Kategori

Vad vi borde prata om

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

“Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig… Men en röntgen kan visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.” – akutläkare på ortopedakuten när jag skickas in med akutremiss då min läkare misstänker blodpropp i lungan, en tumör eller en disk.

Många av er som läser bloggen följer mig säkert också på instagram, och har kanske redan sett de bilder jag la ut där igår. Bildtexter på instagram blir ju alltid en kortare sammanfattning av helheten, och därför tänkte jag nu gå igenom och förklara det hela lite mer ingående.


Jag har sedan en längre tid (2-3 år) haft lite problem med- och ont i en axel. Det har gått i vågor; ibland har jag knappt känt av någon smärta alls, för att i perioder ha så ont att jag förutom svårigheter att röra mig även har svårigheter att andas. Med tiden har jag insett att det förmodligen inte är i själva axeln problemet sitter, utan det jag känner av där är nog snarare en följd av ett helt annat problem. De senaste månaderna har mitt främsta problem varit att jag inte kunnat dra ner luft och andas korrekt överhuvudtaget. Musklerna på hela min vänstra sida (både fram över bröstet och bak över ryggen, samt in under- och kring axeln) har varit konstant spända och varje andetag har känts som en “trigger” som när som helst kan få alltihop att krampa.

Förra helgen fick jag något jag inte kan beskriva bättre än som ett krampanfall. Jag vet sedan tidigare att min vänstra axelkula “sitter lite galet”, lite utanför den håla den ska ligga i, och den förklaring jag fått från de specialister jag har besökt är att alla muskler som arbetar för att hålla axelkulan på plats därför är mer eller mindre konstant överansträngda. Det känns ungefär som att jag har extrem träningsvärk, hela tiden alltså. Varje dag, dygnet runt. Så under perioder då jag av en eller annan orsak stressar eller mår sämre av något skäl, blir andningen ännu sämre och väldigt ytlig. Så de redan överansträngda musklerna provoceras här till den grad att de till slut krampar, och det var alltså vad som hände söndagen för två veckor sedan. Förutom att det såklart gör väldigt, väldigt ont så är det dessutom fruktansvärt obehagligt. Jag låg två timmar helt orörlig på golvet och kippade efter luft, innan jag överhuvudtaget kunde resa mig för att resten av dagen vara still med en värmekudde. I tio dagar tog jag sedan maxdos både citodon (för smärtlindring) och paraflex (muskelavslappnande) och med det kunde jag klara av vardagens simplaste måsten; så som ge Nala mat och duscha själv. Men i övrigt har jag varit mer eller mindre sängliggande. Eller rättare sagt så har jag inte kunnat ligga då det gjort väldigt ont, utan jag har spenderat både dagar och nätter sitt-liggande i soffan. Med värmekudde och fokus på andning.

Vård då, har jag inte sökt vård?! Det är en relevant fråga, och svaret är att jo, det har jag. Såklart. Jag har sökt vård, men tyvärr inte riktigt fått någon. För några månader sedan, när det axel-onda jag lite “lärt mig leva med” började bli mer problematiskt och alltså även övergå till riktiga andningssvårigheter och mer eller mindre kraftiga kramper, var det min pojkvän som övertalade mig att återigen kontakta läkare. Förhoppningen var att få vidareremiss till röntgen, för “någonstans måste en ju börja”, resonerade jag. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer har jag träffat och absolut fått hjälp av, men det ena utesluter inte det andra och på samma sätt som jag inte tror att röntgen alltid visar allt, kan givetvis röntgen i vissa fall visa sådant som är svårt för en sjukgymnast att “känna sig till”. Framför allt så är det viktigt att veta vad problemet faktiskt är/sitter innan en börjar behandla hippshapps.

Efter en undersökning tyckte även husläkaren att det var givet att jag skulle röntgas, och remiss för vanlig röntgen av axeln + magnetröntgen för nacken skickades direkt. Det här var som sagt några månader sedan och det var först nu i onsdags som jag fick röntga axeln, och den 25e augusti ska jag in för magnetröntgen av nacken. Jag har full förståelse för att saker tar tid, att vården är underbemannad och att man får stå i kö. Det är liksom så det är och för några månader sedan var läget ändå hanterbart. Jag hade ont, men inte värre än att jag fint kunde vänta på min tur.

