Browsing Tag

psykisk ohälsa

Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Att resa med ångest, del 2

När jag var i Schweiz tidigare i sommar skrev jag ett inlägg på instagram om att resa med ångest. Den resan gick över förväntan, ångesten fanns där, som ett muller i bakgrunden, men den tog aldrig över. Att det gick så bra beror på många faktorer, inte minst att jag var med min familj som idag är medvetna om hur mina diagnoser ibland kan spela spratt och stå ivägen för en simpel vardag. Jag får ett lugn i att OM jag mår dåligt så visst, jag mår dåligt och det är illa nog, men jag blir inte på det också skuldbelagd av min omgivning. Genom åren har jag insett att just det är det mest och bäst förebyggande i sådana här situationer; att ha en förstående omgivning.

Hur som helst. Jag är nu i Spanien, och under denna resa är omständigheterna på många sätt lite annorlunda. Vi flög ner i söndags och de två första timmarna av flygresan var en mardröm, panikångesten slog till utan dess like för första gången på månader. Jag satt och grät hysteriskt och fick inte luft, när planet började rulla ville jag bara stanna det och springa av. Springa hem till min trygga zon. Men det går ju inte, och därefter följde alltså några timmar som var bland de värsta jag upplevt, och att då sitta fast på ett flygplan gjorde det inte lättare.

När vi efter en lång resa ankom till Nerja, som vi ska bo i resten av veckan, var jag helt slut. En sen middag och sedan stupade jag i säng. Igår blev det en heldag, som egentligen var i värsta laget för mig och kanske lite mer än vad jag har energi för just nu. Det är det här jag har svårast att acceptera med min nuvarande ”sjukdomsstatus”; att en helt normal aktivitetsmängd är mer än vad jag orkar. Jag vill ju så gärna orka. Jag får dåligt samvete och känner mig ”tråkig”. Och i vissa sällskap känner jag mig även extremt missförstådd.

Men, jag tog mig igenom gårdagen, och efter omständigheterna gick det ändå bra. Ingen ny panikångestattack även om jag var trött, och efter tio timmars sömn inatt mår jag nu helt okej. Idag ska jag och Jocke ut på egna äventyr i bergen och det ser jag fram emot. Det blir lite mental återhämtning för mig.

Med det sagt en sista påminnelse; det finns mycket som pågår bakom och runt om de där vackra bilderna vi ser i våra flöden. Glöm inte det. Jag har ett fantastiskt liv, men på flyget till ett semesterparadis sitter jag och hulkar i panikångest för att jag inte får stanna hemma i min lägenhet. Saker är inte alltid svarta eller vita och de är oftast betydligt mer komplexa än vad en bild i instagramflödet någonsin kan visa.

Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om

ORD INUTI – NYA FAVORITORD PÅ O

För några veckor sedan delade jag med mig av fyra nya favoritord på bokstaven R ur boken Ord Inuti – idag kommer fem favoritord på O.


Läs mer om boken, vad den innehåller och varför den är så viktig längre ner i inlägget.


ordinuti1ordosambundenordObehagsrepelleradordOrdkvaligordofferskrack ordOmvarldslangtan


Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.


Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

ordinuti2


Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.

Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om

Ord inuti – nya favoritord på R

Inför jul tipsade jag om några böcker att ge bort i julklapp (i det här inlägget) och det var verkligen genuina tips på böcker som jag givetvis rekommenderar årets alla dagar, inte bara att ge bort till jul. Jag kan nu också intyga att det är en väldigt uppskattad present att ta emot, då jag själv fick en av böckerna jag tipsade om i julklapp.

ordinuti1

Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.

Jag har redan en hel drös nya favoritord, och tänkte därför att jag ska dela med mig av några utav dem här med jämna mellanrum. En bokstav i taget, lite här och där, utan specifik ordning. Idag visar jag er fyra nya favoritord som börjar på R.

ordRysningsvild ordRuslattad ordRestutiv ordReservlos

Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

ordinuti2


Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.

healthstories Okategorierat Tyngre Psykbryt Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Tyngre Psykbryt: Att sålla i flödet

Igår släpptes avsnitt nummer 2 av Tyngre Psykbryt, där vi snackar om att sålla i flödet.

