oktober 2012

Man blir banne mig knäpp av att inte ha ett ”normalt” socialt liv.

Jag tänker på kroppsuppfattning och livsstil nu främst. Inte för att jag inte trivs med att majoriteten av mina konversationer förs på gymmet, för att det egentligen är enda gången jag träffar människor, och att det som då mest pratas om är just träning och hälsa i olika form. Tro inte heller att jag inte verkligen älskar att spendera mina fredagskvällar i soffhörnet mumsandes på gotte istället för att dansa på krogen med en öl i handen.

Det är ett liv jag valt. Eller rättare sagt har jag valt att ägna så mycket tid som möjligt åt det som faktiskt räddade mitt liv – träningen. Men, ibland kommer jag på mig själv, och jag inser att de människorna jag träffar nästan dagligen, de där med pumpade biceps, definierade sexpack och löpsteg snabbare än x2000 – ja de är inte en majoritet direkt. Men det är nästan uteslutande dessa människor jag omger mig med, och det är nog viktigt att komma ihåg. Jag ser sällan de ”normala”, jag har nästan glömt att ”de där andra” fortfarande existerar. Vi är en minoritet, även om det för mig idag är svårt att föreställa mig ett liv annorlunda än detta.

Jag kan inte, jag får inte, jämföra mig med dem. Nu ska man ju givetvis inte jämföra sig med någon överhuvudtaget, men det jag menar är att ens verklighetsuppfattning lätt blir lite skev när man inte ser så mycket av den övriga verkligheten. För jag ser ju vältränade, hurtiga och målmedvetna människor väldigt mycket oftare än vad jag ser den egentliga genomsnittsmänniskan. Det finns så ofantligt många jag ser upp till. Jag imponeras av alla fitness-människor som utmanar fysikens lagar och trotsar normerna om hur en kropp ”ska” se ut. Det är häftigt, det krävs så otroligt mycket tid, kraft, vilja och styrka. Kanske tycker jag inte att det är det mest attraktiva, att vara superduperfit med synliga ådror och bubbliga kroppsdelar – men imponerande är det. När man vet hur mycket som ligger bakom.

Men det jag glömmer är att för bara 18 månader sedan orkade jag knappt bära min egna kropp, jag vägde 90 kilo utan muskler och jag levde ett otroligt ohälsosamt liv. Jag glömmer att jag för 5 år sedan var döende i anorexi. Att jag för 4 år sedan var livrädd att tappa kontrollen när jag äntligen kommit ut från sjukhuset. Att jag för 3 år sedan försökte ta mitt liv tre gånger och därefter misshandlade min kropp något brutalt i ytterligare många många månader.

Jag måste slappna av lite. Sluta den eviga jakten på något ännu bättre, något ännu mer imponerande. Jag har inte den mest vältränade ryggtavlan kanske, och ja kanske ligger det lite hull över de där musklerna jag gärna velat skulle synas lite mer. Men jag mår ju bra. Jag äter och lever på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Jag har inte minsta antydan till mat-ångest längre, och både fysiskt och psykiskt är jag starkare än någonsin. Självklart vill jag ha en snygg kropp, vem vill inte? Men jag måste påminna mig själv om att när jag lever ett liv där jag träffar och följer nästan enbart likasinnade (på gymmet, i skolan, på bloggar etc) så missar jag majoriteten och det blir ju helt fel.

Kanske något ni också behöver stanna upp fundera lite över? Var snälla mot er själva.