”överflödigt” på något vis, för er. Jag har i alla fall landat i något slags mellanting. Jag vill ge er en update och även om jag inte skulle ha något emot att bli långrandig och gå in på detaljer, så är sanningen att jag inte riktigt själv har koll på vad tusan som händer just nu. Det är så mycket kaos. I livet, och i mig.

Jag har mått allt sämre den senaste tiden och jag har haft extremt svårt att sätta fingret på känslan, på vad som skaver, på ”vad som är fel”. Sedan drygt en månad tillbaka äter jag antidepressiva igen. Det var fruktansvärt jobbigt att ta in och acceptera att den sjukdom jag trodde att jag för alltid var kvitt, nu kommit tillbaka. Med en enorm kraft dessutom, som knockade mig totalt. Jag hade nästan glömt, eller ska jag säga förträngt kanske, hur smärtsamt det är. Men värst är inte ens det, att det gör ont, för även om det är svårt att förstå hur så vet jag ju att det går att bli frisk, till skillnad från mina andra diagnoser så är det här en jag kan jag bli av med. Utan det värsta är hur ledsen det gjort mig. Att bli sjuk igen. Det känns så orättvist och jag blir så arg. Jag vet att det är en sjukdom som alla andra, en sjukdom som en drabbas av och att det kan hända alla osv osv osv – jag vet allt det. Jag är arg och ledsen ändå.

Ja, det var en del av någon slags uppdatering antar jag. En lite roligare uppdatering är att jag i helgen jobbat med rörligt material jag anlitats att ta fram, och som ni kommer kunna ta del av mycket snart. Jag blev väldigt smickrad när jag fick frågan då jag ser upp till både varumärket och grundaren utav det. Men mer om det när materialet börjat publiceras, det borde bli bara i dagarna! Och imorgon eller i övermorgon kommer ett recept på galet goda chokladtryfflar (på bara två ingredienser). Så än är jag inte helt ute ur matchen, det är bara lite extra tungt just nu. Hoppas ni har överseende med det och vill fortsätta titta in här ändå.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Aldrig igen vill jag vill tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.

Vad hände med bloggen?

Jag började blogga när jag var fjorton år. Det är snart tolv år sedan, med andra ord har jag bloggat i nästan halva mitt liv. Under dessa tolv år har mycket hänt, och det känns idag väldigt avlägset att minnas tiden då en hade låtsasnamn på nätet och postade sina mer eller mindre alldagliga, inte alltid allt för genomtänkta, inlägg för en liten grupp främlingar som på något vis hittat till ens hemliga blogg.

Idag är den så kallade ”bloggvärlden” något helt annat. Den och de andra digitala plattformarna som tillkommit de senaste åren har vuxit till att bli en bransch, där vi (bloggare, instagramare, youtubare etc) numera kallas ”influencers”. Vi är kreatörer och publicister – och vi har, såklart, både rättigheter och skyldigheter när vi utför vårt dagliga jobb.

För mig personligen har nog bloggandet, och allt gör gjort omkring, handlat främst om att ha en plattform att vara kreativ på. Och det jag tycker ofta glöms bort eller inte betonas nog, är vilken fantastisk möjlighet för utveckling och lärdom en som influenser har. Om en vill det, det vill säga. En kan ju givetvis bara köra på och köra sitt eget race men jag tycker det vore slöseri av chans, på något vis. När jag skriver om något har jag ju en chans att tänka igenom allt några extra varv först, hitta och studera nyanser i olika frågor, och jag får fundera på hur det jag publicerar faktiskt landar hos mottagaren.

Dessutom har jag träffat så många fantastiska människor under de här tolv åren, människor jag aldrig skulle ha mött om det inte vore för min blogg och mitt jobb. Det om något är utvecklande, och för mig bland det mest värdefulla i den här branschen.

