Browsing Category

Tankar om ting

mobil Tankar om ting Vardagsuppdatering

Social baksmälla

När jag mår sämre ökar mitt behov av att dra mig undan. Min förmåga att processa intryck är starkt försämrad och jag blir väldigt fort trött. Extremt trött. Jag drabbas ofta av så kallad social baksmälla.

Det är ärligt talat rätt frustrerande att vilja göra något, och se fram emot att göra det, för att sedan på plats bli utmattad bara efter en liten stund. Jag känner mig dum när jag avbokar saker jag själv tagit initiativ till, för att orken tog slut redan under planeringsstadiet. Eller när jag under middagar med nära vänner måste gå och lägga mig och vila, för att det känns som att min kropp kommer sprängas i tusen bitar om jag inte får ligga ned och sluta ögonen för en stund.

Jag vågar sällan boka in saker, då jag vet att jag stressar upp mig inför planerade aktiviteter och möten. Jag får ångest långt i förväg och om jag mot förmodan klarar av att genomföra det inbokade så tar det mig flera dagar, ibland veckor, att återhämta mig mentalt. Det är deppigt, för samtidigt tror jag det är viktigt att inte helt tappa kontakten med vad som är ”normalt”.

I helgen hade vi en inbokad fest att gå på, som drog igång redan på eftermiddagen igår lördag. I fredags cyklade vi spontant ner på stan för att lyssna på musik med några goda vänner. Det här är alltså två saker jag egentligen finner glädje i, men ändå blev det alldeles för mycket för mig med sociala aktiviteter två dagar i rad. Jag blir så arg och ledsen, tänker att herregud klarar jag inte ens av att ha trevligt?! Det slutade med att jag fick lämna festen lite tidigare än mitt sällskap och köra hem till soffan. Idag har jag inte orkat göra någonting utöver att äta och se på serier. Jag försöker tänka att det här är som vilken sjukdom som helst, att det helt enkelt tar tid att bli frisk igen. Jag försöker verkligen att inte stressa upp mig, men det är svårt att inte bli nedslagen när jag inte ens har ork att göra saker som jag tror skulle göra mig gott. Helgen har varit trevlig men nu får det bli ett par lugna dagar, tysta dagar, för mig själv.

mobil Tankar om ting Vardagsuppdatering

Fem saker jag prioriterat före träning den senaste tiden

Nog för att jag senast häromdagen skrev ett inlägg om ett kettlebell-pass, men träning står för tillfället rätt långt ner på min priolista. Det är lite tråkigt (jag saknar de där omtalade ”kickarna”, och framför allt så saknar jag att vara riktigt SUGEN på att träna) men jag är inte allt för stressad utan litar på att suget återkommer. Det har helt enkelt funnits andra saker som jag velat prioritera före träning, och det ville jag bara påminna om är helt jäkla super-okej. Jag är fortfarande en tränande människa, just nu tränar jag bara mindre ett tag, för just nu behöver jag mer av annat.

Fem saker jag prioriterat före träning den senaste tiden:

Sömn. Oj som jag har sovit ikapp, och så många naps jag har klämt in. De bästa är de efter måltider; att gosa ner sig under en filt i soffan efter frukost, eller att lägga sig på en sval altan efter middagen. Jag har aldrig varit en nap-människa men nu är jag och jag kan verkligen känna hur gott det gör mig att sova ikapp lite.

Bara vara. Det här är något jag fått träna (och fortfarande tränar) på. Att bara vara. Att göra saker som inte är nytta eller jobb. Som att ligga under ett plommonträd en hel eftermiddag och läsa en bok. Ta en paus för att äta en glass, och sedan återgå till att göra ingenting. Tror det är väldigt nyttigt för mig.

