Browsing Category

topslide

#throwbackthursday Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Igen: jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

En dag förra hösten postade jag en bild på instagram, en bild med choklad. Olika choklad; allt från chokladdoppade superbär till marabou med kolafyllning. Direkt avföljde en hel drös människor. Är inte det märkligt?

Jag äter choklad, varje dag. Jag tränar, inte riktigt varje dag men de flesta. Jag äter även grönsaker, jag äter så kallad ”superfood”, jag äter kött och ibland blir middagen vegetarisk. Vissa dagar vill jag inte prata med någon när jag tränar utan mest ”försvinna in i min bubbla” och bara låta kroppen jobba, medan jag andra dagar ägnar den där timmen på gymmet främst åt att just snicksnacka med en god vän. Det är livet liksom – lite av allt. Det ser olika ut olika dagar, och herregud det är ju precis det jag uppskattar; att ha lite olika!

Hälsa, är för mig att fylla livet, vardagen och själen med saker man tycker om. Saker som värmer, ger glädje och iver inför framtiden. Hälsa för mig är inte att utesluta. Jag ogillar starkt ordet ”nyttigt”, och likaså ”onyttigt”, för jag tycker liksom inte att de behövs. De fyller ingen funktion. Vi behöver inte definiera precis allt.

Allvarligt talat. Jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

Det är tråkigt tycker jag, att ordet hälsa för många direkt blir någon form av mall att pressa ner sig i. Som ett par osköna jeans som varken är för stora eller små – bara fel passform. Jag vet inte hur det är för er, men jag har lika svårt varje gång att formulera mig när någon frågar på vilket sätt jag äter eller tränar. För jag har inget ”sätt”?! Jag bara äter liksom. Jag bara tränar. Det verkar ju dessutom funka rätt bra, så som jag gör. Så jag tänker lite att tja, jag fortsätter. För saken är den, att jag gillar både choklad och träning. Jag vill inte, tänker inte och behöver verkligen inte välja.

För mig, är hälsa hur det vi gör, får oss att må. Det är de sakerna vi ska fylla våra liv med, för att må bra och följaktligen vara hälsosamma. Oavsett vilket format det för dagen kommer i; oavsett om du just idag behöver lite extra choklad eller en tyst timme för dig själv på gymmet eller i löpspåret. Eller något annat för den delen. Ibland räcker ett fånigt klipp i Facebook-flödet för att jag ska fnittra och uppskatta livet lite extra.

Moral of the story: choklad ingår i allra högsta grad i min ”hälsosamma livsstil”. Sådetså.

icaecochocsalthemmakvallgodis1nutrichokladiherbmars2osterlenchokladsvkakao3st2sn.favs.16-4

Frågor och svar inspirationstories Press & Event Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det jag tar betalt för är tiden jag lägger – aldrig mina åsikter.

Tänk dig valfritt magasin inom valfritt ämne. Precis alla som bidragit till det har en lön. Redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare som drar in annonser – alla har en lön och det är ju inte mer än rätt. Det är deras jobb och de lägger sin tid på att producera innehållet i det magasin vi kunder sedan betalar för. Frivilligt, ingen måste köpa någonting. Ingen ifrågasätter heller att arbetande människor ska ha betalt.

Idag vill jag snacka med er om det där med blogg-samarbeten och reklam, för jag upplever att det finns många felaktiga uppfattningar här.

Att besöka och läsa bloggar kostar noll kronor. Att inspireras och underhållas i bloggar kostar noll kronor. Innehållet är dock motsvarande det du finner i ett magasin (i en bra blogg). Men alla människor som arbetar hårt för att skapa magasinet du köper i närmaste butik ersätts i en blogg av en enda människa: bloggaren. Allt det som redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare mfl gör, gör bloggaren också. All tid lägger bloggaren också.