Tyvärr har jag på samma sätt träffat en hel del mindre trevliga människor. Människor som utnyttjar inte bara mig i det arbete jag utför, utan självklart även ”klassikerna” att jag är både kvinna och ung. Och har rätt ordentligt med skinn på näsan och inte drar mig för att stå på mig när diskussioner uppstår. Det absolut största minuset med den här branschen och det jag gjort nu i snart halva mitt liv, är att en på många sätt är ensam i det. Herregud så många gånger jag svurit och gråtit över hur illa jag blivit behandlad i olika arbetsrelaterade situationer, och just eftersom jag har varit ensam i det hela har jag också varit lätt att köra över.

Den här hösten har utan tvekan varit den värsta ”blogg-och-jobb-perioden” jag någonsin haft. Jag har aldrig tidigare haft med människor att göra som fått mig att känna och må såhär. Förutom att jag känner mig både brutalt lurad och direkt kränkt, så är jag ärligt talat mest av allt bara väldigt sårad. Och det har liksom sugit blogglusten ur mig, helt enkelt.

Någon gång i början av januari kommer jag ”börja om” lite. På egen hand och på egna villkor. Bloggadressen kommer vara densamma och innehållet kommer med största sannolikhet vara sig likt det också. För jag vill fortsätta, det vill jag. Jag vill bara inte uppleva en enda dag till som den här hösten, aldrig igen vill jag tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna.

Men ja, det var ju det där med att utvecklas och lära sig saker ja.. Nog har jag lärt mig saker den här hösten, det har jag. När allt det här är ”over and done with” kommer jag säkert känna mig både starkare och klokare, det tror jag. Men just är jag ärligt talat mest spyfärdig. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.

Kost Tankar om ting Vardagsuppdatering

Helgspecial

Okej. Efter att jag i förra veckan bloggat om en himla smarrig vegetarisk korvstroganoff (inkl väldig utsvävning i inledningen om hur jag under en sommar för typ tio år sedan var vegetarian osvosv) och konstaterat att dagens vego-alternativ ute i butikerna är något helt annat än vad de var för tio år sedan, fick jag lite feeling, kan en säga. Jag ville prova mer. Så, det gjorde jag! Näst på tur stod ännu en produkt från quorn, eftersom tiden att testa den är något begränsad då det är en säsongsprodukt som bara finns nu i juletider; nämligen deras Helgspecial.

Det är nu tredje året Helgspecialen säljs, och även om jag har sett den i butik tidigare år så nja, beskrivningen ”ett grönare alternativ till julskinkan” har inte låtit så övertygande i mina öron. Eller för den delen lockande; förutom att det är något i mig som provoceras när saker ska ”likna något de inte är”, så har jag faktiskt aldrig varit vidare förtjust i julskinka. Jag äter extremt sällan gris överhuvudtaget. Men okej nu fick jag vego-feeling som sagt, så jag bestämde mig för att testa Helgspecialen i alla fall.

Själva tillagningsprocessen är väldigt enkel. Den sköter sig själv i ugnen en knapp timme, och sedan kan en griljera den precis som en vanlig julskinka. Jag rörde ihop 1 äggula + 3 msk dijonsenap + 1 msk honung + 1 msk majsmjöl och penslade över, samt toppade med 2-3 msk ströbröd.

Ja, jag blev positivt överraskad. Men det stora här är faktiskt inte vad jag tyckte om den, för jag tror ni vet vid det här laget att jag inte skulle ta mig tiden att skriva ett helt inlägg om något jag inte uppriktigt gillar och känner för att tipsa om. Det stora här är nämligen vad min sambo tyckte om helgspecialen. För tro mig; han var skeptisk. Vegetariska alternativ är svåra att sälja in hos honom. Till och med stroganoffen jag serverade veckan innan, vars korvslantar i alla fall var formade precis som ”vanlig” korv, gjorde honom misstänksam. Han gillade den, det gjorde han, men han kom efteråt och frågade vad det var för speciell korv jag haft i maten.

