Kategori

topslide

#throwbackthursday Inspiration och pepp inspirationstories Okategorierat Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Igen: jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

En dag förra hösten postade jag en bild på instagram, en bild med choklad. Olika choklad; allt från chokladdoppade superbär till marabou med kolafyllning. Direkt avföljde en hel drös människor. Är inte det märkligt?

Jag äter choklad, varje dag. Jag tränar, inte riktigt varje dag men de flesta. Jag äter även grönsaker, jag äter så kallad “superfood”, jag äter kött och ibland blir middagen vegetarisk. Vissa dagar vill jag inte prata med någon när jag tränar utan mest “försvinna in i min bubbla” och bara låta kroppen jobba, medan jag andra dagar ägnar den där timmen på gymmet främst åt att just snicksnacka med en god vän. Det är livet liksom – lite av allt. Det ser olika ut olika dagar, och herregud det är ju precis det jag uppskattar; att ha lite olika!

Hälsa, är för mig att fylla livet, vardagen och själen med saker man tycker om. Saker som värmer, ger glädje och iver inför framtiden. Hälsa för mig är inte att utesluta. Jag ogillar starkt ordet ”nyttigt”, och likaså ”onyttigt”, för jag tycker liksom inte att de behövs. De fyller ingen funktion. Vi behöver inte definiera precis allt.

Allvarligt talat. Jag äter inte choklad för att vara hälsosam – jag äter det för att det är gott.

Det är tråkigt tycker jag, att ordet hälsa för många direkt blir någon form av mall att pressa ner sig i. Som ett par osköna jeans som varken är för stora eller små – bara fel passform. Jag vet inte hur det är för er, men jag har lika svårt varje gång att formulera mig när någon frågar på vilket sätt jag äter eller tränar. För jag har inget ”sätt”?! Jag bara äter liksom. Jag bara tränar. Det verkar ju dessutom funka rätt bra, så som jag gör. Så jag tänker lite att tja, jag fortsätter. För saken är den, att jag gillar både choklad och träning. Jag vill inte, tänker inte och behöver verkligen inte välja.

För mig, är hälsa hur det vi gör, får oss att må. Det är de sakerna vi ska fylla våra liv med, för att må bra och följaktligen vara hälsosamma. Oavsett vilket format det för dagen kommer i; oavsett om du just idag behöver lite extra choklad eller en tyst timme för dig själv på gymmet eller i löpspåret. Eller något annat för den delen. Ibland räcker ett fånigt klipp i Facebook-flödet för att jag ska fnittra och uppskatta livet lite extra.

Moral of the story: choklad ingår i allra högsta grad i min “hälsosamma livsstil”. Sådetså.

icaecochocsalthemmakvallgodis1nutrichokladiherbmars2osterlenchokladsvkakao3st2sn.favs.16-4



Frågor och svar inspirationstories Press & Event Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det jag tar betalt för är tiden jag lägger – aldrig mina åsikter.

Tänk dig valfritt magasin inom valfritt ämne. Precis alla som bidragit till det har en lön. Redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare som drar in annonser – alla har en lön och det är ju inte mer än rätt. Det är deras jobb och de lägger sin tid på att producera innehållet i det magasin vi kunder sedan betalar för. Frivilligt, ingen måste köpa någonting. Ingen ifrågasätter heller att arbetande människor ska ha betalt.

Idag vill jag snacka med er om det där med blogg-samarbeten och reklam, för jag upplever att det finns många felaktiga uppfattningar här.

Att besöka och läsa bloggar kostar noll kronor. Att inspireras och underhållas i bloggar kostar noll kronor. Innehållet är dock motsvarande det du finner i ett magasin (i en bra blogg). Men alla människor som arbetar hårt för att skapa magasinet du köper i närmaste butik ersätts i en blogg av en enda människa: bloggaren. Allt det som redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare mfl gör, gör bloggaren också. All tid lägger bloggaren också.

För att se till mig själv och min blogg kan jag ju ta exemplet recept. Innan ett recept kommer upp här i bloggen, har jag lagt min tid och energi på att tänka ut och planera, handla hem ingredienser, baka och skapa, fotografera och bildbehandla, och inte minst skriva ihop inlägget i sig. Sistnämnda tar betydligt mycket mer tid än man kanske kan tro, jag gillar inte att “bara” radda ingredienser och skriva tillvägagångssätt, utan ibland kan jag vrida på mina ord och formuleringar runtomkring själva receptet i inlägget i en halv oändlighet innan jag är nöjd. Det här är många många timmar jag lägger. Ofta flera arbetsdagar. För ett enda inlägg. Jag lägger dessutom även pengar på det, då jag köper hem ingredienserna. Får jag betalt för denna tid? Svar nej. Får ni som besöker min blogg gratis läsning och inspiration? Gratis recept? Svar ja.

