Browsing Tag

tankar

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Dålig stämning?

Imorse vaknade jag till två kloka kvinnors inlägg. Erika och Jeanna skriver om den ”dåliga stämningen” i bloggvärlden, som också tas upp i senaste avsnittet av Helt Oganiskt (topp-podd btw!) och jag säger ungefär samma som dem; jag märker inte värst mycket av den. Och det för att jag gör ett sådant där val, ni vet, att inte hänga där det är trist stämning. Jag har nog att följa de människor jag faktiskt peppas av och som ger mig en sådan där fin känsla istället, för det finns en massa sådana också!

Men jag vet ju att den finns, den där mindre trevlig stämningen och attityden. Där det finns mer och mindre tydliga ”do’s and don’ts”, pekpinnar och en underliggande uppfattning av att det skulle finnas rätt och fel när det kommer till hälsa. Förbud och saker man ”syndar” med. Jag gillar inte att hänga där själv, men jag vet att den finns.

Jag tycker att det är viktigt att snacka just om vikten av att fundera lite extra på hur man uttrycker sig och det faktum att även om tanken är god och rätt odramatisk när man sitter hemma vid datorn eller med mobilen och hänger på instagram – så finns det mottagare. Självklart ska man inte dra sig för att uttrycka sig i rädsla för att trampa någon på tårna, men jag tycker faktiskt att man både som talare och mottagare bör tänka till lite. Det handlar om ansvar – åt båda håll! Och har man dessutom en blogg eller annat verktyg där man når ut till en stor skara människor, är det inte bara en möjlighet utan även en skyldighet, att tänka ett varv till. Tycker jag då.

Jag är medveten om att jag kanske tänker ovanligt mycket på ordval och vinklar och i vilket sammanhang man sätter saker – en från början god tanke kan bli så fel om det rycks ur sitt sammanhang. Det kanske är för att jag dels varit en av dem som inte visste så mycket själv, en som gärna blev instruerad och dirigerad om hur man skulle göra, med det mesta egentligen. Om man är någonstans man inte vill vara, är det lätt att leta upp förebilder och ta efter. Det är i tanken ett väldigt bra sätt, men i praktiken blir det lätt att man inte får med helheten och glömmer den där detaljen att vi är olika. Det finns lika många sätt att vara hälsosam som det finns människor, det bara är så.

Det är viktigt att man inte glömmer att en ”dålig” sak inte gör oss dåliga, och det tar framför allt inte bort allt ”bra”. I liten skala kan man tänka att om (oavsett skäl) vill äta mycket ekologiskt, och i frukostomeletten har eko-ägg, eko-mjölk och toppar med ekologiska körsbärstomater, men osten är icke-eko – haka inte upp dig på den satans osten. 75% var ju eko! Och även om det bara varit 5% så är det DE procenten man ska fokusera på. Osten tar inte bort det faktum att du byggde resten av omeletten med ekologiska grejer. I större skala är det precis likadant med livet överlag; att enstaka grejer, inte ens en majoritet, tar någonsin bort resten. En människa som tränar, äter bra med mat och dricker vin någon gång i månaden BLIR INTE OHÄLSOSAM pga vinet. På samma sätt kan en människa som lever hälsosamt enligt råd och rön (som till synes ”gör allt rätt”) må skit och vara allt annat än hälsosam.

FÖR ATT : i slutänden handlar det inte om vad vi gör eller hur vi gör det – det handlar om hur det får oss att må. Mår du bra? Härligt, fortsätt göra whatever you’re doing. Mår du inte bra? Förändra något litet. En sak i taget. Låt aldrig en sak överväga resten, inget är så stort eller viktigt att det kan det. Inget.

ctn1024_465_2325_0_0__IMG_3017FOTO: Armand Dommer, och en bild tagen för Wallderinska W-Sportswear (och jo det är faktiskt jag. Ingen aning om vad jag gör dock, är mest fascinerad av att jag ens kunde böja min stela kropp sådär!)

