Även om jag egentligen talar för ett framåt-tänk istället för att se bakåt, så måste man ibland stanna upp och slå ett öga över axeln. För att se vad man faktiskt åstadkommit och lyckats med.
Det finns massa saker jag skulle kunna vara missnöjd med. Beslut jag fattat, saker jag gjort eller inte gjort, grejer jag sagt men inte menat eller kanske menat men sagt på fel sätt. Det finns otaliga vägskäl där jag kanske kunnat välja en rakare väg, utan bump och snäva svängar. Men varför skulle jag ägna en endaste tanke åt dessa saker? De grejerna kan man inte, ska man inte, se tillbaka på. Ångra. Fundera eller må dåligt över. Däremot, ska man plocka fram allt det där man faktiskt gjort, klarat av, eller för den delen – överlevt.
Jag kommer inte gå klart gymnasiet. 3 gånger har jag börjat, och lika många gånger har jag slutat. Jag kommer aldrig få tillbaka mina tonårsår jag tillbringade innanför låsta dörrar på sjukhuset. Jag kommer tack vare sjukdomen få leva med en mer eller mindre strulig mage och ev. aldrig kunna få barn.
Men, jag har praktiserat och jobbat på huvudkontoret på ett världsledande företag inom just det jag gillar att göra. Jag tog mig igenom åren inom ”vården”, då jag såg en vän få permission och ta sitt liv, en annan skära sönder hela ansiktet, ett 50-tal skelett utan livslust kämpa mot sig själva och sina monster. De fysiska menen trodde jag att jag skulle slippa, att de psykiska var nog. Kränkningarna och misshandeln. Åren som försvann, relationerna som förstördes. Det gör rätt ont att tänka på. Men, jag har idag en stark, frisk och lycklig kropp och själ – ändå. För att jag bestämde mig för att få det. Jag kämpade mot mentala monster för att gå upp och ur anorexin, och sedan mot de fysiska monsterna för att gå ner 36 kilo och bli av med övervikten och den tunga dödslängtan. Båda var helvetes-resor.
När jag fyller 20 år imorgon, är jag rätt lycklig. För ett år sedan var jag nyligen utslängd och hade ingen riktig fast punkt i livet överhuvudtaget. För två år sedan firade jag min 18-årsdag i ensamhet, tjock med självmordsplaner. För tre år sedan söp jag och försökte ta igen mina förlorade tonårsår. De föregående tre åren handlade mest om att undvika tårtan och hålla det påklistrade leendet på plats.
Imorgon är jag starkare än någonsin, både fysiskt och psykiskt. Imorgon vill jag inte dö längre, imorgon vill jag leva. Jag vill leva mitt liv, som jag byggt upp i all motvind och negativitet som funnits kring mig. Imorgon vet jag att mina 20 år levda har serverat mig fler motgångar och sorger än de flesta behöver uppleva under en livstid, och att jag tagit mig igenom och förbi dem. Imorgon vet jag att de kommande månaderna och åren ger tillbaka, de kommer vara fulla av möjligheter och lycka. För att jag kämpat, för att jag varje gång jag fallit tagit mig upp.
Det är det det handlar om, livet. Hur många gånger man faller spelar ingen roll, det räcker att resa sig en gång mer. Imorgon grattar jag mig själv med en fet klapp på axeln för att jag överlevt, blivit starkare och hittat lusten till livet igen. Yey me!
