Kategori

Vardagsuppdatering

Vardagsuppdatering

Två och en halv månad

I två och en halv månad har vi räknat ner dagarna. Vi har packat oändligt många flyttkartonger, gått igenom klädhögar och fattat beslut om alla de där prylarna jag glömt att jag hade. Möbler har sålts, och nya har beställts. Jag har lagt orimligt många timmar på att surfa runt bland diverse inredningskonton i olika sociala kanaler, och under tiden förälskat mig flera gånger om i allt från ljusa linnelakan till rustika möbler.

Allt eftersom porslin packats ner och skafferi och kyl rensats har måltiderna blivit snäppet mer ospännande än vanligt. Det har blivit ett par pizzor, yoghurtmiddagar och grillade kycklingar från Ica. När huvudet blivit lite väl trött har vi pausat för att gå ut och leka med favorithundarna i gräset.

I två och en halv månad har vi räknat ner dagarna och nu äntligen är det dags – imorgonbitti får jag nycklarna till vårt nya fina hem. Äntligen äntligen kan kartonger börja flyttas, kläder packas upp och skafferi fyllas. Åh, som vi längtat och sett fram emot detta!



GODIS PROTEINBAK Recept Vardagsuppdatering

SALTA SNICKERS-PROTEINBOLLAR (och lite födelsedagssnack)

Födelsedagsfirandena avlöser varandra just nu, och bara två dagar efter att vi firat Nalas 1-årsdag var det igår min egen tur att fylla år. De senaste åren har jag inte riktigt vela “göra en grej” av min födelsedag, och den har väl knappast firats i större utsträckning än att jag bjudit in mina närmsta vänner på födelsedagsfika – vilket i och för sig är ett alldeles ypperligt sätt att fira födelsedag på! (såhär, kan ett sådant firande se ut) Förra året blev det inte ens någon födelsedagsfika, utan jag tog en spontantripp och spenderade min födelsedag i Trosa. Först några timmar på ett av mina favoritgym all times, Skrotnissarna, följt av en god middag i varm augustisol och slutligen den fina kombon glass+disneyfilm.

Igår fyllde jag 25 år. Det är väl kanske en ålder och en födelsedag en brukar fira lite mer? Jag hade dock inga större planer på att fira min 25årsdag, meeen nu råkar jag och min pojkvän fylla år med bara några dagars mellanrum, och eftersom vi dessutom är födda samma år fyller vi i år 50 år “ihop”. Vi är båda två spontana och impulsiva, och under en spontan ölkväll på den lokala puben förra helgen kändes det plötsligt väldigt självklart att vi skulle samla våra familjer och närmsta vänner för en kväll. På puben. För att dricka lite öl. Och grilla. Och kanske äta lite tårta. Kanske kastar vi dart också, medan vi dricker lite mer öl. Så ja – vi spontanbokade helt enkelt puben, för att om några veckor samla våra favoritmänniskor där. Det blir ett alldeles lagom “födelsedagsfirande” tycker vi båda två.

Själva födelsedagen igår blev också alldeles lagom. Till skillnad från Nala fick jag ingen tårta till frukost, istället tog vi sovmorgon och sedan följde en lugn dag som ägnades främst åt flyttpackning, varvat med några hundpromenader. Senare på eftermiddagen kom Jocke, och någonstans mellan flyttkartongs-berg och utrensat garderobsinnehåll frigjordes en golvyta stor nog för oss att slå oss ned på. Sushi, vackra rosor och chokladpraliner, detta i sällskap av de två bästa jag har – jag kunde ju inte ha önskat mig ett finare avslut på denna födelsedag!


Ja och på tal om chokladpraliner…

Jag har en ny favorit när det kommer till gottis! Ett gottis som är chokladigt och lite lätt salt. Ett gottis som är fyllt med härligt krisp, samtidigt som det är lent och krämigt, sådär som fina praliner brukar vara, ni vet? Denna nya favorit har jag valt att kalla SALTA SNICKERS-PROTEINBOLLAR. Så ja ni förstår ju. Det här är helt enkelt ett så kallat “must try-recept”.