Men så kom det där krampanfallet förra söndagen. Det gjorde mig fruktansvärt rädd, inte minst då jag var mer eller mindre orörlig även veckan som följde, och veckan efter det, trots att jag under denna tid tog maxdoser av både smärtstillande och muskelavslappnande. I förrgår ringde jag till min läkare och fick då en akuttid hos henne. Efter en ny undersökning bedömde även hon läget som väldigt akut och en akutremiss till ortopedakuten skickades omedelbart. Någon timme senare kördes jag in till akuten och det var det jag igår skrev om på min instagram. Såhär;

Jag blev helt överväldigad och rörd av alla fina ord och all kärlek jag fick i kommentarsfältet, även om det samtidigt gjorde mig ledsen att höra om hur många som känner igen sig. För jag vill verkligen understryka en sak här. Jag är medveten om hur underbemannad sjukvården är. Jag påstår inte heller att det är onda människor som arbetar inom vården, att alla är idioter eller att ingen vill hjälpa.

Det jag däremot reagerar på, är sättet skrämmande många läkare och annan vårdpersonal bemöter och behandlar patienter på. Självklart kan ingen på ortopeden veta att jag lider av panikångest, eller varför just sjukhus och läkare med attityd kan få mig att bryta ihop. Därför var det bland det första jag ville informera dem om — för jag vet att de inte kan veta, och att det är mitt ansvar att ge dem chansen att förstå. Jag tänkte att de jobbar inom vården, de har nog förståelse och lite kunskap om vad det innebär för någon med panikångest att vistas på ett ställe som detta. Framför allt så är det ju så väldigt enkelt att undvika en panikångestattack — de hade bara behövt lyssna på mig i två minuter. Le och säga några trevliga ord. En sköterska var fantastisk och när hon i förbifarten slängde en blick mot min brits och såg mig gråta förtvivlat stannade hon hos mig i några minuter och var bara världens gulligaste. Det hjälpte och jag blev lugnare. SÅ enkelt är det!

Det tog flera timmar innan en läkare kom in för att träffa mig. Han gjorde genast tydligt att han inte var intresserad av att ens undersöka mig. När jag gråtande försökte förklara att jag söker aldrig vård om jag inte faktiskt är rädd för vad som är fel, och nu hade jag ju dessutom skickats in akut med en remiss eftersom en läkare bedömt mitt tillstånd som något en expert inom området borde ta vidare för omfattande röntgen, bara log han överlägset och sa “fast du, den läkaren är ju inte här nu, eller hur? Här är det jag som bestämmer.” 

Den kommentaren fick både mig och min pojkvän att tappa hakan. Vi bara stirrade på varandra och en sekund senare var läkaren försvunnen. Jag lämnades då utan att ha förstått vad som skulle ske, skulle jag åka hem nu? Skulle jag vänta in läkaren igen, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka? Mitt onda då? Jag fick ju inte luft?!

Precis utanför mitt rum, som stod med öppna dörrar, var någon slags kontorsdisk där en sköterska (gissar jag) mest…stod. Hon hade en otroligt osympatisk blängande blick och gjorde mig hemskt illa till mods. Hon himlade med ögonen när jag grät och emellanåt hulkade av ångest och rädsla när jag inte kunde få luft. När hon gick förbi ropade jag försiktigt “ursäkta..?” och hon stannade och stoppade in huvudet i rummet. Jag frågade om det skulle komma någon läkare och om det skulle bli någon undersökning eller om jag förväntades lämna sjukhuset eller ja, vad som var planen, helt enkelt. Först stirrade hon bara förvånat på mig, och sedan sa hon “läkaren var ju precis hos dig, eller hur? Ja precis. Du vet vi har fler patienter här, så himla synd om dig är det faktiskt inte. Du kan ju åka hem när du vill, det är ditt val! Jag skiter i vilket.”

Jag var såklart helt mållös, och sköterskan försvann vidare i korridoren. Allt eftersom tiden gick och vi var fortsatt ensamma i det lilla rummet ökade min ångest. Jag ville hem. Men vi tänkte att snart, snart måste ju NÅN komma. Och säga NÅT. Men nej. Så tillslut, när läkaren sprang förbi mitt rum stoppade vi honom och jag frågade en sista gång vad som skulle hända, om jag skulle få någon typ av röntgen eller i alla fall  undersökning.

Han drog först en suck, sedan såg han på mig sådär som om jag vore lite dum i huvudet, och sa; “Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig. Men en röntgen kan ju visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.”

Så jag fick en dos smärtstillande+muskelavslappnande/lugnande att ta på en gång, samt en likadan dos att ta nästa morgon, och därefter skulle det finnas ett recept för mig att hämta ut samma tabletter på apoteket. Det skulle läkaren skriva “nu på en gång”. Så igår förmiddag tog jag mig till apoteket, och hör och häpna – det fanns inget recept. Jag spenderade sedan åtta timmar med att ringa runt, och talade med fyra olika sköterskor, lika många läkare, ett gäng receptionister, och tillslut även enhetschefen på ortopedakuten. Strax före 17 ringde nämnda enhetschef upp och meddelade att hon fått tag i läkaren jag träffat kvällen innan, och att han helt enkelt glömt skriva mitt recept.