För att se till mig själv och min blogg kan jag ju ta exemplet recept. Innan ett recept kommer upp här i bloggen, har jag lagt min tid och energi på att tänka ut och planera, handla hem ingredienser, baka och skapa, fotografera och bildbehandla, och inte minst skriva ihop inlägget i sig. Sistnämnda tar betydligt mycket mer tid än man kanske kan tro, jag gillar inte att ”bara” radda ingredienser och skriva tillvägagångssätt, utan ibland kan jag vrida på mina ord och formuleringar runtomkring själva receptet i inlägget i en halv oändlighet innan jag är nöjd. Det här är många många timmar jag lägger. Ofta flera arbetsdagar. För ett enda inlägg. Jag lägger dessutom även pengar på det, då jag köper hem ingredienserna. Får jag betalt för denna tid? Svar nej. Får ni som besöker min blogg gratis läsning och inspiration? Gratis recept? Svar ja.

Lyssna på ordet: samarbete. Sam-ARBETE. Det är jobb. Det är tid. Vid ett eventuellt samarbete är det jag tar betalt för tiden jag lägger på att arbeta – aldrig mina åsikter. När jag gör det, så är det också tydligt utskrivet.

Jag tycker ärligt talat att det är skittråkigt att jag och mina fantastiska bloggkollegor inte alltid unnas få betalt för det arbete vi lägger ner. Uppenbarligen gör vi ju något jäkligt bra eftersom våra läsare fortsätter besöka våra bloggar och företag fortsätter vilja synas hos oss. Då undrar jag, är inte det arbetet värt ersättning? De få gånger vi som är seriösa och följer de lagar och regler som finns (och därmed skriver ut när något är skrivet i ett samarbete) faktiskt får den peng vi rimligen bör ha – ja då ifrågasätter man trovärdigheten och huruvida vi är genuina eller ej.

Det gör mig både ledsen och uppgiven. För jag skulle kunna sälja mina tjänster och det redaktionella innehåll jag skapar till exempelvis magasin och hemsidor. Alla de recept, texter, tips osv jag idag publicerar här i i bloggen, för er helt gratis att ta del av, skulle jag kunna göra precis likadant men istället sälja vidare till någon annan. Jag skulle då få betalt för alla mina timmar och den som vill ta del av det jag producerar skulle helt enkelt få köpa magasinet. Men så gör jag ju inte, jag delar med mig här i bloggen och det kostar läsaren ingenting.

Är inte den optimala lösningen för både mig som kreatör och för er som läsare, att företag och sponsorer som inser värdet i den kanal och plattform som min blogg faktiskt är, då och då kliver in och ersätter mig för några av alla de timmar jag lägger? Inte för att jag ska tjäna pengar på att tycka vad någon annan vill att jag ska tycka eller skriva vad någon annan vill att jag ska skriva – utan helt enkelt för att jag alls ska kunna lägga tiden jag så-himla-gärna lägger. Återigen; jag skulle aldrig ta betalt för mina åsikter, men precis som alla andra är jag också beroende av att ha en inkomst. Någonstans ska den liksom komma ifrån.

#throwbackthursday healthstories Kost Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Låt oss äta pizza och till det skåla med vinglasen för att fira insikten att hälsa är inte perfektionism

Igår publicerade Tyngre.se min vän Daniels krönika ”Hälsa är inte perfektionism – när ivern att leva sunt slår krokben på oss själva”. En krönika om det där som, tyvärr, nog behöver skrivas och påminnas om ibland; det där att hälsa är mer än makronutrienter on point. Faktiskt väldigt mycket mer.

När jag läste Daniels krönika kom jag att tänka på det inlägg jag skrev för ganska precis ett år sedan, som blev 2015 års mest lästa här i bloggen med nästan 400 000 läsare; ”Det finns en enda sak som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga”. Den viktiga detaljen som allt för många glömmer i jakten på ”den perfekta hälsan” är att vi är mer än fysiska kroppar, och utan att förstå vikten av psykiskt och socialt välbefinnande i kombination med det fysiska, så kommer hälsa inte uppnås. Punkt.

