Browsing Category

Vad vi borde prata om

Tankar om ting Vad vi borde prata om

02.47 — Tankar i natten

Jag tänker ibland på vilka små saker det är som avgör om jag har en bra dag eller inte. Och hur självklara många av dem är för många andra.

Hur självklart det är att somna när man är trött. Att sova en hel natt utan att vakna fem gånger med ångest och behöva gå upp och gå några varv i lägenheten. Hur självklart det är att när ens bästa vän frågar om hen får bjuda på middag en söndag så svarar man ja, för det vore såklart himla trevligt. Hur självklart det är att saker en gillar att göra ger glädje. Hur självklart det är att när den en älskar visar kärlek så kan en ta emot det.

Sådana saker är långt ifrån självklara för mig. Jag kan inte minnas när jag sov en hel natt sist. Eller när en social tillställning, om så bara att träffa en nära vän en kort stund, inte gav mig ångest. Inte heller är det självklart för mig att saker jag sett fram emot att göra länge, saker jag älskar att göra, ger mig glädje. Istället kan de lämna mig med en överväldigande ångest. Och det gör mig så förbannad. Eller när någon någon visar kärlek för mig; det är inte självklart för mig att jag är förmögen att ta emot det. Ibland vill, KAN, jag inte bli berörd utan att det kryper i kroppen och jag får svårt att andas.

Det är klyschigt men sant; det är de små sakerna som betyder. På gott och ont. När de funkar på gott — men när de inte funkar känns det som ett så fatalt misslyckande. Hur jag kan vara oförmögen att göra roliga saker? Hur kan det vara så omöjligt att sova när jag är trött? Hur kan min kropp och själ fullkomligt skrika nejnejnej när jag får en kram av den jag älskar mest av allt?

Det är så fruktansvärt tröttsamt, så slitsamt, att vara så skör. Och det där som ska vara en tröst, att ”det är de små sakerna som gör livet värt att leva”, blir ju raka motsatsen. Inte alls en tröst.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

till dig som inte har ADHD

Den här videon hittade jag för några år sedan. Jag har sedan dess använt den som ett ”verktyg” i mina relationer, och visar den för alla som kommer mig nära. Som för att… förklara, lite. För Jessica, som skrivit texten som läses upp i videon, sätter ord på det så himla bra.

Jag tänkte faktiskt inte skriva så mycket mer själv idag, utan lämnar er här med videon och under den texten i sin helhet, skriven av Jessica Hjert Flood, Nestor förlag.

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min verklighet, förstå min värld, på samma sätt som jag tvingas leva i din. Jag önskar att du om så bara för en dag fick lära känna virvelvinden i min kropp och frustrationen som framstår när jag inte kan följa dess rörelse. Jag önskar att du fick känna rastlösheten som spritter i kroppen och som man blir galen av att hålla inne. Jag önskar att du förstod att varje gång du försöker sakta ner mitt tempo eller stoppa mig, så faller jag totalt omkull. Det känns som att ha en tyngd runt min kropp, jag känner mig instäng, kvävd och vill bara slå mig loss.

Jag måste få flyga fritt i min egen fart, annars faller jag helt. Jag skulle vilja få dig att förstå att det inte är av illvilja eller lathet som jag inte klarar av vissa situationer eller kan hantera olika saker, och att varje gång jag tappar bort eller glömmer saker så är det redan en nedslag för mig, jag behöver inte några anklagelser eller beskyllningar, det hjälper inte mig. Det lägger bara ytterligare ett lager av sorg och frustration på berget som redan byggts upp inom mig. Jag önskar att du kunde förstå min frustration i att bli avbruten, för varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka.

Jag är ledsen för att jag inte kan lyssna på dig, mina tankar flyger iväg mot okänt mål, jag kan inte stoppa dem hur mycket jag än försöker. Jag önskar att varje gång du frågar vad det är, tror på min förklaring att jag faktiskt inte vet. Att svaret är dolt även för mig. Jag skulle vilja visa dig känslan av ångest som ständigt lever inom mig, det som är som ett stort mörkt hål i min mage, men som förvandlas till luft när jag lägger den i min hand. Den syns inte, och du kan inte förstå den. Fast att den inte väger något är den tyngre än livet själv att bära.