SALTA SNICKERS-PROTEINBOLLAR

receptet ger ca 18 bollar

Du behöver:

+ lite extra saltade jordnötter att strössla över

Gör såhär:

  1. Mixa ihop alla ingredienser (förutom chokladen) i en mixer eller matberedare. Kör inte för länge, du vill ha kvar lite “crunch”.
  2. Forma bollar och ställ in i kylen en stund.
  3. Smält chokladen och doppa bollarna, strössla över hackade salta jordnötter och låt stelna. Förvara bollarna i kylen.


Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

“Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig… Men en röntgen kan visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.” – akutläkare på ortopedakuten när jag skickas in med akutremiss då min läkare misstänker blodpropp i lungan, en tumör eller en disk.

Många av er som läser bloggen följer mig säkert också på instagram, och har kanske redan sett de bilder jag la ut där igår. Bildtexter på instagram blir ju alltid en kortare sammanfattning av helheten, och därför tänkte jag nu gå igenom och förklara det hela lite mer ingående.


Jag har sedan en längre tid (2-3 år) haft lite problem med- och ont i en axel. Det har gått i vågor; ibland har jag knappt känt av någon smärta alls, för att i perioder ha så ont att jag förutom svårigheter att röra mig även har svårigheter att andas. Med tiden har jag insett att det förmodligen inte är i själva axeln problemet sitter, utan det jag känner av där är nog snarare en följd av ett helt annat problem. De senaste månaderna har mitt främsta problem varit att jag inte kunnat dra ner luft och andas korrekt överhuvudtaget. Musklerna på hela min vänstra sida (både fram över bröstet och bak över ryggen, samt in under- och kring axeln) har varit konstant spända och varje andetag har känts som en “trigger” som när som helst kan få alltihop att krampa.

Förra helgen fick jag något jag inte kan beskriva bättre än som ett krampanfall. Jag vet sedan tidigare att min vänstra axelkula “sitter lite galet”, lite utanför den håla den ska ligga i, och den förklaring jag fått från de specialister jag har besökt är att alla muskler som arbetar för att hålla axelkulan på plats därför är mer eller mindre konstant överansträngda. Det känns ungefär som att jag har extrem träningsvärk, hela tiden alltså. Varje dag, dygnet runt. Så under perioder då jag av en eller annan orsak stressar eller mår sämre av något skäl, blir andningen ännu sämre och väldigt ytlig. Så de redan överansträngda musklerna provoceras här till den grad att de till slut krampar, och det var alltså vad som hände söndagen för två veckor sedan. Förutom att det såklart gör väldigt, väldigt ont så är det dessutom fruktansvärt obehagligt. Jag låg två timmar helt orörlig på golvet och kippade efter luft, innan jag överhuvudtaget kunde resa mig för att resten av dagen vara still med en värmekudde. I tio dagar tog jag sedan maxdos både citodon (för smärtlindring) och paraflex (muskelavslappnande) och med det kunde jag klara av vardagens simplaste måsten; så som ge Nala mat och duscha själv. Men i övrigt har jag varit mer eller mindre sängliggande. Eller rättare sagt så har jag inte kunnat ligga då det gjort väldigt ont, utan jag har spenderat både dagar och nätter sitt-liggande i soffan. Med värmekudde och fokus på andning.

Vård då, har jag inte sökt vård?! Det är en relevant fråga, och svaret är att jo, det har jag. Såklart. Jag har sökt vård, men tyvärr inte riktigt fått någon. För några månader sedan, när det axel-onda jag lite “lärt mig leva med” började bli mer problematiskt och alltså även övergå till riktiga andningssvårigheter och mer eller mindre kraftiga kramper, var det min pojkvän som övertalade mig att återigen kontakta läkare. Förhoppningen var att få vidareremiss till röntgen, för “någonstans måste en ju börja”, resonerade jag. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer har jag träffat och absolut fått hjälp av, men det ena utesluter inte det andra och på samma sätt som jag inte tror att röntgen alltid visar allt, kan givetvis röntgen i vissa fall visa sådant som är svårt för en sjukgymnast att “känna sig till”. Framför allt så är det viktigt att veta vad problemet faktiskt är/sitter innan en börjar behandla hippshapps.