Är det hälsa vi ska uppnå, är det alltså inte fördelningen av kolhydrater/protein/fett som är mest relevant, utan makronutrienterna för hälsa är snarare fysiskt-/psykiskt-/socialt välbefinnande. Och ärligt talat, hur skevt är det inte att det idag finns väldigt många som har koll på grammet vad de stoppar i munnen, samtidigt som de i själva verket missar en (eller kanske till och med två) av de tre sakerna som faktiskt är essentiella för vår hälsa? Riktig hälsa alltså.

Avslutningsvis vill jag skriva samma ord som avslutade mitt inlägg i mars 2015;

Jag är rätt himla övertygad om att ångesten och all tid och energi som läggs på att tänka på vad man inte ska/får/borde äta, skadar och sliter betydligt mer än vad ett eventuellt intag av något klassat ”ohälsosamt” någonsin kan göra.

forstasch1

Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”

För ganska precis tio år sedan startade jag min första blogg. Jag var fjorton år gammal och hade precis börjat på den så kallade öppenvården på BUPs ätstörningsenhet. Såhär i efterhand är jag rätt osäker på hur människor alls hittade till denna blogg, än mindre varför de fortsatte komma tillbaka, för det var en liten och väldigt utlämnande blogg där jag skrev av mig allt det där som gjorde så ont inuti. Det var där jag uttryckte all den frustration, ilska, sorg och uppgivenhet jag kände inombords, och det låter säkert märkligt för många – men för mig var det verkligen terapeutiskt att skriva av mig alla dessa känslor. Det här var strax före ”den stora bloggboomen” och jag var rätt anonym i min blogg, även om en del vänner och bekanta kände till dess existens.

Det var alltså när jag var fjorton och började på ätis öppenvård som jag ”kom in i systemet”, kom in i vård-systemet. Det var då jag för första gången var en patient och fick en diagnos. Om alla mina turer inom vården och vad som egentligen hände längs vägen kan du läsa om under fliken historia, där jag sammanfattat det hela någorlunda.

Det som idag gör mig dels lite arg, men framför allt så väldigt ledsen, är hur det jag försökte sätta ord på redan då som fjortonåring men även under alla år som följde i ”vården”, inte togs på allvar och uppmärksammandes av alla de människor som fanns omkring mig. Jag var inte underviktig när jag kom till BUP första gången, men jag fick en stämpel och behandlades därefter. En händelse jag minns så fruktansvärt väl var hur min läkare, som jag träffade max en timme varannan vecka, ihop med min mor + eventuellt någon personal från avdelningen, sa följande ord till min mamma ”det är inte Fanny som talar, för Fanny finns inte längre, det är anorexin som talar”. Han sa det rakt framför mig, om mig, efter att jag försökt förklara mina känslor och upplevelser. Det var ett slag i magen och jag kände mig så ofantligt förminskad. Nu såhär i efterhand kan jag tydligt se hur den kommentaren (och många många liknande givetvis, som jag fick höra dagligen under flera år) verkligen satt spår i mig och la en grund till den misstro jag idag känner inför vården och de personer som ska hjälpa.

Tvångsvård, misshandel, anmälningar. Tre suicidförsök, intensivvård och räddning i sista minuten. En splittrad familj, bråk, tårar och ofantligt mycket lidande för alla inblandade.

Så mycket onödigt lidande, för oss alla. För tänk, tänk om någon av alla de människor jag hade med att göra under dessa år, som skulle vara experter på området, faktiskt hade lyssnat på det jag försökte uttrycka. Tänk om någon hade hört och sett de bakomliggande orsakerna, istället för att sätta mig i ett fack baserat på symptomen.