 

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

[påminnelse]

Dessa rader publicerade jag för 11 månader sedan men de kommer alltid vara aktuella och ibland behöver man påminna sig själv…

 

Följ den senaste dieten Ät dig mätt och våga lita på din kropps signaler

Lyssna på prat om dieter Byt samtalsämne

Ta till dig expertråd Inse att du är expert på dig själv

Sätt ribban högt Sluta jämföra dig med andra

Jobba på platt mage Jobba på magkänslan

Lyssna på alla tips Lyssna på dig själv

Inspiration och pepp Kost LUNCH & MIDDAG Lunch/Middag Recept Vardagsuppdatering

fyra ingredienser och en middag

För tillfället ägnar jag mig i princip uteslutande åt två saker:

  • Recept. Jag tänker ut recept. Jag provbakar/provlagar recept. Jag gör eventuellt någon justering och gör om. Jag fotar det jag skapat, renskriver recepten, gör näringsberäkningar. Och så repeat. Precis överallt i mitt hem ligger det lappar med mått, idéer och anteckningar. Alltid lika spännande när jag hittar en bortglömd lapp med diverse livsmedel och siffror och streck och kludd. Lite som en lek; ”gissa vad du tänkte göra här för något skoj”… jag kommer sällan på det.
  • Projektplanering i olika former. Vilket betyder tusen idéer och det svåraste för mig är i vanlig ordning att bestämma mig för vilken jag sa ta tag i först. Det är väl det enda ”negativa” med att ägna sig åt och jobba med något man brinner för; energin och idéerna är oändliga samtidigt som det vore skönt att ibland inte ha jobb i huvudet.. Men den där kreativa hjärnan alltså – den jobbar liksom inte 8-17, den kör på dygnet runt. Sju dagar i veckan. Och varje gång en bra idé poppar upp vill jag ju börja NU.

Det innebär dels att min träning är rätt ”lidande” just nu. Jag kör enligt mitt schema 5 dagar i veckan (och det är tack och lov inga tvåtimmars-pass utan går oftast på ungefär en timme) och jag tycker verkligen det är otroligt skönt att slippa tänka ut eller planera upplägg just nu. Att det redan är klart och bestämt.

Inte heller har jag mycket till socialt liv just nu, i alla fall inte utöver ”jobbrelaterat socialt umgänge”. Ärligt talat minns jag inte när jag träffade en vän senast.. Dagarna flyter ihop och jag skriver så många mail, är på föreläsningar, möten och event, talar i telefon hela dagarna, att ibland glömmer jag att allt det ju faktiskt är jobb. Att man ska prata om andra grejer med andra människor ibland också.

Något som är riktigt trist just nu, är att efter en lång dag i köket med tusen smakprov och varma, kakdoftande pustar från ugnen, så är suget att ställa sig och laga en kreativ middag sådär måttligt stort. Att dessutom bo och äta majoriteten av dagens måltider själv, gör inte saker roligare. När jag levde med sambo var middagarna catch up-time, något jag såg fram emot och gärna la tid på. Vackra tallrikar och fina upplägg, nya smaker varje dag och minst en timme satt vi kvar och pratade om dagen (och den goda maten, såklart!). Nu står jag mest och stirrar trött på hyllorna i kylen och försöker uppskatta vad som snabbast kan ta sig därifrån – till mig mage. 

Igår lagade jag dock en riktig middag !!!UTROPSTECKEN!!! Det har blivit många matiga smoothies, banan- och avocadoglassar, hemgjorda bars och bollar (sådant som går snabbt, ni vet) de senaste veckorna. Men inte igår! Igår lagade jag middag. Eller nåja, jag kombinerade i alla fall…fyra olika saker till en måltid. Varm, var den. Vilket helt klart var ett framsteg.

snabbmat3

Ja ni ser ju nivån av avancerad matlagning jag ägnar mig åt.. Smaksatt crème fraîche tycker jag är superfiffigt, den här med paprika och chili är riktigt god faktiskt. Som kall sås eller i grytor och gratänger. Och frysta örter har jag alltid i frysen; persilja, koriander, dill och basilika som jag använde igår. Det var alltså 50% av ingredienserna ja, haha. Innan de två ovan nämnda grejerna åkte i stekpannan fräste jag en halv lök och hade i lax skuren i tärningar. Kryddade med salt och svartpeppar idag bara, den där crème fraîchen ger smak nog!

snabbmat2

Jag gillar att äta krämiga grejer som denna med pasta, och obligatoriskt (OBS notera: obligatoriskt) är att toppa med avocado och tomat. Sedan första gången jag toppade min laxpasta med det (alla varianter av laxpasta kan och bör toppas med det) har jag varit kär.

Okej med avocadon och tomaten blev det visst 6 ingredienser. Med löken 7. Så det var ju egentligen en rätt flashig söndagsmiddag som serverades hos mig igår!

snabbmat1

Inspiration och pepp Kost Press & Event Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Träning är att göra kroppen trött. Simple as that.