Efter en undersökning tyckte även husläkaren att det var givet att jag skulle röntgas, och remiss för vanlig röntgen av axeln + magnetröntgen för nacken skickades direkt. Det här var som sagt några månader sedan och det var först nu i onsdags som jag fick röntga axeln, och den 25e augusti ska jag in för magnetröntgen av nacken. Jag har full förståelse för att saker tar tid, att vården är underbemannad och att man får stå i kö. Det är liksom så det är och för några månader sedan var läget ändå hanterbart. Jag hade ont, men inte värre än att jag fint kunde vänta på min tur.

Men så kom det där krampanfallet förra söndagen. Det gjorde mig fruktansvärt rädd, inte minst då jag var mer eller mindre orörlig även veckan som följde, och veckan efter det, trots att jag under denna tid tog maxdoser av både smärtstillande och muskelavslappnande. I förrgår ringde jag till min läkare och fick då en akuttid hos henne. Efter en ny undersökning bedömde även hon läget som väldigt akut och en akutremiss till ortopedakuten skickades omedelbart. Någon timme senare kördes jag in till akuten och det var det jag igår skrev om på min instagram. Såhär;

Jag blev helt överväldigad och rörd av alla fina ord och all kärlek jag fick i kommentarsfältet, även om det samtidigt gjorde mig ledsen att höra om hur många som känner igen sig. För jag vill verkligen understryka en sak här. Jag är medveten om hur underbemannad sjukvården är. Jag påstår inte heller att det är onda människor som arbetar inom vården, att alla är idioter eller att ingen vill hjälpa.

Det jag däremot reagerar på, är sättet skrämmande många läkare och annan vårdpersonal bemöter och behandlar patienter på. Självklart kan ingen på ortopeden veta att jag lider av panikångest, eller varför just sjukhus och läkare med attityd kan få mig att bryta ihop. Därför var det bland det första jag ville informera dem om — för jag vet att de inte kan veta, och att det är mitt ansvar att ge dem chansen att förstå. Jag tänkte att de jobbar inom vården, de har nog förståelse och lite kunskap om vad det innebär för någon med panikångest att vistas på ett ställe som detta. Framför allt så är det ju så väldigt enkelt att undvika en panikångestattack — de hade bara behövt lyssna på mig i två minuter. Le och säga några trevliga ord. En sköterska var fantastisk och när hon i förbifarten slängde en blick mot min brits och såg mig gråta förtvivlat stannade hon hos mig i några minuter och var bara världens gulligaste. Det hjälpte och jag blev lugnare. SÅ enkelt är det!

Det tog flera timmar innan en läkare kom in för att träffa mig. Han gjorde genast tydligt att han inte var intresserad av att ens undersöka mig. När jag gråtande försökte förklara att jag söker aldrig vård om jag inte faktiskt är rädd för vad som är fel, och nu hade jag ju dessutom skickats in akut med en remiss eftersom en läkare bedömt mitt tillstånd som något en expert inom området borde ta vidare för omfattande röntgen, bara log han överlägset och sa “fast du, den läkaren är ju inte här nu, eller hur? Här är det jag som bestämmer.” 

Den kommentaren fick både mig och min pojkvän att tappa hakan. Vi bara stirrade på varandra och en sekund senare var läkaren försvunnen. Jag lämnades då utan att ha förstått vad som skulle ske, skulle jag åka hem nu? Skulle jag vänta in läkaren igen, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka? Mitt onda då? Jag fick ju inte luft?!

Precis utanför mitt rum, som stod med öppna dörrar, var någon slags kontorsdisk där en sköterska (gissar jag) mest…stod. Hon hade en otroligt osympatisk blängande blick och gjorde mig hemskt illa till mods. Hon himlade med ögonen när jag grät och emellanåt hulkade av ångest och rädsla när jag inte kunde få luft. När hon gick förbi ropade jag försiktigt “ursäkta..?” och hon stannade och stoppade in huvudet i rummet. Jag frågade om det skulle komma någon läkare och om det skulle bli någon undersökning eller om jag förväntades lämna sjukhuset eller ja, vad som var planen, helt enkelt. Först stirrade hon bara förvånat på mig, och sedan sa hon “läkaren var ju precis hos dig, eller hur? Ja precis. Du vet vi har fler patienter här, så himla synd om dig är det faktiskt inte. Du kan ju åka hem när du vill, det är ditt val! Jag skiter i vilket.”