Åka på utflykt. Små som stora, även om det blivit mest små. Exempelvis till det hundbad som ligger en bit utanför stan. Det blir något besök i veckan, med varierade antal hundar. Under förra helgens badlek räknade vi till 17 glada doggies som hade SÅ kul ihop i flera timmar. Det värmer mitt hundmamma-hjärta att se Nala så lycklig som hon är när hon skuttar omkring i vattnet.

Laga mat och baka utan att fota och publicera. Det låter kanske fånigt men fyfabian vad skönt detta är. Efter 10+ år med blogg kan jag väl kalla det arbetsskada, för tankar på ”vad jag kan skapa för bloggen” är ständigt närvarande, och de är faktiskt rätt uttröttande. Jag har under så många år gjort det här, får inte betalt och ser dagligen mina grejer publiceras här och var utan att jag får cred. Det är skittråkigt ska ni veta, att jag lagt och lägger så mycket tid, energi och pengar på något
som många vill ta del av men ingen vill ge något för. Så jag har medvetet försökt trappa ner, och hitta tillbaka till att laga mat och baka för enbart min egen skull. Svårare sagt än gjort, är det.

Ha hund-dagar. Helt enkelt dagar som ägnas åt hundar till 100%. Jag har hjälpt vänner med sina hundar någon dag då och då, och med två hundar är det lätt att ägna hela dagen åt bara dem. Promenader, gos, solning och lek på gräsmattan. Igår hade vi fina Ice hos oss från tidig morgon till sen kväll, och hundarna var verkligen det enda jag ägnade mig åt precis hela dagen. Ice är en American Bully och så fruktansvärt fin. Om det blir en till hund för mig blir det en Ambull, utan tvekan. Jag är väldigt förtjust i deras trygga och vänliga sinne. Plus att de är vackra att se på.

Återstår att se när träningssuget är så pass stort att jag prioriterar det före något av ovanstående. De senaste veckorna har det blir 1-2 pass i veckan kanske, och så lär det fortsätta ett tag till. Just nu är det helt enkelt ”back to basics” och att försöka känna efter vad jag egentligen vill och är sugen på som gäller. Det är svårt, visar det sig, men jag tror verkligen det är nyttigt.

mobil Tankar om ting Vardagsuppdatering

Att köpa bikini

I förra veckan la jag upp en bild på min instagram och skrev några rader om ett bikini-inköp. Såhär skrev jag;

”Jag köpte ny bikini häromdagen. På HMs plus size avdelning. Personligen bryr jag mig inte om vilken del i butiken jag handlar ifrån, bikinin är skitfin liksom. Men… jag måste säga att jag blev rätt förvånad. Och trött; jag förstår verkligen inte varför våra kroppar måste delas upp i olika avdelningar, där det dessutom finns helt olika kläder. Argumentet att människor med större kropp skulle vilja ha annorlunda kläder än folk med mindre kropp håller helt enkelt inte. Eftersom jag numera tydligen tillhör plus size-kategorin kan jag intyga detta. Jag såg flera söta bikinis på ”vanliga” avdelningen, men som inte fanns i min storlek. Istället hänvisades jag till en betydligt mindre hylla där det hängde ett sorgligt gäng badkläder i trista modeller och färger. Förutom den här då, som jag alltså köpte tillslut. Men fan vad tröttsamt sådant här är. Alltid ska vi påminnas om mallarna. Ramarna. Vi ska begränsas och sorteras in i olika grupper. Blä.”

Visst, jag har gått upp till vad som verkar vara min kropps ”trivselvikt” på 70kg, efter förra sommarens vikt-dipp (som berodde på en rad faktorer, främst smärta och träningsfrånvaro men även stress, flytt och ett liv som tog mer energi än vad jag lyckades ge tillbaka, helt enkelt). Men det förvånade mig ändå att jag fick vända mig till plus size-avdelningen när jag nu skulle köpa bikini. Som jag skrev på instagram störde det mig inte nämnvärt, jag är nöjd och glad att jag hittade en bikini överhuvudtaget. Men är det inte märkligt hur vissa klädkedjor envisas med att dela upp kroppar såhär? Jag fick många kommentarer på instagram som lät mig veta att bla Lindex och Kappahl helt slopat de olika avdelningarna, och det är ju bara att ge stora tummen upp till det!