Idag spenderade jag några timmar på Wenngarn för att gå på Kalle Zackari Wahlström’s föreläsning ”Stark som en björn, snabb som en örn”. Jag är sedan tidigare ett fan av Kalles tänk kring träning och kanske framför allt hans filosofi när det gäller hälsa.

För det är vad jag tycker att både boken, hans serie (”Svett & Etikett” – säsong 2 börjar sändas i vår!) och dagens föreläsning handlar om – hälsa. Varför träning är så viktig för just hälsan, och varför dagens träningsideal kanske inte har så mycket med det att göra..

Jag tycker det är viktigt att man skiljer på träning för hälsan, och träning som hobby (eller karriär, för den delen). Tyvärr har det blivit lite knasigt med deffade kroppar på vartenda hälsomagasin och på ”hälsosamma” livsmedel, som om hälsa ser ut på ett visst sätt. Men hälsa och en hälsosam kropp (och knopp!) stöps inte i EN form, och det finns inte ETT sätt att uppnå heller. Hälsa är så mycket mer än fysisk aktivitet och vad vi stoppar i oss. Hälsa är, tycker jag, att fokusera på saker som ger energi. I dagens ”hälsohets-samhälle” läggs mer och mer fokus på uteslutande av vad vi inte vill ha, och det som egentligen är rätt självklart och enkelt försvinner bland råd och rön som för medelsvensson, med mål att uppnå hälsa, stjälper mer än hjälper.

Kalle talar om hälsa. Om att kroppen är till för att användas, och sammanfattar kort och gott sin filosofi med orden ”träning är att göra kroppen trött”. Simple as that. Kroppen är smart, blir det jobbigt tänker den ”då blir jag lite starkare tills nästa gång”. Det är så man tränar kroppen; blir starkare, snabbare eller vad det nu är man utför för aktivitet.

Och mat. Personligen skulle jag aldrig äta något jag inte tycker smakar gott. Kalle sa, och jag kan bara hålla med, att herregud man kan (och ska!) faktiskt äta det där man tycker är godast, framför allt om man tränar. Det handlar, återigen, inte om att utesluta saker, det handlar om att tillföra. Träna för att det gör kroppen glad, och ät för att det är gott. Det är hälsa.

Kalle delar ut både en och annan pik riktad mot till exempel fitness- och MMA-atleter. Talar man om hälsa, håller jag väl med honom. Men samtidigt har jag stor respekt för och tycker man bör vara ödmjuk inför det faktum att är man atlet, om man satsar och tävlar i en sport (för bodybuilding är lika mycket sport som friidrott eller fotboll) så är det för att man gillar just den sporten. Det finns många som går till gymmet för att ”göra nåt” – men det finns också de som tycker att just den träningsformen är den allra roligaste. Mig själv inkluderad. Alla som gymmar gör det inte för att få en fitnesskropp, även om attityden bland dem som inte gillar just den typen av träning säkert ser det så. Tyvärr. Att det bara handlar om att ”skulptera kroppen”, att det bara handlar om yta.

kallez

Kalle drog flera smålustiga men väldigt sanna liknelser och jämförelser. Det där med tandborstning till exempel. Ingen säger ”jag ska börja borsta tänderna på måndag”, och inte heller tycker man det är kört och skitsamma för att man glömmer borsta någon gång då och då. Det är faktiskt en väldigt bra jämförelse, för det gör det hela så enkelt och självklart. Man går inte och velar; ”hm ska jag borsta tänderna idag?”. Och blir det inte av en dag så reflekterar man inte mer över det än att man borstar på nästa dag som vanligt. Så tycker jag man ska tänka med träning också. Ibland blir det inte av, men precis som en missad tandborstning inte ”tar bort nyttan” av att man borstat dagarna innan, så gör inte ett missat pass att alla pass innan var i onödan.

Något av det bästa som sades under dagens föreläsning var nog att 5:2 är en himla bra idé. Träna (=gör kroppen trött) 5 dagar i veckan och vila 2. Äta ska man såklart varje dag. 7 dagar i veckan. Mat man tycker är god och som gör en glad. Ni vet, saker som tillför något, det är vad som bidrar optimalt till just hälsa.

 

Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Alla har någon bokstavskombination – den kallas DNA.

