Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

träningsvila, att vara rädd för väggen och att göra det man ”borde”

Ibland funderar jag på att ta träningspaus.

Inte för att jag tror att jag inte skulle sakna träningen ungefär 24/7. För det skulle jag, hela tiden. Inte heller för att jag tror att det är nödvändigt ur utveckling- eller återhämtningssynpunkt. Kroppen är gjord för fysisk aktivitet och en timme några dagar i veckan på gym är inte för mycket för en frisk kropp.

Men jag är lite trött. Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller rättare sagt så tänker jag mycket. Saker tenderar att växa när jag släpper in dem, och plötsligt kan jag inte längre hantera dess storlek. Jag överanalyserar, känner tusen gånger för mycket och för hårt. Det tar på krafterna, och även om det må vara mental kraft som går åt där, blir det inte lika bra när jag ska anstränga mig fysiskt. Jag går som på sparlåga konstant och det är ansträngande, framför allt när ens omgivning förväntar sig och önskar att jag gjorde mer. Jag vill hemskt gärna vara så mycket för så många.

Men jag vill vara mycket för mig själv också. Ibland går inte det ihop med att vara den alla andra tycker att jag ska vara. Den jag förväntas vara. Den som normerna säger att vi ska vara allihopa. Kanske måste jag ändra ordningen och låta mitt första steg vara något som andra inte ens räknar? För att jag ska ta mig någonstans alls. Kanske kan jag inte bara passa in i mallen och göra det där jag ”borde”? För att hur osynliga mina framsteg än är för andra, så är det alltid bara jag som kan känna om de finns där.

Det hade då verkligen varit lättare om jag kunde göra som alla andra. Om jag kunde göra det som andra ser. Istället kämpar jag mot, och för, saker som andra inte kan förstå tar så mycket tid, ork och energi. Men det gör det, jag är helt utmattad. Jag har gått in i väggen en gång förut och jag är så fruktansvärt rädd för att göra det igen. Jag känner igen varningssignalerna och det håller mig vaken om nätterna, får min mage att göra nya uppror och mitt huvud att fullständigt snurra itu.

Det svåra är att träningen är mitt lyckopiller. Träningen räddade mitt liv för ett och ett halvt år sedan. Träningen är det som får mig att inte tänka och känna ett tag, om så för bara en timme några dagar i veckan. Träningen tillåter mig att ta ut min frustration, tillåter mig att slita och dra och slå och pressa. För allt det där som gnager inombords dygnets alla andra timmar.

Egentligen vet jag inte varför jag fått för mig att träningsvila kan vara vettigt, förmodligen bara för att jag är så trött. Har ni tagit träningspaus någon gång? Varför? Vad upplevde ni för förändringar, positiva som negativa? Var det tufft att komma tillbaka?

fannyfeb

Du kanske gillar

24 Kommentarer

  • Svara
    Lydia
    6 februari, 2013 at 22:49

    Gud så snygg du är!

  • Svara
    Emelie
    7 februari, 2013 at 00:26

    Jag får intrycket av att du har höga krav på dig själv? Att träningsvila tror jag inte är nödvändigt, men jag är ju inget proffs på saken o känner ju inte heller dig, men jag tror att träning får alla, eller i alla fall de allra allra flesta, att må bra. Kanske skulle du bara hålla igång, kanske bara träna ett par gånger i veckan (du verkar ju träna väldigt ofta annars) och göra det utan några som helst krav på prestation och resultat? Bara träna för att bibehålla det du har och känna de positiva effekterna träningen har, utan press eller stress överhuvudtaget, som en vanlig motionär liksom.:) Känn efter vad som är bäst för dig. Låt inte vad andra tycker o tänker om dig styra över dig. Lev ditt liv på det sättet som får dig att må som bäst! 🙂 Ta hand om dig och tack för en härlig blogg.:)

  • Svara
    Malin
    7 februari, 2013 at 07:42

    Känner dig ju inte alls, men baserat på hur du skriver så låter det mer som ”det andra” behöver vila, även om det nog är svårare. Har inte själv varit i väggen, bara farligt nära, och som du skriver så är det träningen, och friskluften för mig, som hållit näsan över ytan. Simma lugnt!