Det lever något inom mig, något som jag inte kan styra eller stoppa. Som jag dagligen försöker kontrollera för att fungera normalt. Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna som en påminnelse för dig att jag inte fungerar likadant som du. Så att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan…men inte nått ända fram…och att ingen är mer ledsen för det än jag.

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Någon måste ju säga ifrån när det som sker drabbar de redan mest utsatta människorna

Ett väldigt personligt inlägg.

För knappa halvåret sedan skrev jag ett inlägg om hur en nära anhörig till J ifrågasatte min förmåga att bli en god mor. Meningsskiljaktigheterna och ”dispyterna” mellan mig och denna anhöriga har alltid funnits, vi är helt enkelt extremt olika och har vitt skild människosyn. Det är så lätt att säga att en ska strunta i sådant här, låta dumma människor få tycka och tänka vad de vill – och det hade jag kanske haft lättare att göra om jag inte var tvungen att ha personen i fråga i mitt liv, då hen finns i J’s liv. Samt att jag vill inte strunta i att människor beter sig illa. Mot mig eller någon annan. Jag vill inte sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting. Då blir jag en ”tillåtare”. En sådan som ser på när orätt sker och inte gör någonting åt det. Jag avskyr sådana människor, för de som drabbas är de redan mest utsatta. Men jag lever inte med någon slags illusion om att kunna förändra människan. Det varken vill eller kan jag. Däremot har jag tänkt otroligt mycket på hur mycket jag ska tillåta mig själv utsättas för.

I förra veckan fick jag ett dokument på 11 sidor skickat till mig med en lång lista av ”fel” jag begått. Vad är då dessa fel, kanske ni undrar? Jag har inte kommit på precis alla familjemiddagar. Jag hade fräckheten att åka på min farmors begravning istället för födelsedagskalas, och lämnade då över ansvaret över hundarna till min sambo (ve och fasa!). Jag har öppet och ärligt berättat om mina diagnoser, sjukdomar och svårigheter i olika sociala situationer – och detta pikas och hånas gång på gång i ovan nämnda lista. När jag väl deltar och är med på olika saker anklagas jag istället för att vara falsk; ”så du spelar bara? När du egentligen har ångest”. Det var mycket om hur synd det är om min stackars stackars sambo också, som tvingas leva med mig. Självvalt, givetvis, men ändå. Jag har förstört hans liv.

Självklart blev jag oerhört chockad över att få denna lista. Det var för det första helt absurt att någon alltså under två års tid (!) skrivit på den, och för det andra innehöll den så fruktansvärt många fel och hånfullheter. Precis det som jag känt skavt under två års tid, personlighetsdragen och människosynen jag aldrig varit bekväm att ha och göra med, visade nu sitt fula tryne och denna gång var det riktat rakt mot mig.

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen. Jag varken vill eller kan förbjuda min partner att ha kontakt med- eller umgås med människor. Men är det så fel av mig att önska att han själv inte ville? Är jag ett kontrollfreak om jag blir ledsen och besviken över insikten att det tydligen är okej att bete sig såhär mot mig, och sedan komma undan med det? Eller bete sig såhär överlag, mot någon. För mig är det inte okej. Jag vet att jag inte kan styra över hur andra människor beter sig – men jag kan styra över vad jag tillåter sker i mitt liv och min närmsta umgängeskrets, vilka och vad jag släpper in. Förutom nu då. Jag känner mig helt maktlös och väldigt väldigt ensam.

Vad syftet med detta inlägg var vet jag inte riktigt. Jag behövde bara skriva av mig. Kanske har någon av er något klokt att säga? Jag skulle behöva det.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Psykisk ohälsa är inte detsamma som psykisk sjukdom

Idag vill jag ta upp ett ämne som legat och gnagt i mig ett tag, men som jag inte riktigt hittat orden till att uttrycka. Jag vill ge det ett försök nu, jag vill försöka samla alla mina tankar och se om jag kan formulera mig någorlunda begripligt. Ni får hemskt gärna lämna en kommentar med input eller vidare tankar om ämnet.

Psykisk ohälsa är inte detsamma som psykisk sjukdom. Och jag tror att det är viktigt att belysa detta, att det finns skillnader och att de kan vara direkt avgörande för hur en ska hantera ett mående.