Ikväll åkte jag och min mamma till Bromma för att lyssna på Elisabeth Wahlin och hennes son Carl Fredrik. Föreläsningen, som var den tredje av fyra under temat #BRANNPUNKT med Malin Nylén som initiativtagare, handlade om ADHD – och för att citera Elisabeth; problemet är inte bara brist på kunskap överlag i samhället idag, utan även (kanske ännu mer!) illusionen av kunskap.

Jag vet inte riktigt varför eller vad som egentligen hände, men jag grät flera gånger under de tre timmarna vi satt och lyssnade. I bilen på väg hem brast det sedan totalt och tårarna bara vällde. Tillsammans med känslorna. Allt bara forsade, från hjärta och hjärna och ut genom tårkanalerna. Känslor där sorg och lättnad, huller om buller, bara fick komma.

Det är något med att inse att man inte är ensam. Framför allt när man under hela livet känt sig så himla annorlunda. Så fel. När man samtidigt ägnat hela livet åt att ändå försöka vara just rätt, mest bara för att det är så ofantligt tärande att känna sig oförstådd och ensam. När man medvetet eller omedvetet kompenserar; blir klassens clown eller bråkstake eller den duktiga flickan eller den hyllade atleten. Vi pratade en del om diagnoser, om fördomar och stämplar, om faktum och svårigheter – om fördelar och möjligheter.

adhd

Något av det som verkligen gjorde mig ledsen var insikten att jag skulle fylla 22 år när min diagnos sattes – det är sent. Jag försöker att inte tänka så, att inte gräma mig över dåtid och vad som har hänt. Jag försöker att istället rikta fokus framåt och allt det jag faktiskt kan påverka nu idag. Numera ältar jag mycket mindre, för jag vet att det inte är konstruktivt, men ikväll blev det så påtagligt, så tydligt. När andra berättade om sina barn som fått diagnosen vid 8 års ålder, 13 års ålder, eller ännu tidigare… Det gör mig lite ledsen att jag inte fick chansen att jobba med min ADHD tidigare. Att både jag och människorna i min omgivning inte visste vad det egentligen handlade om – och att det faktiskt var en rätt fin grej liksom. Att Fanny var som hon var.

Jag sa det i förbifarten till min bordsgranne Marie; ADHD är som en stor, vass kniv. Precis som med alla vapen kan de vara väldigt farliga om man inte vet vad man har i sin hand. Men vet man, så kan man vända på bladet och använda vapnet själv, till sin fördel. Det är därför diagnoser är så viktiga. Det är därför kommunikation, förståelse och kunskap är så viktigt. Det handlar inte om att sätta diagnos för att placera folk i fack (så säger folk som inte fattar vad fan de snackar om, ursäkta mig men så är det bara) utan vet ni vad det handlar om? Det handlar om att alla har någon bokstavskombination – den kallas DNA. Vi är olika, och när man tillåts vara det, vågar vara det, får förståelse om hur man själv och andra människor fungerar, är det just olikheterna som är våra styrkor.

Det börjar med insikt. Sedan kommer en sju helvetes massa jobb och det är då känslan av att inte vara ensam betyder så himla himla mycket. Det var väl därför jag grät ikväll. För det senaste året har jag, i mina mått mätt med mina förutsättningar och svårigheter, varit så stark. Kämpat så fruktansvärt hårt. Jag har varit så fast besluten att göra något bra med det där vapnet jag har i min hand, nu när jag vet att det går att vända åt två håll. Men det är arbete. Svinjobbigt och stundvis helt överväldigande. Tårarna var lite i sorg över alla år jag förlorat, över stunderna jag känt sådan skuld och skam, men det var många positiva känslor där mitt i allt också. Stolthet, lättnad, tacksamhet.

Inspiration och pepp Recensioner Tankar om ting Vardagsuppdatering

Klänningar för oss girls som tränar, DÅ?!

Jag har väldigt svårt att hitta ”vanliga” kläder som sitter bra. Det handlar inte så mycket om storleken i sig, utan passformen. Kläder görs inte för kvinnor med ”mina former”, tydligen.

Om man ser till hur kläder oftast sitter, har jag en ”för smal” midja och ett ”för brett” rygg/bröst/axelparti. Ska något gå över och runt mina axlar så sitter det alltid för löst i midjan. Så alternativen jag lämnats med har varit att antingen ha lösa överdelar, som liksom ändå ska sitta löst överallt, eller tighta i små storlekar med mycket stretch. Klänningar är hopplöst. Ofta är tighta klänningar i XS för stora i midjan samtidigt som de sitter helt galet över bröstet och axlarna – om jag ens får på mig den där, vill säga. Det får jag nämligen sällan.