Har ni liknande erfarenheter? Kanske något tips på bra butiker och kedjor som gör kläder för fler människor än bara de allra smalaste?

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

ÄRR

För dryga veckan sedan skrev jag ett inlägg på min Instagram, om ärr. Två bilder och en text som nu är uppe i strax under 900 likes och närmare 100 kommentarer. Jag blev ärligt talat rätt överrumplad av responsen (som enbart varit fin, tack alla fina ni) och kände att det bordes delas här också. Så nedan kommer både bilder och text som jag postade på min Instagram i förra veckan.

ÄRR.

Jag vet att jag har dem, du behöver inte vara orolig. När du frågar om jag skäms så svarar jag nej, men skäms inte du lite för att med din fråga avslöja dina egna förlegade fördomar? Jag förstår inte vad jag skulle ha att skämmas för. Att jag en gång i tiden hade ont inombords och försökte mildra smärtan? Att människorna som fick mig att må dåligt var onåbara så istället tog jag ut det över den enda som fanns där, nämligen jag själv?

Du kanske tror att vi lever i en uppdaterad och accepterande värld idag. Men jag får fortfarande frågor som ”är du emo eller höhö” och folk tar sig fortfarande friheten att utan förvarning sträcka fram en hand och känna på mina ärrade armar. När jag fotograferas för exempelvis sportamore / blacctraining redigeras mina ärr bort innan bilderna publiceras. När jag ska på jobbmöte får jag ”välmenande råd” om att jag kanske borde dölja mina armar, för att inte ”ge fel intryck”. När jag träffar min pojkväns eller vänners familj ser jag blickarna och får i efterhand höra om kommentarerna som fällts.

Mina ärr är just det, ÄRR. De är gamla, de är historia. Jag har aldrig någonsin dolt dem och tänker aldrig börja heller. Jag tänker bära linnen hela sommaren och om du undrar något — fråga gärna så ska du få höra varför det är du som har ett problem här och inte jag.

Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Målet är inte att älska sin kropp

Du måste inte älska din kropp. Faktum är att du förmodligen aldrig kommer älska din kropp, i alla fall inte varje sekund av varje dag. Låter det deppigt? Det är det inte. 

Problemet är att vi fått för oss att vi överhuvudtaget måste ha en åsikt om våra kroppar. Andras kroppar. Att vi måste placera våra kroppar i fack; fin/ful, smal/tjock, sexig/osexig etc etc… Att våra kroppar måste värderas. Att vi måste känna något för vår kropp; antingen älskar vi den, och då jävlar ska vi alltid älska den, varje centimeter ska vi omfamna och dyrka och allra helst visa upp så ofta det går. Eller så ska vi hitta fel.

Jag älskar inte min kropp. Min kropp bara är. Herregud det tog mig många år att komma hit, och nu borde jag kanske följa upp med raden ”och SOM jag har jobbat för att komma hit!”. Men ärligt talat har jag nog snarare bara blivit bättre på att inte tänka på min kropp, istället för att konstant fokusera på att ”lära mig älska den som den är”, eller vad man säger. Det kanske är provocerande att läsa det, som om jag råder alla att bara sluta tänka på kroppen så kommer allt lösa sig utan ansträngning. Så funkar det givetvis inte, det vet vi nog allihopa. Min poäng är att inte bara är inte nyckeln att konstant försöka förändra sin kropp för att uppnå det en tror är ”drömkroppen, där jag kommer bli lycklig”, utan inte heller är nyckeln att kämpa som ett as för att ”älska den som den är”.

Låt kroppen vara.