När jag precis tagit helgspecialen ur ugnen skickade jag honom en bild och skrev ”ikväll testar vi vegetarisk julskinka!”. Tydligen hade han redan på jobbet himlat lite med ögonen när han visat sina kollegor bilden med tillhörande meddelande. För till skillnad från mig, så gillar min sambo verkligen julskinka – vilket givetvis innebär att en vegetarisk variant får betydligt svårare att imponera på honom än på mig.

När jag senare samma kväll satt och arbetade i rummet intill ropade Jocke på mig från köket. Ungefär såhär lät det:

”jag lovade mina kollegor att återkomma med ett utlåtande efter att ha smakat den här… julskinkan”

*några sekunders tystnad*

”och jag vill bara ha sagt nu först att jag trodde ALDRIG att något kunde vara godare än riktig julskinka…”

*ytterligare några tysta sekunder, jag kunde riktigt höra honom ta en tugga till, som för att känna efter en extra gång innan han gav slutkommentaren;*

”men den här var ju faktiskt godare!?”

*ridå*

Jag tror att det här var en väldigt omtumlande och lärorik smakupplevelse för min kära sambo.

Slutligen, och för att komma till det som väl egentligen är den väsentliga och den riktiga frågan här; kan och/eller bör den klassiska julskinkan ersättas av Quorns Helgspecial på julbordet? Personligen skulle jag inte ha något emot det bytet, men det är väl som sagt kanske främst för att jag aldrig har gillat julskinka. När jag ätit julbord har jag alltid valt bort skinkan till förmån för allt annat gott, men om det istället var en helgspecial som trängdes mellan sillar och köttbullar på julbordet, tja, då skulle jag faktiskt gärna ta en bit.

Min sambo, och de flesta andra, skulle nog helst ta en bit av var. Och det tycker jag är en alldeles utmärkt mellanväg överlag när det gäller vego*; det måste inte vara allt eller inget. Om alla bytte ut hälften (eller ännu mindre) av köttet de åt mot vegetariska alternativ så skulle det givetvis göra stor skillnad för djuren, människorna och klimatet.


*Det gäller givetvis ätande överhuvudtaget, det måste inte vara 100% på det ena eller andra sättet. Varje bra val räknas och gör gott, jag tycket det är så tråkigt att förminska de bra val vi gör bara för att alla ens val inte alltid är ”opti”. *

Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Två saker som gjort mig rätt förbannad/frustrerad senaste tiden


IF vill inte bevilja min ansökan om sjuk- och olycksfallsförsäkring – eftersom jag har adhd (som f.ö. är en av få diagnoser som ändå inte innefattas/ersätts i en sjukförsäkring).


*att jag inte haft en regelrätt sjukförsäkring tidigare beror på att när jag tecknade min första hemförsäkring så valde jag ett slags ”paket” där sjukförsäkring ingick i hemförsäkringen. Den paket-varianten finns tydligen inte längre, och killen jag snackade med på if rekommenderade mig att helt enkelt ansöka om sjuk- och olycksfallsförsäkring separat nu, då  jag/hemmet nu är medförsäkrade i min sambos försäkring som han har via facket. En sidenote, men så ni hänger med*

Eftersom jag alltid har haft alla mina försäkringar (för hem, hund och bil) hos IF och alltid varit väldigt nöjd med både försäkringarna i sig och framför allt deras kundservice, kändes det ganska självklart att nu även teckna denna försäkring hos dem. Jag fyllde i en hälsodeklaration och ansökte om en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Att adhd är ett ”undantag” som aldrig ersätts eller inkluderas i en sådan här försäkring visste jag redan om, men utöver mina neuropsykologiska diagnoser så har jag alltid varit väldigt frisk; jag kan inte minnas att jag någonsin haft någon fysisk sjukdom, och jag har varit förskonad från skador så som brutna ben etc. Så jag fyllde i deklarationen, skickade in och tänkte inte mer på det.