Jag var såklart helt mållös, och sköterskan försvann vidare i korridoren. Allt eftersom tiden gick och vi var fortsatt ensamma i det lilla rummet ökade min ångest. Jag ville hem. Men vi tänkte att snart, snart måste ju NÅN komma. Och säga NÅT. Men nej. Så tillslut, när läkaren sprang förbi mitt rum stoppade vi honom och jag frågade en sista gång vad som skulle hända, om jag skulle få någon typ av röntgen eller i alla fall  undersökning.

Han drog först en suck, sedan såg han på mig sådär som om jag vore lite dum i huvudet, och sa; “Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig. Men en röntgen kan ju visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.”

Så jag fick en dos smärtstillande+muskelavslappnande/lugnande att ta på en gång, samt en likadan dos att ta nästa morgon, och därefter skulle det finnas ett recept för mig att hämta ut samma tabletter på apoteket. Det skulle läkaren skriva “nu på en gång”. Så igår förmiddag tog jag mig till apoteket, och hör och häpna – det fanns inget recept. Jag spenderade sedan åtta timmar med att ringa runt, och talade med fyra olika sköterskor, lika många läkare, ett gäng receptionister, och tillslut även enhetschefen på ortopedakuten. Strax före 17 ringde nämnda enhetschef upp och meddelade att hon fått tag i läkaren jag träffat kvällen innan, och att han helt enkelt glömt skriva mitt recept.

Just nu är jag alldeles för trött för att kämpa mer. På fredag har jag min bokade magnetröntgen av nacken och min läkare ska försöka “göra om” den remissen till en mer omfattande röntgen av hela ryggen, bröstet och lungorna. Tills dess är min plan att överleva med hjälp av de tabletter jag nu har, och när ork finns borde jag väl kanske anmäla den där läkaren. Jag vet inte hur en gör sånt, men med tanke på att det inte är första gången jag blivit… märkligt bemött/behandlad inom vården är det kanske något en borde göra? Vet någon av er hur en gör det, anmäler? Jag har förstått att det finns olika sätt för olika typer av anmälningar, stämmer det?



Vardagsuppdatering

5 saker att använda en muffinsplåt till (som inte är muffins)

En muffinsplåt kan användas till mycket – även mycket som inte är just muffins. Här kommer 5 tips!


5 SAKER ATT ANVÄNDA EN MUFFINSPLÅT TILL

  • Tillaga många ägg på en gång – lägg ägg (hela, okokta) i muffinsformen och in i ugnen ca 30 minuter på 160 grader
  • Gör ätbara dessertskålar – vänd muffinsplåten upp och ned och grädda dina kakor på baksidan så du får små, söta “cookie-skålar”. Fyll sedan med glass eller fruktsallad eller vad-du-nu-vill-servera.
  • Gör vackra isbitar –perfekt om du vill servera kall dryck i stor kanna eller liknande. Lägg bara frukt, bär eller skivor av citron/lime/apelsin i muffinsplåten, fyll på med vatten och frys in. Ett enkelt tips som både ger isen god smak och framför allt så blir det ju himla fint!


  • Servera salladen i bacon-skålar – ett enkelt, roligt och framför allt fiffigt sätt att ge smak åt en annars rätt “plain” sallad. Detta går givetvis att göra med tunna skivor av skinka eller liknande också, men bacon ger som sagt mer smak, här hittar du instruktioner och bilder.
  • Gör matiga muffins/miniomeletter – jag har tipsat om detta förut men det tåls att tipsas om igen; i princip alla rester en kan tänkas ha i kylen går att göra matmuffins/miniomelett på. Bara fyll hålen i muffinsplåten med de rester du har, vispa upp ägg och häll över. Allra godast blir det såklart om ost i någon form ingår, antingen i själva fyllningen eller bara på toppen.