  • Svara
    Jessica
    7 februari, 2013 at 07:44

    Du tar upp ett viktigt ämne här.
    Det som slår mig när jag läser inlägget är att jag blir lite rädd. Du verkar ha otroligt höga krav på dig själv . Du pratar om att du varit utbränd en gång och känner igen signalerna, ja.. kanske läge och pausa lite från alla krav?
    Jag tror inte att träningspaus kommer fixa det. Snarare måste du lära dig att säga nej.
    Träningen har ju en väldigt bra effekt på stress , för mig iaf. Men lägg undan alla prestationskrav och man måste inte finnas där för alla hela tiden.
    Styrke kram.

  • Svara
    Mona
    7 februari, 2013 at 08:42

    Hej hej!

    Sklle bara säga att en träningspaus på en vecka är en jättebra idé några gånger per år. Både jag (som tränar på gym men inte direkt är något proffs) och min man (som tävlar i styrkelyft) brukar göra det och när man kommer tillbaka är i alla fall våran erfarenhet att man är starkare än tidigare. Men känn du efter vad som är bäst för dig : )

  • Svara
    Ellinor
    7 februari, 2013 at 09:13

    Jag tror att det absolut viktigaste är att lyssna till KÄNSLAN. Tränar man vanligtvis hårt, är en träningsfri vecka, några gånger per år nästan en nödvändighet för att ge kroppen en chans att återhämta sig ordentligt. Ofta kommer man tillbaka starkare än någonsin tidigare efter dessa uppehåll. Har man tränat bra och regelbundet under en längre tid behöver man inte vara rädd för att vare sig resultat, styrka eller motivation försvinner. Det tar längre tid än så.
    Det är lätt att lyssna till kroppen och tolka dess signaler, svårare är det med det psykiska och våra känslor. De är inte lika konkreta och många gånger svåra att sätta fingret på. Därmed inte sagt att dess påverkan skall förbises. Mycket sitter som bekant i huvudet och känner man att man inte är 100% med så kan man ändå inte ge allt. Vill man då prestera kan träningen istället få negativa effekter. Vi uppfyller inte våra mål, vilket blir ytterligare en inre stress som sedan bara blir en negativ spiral nedåt.
    Känner du att en träningspaus är vad du behöver så tycker jag att du skall lyssna till denna ingivelse. Du kommer att ha igen det i efterhand!
    Träning är för mig och många andra en andningsoas i en annan ganska stressig vardag. Det är, precis som du själv skriver, mitt lyckopiller. Därför försöker jag att vara väldigt mån- och rädd om de känslor som träningen genererar. Det skall inte bli ett tvång eller måste. Glädjen att gå till gymmet och köra slut på sig själv får inte försvinna. Jag vet själv med mig att jag behöver släppa på mina tvång och prestationskrav. Medvetenhet är ett första steg och därefter får man ta det successivt. Just nu skall jag till exempel åka bort fyra dagar. Det kommer förvisso att bli mycket promenerande, men utöver det så har jag valt att lämna allt vad träning heter hemma. Jag vet att jag behöver det och detta blir därför ett bra tillfälle att ta den där lilla pausen. Nästa vecka är jag tillbaka med ny kraft, energi och framför allt glädje!
    Våg lita till din intuion!
    Kram och lycka til

  • Svara
    Cecilia
    7 februari, 2013 at 09:26

    gud vad jag kände igen mig exakt i din text! är precis likadan! har magkatarr och ibs pga av detta..

  • Svara
    Johanna
    7 februari, 2013 at 09:48

    Humm, mycket snack om ”dej” och ”andra”…

    Självklart är vi alla olika, men vad får dej att tro att alla dessa andra människor har det så himla mycket lättare med allting? Kan det möjligen vara så som många andra nämner att du har fruktansvärt höga krav på dig själv och måhända svårt att prioritera till den förmån att du själv mår bra?

    Antingen så är du otroligt dålig på att förklara för din omgivning hur du känner, vad du vill, behöver osv, ELLER så omger du dig med kassa människor som förväntar sig att du ska utföra storverk i tid o otid.