En vecka senare fick jag hem ett brev där IF skrev att de ”tyvärr måste meddela att de inte beviljar den sökta försäkringen”. Orsaken? Att de ansåg att jag ”ännu inte är färdigutredd”, samt att min ”diagnos eller symptom bedöms vara en större försäkringsrisk än normalt”. Det enda jag i deklarationen fyllde i var alltså mina neuropsykologiska diagnoser, som alltså ändå inte innefattas eller på något vis ersätts i en sjuk- och olycksfallsförsäkring likt denna, och i fältet en kunde välja att fylla i med mer info var jag även tydlig med att jag sedan X tid går hos läkare X och att jag under en längre tid haft samma medicin i samma dos. Dvs jag behandlas, och måste iom det träffa min läkare regelbundet, för att ha koll på blodtrycket, diskutera medicinen och hur livet funkar i stort. Jag kommenterade även det faktum att mina diagnoser alltså inte är sjukdomar utan funktionsnedsättningar – det är således inte diagnoser jag någonsin kommer ”friskförklaras” från.

Så jag antar att jag aldrig kommer få teckna en sjuk- och olycksfallsförsäkring hos IF? Om jag inte ljuger i hälsodeklarationen då, och helt enkelt inte nämner min adhd. Är det bara jag som tycker detta är helt absurt? Jag menar även OM jag nu varit i behandling eller under utredning för något som till skillnad från mina diagnoser faktiskt innefattas i en försäkring, så kan jag väl fortfarande drabbas av annan sjukdom eller ett olycksfall? Okej om de på något vis bedömer försäkringsrisken som högre än normalt och kostnaden för mig att teckna en försäkring därför skulle bli större, men att inte bevilja ansökan alls? Sjukt.


Märkliga män med märkliga kommentarer på gym.


Jag postade om detta fenomen på min instagram häromdagen, och det är något jag verkligen-inte-förstår. Det är ju dessutom något som sker precis hela tiden, jag har genom åren fått höra det ena dummare än det andra och vet att jag inte är ensam om det. Ensam om att som kvinna bli instruerad, få goda råd, och självklart få mitt utseende både kommenterat och värderat. Av män. Så jag tycker att vi alla kan ta med- och använda oss av det Josefin skrev i kommentarsfältet att hon brukar göra när hon är med om liknande, hon kontrar nämligen med följande svar;

”och du kanske borde träna lite på din impulskontroll, det kan hjälpa dig att inte hamna i den här pinsamma situationen igen…”


Ibland är det liksom rätt skönt att bara tillåtas vara lite arg. Bli lite förbannad när saker är- eller folk beter sig som skit. Jag har inga problem med att låta berörda personer/företag veta vad jag tycker om det som skett, men när jag väl ”fått det ur mig” vill jag övergå till att lösa nämnda skit. Så jag har nu en försäkring, men den tecknades då inte på IF… och tack vare Josefin har jag även ett givet svar att ge alla framtida män-med-icke-relevanta-åsikter-om-min-kropp.

Det är okej, det är till och med rätt skönt, att tillåtas vara förbannad när saker skiter sig eller folk inte har normal jäkla hyffs. Du är välkommen att få ur dig lite ilska här i kommentarsfältet, förhoppningsvis kan vi skratta åt det hela tillsammans, eller åtminstone inse att vi inte är ensamma.

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

”Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig… Men en röntgen kan visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.” – akutläkare på ortopedakuten när jag skickas in med akutremiss då min läkare misstänker blodpropp i lungan, en tumör eller en disk.

Många av er som läser bloggen följer mig säkert också på instagram, och har kanske redan sett de bilder jag la ut där igår. Bildtexter på instagram blir ju alltid en kortare sammanfattning av helheten, och därför tänkte jag nu gå igenom och förklara det hela lite mer ingående.


Jag har sedan en längre tid (2-3 år) haft lite problem med- och ont i en axel. Det har gått i vågor; ibland har jag knappt känt av någon smärta alls, för att i perioder ha så ont att jag förutom svårigheter att röra mig även har svårigheter att andas. Med tiden har jag insett att det förmodligen inte är i själva axeln problemet sitter, utan det jag känner av där är nog snarare en följd av ett helt annat problem. De senaste månaderna har mitt främsta problem varit att jag inte kunnat dra ner luft och andas korrekt överhuvudtaget. Musklerna på hela min vänstra sida (både fram över bröstet och bak över ryggen, samt in under- och kring axeln) har varit konstant spända och varje andetag har känts som en ”trigger” som när som helst kan få alltihop att krampa.