Idag har jag efter två års uppföljning och utvärdering hittat den medicin och den dos jag behöver för min ADHD, något jag ville ”ha ordning på” innan jag påbörjade vidare behandling och terapi. Den här gången ville jag göra saker långsamt och bygga stabilt, en sak i taget. I vintras, efter ytterligare ett år av samtal och utredning, fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2. En diagnos jag ärligt ska säga att jag ställde mig skeptisk till, men allt eftersom jag genomgick utredningen och fick förklarat för mig vad det är och hur det funkar (och inte minst kunde se konkreta exempel ur mitt eget liv) så föll ännu en pusselbit på plats.

En pusselbit i det där pusslet som är mig och mitt liv, det där pusslet vars tusenochen bitar jag ibland vill slänga långt åt helvete för att jag-är-så-trött. Trött på att ständigt försöka se motivet som jag, med vad som känns som oändligt många pusselbitar, om och om försöker lägga men aldrig verkar få ordning på.

Min läkare idag kan inte förstå hur det här har kunnat missats. Hur det jag lever med varje dag, och har levt med under alla år, gått inte bara en läkare eller anhörig förbi – utan i nästan tio år har jag blivit dömd för symptom istället för lyssnad på när jag uttryckt mina känslor.

Idag har nästan tio år gått sedan startade jag min första blogg. Jag fyller i sommar tjugofyra år och mycket är annorlunda nu jämfört med då. Jag skulle inte säga att jag är en annan människa, utan snarare att idag vet jag lite mer om vem människan Fanny är. För mig var det väldigt viktigt att få en ”förklaring” i den bemärkelsen att jag ville öka min egen förståelse. För att något var annorlunda med mig kände jag ju från början, men jag blev förminskad så pass mycket så pass länge, att tillslut trodde till och med jag på det de sa, till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”.

Men jag finns. Och jag vill vara tydlig med en sak: att jag talar öppet om mina neuropsykiatriska diagnoser är inte för att ha dem som någon form av ”ursäkt” eller bortförklaring. MEN faktum är att precis som någon med synfel får rättvisare förutsättningar i livet med glasögon eller linser av rätt styrka, precis på samma sätt kan rätt förutsättningar vara avgörande för mig och alla andra som lever med en osynlig diagnos. Det handlar inte om att få fördelar, det handlar om att ha likvärdiga förutsättningar. Ja, så gott det nu går, för tro mig; även med hjälpmedel som du utan NPF kanske ser som ”fördelar”, så innebär bara det att ha NPF alltid att förutsättningarna ser annorlunda ut. För vi lever i ett samhälle där vi istället för att uppskatta alla dessa olika typer av funktionssätt, fortfarande ser olikheter som något negativt.

Det är därför jag väljer att skriva om det här. För att jag kan, och därmed tycker att det är lite utav min jäkla skyldighet, helt enkelt.

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.

Inspiration och pepp inspirationstories Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Tre poddavsnitt alla borde lyssna på

IDEALSTRÄVAN I FITNESSVÄRLDEN
Det här avsnittet av BODY Radio har jag velat skriva- och tipsa om hur länge som helst, närmare bestämt sedan första gången jag lyssnade på det. Nu har jag lyssnat igenom det flera gånger om – för det sägs så mycket vettigt och viktigt. Kenny och Linnea gästas av Antonia Pesevski, och istället för att citera deras kloka ord och tankar vill jag bara rekommendera jag er allihopa att lyssna. Gärna flera gånger om. För det är verkligen ett himla himla bra och viktigt poddavsnitt, det här.(klick)

TYNGRE RADIO MED SAMANTHA JERRING
Nu missar jag visserligen exakt noll av Tyngre’s avsnitt (pga att de alltid gör mig glad, oberoende av gäst/ämne) men det här avsnittet vill jag ändå lyfta lite extra. Samantha sätter fingret på många detaljer jag tror är väldigt viktiga att påminna om. (klick)