Hälsa enligt WHO är ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaro från sjukdom och handikapp”.

Psykisk sjukdom respektive ohälsa, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, funktionsvariation, eller psykisk störning — det är stor skillnad på vad som avses, ändå buntas de ihop utan närmare förklaring. Helt felaktigt.

Det sägs att en av fyra svenskar drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa, och tre av fyra har antingen egen erfarenhet av det eller är anhörig. Men det betyder inte att tre av fyra behöver utredningar, vård och mediciner. Eller att deras vardag, ekonomi, relationer mm rasar, eller att de helt enkelt har ett handikapp i livet. Utan det betyder i den breda bemärkelsen att tre av fyra har perioder när de inte har ett fullständigt fysiskt, psykiskt eller socialt välbefinnande. De allra flesta drabbas någon gång i livet, för tja, livet är inte ett ständigt välbefinnande, helt enkelt. Av alla som drabbas någon gång i livet så behöver somliga mer hjälp än andra; vissa behöver det ibland, och andra alltid.

Det blir oerhört problematiskt när vi placerar ångest, oro, sömnsvårigheter, sorg eller livskriser i samma fack som allvarliga psykostillstånd, vanföreställningar och paranoia. Stress som handlar om en ohållbar jobbsituation kan inte avhandlas under samma rubrik som självskadeproblematik med ibland dödlig utgång, manier som kan leda till ödeläggelse av både ekonomi och relationer, eller att ha en så svår depression att äta, klä på sig eller kliva ur sängen inte går. För det är helt enkelt inte samma saker.

Missförstå mig inte, jag tycker såklart att vi ska lyssna på och bry oss om alla som mår dåligt. Oavsett om en ”bara” har en tillfällig jobbig period i livet pga omständigheter eller tragiska händelser eller vad som helst, eller om en lider av en psykisk sjukdom. Det jag tycker är viktigt är att vi skiljer på psykisk ohälsa, som vi alltså alla drabbas av någon gång i livet, och att vara sjuk i psykisk sjukdom.

Det pratas mer om psykisk ohälsa idag, och det är bra. Såklart. Det avdramatiserar och människor känner sig säkerligen mindre ensamma med sina känslor. Men jag upplever ibland att saker buntas ihop på ett felaktigt sätt och plötsligt blir vardagsångest likvärdigt med en schizofrenidiagnos. Vilket givetvis är helt absurt. Att under en period i livet leva med psykisk ohälsa är en sak. Det suger. Precis som det suger att ha ett brutet ben en hel sommar och inte kunna göra vad en vill. Men ett brutet ben läker, precis som psykisk ohälsa i form av ångest eller kortare depressioner går att behandla och bota. Att vara sjuk i en sjukdom som inte går att bota, i bästa fall hittar en ett sätt att hantera och leva med sjukdomen, är såklart en helt annan sak.

Ibland får jag uppfattningen att folk har som… avtrubbats, när jag berättar om mina diagnoser. För de har hört så mycket om psykisk ohälsa de senaste åren och förstår inte skillnaden på det, och att jag alltså lever med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar som jag aldrig kommer bli fri från. Sjukdomar och funktionsnedsättningar som jag ibland hatar så mycket att jag hellre vore död än behövde leva en enda dag till med dem.

Det går inte att bunta ihop så vitt skilda saker (tillstånd) under ett och samma namn och tro att vi talar om samma sak. För det är inte samma sak.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Det-är-okej

Det var faktiskt inte mina receptbilder som låg i topp vad gäller antal likes och respons på instagram förra året. Det var istället mina personliga inlägg. Jag skriver ju en hel del här i bloggen, men här tenderar det att bli längre texter och formatet på instagram gör det så smidigt att posta kortare texter. För att sammanfatta lite kommer här de mest uppskattade posterna på instagram från förra året, och de rör alla psykisk hälsa/ohälsa. Det gör mig ärligt talat väldigt varm i hjärtat att ni uppskattar den här typen av innehåll, att ni kan känna igen er och kanske kanske att det hjälper en gnutta att jag delar med mig.

Sista bilden är visserligen inte från förra året, utan från igår. Men den har redan fått så mycket fin respons att jag slänger med den här också.