Förra helgen fick jag något jag inte kan beskriva bättre än som ett krampanfall. Jag vet sedan tidigare att min vänstra axelkula ”sitter lite galet”, lite utanför den håla den ska ligga i, och den förklaring jag fått från de specialister jag har besökt är att alla muskler som arbetar för att hålla axelkulan på plats därför är mer eller mindre konstant överansträngda. Det känns ungefär som att jag har extrem träningsvärk, hela tiden alltså. Varje dag, dygnet runt. Så under perioder då jag av en eller annan orsak stressar eller mår sämre av något skäl, blir andningen ännu sämre och väldigt ytlig. Så de redan överansträngda musklerna provoceras här till den grad att de till slut krampar, och det var alltså vad som hände söndagen för två veckor sedan. Förutom att det såklart gör väldigt, väldigt ont så är det dessutom fruktansvärt obehagligt. Jag låg två timmar helt orörlig på golvet och kippade efter luft, innan jag överhuvudtaget kunde resa mig för att resten av dagen vara still med en värmekudde. I tio dagar tog jag sedan maxdos både citodon (för smärtlindring) och paraflex (muskelavslappnande) och med det kunde jag klara av vardagens simplaste måsten; så som ge Nala mat och duscha själv. Men i övrigt har jag varit mer eller mindre sängliggande. Eller rättare sagt så har jag inte kunnat ligga då det gjort väldigt ont, utan jag har spenderat både dagar och nätter sitt-liggande i soffan. Med värmekudde och fokus på andning.

Vård då, har jag inte sökt vård?! Det är en relevant fråga, och svaret är att jo, det har jag. Såklart. Jag har sökt vård, men tyvärr inte riktigt fått någon. För några månader sedan, när det axel-onda jag lite ”lärt mig leva med” började bli mer problematiskt och alltså även övergå till riktiga andningssvårigheter och mer eller mindre kraftiga kramper, var det min pojkvän som övertalade mig att återigen kontakta läkare. Förhoppningen var att få vidareremiss till röntgen, för ”någonstans måste en ju börja”, resonerade jag. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer har jag träffat och absolut fått hjälp av, men det ena utesluter inte det andra och på samma sätt som jag inte tror att röntgen alltid visar allt, kan givetvis röntgen i vissa fall visa sådant som är svårt för en sjukgymnast att ”känna sig till”. Framför allt så är det viktigt att veta vad problemet faktiskt är/sitter innan en börjar behandla hippshapps.

Efter en undersökning tyckte även husläkaren att det var givet att jag skulle röntgas, och remiss för vanlig röntgen av axeln + magnetröntgen för nacken skickades direkt. Det här var som sagt några månader sedan och det var först nu i onsdags som jag fick röntga axeln, och den 25e augusti ska jag in för magnetröntgen av nacken. Jag har full förståelse för att saker tar tid, att vården är underbemannad och att man får stå i kö. Det är liksom så det är och för några månader sedan var läget ändå hanterbart. Jag hade ont, men inte värre än att jag fint kunde vänta på min tur.

Men så kom det där krampanfallet förra söndagen. Det gjorde mig fruktansvärt rädd, inte minst då jag var mer eller mindre orörlig även veckan som följde, och veckan efter det, trots att jag under denna tid tog maxdoser av både smärtstillande och muskelavslappnande. I förrgår ringde jag till min läkare och fick då en akuttid hos henne. Efter en ny undersökning bedömde även hon läget som väldigt akut och en akutremiss till ortopedakuten skickades omedelbart. Någon timme senare kördes jag in till akuten och det var det jag igår skrev om på min instagram. Såhär;

Jag blev helt överväldigad och rörd av alla fina ord och all kärlek jag fick i kommentarsfältet, även om det samtidigt gjorde mig ledsen att höra om hur många som känner igen sig. För jag vill verkligen understryka en sak här. Jag är medveten om hur underbemannad sjukvården är. Jag påstår inte heller att det är onda människor som arbetar inom vården, att alla är idioter eller att ingen vill hjälpa.