    Varför måste din träning vara ”svart eller vit”? Dvs kan du inte bara tagga ned lite på träningen en tid framöver o tex bara köra sådana pass du verkligen blir glad o mår bra av?
    Sluta gnäll o vela, börja istället kommunicera, prioritera och agera!

    • Svara
      roethlisberger
      7 februari, 2013 at 09:54

      jag tror inte att andra har det så mycket lättare än mig. av orsaker -som inte angår dig- så vet jag dock att majoriteten kan hantera och leva med ”vardagen” på ett annat sätt än vad jag kan.

      du vet ingenting om mitt förflutna, vad jag gått igenom eller min situation med min omgivning i dagsläget, så att ens yttra spydiga kommentarer likt dessa säger mer om dig än om mig. det säger ungefär att du är en fördomsfull, otrevlig och typisk sådan människa jag har otroligt svårt för.

      ha en trevlig dag.

      • Svara
        Alexandra
        7 februari, 2013 at 11:46

        Jag håller med föregående kommentar. Du försvårar allting för dig själv-. inklusive din träning. Vi är många med svårigheter och problem men vi hanterar de på bästa sätt. Att du har svårigheter, är väl tydligt i din blogg men få inte det att låta som om du är den enda som lider.

        • Svara
          Louise
          8 februari, 2013 at 14:51

          Men detta är ju HENNES blogg, det är ur HENNES perspektiv. VI vet inte hur hennes liv utanför datorskärmen är, och hon vet inte hur alla andra har det.

          • Julia Ludvigsson
            9 februari, 2013 at 13:34

            Håller med Louise,

            Dessutom så kan ingen utifrån analysera hur bra eller dålig ens liv är utom man själv. Det är det psykiska tillståndet som skiljer folk åt och bara för att två personer med samma förutsättningar går igenom samma sorts kris i livet betyder inte det att båda klarar sig lika bra/tar lika hårt på det. Beroende på vilken person man är kommer man reagera olika. Så om ni säger att alla andra gör allt som hon gör och klarar sig har det INGET med hennes situation att göra. Vidare är det så jävla onödiga kommentarer och om ni blir irriterade för att någon uttrycker sina egna känslor på sin egna blogg finns det ett superbra tips; läs inte!

            Jag kan inte säga att jag förstår din (fanny) situation, det gör ingen som inte känner dig, men däremot är jag själv i en plats i livet där andra har så mycket att säga om saker och ting men ingen förstår hur jag känner.

            Keep up the good work och hoppas att du hittar en balans som får dig att må bra. Du är en stor inspirationskälla:)

  • Svara
    sluskan
    7 februari, 2013 at 12:57

    Johanna och Alexandra, kom ihåg, Kärlek istället för hat!

  • Svara
    Amalia
    7 februari, 2013 at 13:25

    När man börjar fundera i de banorna så ska man oftast försöka följa känslan. I detta fall alltså att ta en träningspaus på ca 1-2 veckor.

    Jag gjorde det för ca 2 år sedan, men jag tog då en paus på 4 veckor eftersom jag blev ordinerad det av läkare (var övertränad). Men hursom, när jag sedan började träna igen upptäckte jag att jag blivit mycket starkare och uthålligare under de veckor då jag INTE tränat. Kunde direkt lägga på 1 kg på vardera hantel samt sprang fler minuter snabbare…

  • Svara
    L
    7 februari, 2013 at 13:51

    Nu känner jag ju inte dig men efter vad du skrivit så låter det ju som att du har använt träningen lite som en försvarsmekanism. Att du har har tränat för att slippa tänka och ta itu med diverse psykiska problem (ångest mm). Jag tror det är jättebra att du är medveten om detta och att du börjar jobba på det. Tänk om du nån gång skadar dig och inte kan träna, då kommer du stå där med massa ångest som du inte kan hantera. Dock tror jag att du i början kommer må pissdåligt om tar ett träningsuppehåll och slutar träna helt. Det låter dock som att du måste göra någonting åt din situation, eftersom dina ångestkänslor kanske äntligen har kommit ikapp dig. Kan du inte försöka trappa ner på träningen långsamt lite i taget och verkligen försöka känna efter hur det påverkar dig och på så sätt hantera ångesten lite i taget? Så kan du ju ta upp den sen igen när du vet att du gör det för rätt anledning:)