Inspiration och pepp Livet Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är alltså fortfarande inte så att enskilda saker, tagna ur sitt sammanhang och utan helhet, säger något om din hälsa eller välmående.

Min kollega och vän Sara skrev igår ett inlägg som på ett otroligt bra och sammanfattat vis sätter ord på något också jag känner, om ett ämne jag själv berört flertalet gånger tidigare (jag samlar några länkar i slutet av detta inlägg för den som vill läsa mer). Nämligen det där om att det finns inte ETT sätt att vara hälsosam på. Värdet och vinsten av de “hälsosamma” sakerna och/eller valen en gör minskar INTE i värde om en ibland kanske OCKSÅ gör något som eventuellt kan anses vara “ohälsosamt”. Att göra både och är INTE att misslyckas med det ena, och det finns faktiskt inget som säger att “X” ALLTID är det rätta/bästa sättet, det “hälsosamma sättet”. 

Visst, om vi plockar ut enskilda saker ur sitt sammanhang kan vi ofta kategorisera det som antingen bra/mindre bra. Det gäller allt från livsmedel till sätt att träna. Men ingen (ingen!) ÄR ju dessa enskilda saker eller val, utan det handlar om en helhet. En helhet som, om man talar om vad som är “hälsosamt”, innefattar cirka tusen enskilda saker som TILLSAMMANS bildar vårt upplevda (och faktiska) välmående.

Sara skriver om hur hon anklagas vara en dålig förebild eftersom hon dricker vin. För hon jobbar ju som redaktör på en hälsotidning herregud!? Suck. För mig är det ärligt talat helt obegripligt hur någon kan tycka att det finns ett motsatsförhållande i att BÅDE arbeta med- och ägna sig åt träning/hälsa OCH att göra/äta/dricka saker som en gillar — även om någon eller några av dessa saker kanske inte anses vara “hälsosamma”. 

Återigen; vi kan inte se på saker- och kategorisera dem enskilt. För de påverkar oss inte enskilt, och vi är inte bara en sak.

Nu dricker inte jag vin särskilt ofta, så just mitt vindrickande har aldrig blivit ifrågasatt, däremot får jag rätt ofta försvara andra val jag gör. Som att jag äter en hel del “vanliga” sötsaker, trots att jag bakar “nyttigt” (till största del) och tränar. Men för mig är det verkligen inget konstigt med det — JAG GILLAR JU BÅDA?! Jag älskar Ben & Jerrys och jag älskar att försöka mig på att skapa egna (“hälsosammare”) varianter av bakverk och gotte. VARFÖR skulle det ena utesluta det andra, VARFÖR måste en välja, om båda sakerna är saker en gillar? Om något, är väl hälsa att inkludera saker i livet som får en att må bra på ett eller annat sätt, eller?

Jag påstår inte att lösgodis gynnar min hälsa, det är vi väl alla rätt överens om att det inte gör, men lösgodis är ju för bövelen inte det ENDA jag äter?! Det faktum att jag äter lösgodis får mig inte att skippa träningen, det får mig inte heller att INTE äta faktisk näringsrik mat OCKSÅ. Däremot gillar jag lösgodis. Precis som jag gillar att träna och gillar äta goda, så kallade “hälsosamma”, måltider OCKSÅ. 

Varken jag eller du eller någon annan måste “välja sida” här. DET är liksom min poäng. Och ursäkta mig, DET tycker jag är så nära hälsa man kan komma. Att förstå att bara för att en ibland gör något som e-n-s-k-i-l-t, separerat från precis allt annat en gör i livet, kanske inte gynnar ens hälsa så gör det en inte till en ohälsosam människa. Inte heller gör det en till en på något vis “falsk” människa, eller för den delen en “dålig förebild”. DÄREMOT är sannolikheten stor att om du gillar det du gör, så gör det dig förmodligen till en betydligt LYCKLIGARE människa. 


Så. Några gamla inlägg på samma tema: