Okategoriserade Vardagsuppdatering

det är samma innehåll på proana-bloggar som i vilken tidning som helst – samma ”tips”, samma råd och samma recpt

Egentligen är jag en lyssna-på-kroppen-förespråkare vad gäller träning och kost, jag vill gärna tro att om vi bara lär oss tolka kroppens signaler och tecken så är den rätt bra på att tala om för oss hur den vill ha det. Men samtidigt, alla som kämpat med vikt och hälsa åt något håll eller i någon form, vet att hjärnan lätt kan misstolka och blanda ihop olika signaler. Den suddar ut och blurrar till det kroppen egentligen vill säga, egentligen vill ha eller egentligen behöver ha. Lite extra saltsug efter träningspasset resulterar lätt i en påse chips, en dags vila efter en intensiv träningsvecka blir lätt två…tre…fyra dagars vila istället, och den där morgonpromenaden blev plötsligt inte alls lika rask som tänkt för ”man var lite segare just idag”. På samma sätt som passen när man känner sig på hugget kan bli så tuffa att man nästa dag knappt tar sig ut sängen, och hungerns frånvaro vid lunchen kan resultera i skippade mål och sedan överätning på kvällen.

Det är en svår balansgång. Och jag tycker inte alltid det är så lätt att avgöra huruvida någon är hälsosamt medveten och disciplinerad, eller sjukligt fixerad. För egentligen, vad är det som avgör? Är det sjukt att räkna kalorier och att skriva upp allt man äter och rör på sig? I så fall kan ju viktklubb.se och andra liknande ”vikt-klubbar” som till stor del är byggd på kalori-räknande skicka en drös med människor till sjukhuset på en gång. Är det sjukt att utesluta en viss typ av livsmedel? Då ligger succé-kosten LCHF rätt risigt till. Är det sjukt att vilja vara smalare, att vilja gå ner i vikt eller att vilja forma om kroppen med hjälp av förändrade tränings- och kostvanor? I så fall kan ju majoriteten av alla besökare på gymmet få indraget gymkort.

För det är tydligen bra att äta hälsosamt, så länge man inte gör det hela tiden. Det är tydligen bra att träna, så länge man inte gör det för mycket. Vi fullständigt bombarderas av tips och rekommendationer och riktlinjer och pekpinnar överallt. Vi kan plocka vilken tidning som helst i affären och ändå läsa om samma saker – hur man får platt mage på två veckor, hur man lagar egna ”nyttiga bars” och givetvis hur stjärnorna gjorde för att tappa gravidkilona (så att vi verkligen fattar att det viktiga när man just fött barn ju är att bli smal). Men bläddrar man fram några sidor kan man istället läsa om hur viktigt det är att respektera och älska sig själv precis som man är, med kärlekshandtag och dubbelhaka, hur sjukt dagens samhälle är och hur många unga som drabbas av ätstörningar.

Det jag tycker är det intressanta här, är att det är inte sjukt förrän det syns. Tydligen. Så verkar samhället resonera, så verkar många tro att det är. Att är man sjuk, ätstörd, ja då syns det. Är man inte mager kan det ju inte vara såå farligt? Jag kan säga att jag träffat väldigt många ätstörda människor genom åren, som tyckt att de inte varit tillräckligt underviktiga för att söka hjälp. Som om det ens spelar någon roll – en ätstörning sitter i huvudet. Precis som depression, panikångest och andra psykiska sjukdomar så syns det inte – men de finns likförbannat?! Varför måste vi ifrågasätta människor som ber om hjälp? Varför ska man behöva bli 20 kilo underviktig, få allvarliga brister av viktiga ämnen, förlora sin mens… för att bli trodd? För jo, folk blir nekade seriös och bra vård för att de inte väger ”tillräckligt lite”. Detta samtidigt som klubbar likt viktklubb tar betalt för att lära människor vad en avocado innehåller, hur många mil man ska springa för att förbränna en glass och exakt hur många nötter man kan unna sig till fredagsmyset. Detta samtidigt som det debatteras hejvilt på bloggar och i tidningar om hur livsfarliga kolhydrater är och hur skadligt det är att äta som vi gör, samtidigt som vi på samma ställen hittar precis de redskap vi behöver för att leva ett ätstört liv. Detta samtidigt som de till synes ”hälsosamma” grabbarna på gymmet ofta tränar maniskt flera gånger om dagen, tänker på sitt intag konstant och suktar efter beröm och komplimanger för sina pumpade biceps och tunga lyft.