Det jag däremot reagerar på, är sättet skrämmande många läkare och annan vårdpersonal bemöter och behandlar patienter på. Självklart kan ingen på ortopeden veta att jag lider av panikångest, eller varför just sjukhus och läkare med attityd kan få mig att bryta ihop. Därför var det bland det första jag ville informera dem om — för jag vet att de inte kan veta, och att det är mitt ansvar att ge dem chansen att förstå. Jag tänkte att de jobbar inom vården, de har nog förståelse och lite kunskap om vad det innebär för någon med panikångest att vistas på ett ställe som detta. Framför allt så är det ju så väldigt enkelt att undvika en panikångestattack — de hade bara behövt lyssna på mig i två minuter. Le och säga några trevliga ord. En sköterska var fantastisk och när hon i förbifarten slängde en blick mot min brits och såg mig gråta förtvivlat stannade hon hos mig i några minuter och var bara världens gulligaste. Det hjälpte och jag blev lugnare. SÅ enkelt är det!

Det tog flera timmar innan en läkare kom in för att träffa mig. Han gjorde genast tydligt att han inte var intresserad av att ens undersöka mig. När jag gråtande försökte förklara att jag söker aldrig vård om jag inte faktiskt är rädd för vad som är fel, och nu hade jag ju dessutom skickats in akut med en remiss eftersom en läkare bedömt mitt tillstånd som något en expert inom området borde ta vidare för omfattande röntgen, bara log han överlägset och sa ”fast du, den läkaren är ju inte här nu, eller hur? Här är det jag som bestämmer.” 

Den kommentaren fick både mig och min pojkvän att tappa hakan. Vi bara stirrade på varandra och en sekund senare var läkaren försvunnen. Jag lämnades då utan att ha förstått vad som skulle ske, skulle jag åka hem nu? Skulle jag vänta in läkaren igen, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka? Mitt onda då? Jag fick ju inte luft?!

Precis utanför mitt rum, som stod med öppna dörrar, var någon slags kontorsdisk där en sköterska (gissar jag) mest…stod. Hon hade en otroligt osympatisk blängande blick och gjorde mig hemskt illa till mods. Hon himlade med ögonen när jag grät och emellanåt hulkade av ångest och rädsla när jag inte kunde få luft. När hon gick förbi ropade jag försiktigt ”ursäkta..?” och hon stannade och stoppade in huvudet i rummet. Jag frågade om det skulle komma någon läkare och om det skulle bli någon undersökning eller om jag förväntades lämna sjukhuset eller ja, vad som var planen, helt enkelt. Först stirrade hon bara förvånat på mig, och sedan sa hon ”läkaren var ju precis hos dig, eller hur? Ja precis. Du vet vi har fler patienter här, så himla synd om dig är det faktiskt inte. Du kan ju åka hem när du vill, det är ditt val! Jag skiter i vilket.”

Jag var såklart helt mållös, och sköterskan försvann vidare i korridoren. Allt eftersom tiden gick och vi var fortsatt ensamma i det lilla rummet ökade min ångest. Jag ville hem. Men vi tänkte att snart, snart måste ju NÅN komma. Och säga NÅT. Men nej. Så tillslut, när läkaren sprang förbi mitt rum stoppade vi honom och jag frågade en sista gång vad som skulle hända, om jag skulle få någon typ av röntgen eller i alla fall  undersökning.

Han drog först en suck, sedan såg han på mig sådär som om jag vore lite dum i huvudet, och sa; ”Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig. Men en röntgen kan ju visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.”