Något jag ofta tänker på och är noga med att poängtera när det talas om sociala medier och hur de påverkar oss, är att vi väljer vårt flöde. Det är givetvis både positivt och negativt, och kan både hjälpa och stjälpa. Det må låta simpelt och rätt självklart kanske, att inte följa människor vars uppdateringar gör oss illa till mods eller på något sätt får oss att må dåligt. Men alla som spenderat tid på sociala medier en tid vet att tja, det är inte alltid så enkelt ändå. Vi påverkas av olika saker på olika sätt under olika perioder i livet. Vi tar helt enkelt in olika intryck på väldigt olika sätt och ibland (ärligt talat för det allra mesta) påverkas vi dessutom omedvetet av det vi ser.

Jag fick inte på långa vägar med allt jag skulle vilja ha sagt i detta avsnitt, men med största sannolikhet lär vi återkomma till ämnet framöver i podden, så då ska jag se till att få in lite mer tankar och åsikter 😉

tyngrepsykbryt2

Podden finns där poddar finns + på Tyngre’s hemsida HÄR

healthstories Inspiration och pepp Okategorierat Tankar om ting Tyngre Psykbryt Uncategorized Vad vi borde prata om

PODDPREMIÄR: TYNGRE PSYKBRYT

Igår släpptes första avsnittet av podden Tyngre Psykbryt. Vi inledde med att snacka lite om att träna för att må bra – för som jag skrev om redan i förra veckan är att ”träna för att må bra” inte riktigt detsamma som att ”träna för hälsa”.

Podden finns att lyssna på de vanliga ställen poddar finns, men om ni av någon orsak inte kan hitta den så går det även att lyssna direkt HÄR på tyngre.se


Låt oss gärna veta vad du tycker!? Vi är ju nybörjare på det här med att podda, vilket kanske hörs, men vi hoppas växa ihop med podden och med er som lyssnar. Vi gör det här för att vi anser att det finns ämnen inom ”tränings- & hälsovärlden”  som det behöver snackas lite mer om. Sådant som händer inom oss, ni vet? Vi vill helt enkelt bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning. 

healthstories Okategorierat Tankar om ting Vad vi borde prata om

Varje dag är ett nytt 11/9 för människor som lider av psykisk ohälsa.

Det här inlägget ville jag skriva efter att ha lyssnat på avsnitt nr 67 av podden Sinnessjukt. Sinnessjukt är för övrigt den enligt mig absolut bästa podden om psykisk ohälsa, tusen tack till Christian Dahlström och Pär Höglund för det ni gör. Det är viktigt och vi är många som är oändligt tacksamma.


År 2002, året efter terrorattackerna den 11e september 2001, inledde USA sitt krig i Afghanistan. Det året dog 172000 människor i krig världen över, och 569000 människor dog till följd av våldsbrott och terrorism. Totalt dog alltså 741000 människor antingen i krig eller till följd av våldsbrott och terrorism detta år.

Samma år begick 873000 människor runt om i världen självmord. Det är ganska många fler. Under terrorattackerna den 11e september dog omkring 2700-3000 människor. På en enda dag. Varje dag under 2002 tog nästan exakt lika många människor sitt liv. Inte en dag – varje dag.

Låt oss tänka en sekund på mediaexponeringen som de här olika frågorna får. Nu minns jag inte exakt varje dags tidningsrubriker år 2002, men jag har svårt att tänka mig att det var sådär jättemånga dagar då det inte rapporterades om krig, våldsbrott och terrorism. Det givetvis med all rätt – det är inget annat fruktansvärt och jag menar inte på något vis att förminska det hemska i dessa frågor. Det jag menar är att proportionerna mellan de olika frågorna är helt absurda. För jag kan inte minnas en enda dag då jag öppnade tidningen för att finna flersidiga reportage om de dryga 2000 människorna som tagit sitt liv sedan föregående dag. Kan du?

Det är så väldigt skevt hur en hel värld kan se en typ av problematik och hemskheter, men blunda för en annan. Både när det kommer till huruvida man talar om det alls, och när det kommer till de ekonomiska resurserna de här olika frågorna får. Vilket givetvis hänger ihop, för talar vi inte om det kommer frågan och problemet aldrig prioriteras.