Just nu är jag alldeles för trött för att kämpa mer. På fredag har jag min bokade magnetröntgen av nacken och min läkare ska försöka “göra om” den remissen till en mer omfattande röntgen av hela ryggen, bröstet och lungorna. Tills dess är min plan att överleva med hjälp av de tabletter jag nu har, och när ork finns borde jag väl kanske anmäla den där läkaren. Jag vet inte hur en gör sånt, men med tanke på att det inte är första gången jag blivit… märkligt bemött/behandlad inom vården är det kanske något en borde göra? Vet någon av er hur en gör det, anmäler? Jag har förstått att det finns olika sätt för olika typer av anmälningar, stämmer det?



Inspiration och pepp Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är alltså fortfarande inte så att enskilda saker, tagna ur sitt sammanhang och utan helhet, säger något om din hälsa eller välmående.

Min kollega och vän Sara skrev igår ett inlägg som på ett otroligt bra och sammanfattat vis sätter ord på något också jag känner, om ett ämne jag själv berört flertalet gånger tidigare (jag samlar några länkar i slutet av detta inlägg för den som vill läsa mer). Nämligen det där om att det finns inte ETT sätt att vara hälsosam på. Värdet och vinsten av de “hälsosamma” sakerna och/eller valen en gör minskar INTE i värde om en ibland kanske OCKSÅ gör något som eventuellt kan anses vara “ohälsosamt”. Att göra både och är INTE att misslyckas med det ena, och det finns faktiskt inget som säger att “X” ALLTID är det rätta/bästa sättet, det “hälsosamma sättet”. 

Visst, om vi plockar ut enskilda saker ur sitt sammanhang kan vi ofta kategorisera det som antingen bra/mindre bra. Det gäller allt från livsmedel till sätt att träna. Men ingen (ingen!) ÄR ju dessa enskilda saker eller val, utan det handlar om en helhet. En helhet som, om man talar om vad som är “hälsosamt”, innefattar cirka tusen enskilda saker som TILLSAMMANS bildar vårt upplevda (och faktiska) välmående.

Sara skriver om hur hon anklagas vara en dålig förebild eftersom hon dricker vin. För hon jobbar ju som redaktör på en hälsotidning herregud!? Suck. För mig är det ärligt talat helt obegripligt hur någon kan tycka att det finns ett motsatsförhållande i att BÅDE arbeta med- och ägna sig åt träning/hälsa OCH att göra/äta/dricka saker som en gillar — även om någon eller några av dessa saker kanske inte anses vara “hälsosamma”. 

Återigen; vi kan inte se på saker- och kategorisera dem enskilt. För de påverkar oss inte enskilt, och vi är inte bara en sak.

Nu dricker inte jag vin särskilt ofta, så just mitt vindrickande har aldrig blivit ifrågasatt, däremot får jag rätt ofta försvara andra val jag gör. Som att jag äter en hel del “vanliga” sötsaker, trots att jag bakar “nyttigt” (till största del) och tränar. Men för mig är det verkligen inget konstigt med det — JAG GILLAR JU BÅDA?! Jag älskar Ben & Jerrys och jag älskar att försöka mig på att skapa egna (“hälsosammare”) varianter av bakverk och gotte. VARFÖR skulle det ena utesluta det andra, VARFÖR måste en välja, om båda sakerna är saker en gillar? Om något, är väl hälsa att inkludera saker i livet som får en att må bra på ett eller annat sätt, eller?

Jag påstår inte att lösgodis gynnar min hälsa, det är vi väl alla rätt överens om att det inte gör, men lösgodis är ju för bövelen inte det ENDA jag äter?! Det faktum att jag äter lösgodis får mig inte att skippa träningen, det får mig inte heller att INTE äta faktisk näringsrik mat OCKSÅ. Däremot gillar jag lösgodis. Precis som jag gillar att träna och gillar äta goda, så kallade “hälsosamma”, måltider OCKSÅ. 

Varken jag eller du eller någon annan måste “välja sida” här. DET är liksom min poäng. Och ursäkta mig, DET tycker jag är så nära hälsa man kan komma. Att förstå att bara för att en ibland gör något som e-n-s-k-i-l-t, separerat från precis allt annat en gör i livet, kanske inte gynnar ens hälsa så gör det en inte till en ohälsosam människa. Inte heller gör det en till en på något vis “falsk” människa, eller för den delen en “dålig förebild”. DÄREMOT är sannolikheten stor att om du gillar det du gör, så gör det dig förmodligen till en betydligt LYCKLIGARE människa. 