Jag har så många gånger gått i butiker och provat en himla massa fina klänningar, för att sedan hänga tillbaka dem när de suttit helt galet. Jag har klickat hem och skickat tillbaka nästan lika många klänningar från nätet. Gett upp lite, och kört på två-delade outfits när jag väl klätt upp mig. Men en fin klänning är ju liksom, himla fin! Och något ja gärna skulle vilja ha, någon gång ibland.

dressy1

Så hittade jag dressy och blev lite kär i deras klänningar. Skickade iväg en fråga; om de var stretchiga i materialet och om de eventuellt skulle passa en ”kroppstyp” som min? Fick svar och bestämde mig för att testa. Silver Classy Bandage Dress blev mitt val och när den kom hem blev jag ännu mer förtjust – tyget var inte alls ”glittrigt” som jag var lite rädd för, och inte heller tunt så man riskerar ofrivilligt blottande av kroppsdelar. Istället var tyget rejält och färgen mer åt metallic-hållet och liksom skimrande – helt underbar. Ja la upp en bild på instagram typ direkt, HÄR hittar ni den.

Passformen! Nu tog jag XS och en S hade nog också gått bra, men alltså den går runt och över min rygg/mitt bröst. Den sitter på plats, tack vare tyget som alltså verkligen är rejält och liksom stadigt. Jag får inte andnöd pga för trångt över bröstkorgen. Jag måste inte dra ner den stup i kvarten pga ”tagit för liten storlek så den ska passa midjan men rumpan och låren är för stora”.

Ja jag är överlag bara toknöjd och nu undrar jag mest när jag ska bli bjuden på kalas så att jag kan få använda den?!

dressy2

 

Men allvarligt. Jag är väl inte den enda som har det här problemet?! En vild gissning är att många av er som läser här också tränar – har ni svårt att hitta kläder? Eller har ni samma problem som jag; smal midja till större ben och bredare axlar? Eller kanske någon helt annan kroppsform som kläder inte sys för? Låt oss beklaga oss gemensamt i kommentarsfältet. Och eventuella inbjudningar till festligheter där en finfin metallic-klänning passar skickas till fanny@roethlisberger.se 

 

 

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

#BRANNPUNKT (och ett fantastiskt inlägg, skrivet av Nadia men med mina exakta tankar och känslor)

#BRANNPUNKT är ett initiativ av Malin Nylén där laddade och intressanta frågor och ämnen tas upp. Som jag givetvis både uppskattar, uppmuntrar och tackar förför det är ju så viktigt…

Den 2 februari är den tredje föreläsningen av fyra under temat #BRANNPUNKT och den handlar om ADHD. Jag kommer vara på plats och lyssna. Med mig tar jag min mamma, hade min far funnits med i bilden hade denna föreläsning gått under obligatorisk närvaro även för honom, såklart.

ADHD – hinder eller möjlighet?

– Var går gränsen för ”normal rastlöshet” och funktionshinder?
– Vilka är styrkorna med ADHD?
– Hur kan föräldrar och skola bli ett team?

Elisabeth Wahlin, mor till en son med ADHD, tar med dig på en resa genom bokstavskombinationer, utredningar, behandlingar och hur hon hjälper sitt barn med ADHD genom skola och pubertet. Med både allvar och humor speglar hon hinder och möjligheter och ger konkreta tips på nödvändiga strategier för att klara vardagen i hemmet och dialogen med skolan.

Det är inte alltid så lätt att ta till sig ett beteende man inte riktigt förstår. Elisabeth pekar på hur en person med ADHD kan tänka och fungera och hur det påverkar familj och omgivning, samt hur betydelsefulla möten med lärare, föräldrar och andra involverade kan lyfta och ge kraft.

Dag: måndagen 2 februari 2015
Tid: Kl. 18.00-21.00
Plats: Mornington Hotel Bromma, Norrbyvägen 30

Biljetterna kostar 350 kr för medlemmar och 450 kr för icke medlemmar. I priset ingår mat, dryck och goodiebag.