Så jag fick en dos smärtstillande+muskelavslappnande/lugnande att ta på en gång, samt en likadan dos att ta nästa morgon, och därefter skulle det finnas ett recept för mig att hämta ut samma tabletter på apoteket. Det skulle läkaren skriva ”nu på en gång”. Så igår förmiddag tog jag mig till apoteket, och hör och häpna – det fanns inget recept. Jag spenderade sedan åtta timmar med att ringa runt, och talade med fyra olika sköterskor, lika många läkare, ett gäng receptionister, och tillslut även enhetschefen på ortopedakuten. Strax före 17 ringde nämnda enhetschef upp och meddelade att hon fått tag i läkaren jag träffat kvällen innan, och att han helt enkelt glömt skriva mitt recept.

Just nu är jag alldeles för trött för att kämpa mer. På fredag har jag min bokade magnetröntgen av nacken och min läkare ska försöka ”göra om” den remissen till en mer omfattande röntgen av hela ryggen, bröstet och lungorna. Tills dess är min plan att överleva med hjälp av de tabletter jag nu har, och när ork finns borde jag väl kanske anmäla den där läkaren. Jag vet inte hur en gör sånt, men med tanke på att det inte är första gången jag blivit… märkligt bemött/behandlad inom vården är det kanske något en borde göra? Vet någon av er hur en gör det, anmäler? Jag har förstått att det finns olika sätt för olika typer av anmälningar, stämmer det?

Inspiration och pepp Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är alltså fortfarande inte så att enskilda saker, tagna ur sitt sammanhang och utan helhet, säger något om din hälsa eller välmående.

Min kollega och vän Sara skrev igår ett inlägg som på ett otroligt bra och sammanfattat vis sätter ord på något också jag känner, om ett ämne jag själv berört flertalet gånger tidigare (jag samlar några länkar i slutet av detta inlägg för den som vill läsa mer). Nämligen det där om att det finns inte ETT sätt att vara hälsosam på. Värdet och vinsten av de ”hälsosamma” sakerna och/eller valen en gör minskar INTE i värde om en ibland kanske OCKSÅ gör något som eventuellt kan anses vara ”ohälsosamt”. Att göra både och är INTE att misslyckas med det ena, och det finns faktiskt inget som säger att ”X” ALLTID är det rätta/bästa sättet, det ”hälsosamma sättet”. 

Visst, om vi plockar ut enskilda saker ur sitt sammanhang kan vi ofta kategorisera det som antingen bra/mindre bra. Det gäller allt från livsmedel till sätt att träna. Men ingen (ingen!) ÄR ju dessa enskilda saker eller val, utan det handlar om en helhet. En helhet som, om man talar om vad som är ”hälsosamt”, innefattar cirka tusen enskilda saker som TILLSAMMANS bildar vårt upplevda (och faktiska) välmående.

Sara skriver om hur hon anklagas vara en dålig förebild eftersom hon dricker vin. För hon jobbar ju som redaktör på en hälsotidning herregud!? Suck. För mig är det ärligt talat helt obegripligt hur någon kan tycka att det finns ett motsatsförhållande i att BÅDE arbeta med- och ägna sig åt träning/hälsa OCH att göra/äta/dricka saker som en gillar — även om någon eller några av dessa saker kanske inte anses vara ”hälsosamma”. 

Återigen; vi kan inte se på saker- och kategorisera dem enskilt. För de påverkar oss inte enskilt, och vi är inte bara en sak.

Nu dricker inte jag vin särskilt ofta, så just mitt vindrickande har aldrig blivit ifrågasatt, däremot får jag rätt ofta försvara andra val jag gör. Som att jag äter en hel del ”vanliga” sötsaker, trots att jag bakar ”nyttigt” (till största del) och tränar. Men för mig är det verkligen inget konstigt med det — JAG GILLAR JU BÅDA?! Jag älskar Ben & Jerrys och jag älskar att försöka mig på att skapa egna (”hälsosammare”) varianter av bakverk och gotte. VARFÖR skulle det ena utesluta det andra, VARFÖR måste en välja, om båda sakerna är saker en gillar? Om något, är väl hälsa att inkludera saker i livet som får en att må bra på ett eller annat sätt, eller?