Så. Några gamla inlägg på samma tema:



Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner

I höstas skrev jag om sjukshaming (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka) efter att Sara uppmärksammat mig på en “hälsobloggares” inlägg på Facebook. Både jag och Sara blir illa till mods och uppgivna av den typen av inlägg, och tyvärr är det alldeles för ofta vi trillar över dem. I förra veckan reagerade vi båda på ett nytt Facebook-inlägg, där avsändaren var samma “hälsobloggare”, och det gör mig så-himla-ledsen att läsa sådant här. Förra gången blev jag främst irriterad och suckade högt för mig själv, för då var det liksom mest bara urbota dumma påståenden (läs mitt inlägg om det här) men den här gången blev jag framför allt ledsen.

Viktor Frisk släppte precis sin bok “Min superkraft”, en bok där han skriver om sin adhd och hur han lärt sig leva med den. En bok och budskap som jag på det stora hela är positivt inställd till, såklart. Det är först när det plingar i min telefon och jag får en skärmdump skickad till mig, där jag alltså kan läsa tidigare nämnda “hälsobloggares” inlägg på Facebook om Viktors bok, som lyder ut såhär;

“Wow vilken inspiration Viktor Andersson Frisk är, som visar vägen för alla där ute att det går att leva & fungera utan medicinering med superkraften ADHD. Idag släpper han sin bok & vi behöver supporta varandra mera så jag vill dela hans fina video. Dela, gilla och kommentera inlägget om ni vill för att visa kärlek

[videon kan ni se HÄR]

Jag förstår om det faktum att jag reagerar på detta anses dramatiskt och onödigt. Men dels så har alltså samma bloggerska uttalat sig om det här med mediciner flera gånger tidigare (exempelvis hävdat att cellgifter är ett trick läkare använder för att tjäna pengar på “patienters svagheter”) och framför allt så talar hon här om en diagnos jag själv har – och faktiskt även lider rätt mycket av att ha.

Ja, ovan kan ni se min spontana reaktion “i stundens hetta”. Jag har de senaste dagarna försökt hitta lite mer sansade ord för att kunna skriva ett blogginlägg om det, men ärligt talat – det är precis såhär jag känner. Jag blir uppriktigt jätteledsen, och uppgiven. Extra märkligt blir det också när jag ser videon hon hänvisar till. Viktor nämner inte ett ord om medicinering, utan det är något bloggerskan själv väljer att lyfta fram. Viktor visar minsann att det går!

Missförstå mig inte nu – jag ifrågasätter inte huruvida det går att leva och fungera utan medicin. Det går, ibland. Det går, för vissa. Det är till och med rätt ofta så att medicinering är nödvändig enbart i perioder, för att få livet och vardagen att fungera, för att sedan inte vara nödvändig längre. Bland det första en lär sig om adhd, när en nu på riktigt sätter sig in i vad det faktiskt är, är att omständigheter och förutsättningar har extremt stor påverkan när det gäller hur kraftiga symptom en får.

Det jag reagerar på är helt enkelt detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner. Extra illa berörd blir jag när yttranden likt dessa kommer från någon som kallar sig “hälsoinspiratör”, har en plattform i sociala medier och når ut till människor. För som sagt, för mig och många andra som av någon orsak medicinerar (FÖR ATT FÅ ETT DRÄGLIGT LIV OK) blir det ett slag i ansiktet. Det bygger på fördomar och synsätt som är helt inkorrekta. Det spelar ingen roll om avsikten i grunden på något vis är god (för även om jag reagerar så tror jag avsändaren menar väl) för det blir så väldigt fel när någon som inte vet vad hen talar om ska yttra sig och ta ställning såhär. Det blir fel, och det skadar faktiskt betydligt mer än vad jag tror att hen förstår.

Skärpning.



Inspiration och pepp Okategorierat Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

“Livet händer” – mer om balans

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig “go with the flow”, att inte tappa fotfästet när “livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

fvv



Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om

ORD INUTI – NYA FAVORITORD PÅ O

För några veckor sedan delade jag med mig av fyra nya favoritord på bokstaven R ur boken Ord Inuti – idag kommer fem favoritord på O.


Läs mer om boken, vad den innehåller och varför den är så viktig längre ner i inlägget.


ordinuti1ordosambundenordObehagsrepelleradordOrdkvaligordofferskrack ordOmvarldslangtan


Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.


Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

ordinuti2


Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.