Gör så här: Betala 350 kr/450 kr till BG: 199-7667 och maila därefter dina fullständiga kontaktuppgifter plus en skärmdump på insättningen med ämnesraden ”ADHD” till info@thebabynetwork.se. Du får ett bekräftelsemail inom 48 timmar.

foraldrarJag önskar att vi vetat om min ADHD tidigare. Dels för min egen skull, såklart, men minst lika mycket för de människorna som fanns runtomkring mig. Som mina föräldrar.

Det är inte alltid lätt att leva med någon med ADHD, det vet jag. Det är jag smärtsamt medveten om, för allt det där som är bra med mig och ”hur jag funkar”, kan bli enorma hinder i livet och vardagen. Nadia skrev häromdagen ett fantastiskt inlägg om just det. Jag grät när jag läste hennes ord. Det var som om hon läst mina tankar, som om hon dragit ut mina tankar och känslor och allt det där trasslet runtomkring dem, rakt ur mitt huvud och hjärta, snurrat ut knutarna och byggt om dem till en text. Jag tänkte först skriva lite egna ord om saken, men insåg till slut att hon skrev dem ju allihop.

TUSEN TACK Nadia – tack för att du gör det jag också försöker göra och vill uppmuntra fler till – snackar om det! Jag kommer fortsätta, för jag lär mig dagligen nya saker om mig själv, om hur jag funkar och hur det kan användas till en stor fördel och egentligen mest är en ren välsignelse.

Och du som orkar stanna. Du som klarar av att se förbi pysslet och trixet som krävs för att få en fungerande vardag med ”någon som mig”. Du som orkar säga saker tio gånger till. Du som kan leva med att saker aldrig ligger ”där de ska”. Du som står ut med det faktum att med mig händer det alltid något och jag kan inte ”göra ingenting” så som du kanske kan. Du som förstår att du kanske inte kan förstå hur jag tänker eller fungerar alltid, för det gör jag inte ens själv. Du som orkar leva med mina känslor som aldrig håller rimliga proportioner och kan svänga både hit och dit på en millisekund. Dig kommer jag aldrig lämna eller släppa. Du kommer en dag se allt det fina ”mina drag” faktiskt också innebär. Ett liv i NU, eller liv där inga gränser finns för hur mycket man kan älska, kämpa eller tro på mirakel.

Frågor och svar Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Ja här är jag också!

Det var Mia som tog initiativet, och flera av mina favorit inom bloggvärlden (så som Anna, Jeanna, Sara och Cilla) följde henne och skrev om de där sidorna som gör oss till just oss. De där sidorna som utmanar, sidorna som man inte alltid jublar över existerar, men som trots allt är en del av den man är.

De flesta jag följer i sociala medier är ärliga, härliga människor, som jag upplever visar både finheter och fulheter ur sina liv och känsloregister. Jag försöker själv vara ärlig och öppen, prata både ris och ros om livet, känslorna och sakerna som sker runt omkring och inom mig. Självklart finns det saker jag inte pratar om här, ibland för att jag helt enkelt inte tror att det intresserar er som kikar in, och ibland av respekt för människorna i mitt liv; väldigt mycket som påverkar hur jag mår och hur mitt liv ser ut innefattar ju andra människor. Såklart. Att skriva en blogg och vara någon form av ”offentlig” person är ju ett val jag gör, inte människorna jag har i mitt liv ”utanför” bloggvärlden. Men överlag så tror jag ni vet vad jag tycker om att visa bara finpolerade ytor av livet – jag diggar det inte så värst. Jag gillar nyanser, kontraster, nakna sanningar och diskussioner. Livet: svart och vitt och allt det där grå emellan. Det där grå som brukar vara livets nyans, om vi ska vara helt ärliga.

Hur som helst hakar jag på och skriver ”här har ni mig” – fem punkter jag kanske inte tokgillar hos mig själv men som likväl är en del av den jag är.

  1. Jag gör tusen och en saker på samma gång. Det här är ett ständigt återkommande inslag i min vardag som tröttar ut både mig och människorna omkring mig. Senast idag började jag, samtidigt; dammsuga, diska ett berg disk, chokladdoppa lite nyskapade bars, fota nämnda bars, sortera tvätt, byta sänglakan, montera nytt soffbord, packa upp ny dator och skura köksluckor. Ibland blir jag stående mitt emellan alla saker och får blackout – vad var det jag gjorde nu igen?! För det mesta blir alla saker halvgjorda. Jag tröttnar när jag inser att jag dragit igång för många projekt samtidigt och går och sätter mig i soffan istället.
  2. Jag är extremt känslostyrd. Alltså jag kan inte stänga av en känsla även om mitt sunda förnuft säger mig att den är överdriven och icke konstruktiv. När jag blir ledsen blir jag (och det här skäms jag över) rätt ego-centrerad och har väldigt svårt att se utanför min egna lilla bubbla av självömkan. Jag tycker så synd om mig själv att det är larvigt. Säger åt mig att skärpa mig, herregud! Det brukar gå över när en annan känsla tar över, för just precis så pangboom är det – jag har inget mellanläge utan det är on/off.
  3. Jag har en ful ovana att avbryta människor. Det är något jag gör högst omedvetet (jag inser det först efteråt, när det är för sent alltså) och oftast är det helt enkelt att jag kommer på något att säga som bara måste-ut-nu-genast (annars glömmer jag det, nämligen) och då bara rapar jag ur mig det. Det här är dock något jag blivit bättre på, dels med åldern men också sedan jag förstod kopplingen till min ADHD och hur jag kan ”förebygga” sådana här situationer. Människor jag har mycket med att göra vet om det här, att ”Fanny är sådär”, och jag brukar liksom i förväg varna nya bekantskaper att OM jag avbryter eller talar för mycket är det faktiskt bara av iver och entusiasm – för det är för det allra mesta orsaken till mitt ständiga kackel. Jag är alltid väldigt ”inne i saker” och då finner energin och peppen inga gränser.
  4. Jag hatar att svara i telefon när okänt nummer ringer. Jag fnissade lite åt Saras formulering ”…jag hatar att känna mig oförberedd. Att svara i telefon är höjden av oförbereddhet! Jag tror dessutom alltid att någon ska skälla ut mig (prestationsprinsessan ger sig till känna igen)” för PRECIS SÅ känner jag. Precis så. Jag vill ha koll och veta vad som händer, därför har jag alltid varit en ”skriv-människa” som hellre skriver sms eller mail än ringer.  Och det är ju väldigt märkligt att jag, precis som Sara tydligen, liksom direkt tror att jag ska få en utskällning över telefon. Varför skulle jag, liksom?
  5. Jag är en extrem tidsoptimist – men hinner alltid. Det här har fascinerat mig många gånger. När jag har flera timmar på mig att göra mig redo, men ändå springer mot tåget en minut innan avgång. När jag har många veckor på mig att få klart ett jobb, men ändå sitter uppe natten innan och gör det jag skjutit upp tills ja, timmarna innan deadline. Men – jag hinner alltid med tåget och jag får alltid in jobben innan deadline, alltid.

Ja, det var fem grejer om mig som jag inte direkt flashar med som positiva egenskaper, men de är ju likväl delar av mig. De gör mig till mig, tillsammans med allt det jag gillar himla mycket, såklart! Ja, där har ni mig – hur ser era ”icke-polerade” jag ut? 

fannyansiktesept

Före - efter Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Läsarfråga om motivation och ämnesomsättning efter ÄS

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara ”motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

sommar-08

När jag ”kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika ”faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis ”kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

fannybf

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att ”tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv ”läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)

Inspiration och pepp Press & Event Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö.

Jag var uppe tidigt idag. Väldigt väldigt tidigt. Så pass tidigt att jag slog på tv4 långt innan första nyhetssändningen visades. Sedan dess har jag sett/hört samma radda nyheter läsas upp varje halvtimme.

En sak som tas upp är det ökande antalet drunknade, som 2014 var det högsta på tolv år – 137 döda. Ordförande för Svenska Livräddningssällskapet skriver att det nu krävs att riksdagen antar en nollvision för drunkningen.

För det första är det i min värld självklart att alla typer av olyckor, dödsfall och hemskheter överlag ska gå under nollvision, självklart. Men det fortsätter förvåna mig hur just olyckor alltid går före faktiska handlingar. Sorgliga handlingar som går att förebygga och förhindra, om man börjar ta det på allvar och inte vänder ryggen till. Ni förstår nog vad jag kommer komma att skriva om, igen.

Varje år tar 1500 människor livet av sig. I Sverige. Härom veckan var det tio år sedan Tsunamin och vet ni hur många svenskar som omkom där? Dryga femhundra. Utan att på något vis förminska det hemska som hände för tio år sedan i och med vågen, och de kvarlevande som förlorat nära och kära, så vill jag bara skrika HALLÅ (!!!). Tre gånger så många (som FAKTISKT också har nära och kära som tvingas leva kvar utan sina älskade, just sayin) tar sitt liv VARJE ÅR. Bara i Sverige. Varje år.