  • Svara
    Amanda
    7 februari, 2013 at 13:52

    Jag har precis kommit tillbaka efter en ”träningspaus”. Min kropp gick in i väggen och jag var konstant typ sjuk i 4 månader. Detta var då ofrivilligt och jag försökte komma tillbaka flera gånger men kroppen orkade inte.
    Nu när jag har kommit tillbaka, sakta men säkert, trappar jag upp det och känner verkligen efter vad min kropp vill. Istället för att kämpa de 5 sista minutrarna lägger jag av direkt. Mest för att jag inte klarar av att pusha mig själv längre..
    Att du ens tänker tanken att ta en träningspaus säger ju någonting right? Lyssna på din magkänsla. Jag har lärt mig nu att göra det ännu mer. Jag tränar ju BARA för min skull. Och gång på gång måste jag tänka att det faktiskt finns människor som inte tränar alls, för att acceptera mig själv som bara tränar lite just då.

    Ta en paus innan du blir tvingad till en paus som jag 🙁

  • Svara
    hanna
    7 februari, 2013 at 15:04

    hej. jag tog en träningspaus för fem månader sedan. det är trots allt bara fem månader men det känns som en evighet. jag tränade väldigt mycket, det var en del av mig, det var mins livsstil, och det var väldigt mycket ”den jag var”. det gav mig otroligt mycket, en stor del av mitt liv och min lycka hängde på träningen, det var mitt lyckopiller, precis som du säger. men jag slutade eftersom jag drabbades av någon slags utmattning. det är en lång historia. vet inte om det hör hit. så istället fokuserar jag på träningen: jag har nu börjat komma tillbaka. fast på ett helt annat sätt. jag tror att jag glömde bort varför jag tränade, och bara gjorde det på rutin. jag hade slutat att lyssna på kroppen och gick iväg till träningen även när jag var så trött och slut att benen skakade och jag hade svårt att andas. träningen gör en van att pressa kroppen, på gott och ont. en dag kunde jag inte känna efter längre, eller så var min vana så stark att jag inte kunde lyssna på mig själv. och det är klart att kroppen förändras när man ändrar sin träning. och med det vaknar många känslor, och även om det känns så till en början så tror jag inte att det har har med just kroppen att göra. (för min egen del: ett starkt kroppshat vaknade. känslan av att min kropp inte motsvarade mig, vad jag var. jag tror detta bottnade i en slags rädsla. nu tänker jag istället så här: det måste vara möjligt att även jag kan bli älskad. jag är tom älskad just nu. och då också. genom hela mitt liv. även om min kropp ser ut så här och så här. det kan inte handla om det. livet är långt. ibland ser man ut på vissa sätt, och ibland på andra. det är okej. den som slutar älska mig eller vänder sig ifrån mig bara för att min kropp förändras, vad ska jag med dem till? i det långa loppet? vad som också hjälper: studera vårt ideal. erkänn att det finns. erkänn att min egen kropp inte motsvara det på dessa och dessa punkter. erkänn att idealet är rätt trångt. att det är konstigt att mallen för vad vackert är, är så himla smal. börja köp kläder som passar min kropp. det är inte min kropp som är fel, utan det är jag som måste hitta andra slags kläder. hitta de kläder som jag gillar, inte försöka göra så att min kropp passar in i kläderna. och nu menar jag inte bara det klassiska skinny-idealet. jag menar att det finns många slags ideal. varav det senaste skulle kunna kallas strong-is-the-new-skinny. vilket också kräver en viss praktik. precis som heroin chic-idealet också kräver en viss sorts praktik). hursomhelst: känslor som ändå kretsar kring kroppen, vilket det verkar göra för speciellt många som drabbas av ätstörning. kroppen, och i förlängningen ätstörningen blir ett sätt att hantera dessa känslor. en scen där de kan spelas ut. och jag låter det vara så. men missförstå mig inte, jag ”praktiserar” inte min ätstörning längre, jag ser mig själv som frisk. jag gillar inte riktigt ordet ”hälsosam”, känner att det ordet är lite taget av fitness-branchen, och just den livsstilen behöver inte vara hälsosam för just mig, just nu. vad som är häslosamt tror jag är att lyssna på kroppen och det inre, och dessa behov verkar förändras otroligt genom livet, beroende på vad som händer på alla andra plan, t.ex. på alla känslomässiga plan. om det kanske hände mycket i det inre är kanske det mest hälsosammaste att vila extremt mycket, dra sig tillbaka och ta lugna promenader när solen är uppe, äta mycket nötter, se mycket känslosamma filmer, kasta sig ut på klubb och dansa vilt. vad vet jag. numer, efter min långa paus (vilket inte bara var en paus från träningen, utan ifrån det mesta, ifrån nästan allt som inte var absolut nödvändigt för mig, och sorgligt nog, min ekonomi och bostadssituation), är säkrare på vad jag gillar, hur lyckan kan se ut för mig, hur jag vill ha livet och vad som gör mig harmonisk. mitt perspektiv är på samma gång både mycket större och mycket kortare. men allt detta, alla känslorna, är kopplade till kroppen. det är kanske inte så konstigt.

    jag förstår inte riktigt vad som är din anledning till att du vill ta en paus från träningen, och kanske är du inte heller helt säker på det själv. jag visste inte varför jag ville sluta med träningen, det var ju trots allt min största kärlek. men en dag tog det bara stopp. men nu, oceaner av tid senare (fem månader), är jag väldigt glad att jag gjorde det. mitt liv har blivit mycket större, mitt känsloliv rikare och vad ska jag säga, jag känner mer, mer nyanserat. livet är väldigt vackert men samtidigt är det också mycket som gör ont. och det tror jag inte går att undvika.

    så mitt ända råd är: lyssna på dig själv, din kropp, ditt sinne, vadsomhelst, bara du lyssnar. leta inte efter logiska resonemang som ska förklara varför du ska göra si eller så, för de brukar nästan alltid bara kunna göras i efterhand, först då förstår man varför man gjorde som man gjorde. lyssna till dig själv i första hand, och försök inte att jämföra vad du borde göra mot någon slags yttre mall av vad du tycker att du ”borde” klara av. (det är intressant att analysera denna yttre mall: var kommer den ifrån? finns den? finns det någon som lever upp till den? egentligen? min teori är att denna yttre mall är summan av alla andras prestationer samlade. det är alltså en massa människor prestationer. alltså FLERA människor. och jag är EN människa. hur skulle jag kunna leva upp till alla dessa, tillsammans? faktum är att vi egentligen vet väldigt, väldigt lite av hur andra människors liv är, egentligen. vi kan få intryck, de kan visa oss en bild över hur de vill bli sedda, men vi vet aldrig hur det är egentligen). hursomhelst: detta är en säker väg till utmattning, särskilt om man är person med höga mål och stora passioner. livet är långt, förhoppningsvis, och du måste inte ligga på din absoluta träningstopp just nu, du kanske inte ens behöver träna just nu. det går alltid att komma tillbaka. har du gjort det en gång kan du göra det igen. tack för allt personligt du delat med dig av genom bloggen.

    mvh
    hanna

  • Svara
    Louise
    7 februari, 2013 at 15:35

    Läskigt, ungefär sådär känner jag också! Träningen är det enda lyckopillret just nu men kroppen kanske skulle behöva vila mer men jag och psyket vill inte. just nu är jag dock sjuk och då är jag illa tvungen att vila ett par dagar, men det är jobbigt. Somliga har ångest för dom borde gå till gymmet oftare men jag har typ ångest för att jag vill gå dit men kan/borde inte.

  • Svara
    Victoria :)
    7 februari, 2013 at 17:10

    Åh, fina Fanny, ta en träningspaus du – om så bara för en vecka eller två – det har jag kanske inte gjort sådär medvetet, men det har blivit så för mig vid flera tillfällen pga. Att kroppen och eller hjärnan/själen sagt ifrån.. Ibland förbättrar träningen ens tillstånd men man ska också veta att den på ett vis kan innebära en stress både kroppsligt, mentalt & själsligt.