BLOGGBUSINESS MED SOFIA SJÖSTRÖM
PT-Fia, åh vilken fantastiskt härlig, vettig och fin människa hon verkar vara! Ja Linda med för den delen, vilket givetvis gör de två till en grym duo i detta poddavsnitt. Förutom just bloggbusiness, talar tjejerna mycket om psykisk hälsa och kanske främst ohälsa. De sätter ord på mycket jag ibland upplever så ofantligt svåra att uttrycka, och det behövs ju verkligen verkligen sättas ord på sådant här. Tusen tack tjejer – för ett väldigt bra och framför allt väldigt viktigt avsnitt! (klick)

poddavsnitt3

Inspiration och pepp inspirationstories Myter Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 3)

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 3 av 3 (del 1 och del 2)

fusklapp3

9: Förändring (även väntad sådan) kan vara svår
Alla har en bekvämlighetszon, ångest eller ej. Att gå utanför den zonen kan vara svårt även för den mest välanpassade, så det kan vara extra utmanande för den med ångest. Det här ska inte förväxlas med fördomen att de med ångest ogillar förändring eller att gå utanför bekvämlighetszonen, för de kommer förmodligen att växa när de faktiskt gör det. Det kan bara vara svårare för dem att göra det.

Det som brukar få någon med ångest att slippa undan sin ångest är när hen tillåts vara i sin komfortzon utan att något stort förändras omkring. När hen måste möta stora förändringar kan det ta längre tid än för ”andra” att lugna ned sig och komma tillbaka in i zonen. Kom bara ihåg att ha lite mer tålamod och förståelse för någon med ångest. De försöker, det gör de verkligen.

10: En person med ångest ignorerar dig inte med flit (inte alltid, i alla fall)
En del av att kontrollera ångesten är att kontrollera den inre monolog den medför. Ibland kan detta kräva mycket uppmärksamhet. De konstigaste sakerna kan starta obskyra tankeprocesser hos någon med ångest. Om personen helt plötsligt ”försvinner” ur samtalet finns det en god chans att hen tänker på något som precis sagts, eller försöker samla tankarna. Båda dessa saker kräver stor koncentration.

Det är inte ignorans, personen försöker förmodligen bara låta bli att bryta ihop framför dig. Du behöver inte fråga om hen är okej, och du behöver definitivt inte förhöra personen om vad du precis sagt. En person med ångest’s hjärna kan vara en krigszon ibland. Det händer att personen oväntat försvinner ur pågående samtal, och när hen inser att just det skett, känner personen skuld. Försäkra personen om att du förstår, eller i alla fall att det är okej, och om det som sades verkligen var viktigt kan du försiktigt ta upp det när hen verkar mer samlad.

11: En person med ångest är, precis som alla andra, fantastisk
Det är ju därför du älskar personen i fråga, eller hur? Ibland är det enkelt att fokusera på det dåliga, särskilt när det gäller psykisk hälsa, men en del av att överkomma det negativa är att minnas det fantastiska som kom före (och som kommer komma efter) problemet.

fusklapp31

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

fusklapp2

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

fusklapp21

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

fusklapp1

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

fusklapp12

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

healthstories Inspiration och pepp Tankar om ting topslide Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Jag vill snacka om det där med gymhyffs

För någon vecka sedan var jag på gymmet och körde frivändningar (länk). Det var bara jag + ett gäng på 3 unga grabbar på gymmet, och medan en av dem utförde en övning satt de andra två och väntade vid sidan av. Mitt gym är inte värst stort och det finns i princip bara ett utrymme där man kan köra saker som mark, böj och frivändningar. Jag hade kört flera set så med lite koll på sin omgivning hade också dessa grabbar noterat det här, samt vad det innebär. Men icke. De placerade sin ”vilo-bänk” preciiis så att det blev omöjligt för mig att genomföra min övning.