Ibland tycker jag att min kropp är amazing. Stark, levande, snygg. Ibland blir jag besviken på min kropp; dagar då jag har extra ont, inte kan träna eller röra mig så som jag vill. Eller när jag inte får på mig kläderna jag hade förra sommaren och tycker så mycket om. Det är inte ofta, men ibland tycker jag att min kropp är sexig. Ibland uppskattar jag allt min kropp kan göra och har tillåtit mig att göra genom åren (även om inte allt varit bra vare sig för kropp eller knopp), och ibland förbannar jag den att den inte tillåter mig göra ännu mer. Ibland gillar jag kurvorna, ibland skulle jag vilja skulptera om hela alltet. Ibland blir jag obekväm när min sambo rör vid mig på ett ställe som jag för dagen inte tycker om. Ibland skulle jag kunna springa runt naken, så jävla stolt jag är. Ibland, allra oftast, tänker jag inte ett skit om min kropp.

Och efter alla år då jag värderat, kommenterat och allmänt bara tyckt och tänkt en himla massa om min kropp, så inser jag att DET är målet. Målet är inte att förändra, men det är inte heller att älska. Om du förväntar dig att efter år av självhat och kroppsförakt plötsligt älska din kropp varje sekund av varje dag, kommer en enda millisekund av någon annan känsla kännas som ett misslyckande. Det blir plötsligt kravfyllt att älska och det säger ju sig själv att det är både orimligt och helt fel.

Låt kroppen vara. Bara låt den existera. Tillåt dig själv känna olika känslor. Det är okej.

Livet Tankar om ting Vardagsuppdatering

Fyra saker en borde göra oftare

Duka upp tapas. I fredagskväll kom min far med fru till stan, som bilat hela vägen från Schweiz. Trötta efter en lång biltur önskade de en lättare middag, så vi dukade upp lite tapas; nötter, oliver, ostar, skinka, korv, grönsaksstavar och hummus. ”Plockmat” av olika slag är ett av mina absoluta favoritsätt att äta, dels för att det är så enkelt men framför allt eftersom det är så gott. Vi konstaterade i fredags det vi konstaterar varje gång vi äter liknande, att det här måste vi faktiskt göra oftare.


Åka på utflykt. På lördagen stod skärgårdsutflykt på schemat och vi tog oss till Vaxholm för att därifrån åka båt ut en dryg timme till en ö, spatsera omkring lite och sedan ta båten tillbaka igen. Återigen; i all sin enkelhet så himla fint! Vi måste åka på utflykt oftare! Det måste inte vara stort och verkligen inte kosta pengar, men vi-måste-ut. Små äventyr där vi kommer bort från vardagen och alla bestyr som finns där. Pausa lite, umgås och bara koppla av tillsammans.


Äta på Restaurang. Efter helgens två restaurangbesök har vi nu bestämt oss för att försöka göra det till en regelbunden grej. Att äta ute alltså. Vi siktar på en gång varannan vecka i alla fall, och har redan bokat första bordet för en middag om två veckor. Nog för att jag gillar att laga mat själv, men det är lite samma som med utflykts-grejen; det handlar snarare om att bara stanna upp i vardagen som annars så lätt rullar på likadant dag ut och dag in. Det här ska bli roligt, och gott!


Bara vara. Nala är redan rätt bra på det, men jag måste bli bättre. Den här helgen har innehållit mycket ”bara-vara:ande” och det gör mig gott. Att inte ha hela dagen smockad med måsten och nyttogöran, att inte springa omkring som en galning hela tiden. Jag måste bli bättre på att bara vara, och den här punkten är helt klart den som kommer bli kämpigast för mig. Men både utflykter och god mat är saker som nog kommer hjälpa till lite i alla fall, och jag hoppas kunna hitta ro i det, som jag kan ta med tillbaka till vardagen.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Sjukdomsåterfall och lite andra uppdateringar