Jag påstår inte att lösgodis gynnar min hälsa, det är vi väl alla rätt överens om att det inte gör, men lösgodis är ju för bövelen inte det ENDA jag äter?! Det faktum att jag äter lösgodis får mig inte att skippa träningen, det får mig inte heller att INTE äta faktisk näringsrik mat OCKSÅ. Däremot gillar jag lösgodis. Precis som jag gillar att träna och gillar äta goda, så kallade ”hälsosamma”, måltider OCKSÅ. 

Varken jag eller du eller någon annan måste ”välja sida” här. DET är liksom min poäng. Och ursäkta mig, DET tycker jag är så nära hälsa man kan komma. Att förstå att bara för att en ibland gör något som e-n-s-k-i-l-t, separerat från precis allt annat en gör i livet, kanske inte gynnar ens hälsa så gör det en inte till en ohälsosam människa. Inte heller gör det en till en på något vis ”falsk” människa, eller för den delen en ”dålig förebild”. DÄREMOT är sannolikheten stor att om du gillar det du gör, så gör det dig förmodligen till en betydligt LYCKLIGARE människa. 


Så. Några gamla inlägg på samma tema:

Livet Tankar om ting Träning

Lördagsutflykt, lycklig hund och bokad röntgen

Nala är väldigt trött och seg om dagarna nu när det är så varmt. Promenader dagtid är uteslutet, men hon gillar att ligga i solen och allra helst rulla runt runt i oklippt gräs som kittlar härligt. Hon vill ju också alltid bara vara med där jag är, och precis alla människor och djur är roliga att träffa, liksaså är precis alla nya platser spännande att besöka. Det är fint att ha en sådan hund, jag vill ju kunna ha med henne överallt. Just nu är hon kanske lite väl glad i allt, och förstår inte ibland alls varför hon inte kan vara i centrum i alla sammanhang och i alla sällskap. Men det är ju mycket en unghunds-sak, och eftersom hon alltid gör allt med sådan omåttlig lycka är hon lätt att förlåta, även när det blir lite väl intensivt.

Nåväl! Idag var vi båda helt däckade av värmen, och vilade i soffan efter lite förmiddagslek ute i solen. Eftersom jag försöker ”ta helg” nu för tiden, inte sitta med jobb lör-sön, ville jag ”göra något av” dagen. Hitta på något som jag vanligtvis inte hinner eller orkar under veckorna. Så jag packade ihop en Nala-ryggsäck med några liter vatten, drickskål och leksak och tog med mig Nala ut till Wenngarn Sportcenter, där vi sedan hängde dryga timmen på utegymmet.

Nala var supernöjd och glad under hela besöket. Vi hittade ett skuggigt hörn där hon mellanlandade ibland för att dricka eller bara rulla runt lite. Men för det mesta ville hon vara där jag var, så mina försök till frontböj, marklyft och armgång involverade idag också momentet: ”se upp för hunden”. Vilket ärligt talat inte gjorde så mycket till eller från vad gäller min egen träning — jag har den senaste tiden fått allt mer ont och idag funkade tyvärr ingenting som jag ville.

I förra veckan tog jag mig till en läkare, och har nu fått remiss för röntgen, av både axel och nacke. Det är steg ett, förmodligen kommer mer eller mindre hela överkroppen behöva röntgas men av förklarliga skäl görs det i omgångar. Det känns i alla fall bra, att jag har ”tagit tag i” den här problematiken nu äntligen. Röntgen visar visserligen inte på långa vägar allt, och inte heller är det alltid så självklart vad som är orsak och vad som är symptom — MEN efter över 3 år av konstant smärta som nu den senaste tiden blivit allt mer intensiv och handikappande i livet i stort, tänker jag att allt jag kan göra och undersöka bör jag nog ge en chans.

Så för att sammanfatta dagens utflykt till wenngarn: inte så mycket träning men ett himla fint sällskap och en fin timme i solen!