Först bara vaggade jag omkring lite extra, tänkte att de ser väl snart att jag väntar, och kopplar själva att de faktiskt måste vila någon annanstans. Men nej. Så då försökte jag titta på dem, få ögonkontakt så jag kunde nicka på mina laddade vikter och eftersom jag alltså redan kört X antal vändningar skulle de snabbt gå ur vägen för ”justja hon frivänder ju här”. Men nej. Efter jag vet inte hur lång tid, men alldeles för länge, harklade jag mig högt för att få de två grabbarnas uppmärksamhet. De såg på mig som om de inte ens noterat att det faktiskt var en till människa med dem i rummet, och nej, inte ens förstod de tydligen vad jag ville. Så, jag insåg att jag behövde vara väldigt tydlig och pedagogisk, använda ord.

”Tja! Vet ni vad jag gör?”

De bara fortsatte stirra på mig utan att säga ett ord så jag fortsatte ”jag frivänder, vet ni vad det betyder?”

Fortfarande ingen reaktion. Jag nickade då först mot stången och sedan mot den ena av grabbarna, och förklarade;

”Det betyder att om inte ni flyttar er kommer ju den här stången, med sina pålassade 50 kilo, flyga upp och landa ungefär precis på ditt huvud. Min plan är att göra denna rörelse upprepade gånger, och även om jag verkligen inte VILL nocka dig så sitter du ju rätt himla dumt just där”.

Några tomma blink och ett par sekunder i tystnad, sedan flyttade de till bänken bredvid och jag kunde fortsätta med min träning. Men sådant där irriterar mig, det är störande. Jag tycker liksom bara att man kan öppna ögonen och ha lite koll på sin omgivning.

gymhyffs

Senare samma vecka lyssnade jag på Robban och Daniel (Fitnesspodden) som i ett nytt poddavsnitt pratar om just vett och etikett på gymmet, som Daniel sedan följde upp med ett blogginlägg på samma tema. Jag inser för övrigt absolut att jag nu misstänkt många gånger nämnt dem, Robban och Daniel alltså, de lär väl själva snart tro att jag har någon liten crush på dem… men alltså de ÄR ju så härliga! Jag gillar liksom människor som både har finurlig och underfundig humor OCH kan backa upp sina åsikter och påståenden med kunskap och fakta.

JAJA. Hur som helst – jag blev inspirerad och ville också snacka vett och etikett på gymmet! Det här tycker jag är gymhyffs:

Ha koll på vad som händer runtomkring dig
Ja, typiskt exempel är ju det jag skrev här ovan från dagen jag skulle frivända men inte kände för att smasha någon medvetslös på kuppen. Det kommer kanske som en överraskande nyhet för en del, men – du är inte ensam på gymmet. Scanna av läget, klampa inte bara framför/bakom/runt en människa utan att först försäkra dig om att denne inte är mitt i något och behöver det lilla utrymmet runt sig.

Städa efter dig
Helt allvarligt.  HELT ALLVARLIGT. Förutom självklarheterna som att man inte låter hantlar ligga på golvet mitt i rummet, eller lämnar 100+ kilo kvar på stången när man är klar med sina böj, så innefattar städ-biten även saker som svettorkning. Jag vill inte inleda mitt bänkpass med att torka främlingars svett (som dessutom kan komma från alla möjliga kroppsdelar), nej jag vill faktiskt inte det. Det tar en halv sekund – torka av bänken/utrustningen du använt när du är klar. Och lyft tillbaka dina hantlar. Gärna ihop så man hittar dem som par sen..

Använd rätt utrustning, och uppta rätt plats, till rätt övning
Den där ställningen/buren (så kallad ”squat rack”) är alltså till för benböj. Jaha du visste det? Visst är det väl märkligt att en del verkar tycka att det är enda tänkbara yta att köra bicepscurl på? Förutom att det ser för jäkla fånigt ut (jo, det gör faktiskt det) så är det sjukt irriterande. Sjukt.