Jag har funderat lite kring hur jag ska formulera mig här. Vad jag ska dela med mig av. Det är inte så mycket vad jag ”vill” dela med mig av, snarare har jag inte riktigt vetat vad jag tror att ni överhuvudtaget vill ta del av. Jag har inte vetat om det bästa är att jag fortsätter, om än lite mer sällan än tidigare, uppdatera bloggen med recept och kanske en mer eller mindre vettig text ibland. Om det räcker, om mer än så känns ”överflödigt” på något vis, för er. Jag har i alla fall landat i något slags mellanting. Jag vill ge er en update och även om jag inte skulle ha något emot att bli långrandig och gå in på detaljer, så är sanningen att jag inte riktigt själv har koll på vad tusan som händer just nu. Det är så mycket kaos. I livet, och i mig.

Jag har mått allt sämre den senaste tiden och jag har haft extremt svårt att sätta fingret på känslan, på vad som skaver, på ”vad som är fel”. Sedan drygt en månad tillbaka äter jag antidepressiva igen. Det var fruktansvärt jobbigt att ta in och acceptera att den sjukdom jag trodde att jag för alltid var kvitt, nu kommit tillbaka. Med en enorm kraft dessutom, som knockade mig totalt. Jag hade nästan glömt, eller ska jag säga förträngt kanske, hur smärtsamt det är. Men värst är inte ens det, att det gör ont, för även om det är svårt att förstå hur så vet jag ju att det går att bli frisk, till skillnad från mina andra diagnoser så är det här en jag kan jag bli av med. Utan det värsta är hur ledsen det gjort mig. Att bli sjuk igen. Det känns så orättvist och jag blir så arg. Jag vet att det är en sjukdom som alla andra, en sjukdom som en drabbas av och att det kan hända alla osv osv osv – jag vet allt det. Jag är arg och ledsen ändå.

Ja, det var en del av någon slags uppdatering antar jag. En lite roligare uppdatering är att jag i helgen jobbat med rörligt material jag anlitats att ta fram, och som ni kommer kunna ta del av mycket snart. Jag blev väldigt smickrad när jag fick frågan då jag ser upp till både varumärket och grundaren utav det. Men mer om det när materialet börjat publiceras, det borde bli bara i dagarna! Och imorgon eller i övermorgon kommer ett recept på galet goda chokladtryfflar (på bara två ingredienser). Så än är jag inte helt ute ur matchen, det är bara lite extra tungt just nu. Hoppas ni har överseende med det och vill fortsätta titta in här ändå.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Aldrig igen vill jag vill tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.

Vad hände med bloggen?

Jag började blogga när jag var fjorton år. Det är snart tolv år sedan, med andra ord har jag bloggat i nästan halva mitt liv. Under dessa tolv år har mycket hänt, och det känns idag väldigt avlägset att minnas tiden då en hade låtsasnamn på nätet och postade sina mer eller mindre alldagliga, inte alltid allt för genomtänkta, inlägg för en liten grupp främlingar som på något vis hittat till ens hemliga blogg.

Idag är den så kallade ”bloggvärlden” något helt annat. Den och de andra digitala plattformarna som tillkommit de senaste åren har vuxit till att bli en bransch, där vi (bloggare, instagramare, youtubare etc) numera kallas ”influencers”. Vi är kreatörer och publicister – och vi har, såklart, både rättigheter och skyldigheter när vi utför vårt dagliga jobb.

För mig personligen har nog bloggandet, och allt gör gjort omkring, handlat främst om att ha en plattform att vara kreativ på. Och det jag tycker ofta glöms bort eller inte betonas nog, är vilken fantastisk möjlighet för utveckling och lärdom en som influenser har. Om en vill det, det vill säga. En kan ju givetvis bara köra på och köra sitt eget race men jag tycker det vore slöseri av chans, på något vis. När jag skriver om något har jag ju en chans att tänka igenom allt några extra varv först, hitta och studera nyanser i olika frågor, och jag får fundera på hur det jag publicerar faktiskt landar hos mottagaren.

