Motivation är inget man kan vänta på ska infinna sig. Inget man kan be om ska komma flygande och göra vägen lättare. Jag har en ständig kamp inombords då jag måste argumentera för att fortsätta, jag måste varje dag sakligt gå igenom alla fördelar och framsteg med mig själv för att hålla lågan brinnande. Vissa dagar går givetvis lättare, och jag behöver inte tänka nämnvärt på hur eller vad eller när jag ska göra för att det ska bli en bra dag. Men de allra flesta dagar är fortfarande en fruktansvärt jobbig kamp och det är ofta jag bara vill skrika SKITJÄVLASAMMA jag orkar inte!!!!
Ibland gör jag det. Bryter ihop och skriker, gråter, klagar på mitt liv, mig själv och min situation. Tycker jag är världens sämsta och svagaste och mest korkad människa. Känner mig oviktig, oälskad och som en onödig syretjuv utan egentlig syfte här på jorden. Jo, precis så patetisk känner jag mig. Rätt ofta, faktiskt.
Jag har svårt att se mina framsteg, för jag vet att det alltid kommer krävas mer av mig. Hur bra jag än presterar så kommer det hittas vinklar och vägar jag inte lyckats lika bra med och plötsligt belyses de mer än sakerna jag faktiskt uppnått. Det är tröttsamt, och jag är trött. Men, motivationen kommer inte komma serverad, inte heller lyckan, kärleken eller framgången. Även de där dåliga dagarna tar ju slut, och på något vis fortsätter jorden snurra, klockan ticka och mitt liv rulla på. Så jag antar att det bara är att försöka hänga med.
6 Kommentarer
Anonym
12 april, 2012 at 19:40Blir rädd när jag läser vad du skriver. Hur skall du som PT kunna ha hand om klienter när du inte ens kan ha hand om ditt psykiska mående? ”Inte tillräckligt bra”? Jag förstår mig inte på dig alls.
roethlisberger
12 april, 2012 at 19:52Oj vad du valde att tolka detta inlägg… konstigt.
Är det fel att vara.. mänsklig? Jag är inte alltid jätteglad? Jag är inte alltid taggad på allting?
Jag vill bli PT för att jag vill kunna hjälpa människor upptäcka det fantastiska med träning och hälsa, hur mycket bättre man kan må. Jag vill jobba med det jag älskar och jag vet, ärligt talat, att jag skulle bli en grym PT, ursäkta mig. För jag bryr mig om människor, kanske lite för mycket ibland. Jag gör allt i min makt för att hjälpa folk och jag vill att alla ska må bra. Det är en stor del i att jag ibland kanske glömmer mig sig, glömmer att den enda jag EGENTLIGEN ska göra nöjd, vara ”tillräckligt bra för” – är mig själv.
Jag trodde det framgick att de som får mig att känna mig otillräcklig inte är jag själv, utan vissa andra människor i mitt liv. Och att jag önskar de kunde se allt det jag faktiskt gör himla bra.
Vad vet du om mig, egentligen? Vad vet du om min situation som kanske får min motivation att ibland svaja? Och förstår du ens VILKEN motivation jag pratar om? Jag tror du missat poängen och msstolkat alltihop, faktiskt.
Det här var en mycket underlig kommentar till ett inlägg likt detta. Är rätt paff, faktiskt.
Anonym
13 april, 2012 at 10:24Jag gissar att anonym inte är någon som vet vilken resa du gjort vart du kommer ifrån och din bakrund, alltså inte förstår att dessa känslor inte bara handlar om din kropp och träning. Puss / steeeph!
roethlisberger
13 april, 2012 at 11:14Precis, tror jag också 🙂 puss vad jag saknar dig!
mb
13 april, 2012 at 18:47orkar inte att man måste börja nästan varje kommentar hos dig med att beklaga sig över vad andra skriver till dig. alltså KAN inte förstå hur folk orkar försöka trycka ner dig, eller någon annan heller.
tycker faktiskt att det framgick att kraven du har på dig har du för att tex dina föräldrar (bara en gissning, men det var så jag tänkte) ställt dem på dig, samt inte uppmärksammat när du gjort framsteg/bra val.
för det andra tycker jag alltid att det är så jävla fult när folk som tydligen aldrig haft en svacka i sitt liv kritiserar på det här sättet. ”inte ens kan ta hand om ditt psykiska mående”. för det första är det inte psykolog du ska bli, utan pt, och jag har svårt att tänka mig att du kommer sitta där bredvid Britta 50 år och ba ”näää Britta idag kan jag inte träna dig för jag känner mig så jävla värdelös så jag skiter i dig”. det är väl ändå just det det handlar om, man skiter i sig själv när man mår dåligt, inte i andra (det också iof, men i det här fallet).
det blir så tydligt att vissa aldrig har mått dåligt i sitt liv, för de klassar det direkt som ja jag vet inte.. som att du är självmordsbenägen och inte klarar av någonting. och tänk OM det vore så, hur hade den kommentaren hjälpt? hen säger det iof själv ”jag förstår mig inte på dig alls”.
egentligen blir jag bara glad när folk inte fattar, för det betyder att de aldrig upplevt det själva. men man hade klarat sig utan kommentarerna som ständigt påminner en om att man är annorlunda och har det kämpigare än andra.
blir så jävla långt nu, men ja.. vill bara säga att JAG tycker att du är grym och eftersom att jag vet hur det känns att må dåligt så väger min kommentar tyngre än alla anonyma idioters kommentarer 😉 ta åt dig.
isabell
15 april, 2012 at 14:18ja, let’s! du kan få öva dina nyvunna pt-kunskaper på en pt-lover like me, he he heeee!