Var trevlig
”Hej” – inte ett så väldigt klurigt ord alltså. Möter du någons blick, hälsa. Ett leende räcker. Alla har vi någon gång varit nya, antingen inom träningen och gymvärlden, eller bara i en ny lokal. Jag bytte nyligen gym själv och fick känna på den där osäkerheten i att inte känna någon. Känna sig lite i vägen vad man än gjorde och hur o-i vägen man än försökte vara. Jag blev löjligt glad när någon sa hej, det räckte liksom för att jag skulle känna mig inkluderad. Välkommen. Inte i vägen.

…men respektera att vissa inte vill prata
Att hälsa, med ord eller ett trevligt leende, är en sak – att konstant prata och rent utav störa någon i ett pass är inte ok. Det här tycker jag man ganska lätt känner av, när någon eventuellt inte är sugen eller har tid att snacka, exempelvis om hörlurarna åker i eller man inte får motfrågor tillbaka. Respektera det bara, och självklart är det helt okej att göra likadant själv! Ibland sätter jag i lurarna utan musik, bara för att markera att jag inte kan eller vill prata. Andra gånger är jag den som hörs mest och inte vill annat än ha trevligt mellan seten. Det är också okej, men det gäller återigen att ha koll på sin omgivning. Känna av läget.

Dela med dig – och kommunicera (aka inse att ingen kan läsa dina tankar)
Som sagt, du är inte ensam på gymmet. KAN du dela med dig av utrustningen utan att det påverkar ditt pass alltför mycket, gör det. Jag försöker ha lite koll på folk omkring mig när jag som nu de senaste veckorna ”tar upp” en stång upp emot 2 timmar varje pass. Verkar någon gå och snegla på stången och liksom vänta på att jag ska bli klar, så frågar jag helt enkelt vad personen i fråga tänkte köra och erbjuder mig att hjälpa till att lassa av/på så att vi kan dela stång. MEN – jag kan inte läsa tankar. Det kan mig veterligen ingen annan gymmare heller, så gå inte runt och var sur i tysthet för att någon har stången/vikten/maskinen du vill ha. Säger du inget kan ingen veta. Kommunicera, dela med dig och faktiskt – jättebra sätt att få nya kompisar!

Avbryt inte folk mitt under ett set
”Har du mycket kvar?” är visserligen en helt befogad fråga men inte mitt i ett set. Jag har då aldrig sett någon köra set länge än några tiotals sekunder, och det är faktiskt en tid man kan vänta. För att sen fråga. Står någon och pressar ut det sista kan en fråga likt den vara fruktansvärt störande och vad som får en att tappa fokus. Det är för övrigt också att avbryta när man lite ”smidigt” ska åla sig runt någon (som står mitt i sitt set) för att nå något. Jag vet inte hur många gånger jag stått och till exempel militärpressat, och någon lustig kotte ska in under mig på sidan för att nå en hantel eller liknande. Alltså på riktigt – ge mig typ fem sekunder så slipper jag bli störd och du riskerar inte att få 40 kilo i huvudet?!

Egentligen, tycker jag att det handlar om sunt förnuft. Det är egentligen precis vad gymhyffs är – sunt jäkla förnuft! Var trevlig, var uppmärksam på människor runtomkring dig, visa respekt och lämna inte till andra att plocka undan och städa efter dig. Ändå verkar en del lämna detta förnuft i omklädningsrummet när de äntrar gymmet, och plötsligt har man hamnat i någon slags hönsgård. Vilket väl inte hade varit en värst big deal om det bara varit just ”allmänt störande”, men faktum är att det kan bli riktigt farligt, för alla inblandade. Det är ofta vikter som kan göra rejäl skada om de flyger galet. Och trevligt vill väl alla ha det? Det borde ligga i alla gymbesökares intresse att gymmet blir en trevlig plats att vistas på. Så jag tycker gott man kan plocka med sig det där sunda förnuftet hela vägen in till vikterna.