Ny vecka på ingång, och jag försöker starta alla veckor på samma sätt: med stor medvetenhet väljer jag att göra just denna vecka till en bra vecka. Ingenting här i livet händer oss, vi skapar och drar till oss allting (yes, även brutna ben, krossade hjärtan och alla omständigheter).
Idag ringde klockan 6 och sedan dess har jag druckit några koppar kaffe och läst ikapp lite på bloggar som jag inte hunnit läsa i helgen. Nu för tiden har jag en fantastiskt bra dygnsrytm och sover mina 7-8 timmar varje natt, i princip. Annat var det förr, när jag knappt sov alls och såg natten som min tid.
Nu i efterhand har jag förstått lite mer varför jag så gärna var uppe om natten då för 1-2 år sedan. Eller gärna och gärna, jag kunde ju inte sova på grund av ångesten, men det var något mer. Jag tror att det var känslan av att komma ikapp. Då, levde jag ju inte. Jag existerade. Och det instängd i mitt rum, utan vidare kontakt med omvärlden och de där som levde livet utanför min dörr. De gick i skolan, jobbade, hade familj, vänner och partners. De hade drömmar, mål och saker de gjorde på fritiden. De ville leva, och gjorde det också. Där i mitt sovrum, stod tiden still. Jag spenderade dagarna i sängen, såg på dåliga amerikanske komedier och skrev A4 efter A4 om min syn på livet och döden och allt däremellan. För mig var det svårt att skilja på då- och nutid, jag svävade i någon tidlös dröm där jag förskönade mitt tidigare liv och fördömde allt vad framtid hette. Jag såg mig själv och mitt liv som förstört, trasigt och hopplöst.
Men på natten, när alla andra sov, var jag vaken. Det var som om jag kom ikapp lite. Jag kände mig så efter, jag missade allt mina vänner gjorde, gled ifrån verkligheten mer och mer för varje dag. På natten kände jag mig i alla fall lite lugnare, för jag var vaken när alla andra sov, jag var vaken när alla andras tid stod still.
Jag lever fortfarande lite i min egna värld, men inte för att jag är instängd. Inte för att jag skäms, har konstant ångest eller är rädd för att bli dömd, avvisad och sårad av precis allt och alla. Utan för att jag är skör. Jag vet inte exakt vem jag är, vart jag vill eller hur jag ska bete mig för att komma dit. Jag har några starka pelare i mitt liv som bär upp mig, som får mig att hålla mig ovanför ytan just nu. Jag väljer att fokusera på det som håller mig här, varför ska jag riskera något? Jag har lyckats ta mig hit, med hjälp av envishet, disciplin och en enorm beslutsamhet. Ingenting har ”bara hänt” mig, för precis som jag satte mig i skiten för några år sedan (även om det givetvis inte var meningen, det är väl inga olyckor?) så var det jag som tog mig ur den. Jag bara vägrar riskera något, för skillnaden mellan då och nu, är att jag inser mitt eget värde. Och det är den insikten, den skillnaden, som gör att jag inte kommer hamna där igen. Jag vill leva om dagen, varje dag, och sova gott och drömma om natten. Framför allt, så vill jag leva, inte bara existera instängd någonstans med en ångest mer överväldigande än all sorg livet som levande kan utsätta mig för.