För något år sedan hade jag kontakt med en man som heter Alfred Skogberg, under tiden han skrev sin bok ”När någon tar sitt liv. Tragedierna vi kan förhindra”, som kom ut 2012. Han har skrivit mycket bra som jag alltid nickar mig igenom, tex på Suicidzero’s hemsida. En av hans viktigaste frågor i boken, som jag själv skrivit om här i bloggen tidigare, är ”Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafik­olyckor.”

Ja just det, och så drunknar ju faktiskt 137 människor… Förlåt men fattar ni min poäng här?! Vi belyser och förfasas över dessa siffror, men vänder ryggen till de 1500 människor som mår så dåligt att de tar sitt liv?! Det är helt jäkla absurt och rent ut sagt skamligt. För problemet är inte det där sista steget att någon faktiskt tar sitt liv, utan det är allt det där före. Allt det där som ofta sträcker sig över en tidsperiod på flera år. År där man kan göra skillnad, förhindra och förebygga. Alfred har skrivit om vad man kan göra, metoder och strategier som sannolikt skulle kunna rädda många många liv, ord som jag nedan klistrar in rakt av. Ifall någon fortfarande vill komma med idiotiska uttalanden likt ”man kan inte hindra någon som bestämt sig”.

  • Staket på broar där vi vet att folk hoppar.
  • Bilar som stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög.
  • Årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.
  • Snabb statistik över var självmord inträffar så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster.
  • Haveriutredningar efter ett självmord, och definitivt efter att barn tar sitt liv.
  • Försvårad försäljning av värktabletter till unga (många unga, speciellt flickor, överdoserar på Alvdeon och Ipren vilket kan leda till en plågsam död).
  • Samma stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade.
  • Medier som ansvarsfullt rapporterar om självmord genom att följa WHO:s riktlinjer.
  • En årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid.

Alfred skriver till dessa punkter följande ord och jag skriver under på alltihop;
”Se där! Ett antal strategier som alla har det gemensamt att de näst intill aldrig debatteras bland politiker, i svenska medier eller kring fikastunden. Någon som tycker att det är märkligt? Någon som tycker att det är dags att VAKNA!? Någon som tycker att vi alla har ett ansvar för att åstadkomma förändring? Någon som kanske får lust att kontakta politiker? Någon som kan tänka sig att skriva en insändare till lokaltidningen? Är det någon som blir förbannad för att vi stillatigande inte gör något när våra släktingar, grannar och medmänniskor avslutar sina liv i förtid?”

Jag försökte ta mitt liv tre gånger. Sista gången skulle jag ha dött om jag inte gjort det mindre genomtänkta valet av plats – jag låg i en snödriva i december, och därför vaknade jag av kylan, trots drogerna, vinet och bedövningsmedlet jag injicerat i armen. Hade jag inte åkt ambulans för att magpumpas, fått sond och dropp, hade jag dött där i diket några hundra meter från min mammas hus. Att jag överlevde var ren tur. Då var jag flyförbannad och kände mig så värdelös som ”inte ens kunde ta mitt liv”, men idag är jag tacksam. Jag känner förutom tacksamhet ett ansvar. Ansvar att prata om det. Prata om hur folk verkar tro att vi lever i ett land med ”skyddsnät”, ”trygghet” och att det finns system som fångar upp människor som inte vill eller orkar mer – för det gör vi inte.

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö. Jag lever för att jag inte orkade samla fler tabletter och tog en dos som gjorde det möjligt för mig att vakna av kyla, även om dosen i sig egentligen varit nog att enda mitt liv. Jag lever för att jag hade tur, eller kanske för att det fanns en mening med att ha kvar mig i livet. Egentligen vet jag väl inte varför jag lever, men det gör jag och jag vet att det INTE är för att vi (som land, samhälle överlag, och medmänniskor) satsar tillräckligt mycket pengar, tid och ”rampljus” på att förhindra det jag undankom med minimala marginaler. För många har inte de marginalerna. 1500 om året, närmare bestämt, har inte de marginalerna. Skärpning. Den dagen vi är nere på 137 döda är en lyckans dag. Vill ni ta upp det på nyhetsmorgon, TV4??

800fanny2hea2