Varje dag är ett nytt 11/9 för människor som lider av psykisk ohälsa. Och det tänker jag fortsätta prata om, varje dag. Tills den dagen ”psykiskt sjuk” inte längre bara är ord som yttras i media då nyhetsuppläsare ska beskriva en gärningsman som just utfört ett brutalt våldsbrott. Tills den dagen det är lika socialt accepterat i vårt samhälle att vara sjuk i hjärtat eller hjärnan, som det är att få influensa eller en tumör. Till den dagen en åtminstone slipper känna skuld och skam när en redan mår så fruktansvärt dåligt inombords. Tills den dagen varenda människa fattar att precis som alla andra sjukdomar så är psykisk ohälsa något en drabbas av, inget en själv skapar.


här hittar du en lista över viktiga och läsvärda inlägg jag skrivit om psykisk ohälsa tidigare ]

Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”

För ganska precis tio år sedan startade jag min första blogg. Jag var fjorton år gammal och hade precis börjat på den så kallade öppenvården på BUPs ätstörningsenhet. Såhär i efterhand är jag rätt osäker på hur människor alls hittade till denna blogg, än mindre varför de fortsatte komma tillbaka, för det var en liten och väldigt utlämnande blogg där jag skrev av mig allt det där som gjorde så ont inuti. Det var där jag uttryckte all den frustration, ilska, sorg och uppgivenhet jag kände inombords, och det låter säkert märkligt för många – men för mig var det verkligen terapeutiskt att skriva av mig alla dessa känslor. Det här var strax före ”den stora bloggboomen” och jag var rätt anonym i min blogg, även om en del vänner och bekanta kände till dess existens.

Det var alltså när jag var fjorton och började på ätis öppenvård som jag ”kom in i systemet”, kom in i vård-systemet. Det var då jag för första gången var en patient och fick en diagnos. Om alla mina turer inom vården och vad som egentligen hände längs vägen kan du läsa om under fliken historia, där jag sammanfattat det hela någorlunda.

Det som idag gör mig dels lite arg, men framför allt så väldigt ledsen, är hur det jag försökte sätta ord på redan då som fjortonåring men även under alla år som följde i ”vården”, inte togs på allvar och uppmärksammandes av alla de människor som fanns omkring mig. Jag var inte underviktig när jag kom till BUP första gången, men jag fick en stämpel och behandlades därefter. En händelse jag minns så fruktansvärt väl var hur min läkare, som jag träffade max en timme varannan vecka, ihop med min mor + eventuellt någon personal från avdelningen, sa följande ord till min mamma ”det är inte Fanny som talar, för Fanny finns inte längre, det är anorexin som talar”. Han sa det rakt framför mig, om mig, efter att jag försökt förklara mina känslor och upplevelser. Det var ett slag i magen och jag kände mig så ofantligt förminskad. Nu såhär i efterhand kan jag tydligt se hur den kommentaren (och många många liknande givetvis, som jag fick höra dagligen under flera år) verkligen satt spår i mig och la en grund till den misstro jag idag känner inför vården och de personer som ska hjälpa.

Tvångsvård, misshandel, anmälningar. Tre suicidförsök, intensivvård och räddning i sista minuten. En splittrad familj, bråk, tårar och ofantligt mycket lidande för alla inblandade.

Så mycket onödigt lidande, för oss alla. För tänk, tänk om någon av alla de människor jag hade med att göra under dessa år, som skulle vara experter på området, faktiskt hade lyssnat på det jag försökte uttrycka. Tänk om någon hade hört och sett de bakomliggande orsakerna, istället för att sätta mig i ett fack baserat på symptomen.

Idag har jag efter två års uppföljning och utvärdering hittat den medicin och den dos jag behöver för min ADHD, något jag ville ”ha ordning på” innan jag påbörjade vidare behandling och terapi. Den här gången ville jag göra saker långsamt och bygga stabilt, en sak i taget. I vintras, efter ytterligare ett år av samtal och utredning, fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2. En diagnos jag ärligt ska säga att jag ställde mig skeptisk till, men allt eftersom jag genomgick utredningen och fick förklarat för mig vad det är och hur det funkar (och inte minst kunde se konkreta exempel ur mitt eget liv) så föll ännu en pusselbit på plats.

En pusselbit i det där pusslet som är mig och mitt liv, det där pusslet vars tusenochen bitar jag ibland vill slänga långt åt helvete för att jag-är-så-trött. Trött på att ständigt försöka se motivet som jag, med vad som känns som oändligt många pusselbitar, om och om försöker lägga men aldrig verkar få ordning på.

Min läkare idag kan inte förstå hur det här har kunnat missats. Hur det jag lever med varje dag, och har levt med under alla år, gått inte bara en läkare eller anhörig förbi – utan i nästan tio år har jag blivit dömd för symptom istället för lyssnad på när jag uttryckt mina känslor.