GLÖM EJ: det är okej att inte må okej. Det är okej att prata om, gråta över och skratt åt hur jävligt livet är ibland. Det är okej att känna olika känslor och att inte förstå vad de betyder. Det-är-okej.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser?

En onsdag för drygt tio år sedan satt jag på läkarsamtal, med i rummet var min mamma och en sköterska. Jag minns det så exakt, hur vi hade en intensiv diskussion där jag återigen kände mig förminskad och fördummad. Läkaren tog fram pappret med resultatet från mitt senaste blodprov och nickade menande åt alla röda siffror som visade på kritiska nivåer av olika viktiga blodvärden. ”Fanny kommer aldrig kunna få barn” sa han. Plötsligt och utan förvarning. Alla i rummet tystnade och jag bara stirrade på honom. Vad menade han? Jag höll ju på att gå upp i vikt, och när jag väl nådde en normalvikt skulle mina blodvärden bli normala också och då skulle ju mensen komma tillbaka. Då skulle jag kunna få barn som vem som helst, eller? Han fortsatte prata, jag minns inte det mesta men jag minns att han sa att det gått för lång tid och att värdena var för dåliga. Att jag aldrig någonsin skulle kunna bli mamma.

Åren gick, mina blodvärden blev normala i takt med att min vikt blev det, och min mens kom tillbaka. Jag förträngde det min läkare sagt, och det var inget vi talade om hemma. De få gånger ämnet kom upp sa mina föräldrar att jo visst klart du kan bli gravid, nu när du är frisk! Men i mitt bakhuvud ekade läkarens ord och jag kunde inte låta bli att notera att jag faktiskt aldrig blev gravid, trots att jag aldrig ätit ett p-piller och hade sex. Nu var det inte så att jag varken ville eller försökte bli med barn, men tankarna kom till mig med jämna mellanrum, att dagen jag faktiskt vill få barn kommer jag inte kunna. Det var smärtsamt att tänka på, och kändes så fruktansvärt orättvist. 

Sommaren 2017 blev jag plötsligt väldigt trött. Strax därefter kom illamåendet. Ironiskt nog var det första jag märkte att bara tanken på choklad fick mig att hulka. Choklad, som jag normalt börjar dagen med tillsammans med en kopp kaffe. Nu var det enda jag kunde tänka mig att äta sour cream & onion-kryddade minimajskakor och frukt. Och ICAs grillade kyckling. Min pojkvän sa att vi borde ta ett graviditetstest, något jag genast skrattade åt, jag kan inte bli gravid herregud! Jag är ju bara lite sjuk. Jag ville inte ta ett test, för jag visste att det skulle visa negativt och även om jag inte ville ha barn där och då skulle det göra mig ledsen. Det skulle bli en påminnelse om att jag aldrig skulle få bli mamma. 

Testet visade tydligt positivt. När jag såg det skrek jag bara rakt ut. Sedan började jag skratta och gråta om vartannat. Jag visste inte hur jag skulle hantera den känslostorm som bubblade upp. Vad betyder det här?! Ljög läkaren? Varför i hela fridens namn skulle han ge mig ett sådant definitivt besked om det inte var helt säkert? Och vad fan gör jag nu?! Det som skavde mest var tanken om att det här kanske var min enda chans. Att jag mot alla odds otroligt nog ändå blivit gravid, och om jag inte behåller barnet nu så blir det aldrig något barn. För det kommer inga fler chanser, jag är ju en sån som inte kan bli gravid, egentligen.

Det var inte rätt läge för ett barn, det visste jag. Jag hade ju precis blivit tillsammans med J och mitt liv höll på att ordna upp sig. Jag kunde inte riskera allt med ansvaret för ett barn, inte nu. Så jag bokade tid för en abort och gick igenom den vanliga proceduren med först en tablett på sjukhuset och sedan fler några dygn senare hemma. Det var utan tvekan det mest smärtsamma jag upplevt, men när det väl var gjort mådde jag genast bättre och illamåendet försvann direkt. Jag mådde bra i några dagar, sedan började jag få ont. Extremt ont. Smärtan ökade och inom loppet av några timmar låg jag orörlig i sängen. Mina vänner kom och tog Nala och jag fick åka in till gynakuten, där de kunde konstatera att jag fått en infektion och dessutom behövde göra om hela proceduren med tabletterna igen. Här var jag helt övertygad om att nu är det kört. Hade jag minsta chans att bli gravid så är den borta nu, för nu har något pajat ordentligt. Jag grät i flera dygn efteråt och har fortfarande inte riktigt kommit över det. Jag är så rädd att det var min chans, en chans jag valde att inte ta. 


Alla tankar och känslor kring det här väcktes på nytt nu i höstas när en väldigt nära anhörig till J gjorde det tydligt för honom att han absolut inte borde skaffa barn med mig, pga mina diagnoser. De är ju till viss del ärftliga. Och hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser? När jag fick höra detta blev jag först oerhört ledsen, sedan arg. För det första är frågan om barn redan väldigt känslig för mig, eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få några. För det andra, och framför allt, blir jag så förbannad över att det antyds att det vore en dålig idé att få barn när barnet eventuellt kan ”ärva” en NPF-diagnos. Om det visar sig att ett barn har exempelvis adhd finns det väl ingen som är bättre lämpad som förälder än någon som själv har diagnosen? Jag har förståelsen. Insikt och ödmjukhet inför svårigheterna som kommer med diagnosen. 

Eller förtjänar jag inte att vara förälder? Är det en rättighet jag får offra eftersom jag har diagnoser? Skulle det kunna skada mitt barn att jag har funktionsnedsättningar? I min värld är svaret nej. Jag tycker som sagt snarare tvärtom, att jag är bättre rustad än de flesta, utan diagnos, att vara en bra förälder till någon med särskilda behov. Självklart önskar jag inte ett ev framtida barn att behöva gå igenom det jag gått igenom, men jag hade inte föräldrar som visste någonting om NPF när jag växte upp. 

Nämnda anhörig ifrågasatte även min förmåga att vara en bra förälder pga depression. Tänk om den kommer tillbaka, hur ska hon klara ett barn då? Självklart gjorde det ont att höra. Det är inte som att jag inte konstant ifrågasätter mig själv och min förmåga redan. Mitt värde. Är jag värd att vara någons mamma? Jag behöver inte bli ifrågasatt utifrån av någon som ärligt talat har noll koll på vad någon av mina diagnoser egentligen innebär. Hade hon haft koll hade hon vetat att min förmåga att älska sträcker sig långt över det ”normala”. Jag gör ingenting ”lite gran”, jag är all in. Och jag skulle vara en jävligt bra mamma. Med alla mina diagnoser.

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Sluta säga åt mig att kämpa

Kämpa. Jag är så trött på välmenande peppningar om att kämpa. Som om ett tillfrisknande, en sjukdoms varande eller icke varande, handlade om huruvida jag eller någon annan kämpat tillräckligt. Om vi inte blir friska, eller är sjuka väldigt länge, är det för att vi kämpat för dåligt? Behöver vi verkligen den skuldbeläggningen, också?

Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Tänk att jag fortfarande måste påminna mig om det tusen gånger om dagen. Tänk att jag trots år av just kämpande, timtals med läkare och terapeuter som alla gång på gång sagt att Fanny det är inte ditt fel att du är sjukändå måste påminna mig om att jag är drabbad. Det är inte mitt fel att jag blev sjuk och det är inte mitt fel att jag inte tillfrisknar lika snabbt som jag skulle vilja. Och om jag aldrig blir frisk, är det inte heller mitt fel. Det handlar inte om huruvida jag kämpat tillräckligt hårt.

Det är som att det inte går in. Kanske för att påminnelserna utifrån ständigt kommer. Påminnelser i form av peppiga ord om kämpa, du kan besegra sjukdomen. Kämpa, du vinner det här! Kämpa, du förtjänar att må bra. Jag vet väl för f*n att jag förtjänar att må bra, vill jag bara skrika. Men hur kämpar en egentligen för att överleva? Hur vägrar en besegras av sjukdom? Hur gör en för att inte dö? Jag vet inte, så hur ska jag då kämpa? Det blir som en press, alla förväntar sig att jag ska kämpa, för jag är ju stark. Jag har ju överlevt så mycket så självklart ska jag klara även detta. Men hur?! Jag vet verkligen inte hur, och ibland önskar jag bara att vi kunde tala om det istället. Tala om hur trött jag är, hur ledsen och uppgiven jag är. Jag är ju livrädd.

Människor är rädda för att tala om sådant. Det är obekvämt, det är jobbigt. Ofta är det sorgligt också. Tungt på ett väldigt otympligt sätt. Men låt det vara så då. Jag behöver inte fler ivriga hejarop. Jag behöver få känna att det är okej att känna precis som jag gör. Jag känner mig inte stark, jag känner mig svagast i världen. Jag har inte ork att kämpa, hur en nu gör det, jag vill bara krypa ihop till en boll och gråta. Jag vill inte få muntra råd om hur jag ska äta, träna eller leva, jag vill bara bli kramad hårt och länge och ha en axel att låta tårarna torka på.

Jag behöver inte höra att om jag bara kämpar så löser det sig. För jag vet inte hur jag ska kämpa, och det är inte mitt fel.

 

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Att resa med ångest, del 2

När jag var i Schweiz tidigare i sommar skrev jag ett inlägg på instagram om att resa med ångest. Den resan gick över förväntan, ångesten fanns där, som ett muller i bakgrunden, men den tog aldrig över. Att det gick så bra beror på många faktorer, inte minst att jag var med min familj som idag är medvetna om hur mina diagnoser ibland kan spela spratt och stå ivägen för en simpel vardag. Jag får ett lugn i att OM jag mår dåligt så visst, jag mår dåligt och det är illa nog, men jag blir inte på det också skuldbelagd av min omgivning. Genom åren har jag insett att just det är det mest och bäst förebyggande i sådana här situationer; att ha en förstående omgivning.

Hur som helst. Jag är nu i Spanien, och under denna resa är omständigheterna på många sätt lite annorlunda. Vi flög ner i söndags och de två första timmarna av flygresan var en mardröm, panikångesten slog till utan dess like för första gången på månader. Jag satt och grät hysteriskt och fick inte luft, när planet började rulla ville jag bara stanna det och springa av. Springa hem till min trygga zon. Men det går ju inte, och därefter följde alltså några timmar som var bland de värsta jag upplevt, och att då sitta fast på ett flygplan gjorde det inte lättare.

När vi efter en lång resa ankom till Nerja, som vi ska bo i resten av veckan, var jag helt slut. En sen middag och sedan stupade jag i säng. Igår blev det en heldag, som egentligen var i värsta laget för mig och kanske lite mer än vad jag har energi för just nu. Det är det här jag har svårast att acceptera med min nuvarande ”sjukdomsstatus”; att en helt normal aktivitetsmängd är mer än vad jag orkar. Jag vill ju så gärna orka. Jag får dåligt samvete och känner mig ”tråkig”. Och i vissa sällskap känner jag mig även extremt missförstådd.

Men, jag tog mig igenom gårdagen, och efter omständigheterna gick det ändå bra. Ingen ny panikångestattack även om jag var trött, och efter tio timmars sömn inatt mår jag nu helt okej. Idag ska jag och Jocke ut på egna äventyr i bergen och det ser jag fram emot. Det blir lite mental återhämtning för mig.

Med det sagt en sista påminnelse; det finns mycket som pågår bakom och runt om de där vackra bilderna vi ser i våra flöden. Glöm inte det. Jag har ett fantastiskt liv, men på flyget till ett semesterparadis sitter jag och hulkar i panikångest för att jag inte får stanna hemma i min lägenhet. Saker är inte alltid svarta eller vita och de är oftast betydligt mer komplexa än vad en bild i instagramflödet någonsin kan visa.

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

ÄRR

För dryga veckan sedan skrev jag ett inlägg på min Instagram, om ärr. Två bilder och en text som nu är uppe i strax under 900 likes och närmare 100 kommentarer. Jag blev ärligt talat rätt överrumplad av responsen (som enbart varit fin, tack alla fina ni) och kände att det bordes delas här också. Så nedan kommer både bilder och text som jag postade på min Instagram i förra veckan.

ÄRR.

Jag vet att jag har dem, du behöver inte vara orolig. När du frågar om jag skäms så svarar jag nej, men skäms inte du lite för att med din fråga avslöja dina egna förlegade fördomar? Jag förstår inte vad jag skulle ha att skämmas för. Att jag en gång i tiden hade ont inombords och försökte mildra smärtan? Att människorna som fick mig att må dåligt var onåbara så istället tog jag ut det över den enda som fanns där, nämligen jag själv?

Du kanske tror att vi lever i en uppdaterad och accepterande värld idag. Men jag får fortfarande frågor som ”är du emo eller höhö” och folk tar sig fortfarande friheten att utan förvarning sträcka fram en hand och känna på mina ärrade armar. När jag fotograferas för exempelvis sportamore / blacctraining redigeras mina ärr bort innan bilderna publiceras. När jag ska på jobbmöte får jag ”välmenande råd” om att jag kanske borde dölja mina armar, för att inte ”ge fel intryck”. När jag träffar min pojkväns eller vänners familj ser jag blickarna och får i efterhand höra om kommentarerna som fällts.

Mina ärr är just det, ÄRR. De är gamla, de är historia. Jag har aldrig någonsin dolt dem och tänker aldrig börja heller. Jag tänker bära linnen hela sommaren och om du undrar något — fråga gärna så ska du få höra varför det är du som har ett problem här och inte jag.

Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Målet är inte att älska sin kropp

Du måste inte älska din kropp. Faktum är att du förmodligen aldrig kommer älska din kropp, i alla fall inte varje sekund av varje dag. Låter det deppigt? Det är det inte. 

Problemet är att vi fått för oss att vi överhuvudtaget måste ha en åsikt om våra kroppar. Andras kroppar. Att vi måste placera våra kroppar i fack; fin/ful, smal/tjock, sexig/osexig etc etc… Att våra kroppar måste värderas. Att vi måste känna något för vår kropp; antingen älskar vi den, och då jävlar ska vi alltid älska den, varje centimeter ska vi omfamna och dyrka och allra helst visa upp så ofta det går. Eller så ska vi hitta fel.

Jag älskar inte min kropp. Min kropp bara är. Herregud det tog mig många år att komma hit, och nu borde jag kanske följa upp med raden ”och SOM jag har jobbat för att komma hit!”. Men ärligt talat har jag nog snarare bara blivit bättre på att inte tänka på min kropp, istället för att konstant fokusera på att ”lära mig älska den som den är”, eller vad man säger. Det kanske är provocerande att läsa det, som om jag råder alla att bara sluta tänka på kroppen så kommer allt lösa sig utan ansträngning. Så funkar det givetvis inte, det vet vi nog allihopa. Min poäng är att inte bara är inte nyckeln att konstant försöka förändra sin kropp för att uppnå det en tror är ”drömkroppen, där jag kommer bli lycklig”, utan inte heller är nyckeln att kämpa som ett as för att ”älska den som den är”.

Låt kroppen vara.

Ibland tycker jag att min kropp är amazing. Stark, levande, snygg. Ibland blir jag besviken på min kropp; dagar då jag har extra ont, inte kan träna eller röra mig så som jag vill. Eller när jag inte får på mig kläderna jag hade förra sommaren och tycker så mycket om. Det är inte ofta, men ibland tycker jag att min kropp är sexig. Ibland uppskattar jag allt min kropp kan göra och har tillåtit mig att göra genom åren (även om inte allt varit bra vare sig för kropp eller knopp), och ibland förbannar jag den att den inte tillåter mig göra ännu mer. Ibland gillar jag kurvorna, ibland skulle jag vilja skulptera om hela alltet. Ibland blir jag obekväm när min sambo rör vid mig på ett ställe som jag för dagen inte tycker om. Ibland skulle jag kunna springa runt naken, så jävla stolt jag är. Ibland, allra oftast, tänker jag inte ett skit om min kropp.

Och efter alla år då jag värderat, kommenterat och allmänt bara tyckt och tänkt en himla massa om min kropp, så inser jag att DET är målet. Målet är inte att förändra, men det är inte heller att älska. Om du förväntar dig att efter år av självhat och kroppsförakt plötsligt älska din kropp varje sekund av varje dag, kommer en enda millisekund av någon annan känsla kännas som ett misslyckande. Det blir plötsligt kravfyllt att älska och det säger ju sig själv att det är både orimligt och helt fel.

Låt kroppen vara. Bara låt den existera. Tillåt dig själv känna olika känslor. Det är okej.