    Känn efter och gör som DU tycker, jag kan bara säga att det låter vettigt och att testa och se hur det känns kan ju aldrig vara fel?

    KRAM <3

  • Svara
    Louise
    7 februari, 2013 at 20:30

    Jag har en fråga, som inte har med inlägget att göra. Vet inte riktigt vem jag ska fråga, du är en str inspiration så jag tänkte jag får se om du kan hjälpa mig.

    Löpning utomhus är min absoluta favoritträning. Har alltid tidigare sprungit i skogen som gått bra, men så flyttade jag till större stad där såklart det mesta är asfalt. Fick till en början ont i benen bara av att gå pga av det stumma underlaget men jag tänkte att jag tar det lugnt så går det över.
    Men nu ett halvår senare känns det mer i knäna och springa på asfalt känns helt uteslutet.
    Är det bara att ta det lugnt, härda ut, eller kan jag helt enkelt vara körd på asfaltslöpning? Är nu begränsad till parkerna, där jag inte vill vara mörka kvällar utan går längs med trafikerade vägar.

    Tror du mina knän behöver stärkas? Tips?
    Vet att du inte är någon träningscoach eller läkare, men du har erfarenhet och en inställning som passar vilket är guld värt. Sedan får jag såklart lyssna på min egna kropp med 🙂
    Hoppas du har något tips!

  • Svara
    Helen
    7 februari, 2013 at 23:19

    Hej! Tack för att du delade med dig av dina tankar och känslor. Om du känner att du kan behöva en paus ta den! För ett år sedan befann jag mig i en djup depression. För att få ut en del av ångesten tränade jag väldigt mycket och trappade upp så att passen blev längre och längre, jobbigare och jobbigare… Men eftersom jag inte var i psykisk balans blev det inte så bra i slutändan. Samtidigt som jag på ett sätt blev starkare (t.ex. kunde lyfta tyngre vikter och springa fortare) så bröt jag ner min kropp. Jag fortsatte träna trots att jag var trött och hade ångest. Pressade mig själv till att ta på träningskläderna och ge mig ut för ”träning mår jag bäst av” (=lyckopiller). Till slut tvingades jag till vila av ren utmattning. Jag spenderade flera månader under hösten med enbart promenader runt kvarteret för att jag inte orkade med mera. Benen bar inte. Jag som tidigare sprungit långpass på 20 km och tränat tufft 5 dagar i veckan. Detta drog ner mig djupare i depressionen. Vad vill jag säga med detta? Jag vet ju inte vad det är som gör att du har det tufft just nu, men lyssna på kroppen. Du har igen det tusenfalt. Jag har precis kunnat börja rehab-träna, och det kommer att bli en lång väg tillbaka. Istället för att pressa min kropp, vilket jag faktiskt mådde lite bättre av för stunden, önskar jag att jag kunde ha tänkt lite mer långsiktigt. Kanske kan du träna något annat lugnare? Ta långa promenader? Jag vet ju som sagt inte hur du egentligen har det, men för att inte driva på dig själv av ångest kanske du tillfälligt kan få någon medicinsk hjälp eller terapi? Ha det så bra och var rädd om dig. Kram till dig

  • Svara
    Ida
    8 februari, 2013 at 13:28

    Ta paus från träningen på obestämd tid och börja med yoga. Se till att du mår bra inside out innan du gått för långt och en dag står du där med en ny diagnos-utbrändhet. Sluta tänk stora muskler och tvättbräda och börja prioritera hur du ser ut på insidan. Meditation har räddat många oroliga själar min vän.
    Ta hand om dig//Ida

  • Svara
    Anna
    9 februari, 2013 at 09:19

    Jag tror definitivt på träningsvila! Att ta en eller flera veckors paus från tyngre träning och bara hålla igång med hjälp av vardagsmotion får oss alla att komma tillbaka starkare och piggare! Lycka till 🙂

Lämna ett svar till Alexandra Avbryt svar