Lyssna på ordet: samarbete. Sam-ARBETE. Det är jobb. Det är tid. Vid ett eventuellt samarbete är det jag tar betalt för tiden jag lägger på att arbeta – aldrig mina åsikter. När jag gör det, så är det också tydligt utskrivet.

Jag tycker ärligt talat att det är skittråkigt att jag och mina fantastiska bloggkollegor inte alltid unnas få betalt för det arbete vi lägger ner. Uppenbarligen gör vi ju något jäkligt bra eftersom våra läsare fortsätter besöka våra bloggar och företag fortsätter vilja synas hos oss. Då undrar jag, är inte det arbetet värt ersättning? De få gånger vi som är seriösa och följer de lagar och regler som finns (och därmed skriver ut när något är skrivet i ett samarbete) faktiskt får den peng vi rimligen bör ha – ja då ifrågasätter man trovärdigheten och huruvida vi är genuina eller ej.

Det gör mig både ledsen och uppgiven. För jag skulle kunna sälja mina tjänster och det redaktionella innehåll jag skapar till exempelvis magasin och hemsidor. Alla de recept, texter, tips osv jag idag publicerar här i i bloggen, för er helt gratis att ta del av, skulle jag kunna göra precis likadant men istället sälja vidare till någon annan. Jag skulle då få betalt för alla mina timmar och den som vill ta del av det jag producerar skulle helt enkelt få köpa magasinet. Men så gör jag ju inte, jag delar med mig här i bloggen och det kostar läsaren ingenting.

Är inte den optimala lösningen för både mig som kreatör och för er som läsare, att företag och sponsorer som inser värdet i den kanal och plattform som min blogg faktiskt är, då och då kliver in och ersätter mig för några av alla de timmar jag lägger? Inte för att jag ska tjäna pengar på att tycka vad någon annan vill att jag ska tycka eller skriva vad någon annan vill att jag ska skriva – utan helt enkelt för att jag alls ska kunna lägga tiden jag så-himla-gärna lägger. Återigen; jag skulle aldrig ta betalt för mina åsikter, men precis som alla andra är jag också beroende av att ha en inkomst. Någonstans ska den liksom komma ifrån.



#throwbackthursday healthstories Kost Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Låt oss äta pizza och till det skåla med vinglasen för att fira insikten att hälsa är inte perfektionism

Igår publicerade Tyngre.se min vän Daniels krönika “Hälsa är inte perfektionism – när ivern att leva sunt slår krokben på oss själva“. En krönika om det där som, tyvärr, nog behöver skrivas och påminnas om ibland; det där att hälsa är mer än makronutrienter on point. Faktiskt väldigt mycket mer.

När jag läste Daniels krönika kom jag att tänka på det inlägg jag skrev för ganska precis ett år sedan, som blev 2015 års mest lästa här i bloggen med nästan 400 000 läsare; “Det finns en enda sak som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga“. Den viktiga detaljen som allt för många glömmer i jakten på “den perfekta hälsan” är att vi är mer än fysiska kroppar, och utan att förstå vikten av psykiskt och socialt välbefinnande i kombination med det fysiska, så kommer hälsa inte uppnås. Punkt.

Är det hälsa vi ska uppnå, är det alltså inte fördelningen av kolhydrater/protein/fett som är mest relevant, utan makronutrienterna för hälsa är snarare fysiskt-/psykiskt-/socialt välbefinnande. Och ärligt talat, hur skevt är det inte att det idag finns väldigt många som har koll på grammet vad de stoppar i munnen, samtidigt som de i själva verket missar en (eller kanske till och med två) av de tre sakerna som faktiskt är essentiella för vår hälsa? Riktig hälsa alltså.

Avslutningsvis vill jag skriva samma ord som avslutade mitt inlägg i mars 2015;

Jag är rätt himla övertygad om att ångesten och all tid och energi som läggs på att tänka på vad man inte ska/får/borde äta, skadar och sliter betydligt mer än vad ett eventuellt intag av något klassat ”ohälsosamt” någonsin kan göra.

forstasch1



Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Till slut hade jag förlikat med mig att “Fanny finns inte längre”

För ganska precis tio år sedan startade jag min första blogg. Jag var fjorton år gammal och hade precis börjat på den så kallade öppenvården på BUPs ätstörningsenhet. Såhär i efterhand är jag rätt osäker på hur människor alls hittade till denna blogg, än mindre varför de fortsatte komma tillbaka, för det var en liten och väldigt utlämnande blogg där jag skrev av mig allt det där som gjorde så ont inuti. Det var där jag uttryckte all den frustration, ilska, sorg och uppgivenhet jag kände inombords, och det låter säkert märkligt för många – men för mig var det verkligen terapeutiskt att skriva av mig alla dessa känslor. Det här var strax före “den stora bloggboomen” och jag var rätt anonym i min blogg, även om en del vänner och bekanta kände till dess existens.

Det var alltså när jag var fjorton och började på ätis öppenvård som jag “kom in i systemet”, kom in i vård-systemet. Det var då jag för första gången var en patient och fick en diagnos. Om alla mina turer inom vården och vad som egentligen hände längs vägen kan du läsa om under fliken historia, där jag sammanfattat det hela någorlunda.

Det som idag gör mig dels lite arg, men framför allt så väldigt ledsen, är hur det jag försökte sätta ord på redan då som fjortonåring men även under alla år som följde i “vården”, inte togs på allvar och uppmärksammandes av alla de människor som fanns omkring mig. Jag var inte underviktig när jag kom till BUP första gången, men jag fick en stämpel och behandlades därefter. En händelse jag minns så fruktansvärt väl var hur min läkare, som jag träffade max en timme varannan vecka, ihop med min mor + eventuellt någon personal från avdelningen, sa följande ord till min mamma “det är inte Fanny som talar, för Fanny finns inte längre, det är anorexin som talar”. Han sa det rakt framför mig, om mig, efter att jag försökt förklara mina känslor och upplevelser. Det var ett slag i magen och jag kände mig så ofantligt förminskad. Nu såhär i efterhand kan jag tydligt se hur den kommentaren (och många många liknande givetvis, som jag fick höra dagligen under flera år) verkligen satt spår i mig och la en grund till den misstro jag idag känner inför vården och de personer som ska hjälpa.

Tvångsvård, misshandel, anmälningar. Tre suicidförsök, intensivvård och räddning i sista minuten. En splittrad familj, bråk, tårar och ofantligt mycket lidande för alla inblandade.

Så mycket onödigt lidande, för oss alla. För tänk, tänk om någon av alla de människor jag hade med att göra under dessa år, som skulle vara experter på området, faktiskt hade lyssnat på det jag försökte uttrycka. Tänk om någon hade hört och sett de bakomliggande orsakerna, istället för att sätta mig i ett fack baserat på symptomen.

Idag har jag efter två års uppföljning och utvärdering hittat den medicin och den dos jag behöver för min ADHD, något jag ville “ha ordning på” innan jag påbörjade vidare behandling och terapi. Den här gången ville jag göra saker långsamt och bygga stabilt, en sak i taget. I vintras, efter ytterligare ett år av samtal och utredning, fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2. En diagnos jag ärligt ska säga att jag ställde mig skeptisk till, men allt eftersom jag genomgick utredningen och fick förklarat för mig vad det är och hur det funkar (och inte minst kunde se konkreta exempel ur mitt eget liv) så föll ännu en pusselbit på plats.

En pusselbit i det där pusslet som är mig och mitt liv, det där pusslet vars tusenochen bitar jag ibland vill slänga långt åt helvete för att jag-är-så-trött. Trött på att ständigt försöka se motivet som jag, med vad som känns som oändligt många pusselbitar, om och om försöker lägga men aldrig verkar få ordning på.

Min läkare idag kan inte förstå hur det här har kunnat missats. Hur det jag lever med varje dag, och har levt med under alla år, gått inte bara en läkare eller anhörig förbi – utan i nästan tio år har jag blivit dömd för symptom istället för lyssnad på när jag uttryckt mina känslor.

Idag har nästan tio år gått sedan startade jag min första blogg. Jag fyller i sommar tjugofyra år och mycket är annorlunda nu jämfört med då. Jag skulle inte säga att jag är en annan människa, utan snarare att idag vet jag lite mer om vem människan Fanny är. För mig var det väldigt viktigt att få en “förklaring” i den bemärkelsen att jag ville öka min egen förståelse. För att något var annorlunda med mig kände jag ju från början, men jag blev förminskad så pass mycket så pass länge, att tillslut trodde till och med jag på det de sa, till slut hade jag förlikat med mig att “Fanny finns inte längre”.

Men jag finns. Och jag vill vara tydlig med en sak: att jag talar öppet om mina neuropsykiatriska diagnoser är inte för att ha dem som någon form av “ursäkt” eller bortförklaring. MEN faktum är att precis som någon med synfel får rättvisare förutsättningar i livet med glasögon eller linser av rätt styrka, precis på samma sätt kan rätt förutsättningar vara avgörande för mig och alla andra som lever med en osynlig diagnos. Det handlar inte om att få fördelar, det handlar om att ha likvärdiga förutsättningar. Ja, så gott det nu går, för tro mig; även med hjälpmedel som du utan NPF kanske ser som “fördelar”, så innebär bara det att ha NPF alltid att förutsättningarna ser annorlunda ut. För vi lever i ett samhälle där vi istället för att uppskatta alla dessa olika typer av funktionssätt, fortfarande ser olikheter som något negativt.

Det är därför jag väljer att skriva om det här. För att jag kan, och därmed tycker att det är lite utav min jäkla skyldighet, helt enkelt.

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se



lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.