Idag har nästan tio år gått sedan startade jag min första blogg. Jag fyller i sommar tjugofyra år och mycket är annorlunda nu jämfört med då. Jag skulle inte säga att jag är en annan människa, utan snarare att idag vet jag lite mer om vem människan Fanny är. För mig var det väldigt viktigt att få en ”förklaring” i den bemärkelsen att jag ville öka min egen förståelse. För att något var annorlunda med mig kände jag ju från början, men jag blev förminskad så pass mycket så pass länge, att tillslut trodde till och med jag på det de sa, till slut hade jag förlikat med mig att ”Fanny finns inte längre”.

Men jag finns. Och jag vill vara tydlig med en sak: att jag talar öppet om mina neuropsykiatriska diagnoser är inte för att ha dem som någon form av ”ursäkt” eller bortförklaring. MEN faktum är att precis som någon med synfel får rättvisare förutsättningar i livet med glasögon eller linser av rätt styrka, precis på samma sätt kan rätt förutsättningar vara avgörande för mig och alla andra som lever med en osynlig diagnos. Det handlar inte om att få fördelar, det handlar om att ha likvärdiga förutsättningar. Ja, så gott det nu går, för tro mig; även med hjälpmedel som du utan NPF kanske ser som ”fördelar”, så innebär bara det att ha NPF alltid att förutsättningarna ser annorlunda ut. För vi lever i ett samhälle där vi istället för att uppskatta alla dessa olika typer av funktionssätt, fortfarande ser olikheter som något negativt.

Det är därför jag väljer att skriva om det här. För att jag kan, och därmed tycker att det är lite utav min jäkla skyldighet, helt enkelt.

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

Fotograf: Calle Lindgren / www.callelindgren.com || Retusch: Sofia Wählby / www.sofiawahlby.se

inspirationstories Tankar om ting Vad vi borde prata om

Tankar om ångestpodden, och stora varma tack till er som gör skillnad, på riktigt.

För några veckor sedan hittade jag Ångestpodden. Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg driver podden som på 8 månader gick från helt okänd till att ha hundratusentals lyssnare i månaden, och i augusti 2015 startade de ”Inget Filter”. Inget Filter fungerar som paraplyet under vilket de samlar sina olika sociala medier där de aktivt, varje dag arbetar för att bryta tabut kring psykisk ohälsa. De vill fungera som opinionsbildare och förändra samhällets syn på den psykisk ohälsan, och utöver podden har de en föreläsning som heter ”Förr eller senare känner du igen dig”.

Som alltid när jag hittar en ny podd börjar jag från början, och först att gästa podden var Sofia ”ptfia” Sjöström som pratade om sin utmattningsdepression i avsnitt nr3. Jag minns när Sofia skrev om det här första gången, och alla gånger hon talat- skrivit- och debatterat om ämnet sedan dess har jag tänkt att gud så viktigt det här är. Varje gång har jag tänkt att det är helt sjukt att det ska behövas, att det var och faktiskt fortfarande är något man måste förklara. Motivera. Känner att man i princip måste ursäkta sig för.

Ibland får jag kommentarer om att det räcker nu, ”sluta skyll på diagnoser och sjukdomar hit och dit”. Jo, det gör mig ledsen, och framför allt gör det mig uppgiven. För jo, det talas mer om psykisk ohälsa idag än för bara några år sedan, det gör det. Men uppenbarligen är vi långt ifrån den förståelse och den insikt alla vi, som på ett eller annat sätt kommit i direkt kontakt med psykisk ohälsa, önskar att samhället i stort hade. Alla vi som av ett eller annat skäl valt att trots kommentarer, pikar, förutfattade meningar och nonchalanta antydningar från olika håll, ändå fortsätta prata om det. Fortsätta prata om hur sjukt jäkla pissigt det är att leva med en sjukdom, eller i ett tillstånd, som gör att vi fortfarande inte riktigt har en socialt accepterad plats i dagens samhälle. 

fordetarviktigt

Det här är en väldigt viktig podd. Jag började som sagt från början men har emellanåt hoppat lite framåt i tiden för att några gäster eller ämnen lockat mig. Exempelvis det avsnitt som släpptes häromdagen, med Therese Lindgren, som har en av Sveriges mest besökta youtube-kanaler med över 300 000 prenumeranter. Therese publicerar videos om skönhet; allt från hud- och hårvård till smink-turtorials till mode – och så pratar hon ärligt och öppet om sin panikångest och klaustrofobi. Jag ska vara helt ärlig och säga att Therese var en helt ny ”bekantskap” för mig, och det sa faktiskt bara ‘klick’ direkt. Vilken människa!