Dessutom har jag träffat så många fantastiska människor under de här tolv åren, människor jag aldrig skulle ha mött om det inte vore för min blogg och mitt jobb. Det om något är utvecklande, och för mig bland det mest värdefulla i den här branschen.

Tyvärr har jag på samma sätt träffat en hel del mindre trevliga människor. Människor som utnyttjar inte bara mig i det arbete jag utför, utan självklart även ”klassikerna” att jag är både kvinna och ung. Och har rätt ordentligt med skinn på näsan och inte drar mig för att stå på mig när diskussioner uppstår. Det absolut största minuset med den här branschen och det jag gjort nu i snart halva mitt liv, är att en på många sätt är ensam i det. Herregud så många gånger jag svurit och gråtit över hur illa jag blivit behandlad i olika arbetsrelaterade situationer, och just eftersom jag har varit ensam i det hela har jag också varit lätt att köra över.

Den här hösten har utan tvekan varit den värsta ”blogg-och-jobb-perioden” jag någonsin haft. Jag har aldrig tidigare haft med människor att göra som fått mig att känna och må såhär. Förutom att jag känner mig både brutalt lurad och direkt kränkt, så är jag ärligt talat mest av allt bara väldigt sårad. Och det har liksom sugit blogglusten ur mig, helt enkelt.

Någon gång i början av januari kommer jag ”börja om” lite. På egen hand och på egna villkor. Bloggadressen kommer vara densamma och innehållet kommer med största sannolikhet vara sig likt det också. För jag vill fortsätta, det vill jag. Jag vill bara inte uppleva en enda dag till som den här hösten, aldrig igen vill jag tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna.

Men ja, det var ju det där med att utvecklas och lära sig saker ja.. Nog har jag lärt mig saker den här hösten, det har jag. När allt det här är ”over and done with” kommer jag säkert känna mig både starkare och klokare, det tror jag. Men just är jag ärligt talat mest spyfärdig. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.

Kost Tankar om ting Vardagsuppdatering

Helgspecial

Okej. Efter att jag i förra veckan bloggat om en himla smarrig vegetarisk korvstroganoff (inkl väldig utsvävning i inledningen om hur jag under en sommar för typ tio år sedan var vegetarian osvosv) och konstaterat att dagens vego-alternativ ute i butikerna är något helt annat än vad de var för tio år sedan, fick jag lite feeling, kan en säga. Jag ville prova mer. Så, det gjorde jag! Näst på tur stod ännu en produkt från quorn, eftersom tiden att testa den är något begränsad då det är en säsongsprodukt som bara finns nu i juletider; nämligen deras Helgspecial.

Det är nu tredje året Helgspecialen säljs, och även om jag har sett den i butik tidigare år så nja, beskrivningen ”ett grönare alternativ till julskinkan” har inte låtit så övertygande i mina öron. Eller för den delen lockande; förutom att det är något i mig som provoceras när saker ska ”likna något de inte är”, så har jag faktiskt aldrig varit vidare förtjust i julskinka. Jag äter extremt sällan gris överhuvudtaget. Men okej nu fick jag vego-feeling som sagt, så jag bestämde mig för att testa Helgspecialen i alla fall.

Själva tillagningsprocessen är väldigt enkel. Den sköter sig själv i ugnen en knapp timme, och sedan kan en griljera den precis som en vanlig julskinka. Jag rörde ihop 1 äggula + 3 msk dijonsenap + 1 msk honung + 1 msk majsmjöl och penslade över, samt toppade med 2-3 msk ströbröd.