Jag stör mig på hur jag som fd anorektiker alltid kommer få höra att jag är sjuk, att jag inte får träna mycket eller äta hälsosamt utan att bli hackad på – när som det är jag som skiter i tipsen i tidningen, jag som äter det första jag gör när jag vaknar och sista jag gör innan jag lägger mig, jag som lägger de få pengar jag har på näringsrik mat istället för billiga konserver utan innehåll, jag som inte brytt mig om att lära mig ett enda livsmedels kaloriinnehåll. Det gör mig ledsen att det finns de som gör precis tvärtemot hur jag gör, som faktiskt konstant tänker på mat men sällan äter den, de som räknar varenda in-och uttag, de som maniskt går på löpbandet dag ut och dag in… men som inte är ”tillräckligt” smala för att våga prata om det, som inte är ”tillräckligt” sjuka för att få hjälp.

Såhär enkelt är det – mår man dåligt ska man kunna be om hjälp. Utan att bli ifrågasatt. Utan att bli synad från topp till tå. Utan att få motivera eller förklara.

Du kanske gillar

7 Kommentarer

  • Svara
    Emma
    26 mars, 2012 at 23:20

    Vilket bra inlägg! Känner igen mig till 100%, fd anorektiker själv och har tagit tag i mitt liv och funnit både styrketräningen och ett snällt förhållande till mat, men som du skriver får man ofta kritik no matter what. Jag tror att om man en gång har haft ”problem” med mat så kommer man alltid vara ”sjuk” i andras ögon, och det spelar ingen roll hur långt man kommer och hur bra man mår, fysiskt och psykiskt, sålänge man varit ”där” så är man ”sjuk”. Jag har också tänkt på hur konstigt det är det där, träningshetsen som råder idag är inte långt ifrån. Det viktigaste är att man mår bra och tycker att det är roligt att träna! Jag har fått lära mig det the hard way, och hoppas att många slipper den omvägen för att lära sig något så simpelt egentligen.

    • Svara
      roethlisberger
      28 mars, 2012 at 10:37

      Precis, vi sorteras in i ett slags fack vartifrån vi inte lätt blir omplacerade, vi kommer nog alltid ses som ”sjuka” och ögonbryn kommer höjas, pannor rynkas och fingrar tillrättavisa inför våra val med kost och träning – for ever. Suger och himla trist, men ja, what to do? Det viktiga tycker jag är att belysa hur ALLA, hela samhället ligger i riskzonen som det är nu, men under täckmanteln att det är ”normalt”. Så får fd sjuka ta smällen.

  • Svara
    Emma
    28 mars, 2012 at 08:59

    Mycket bra skrivet! Har inte varit sjuk på riktigt, men haft stora problem med maten och tänket, en ätstörning… Och visst är det konstigt att man kan klassas som ”för hälsosam”. Men vi bor ju i landet lagom också.

  • Svara
    My
    28 mars, 2012 at 22:27

    Väldigt intressant inlägg! Jag tror vad det gäller mat/hälsa/livsstil handlar det om att hitta det som passar en själv och hålla sig till det. Bortse från allt som skrivs i tidningar och försöka se igenom alla sjukligt retuscherade reklambilder. Lätt att säga och svårt att göra kanske? Livet går väl ut på att vara lycklig och glad? Min filosofi är i alla fall om du hittat något som gör dig det så håll fast vid det. Om du blir lycklig av att gå ner eller upp några kilo i vikt så gör det! Så länge det inte dominerar hela ditt liv och det blir ett sjukligt beteende då du rent fysiskt riskerar din egen hälsa.

    • Svara
      roethlisberger
      28 mars, 2012 at 23:11

      Tycker du har ett väldigt sunt sätt att se det hela på, och också rätt ”enkelt” vilket är braa! För själv är jag av tron att problem finns för att vi belyser dem, så om man bara ser det som en självklarhet; jag mår bra av det här – så det gör jag – ja då är det ju verkligen inget konstigt! Så självklart egentligen, men lätt att glömma som sagt..

  • Svara
    Victoria
    16 maj, 2012 at 19:29

    Alltså, du skriver så fruktansvärt bra – om intressanta ämnen & på ett sjukt bra sätt, jag håller med om vartenda ord & önskar att det var jag som hade skrivit det 😉 Just take it all in, sweetie!

  • Svara
    Leso
    30 maj, 2012 at 18:18

    Du ser ju anorektiskt ut

Lämna ett svar till roethlisberger Avbryt svar