Ni som hängt med här i bloggen ett tag vet att jag skrivit en del om det här med psykisk ohälsa, inte minst min egen. Under fliken ”läsvärda inlägg” ovanför headern har jag samlat ett par inlägg, för den som vill läsa igen eller kanske missat något. Eller skicka länken till någon som kanske skulle behöva påminnas. Exempelvis skrev jag för dryga halvåret sedan inlägget För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för och i början av 2016 skrev jag det där med att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra

Tack Ida och Sofie, för allt ni gör. Tack för Ångestpodden, tack för Inget Filter och tack för att ni pratar. Tack underbara människor som Sofia och Therese, för allt ni gör och för att ni använder era kanaler där ni kan nå ut och göra skillnad på riktig.


LÄNKAR: Ångestpodden på itunes || Ångestpodden på instagram || Hemsidan Inget Filter

#throwbackthursday

Ny serie i bloggen : #throwbackthursday

Från och med idag tänkte jag en gång i veckan posta en liten tillbakablick här i bloggen. En snabb titt i valfri social media-kanal och dess flöde, så blir det tydligt att det inte finns någon lämpligare dag för detta än just torsdag – det är ju trots allt #throwbackthursday

Varje torsdag blickar vi tillbaka i arkivet och mina 4 år (!) här på roethlisberger.se – det kommer vara en blandning av ämnen med allt från bortglömda recept, till några väl valda ord som jag tycker är värda att läsa igen, till träningsinspo, till återkommande frågor som jag besvarat tidigare… och givetvis en himla massa däremellan!

throwbackthursday

I januari förra året fick jag ett mail från Sofia, som ställde en fråga jag ganska ofta får. Jag valde att skriva ett helt inlägg som svar, och det handlade om hur man hanterar oron och ovissheten när man tillfrisknar från en ÄS. Vad som motiverade mig då – och hur många år det faktiskt tog mig att bli frisk på riktigt, efter att jag ”friskförklarades”. Nedan ett litet urklipp från inlägget, som du hittar i sin helhet HÄR.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

sommar-08

lifestories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Det är att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra.

Du vet känslan som rusar genom bröstet när du är på väg att missa ett trappsteg, och för ett ögonblick tror att du kommer falla? Eller när du får sladd på bilen och utan kontroll glider ut mot vägrenen och hinner tänka att nu dör jag. Den känslan, men konstant, det är det som är ångest.

Det är att vara rädd och trött på samma gång. Det är att vara rädd för misslyckas, men samtidigt sakna ork att försöka. Det är att vilja vara själv, men samtidigt avsky ensamheten. Det är att bry sig om allt lite för mycket, men samtidigt inte bry sig alls. Det är att känna allting på en och samma gång, men samtidigt vara paralyserande likgiltig.

Det är helt enkelt att känna två saker samtidigt, trots att de är totalt oförenliga med varandra. Det är att inte känna eller vilja en utav av dem mer än den andra, och det är att inte kunna sluta känna någon utav dem. Det är konstant. Det är tröttsamt, det är ologiskt och det är frustrerande.

Men lider man av ångest är det realitet, och det är vardag. Ibland är det överväldigande, och att tänka sig ett helt liv med alla dessa känslor är vad som är svårast av allt att hantera och acceptera. För hur ska man orka?!


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilken bild jag förmedlar, här i bloggen och i andra sociala medier. Av mig och av mitt liv. Jag har haft ett märkligt 2015, där jag erfarit, upplevt och lärt mig oerhört mycket. Jag önskar jag hann få ner i ord, allt det jag tänker och känner, att jag kunde dela med mig av allt. Men det är helt omöjligt att hinna med, och jag hänger ju ärligt talat inte med själv. Jag hänger inte med i svängarna, i topparna och dalarna, i känslostormarna där jag ena sekunden vill allt, för att nästa sekund tvivla och bli rädd. Det är svårt att beskriva och förklara, det närmsta jag kommer är att jag känner mig jagad. Jagad av mig själv, en värld och ett samhälle som snurrar allt för snabbt – samtidigt som så långt före, som om jag lever på en annan planet och inte ens talar samma språk som människorna omkring mig. Ibland vet jag inte hur jag ska kommunicera, trots att just kommunikation och dialog alltid varit det jag kan så bra.

Det är inte bara två oförenliga känslor och tankar samtidigt, det är väl snarare tusen. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig här, eller någon annanstans, och jag inser att jag som lite glidit ifrån det som från början var kärnan i allt jag gör, inte minst här i bloggen. Det är ju sådant här jag vill prata om. Behöver prata om. För jag är så mycket olika på en och samma gång, och det här en del av den jag är. Så det tänkte jag hitta tillbaka till nu.