Ja, jag blev positivt överraskad. Men det stora här är faktiskt inte vad jag tyckte om den, för jag tror ni vet vid det här laget att jag inte skulle ta mig tiden att skriva ett helt inlägg om något jag inte uppriktigt gillar och känner för att tipsa om. Det stora här är nämligen vad min sambo tyckte om helgspecialen. För tro mig; han var skeptisk. Vegetariska alternativ är svåra att sälja in hos honom. Till och med stroganoffen jag serverade veckan innan, vars korvslantar i alla fall var formade precis som ”vanlig” korv, gjorde honom misstänksam. Han gillade den, det gjorde han, men han kom efteråt och frågade vad det var för speciell korv jag haft i maten.

När jag precis tagit helgspecialen ur ugnen skickade jag honom en bild och skrev ”ikväll testar vi vegetarisk julskinka!”. Tydligen hade han redan på jobbet himlat lite med ögonen när han visat sina kollegor bilden med tillhörande meddelande. För till skillnad från mig, så gillar min sambo verkligen julskinka – vilket givetvis innebär att en vegetarisk variant får betydligt svårare att imponera på honom än på mig.

När jag senare samma kväll satt och arbetade i rummet intill ropade Jocke på mig från köket. Ungefär såhär lät det:

”jag lovade mina kollegor att återkomma med ett utlåtande efter att ha smakat den här… julskinkan”

*några sekunders tystnad*

”och jag vill bara ha sagt nu först att jag trodde ALDRIG att något kunde vara godare än riktig julskinka…”

*ytterligare några tysta sekunder, jag kunde riktigt höra honom ta en tugga till, som för att känna efter en extra gång innan han gav slutkommentaren;*

”men den här var ju faktiskt godare!?”

*ridå*

Jag tror att det här var en väldigt omtumlande och lärorik smakupplevelse för min kära sambo.

Slutligen, och för att komma till det som väl egentligen är den väsentliga och den riktiga frågan här; kan och/eller bör den klassiska julskinkan ersättas av Quorns Helgspecial på julbordet? Personligen skulle jag inte ha något emot det bytet, men det är väl som sagt kanske främst för att jag aldrig har gillat julskinka. När jag ätit julbord har jag alltid valt bort skinkan till förmån för allt annat gott, men om det istället var en helgspecial som trängdes mellan sillar och köttbullar på julbordet, tja, då skulle jag faktiskt gärna ta en bit.

Min sambo, och de flesta andra, skulle nog helst ta en bit av var. Och det tycker jag är en alldeles utmärkt mellanväg överlag när det gäller vego*; det måste inte vara allt eller inget. Om alla bytte ut hälften (eller ännu mindre) av köttet de åt mot vegetariska alternativ så skulle det givetvis göra stor skillnad för djuren, människorna och klimatet.


*Det gäller givetvis ätande överhuvudtaget, det måste inte vara 100% på det ena eller andra sättet. Varje bra val räknas och gör gott, jag tycket det är så tråkigt att förminska de bra val vi gör bara för att alla ens val inte alltid är ”opti”. *

Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Två saker som gjort mig rätt förbannad/frustrerad senaste tiden


IF vill inte bevilja min ansökan om sjuk- och olycksfallsförsäkring – eftersom jag har adhd (som f.ö. är en av få diagnoser som ändå inte innefattas/ersätts i en sjukförsäkring).


*att jag inte haft en regelrätt sjukförsäkring tidigare beror på att när jag tecknade min första hemförsäkring så valde jag ett slags ”paket” där sjukförsäkring ingick i hemförsäkringen. Den paket-varianten finns tydligen inte längre, och killen jag snackade med på if rekommenderade mig att helt enkelt ansöka om sjuk- och olycksfallsförsäkring separat nu, då  jag/hemmet nu är medförsäkrade i min sambos försäkring som han har via facket. En sidenote, men så ni hänger med*

Eftersom jag alltid har haft alla mina försäkringar (för hem, hund och bil) hos IF och alltid varit väldigt nöjd med både försäkringarna i sig och framför allt deras kundservice, kändes det ganska självklart att nu även teckna denna försäkring hos dem. Jag fyllde i en hälsodeklaration och ansökte om en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Att adhd är ett ”undantag” som aldrig ersätts eller inkluderas i en sådan här försäkring visste jag redan om, men utöver mina neuropsykologiska diagnoser så har jag alltid varit väldigt frisk; jag kan inte minnas att jag någonsin haft någon fysisk sjukdom, och jag har varit förskonad från skador så som brutna ben etc. Så jag fyllde i deklarationen, skickade in och tänkte inte mer på det.

En vecka senare fick jag hem ett brev där IF skrev att de ”tyvärr måste meddela att de inte beviljar den sökta försäkringen”. Orsaken? Att de ansåg att jag ”ännu inte är färdigutredd”, samt att min ”diagnos eller symptom bedöms vara en större försäkringsrisk än normalt”. Det enda jag i deklarationen fyllde i var alltså mina neuropsykologiska diagnoser, som alltså ändå inte innefattas eller på något vis ersätts i en sjuk- och olycksfallsförsäkring likt denna, och i fältet en kunde välja att fylla i med mer info var jag även tydlig med att jag sedan X tid går hos läkare X och att jag under en längre tid haft samma medicin i samma dos. Dvs jag behandlas, och måste iom det träffa min läkare regelbundet, för att ha koll på blodtrycket, diskutera medicinen och hur livet funkar i stort. Jag kommenterade även det faktum att mina diagnoser alltså inte är sjukdomar utan funktionsnedsättningar – det är således inte diagnoser jag någonsin kommer ”friskförklaras” från.

Så jag antar att jag aldrig kommer få teckna en sjuk- och olycksfallsförsäkring hos IF? Om jag inte ljuger i hälsodeklarationen då, och helt enkelt inte nämner min adhd. Är det bara jag som tycker detta är helt absurt? Jag menar även OM jag nu varit i behandling eller under utredning för något som till skillnad från mina diagnoser faktiskt innefattas i en försäkring, så kan jag väl fortfarande drabbas av annan sjukdom eller ett olycksfall? Okej om de på något vis bedömer försäkringsrisken som högre än normalt och kostnaden för mig att teckna en försäkring därför skulle bli större, men att inte bevilja ansökan alls? Sjukt.


Märkliga män med märkliga kommentarer på gym.


Jag postade om detta fenomen på min instagram häromdagen, och det är något jag verkligen-inte-förstår. Det är ju dessutom något som sker precis hela tiden, jag har genom åren fått höra det ena dummare än det andra och vet att jag inte är ensam om det. Ensam om att som kvinna bli instruerad, få goda råd, och självklart få mitt utseende både kommenterat och värderat. Av män. Så jag tycker att vi alla kan ta med- och använda oss av det Josefin skrev i kommentarsfältet att hon brukar göra när hon är med om liknande, hon kontrar nämligen med följande svar;

”och du kanske borde träna lite på din impulskontroll, det kan hjälpa dig att inte hamna i den här pinsamma situationen igen…”


Ibland är det liksom rätt skönt att bara tillåtas vara lite arg. Bli lite förbannad när saker är- eller folk beter sig som skit. Jag har inga problem med att låta berörda personer/företag veta vad jag tycker om det som skett, men när jag väl ”fått det ur mig” vill jag övergå till att lösa nämnda skit. Så jag har nu en försäkring, men den tecknades då inte på IF… och tack vare Josefin har jag även ett givet svar att ge alla framtida män-med-icke-relevanta-åsikter-om-min-kropp.

Det är okej, det är till och med rätt skönt, att tillåtas vara förbannad när saker skiter sig eller folk inte har normal jäkla hyffs. Du är välkommen att få ur dig lite ilska här i kommentarsfältet, förhoppningsvis kan vi skratta åt det hela tillsammans, eller åtminstone inse att vi inte är ensamma.