Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

ätstörningar har inget med vikt att göra

”Hon ser inte ut att ha en ätstörning”.

Finn ett fel i den meningen. Vid närmare eftertanke inser jag att det finns två. För det första lider inte enbart tjejer/kvinnor av ätstörningar, men det börjar folk kanske förstå nu. För det andra, det jag tycker är så viktigt att folk får en förståelse för, så syns oftast inte ätstörningar – alls.

Faktum är, att enbart hos en av alla ätstörningar finns en direkt koppling mellan kroppsvikt och diagnos. Och det är anorexia. Men lider man av bulimi, hetsätning, överätning eller UNS så syns det med all sannolikhet inte, framför allt så ser ett otränat öga inte sjukdomstecknen. Sådant som svullnad, darr, lågt blodtryck, oregelbunden puls etc – sådant som på sin höjd en fd ätstörd kan identifiera som varningssignaler, går de allra flesta obemärkt förbi.

Ätstörning. Om man bara ser på ordet så ser man det egentligen tydligt : ät-störning. En störning i ätbeteendet. Har detta något med vikt att göra? Nej. Det är en störning, som så många andra, och just denna stör ätandet och hur vi känner, agerar och reagerar kring det. Kring ätande. Både det egna men också andras ; ”alla andra”.

Jag har träffat många ätstörda. Många störda överlag, om vi ska vara sådana. Jag har sett flickor på fjorton bast skära sönder ansiktet, sticka knivar i halsen och fimpa cigaretter på armarna. Jag har också sett utbrott, ångestanfall och hysteriska reaktioner vid matbord när en portion serveras, en näringsdryck ska intas eller mellanmålet plötsligt byts ut mot en glass i solen. Men de utan tvekan sjukaste och mest trasiga människorna har jag träffat utanför sjukhuset och utanför allt vad matscheman, viktkontroll och terapibehandling heter. Jag har träffat dem i skolan, på fester eller haft dem i min närmsta umgängeskrets. Ätstörningar finns överallt och de allra flesta kommer inte i format : anorektisk. De allra flesta är normalviktiga, tränar ”normal-mycket” och äter ”normalt”.

Det är viktigt, tycker jag, att betona det här. För det är sorgligt många som tror att man måste vara ”tillräckligt sjuk” för att söka hjälp. Med detta ”tillräckligt sjuk” menas ofta ”tillräckligt mager”. För uppfattningen är att har man en ätstörning på riktigt så måste man vara just mager, underviktig. Tyvärr är det så också vården ser det, för en anorektiker identifieras lätt och man vet hur man hanterar det ”problemet” – man ökar intaget och minskar uttaget. Givetvis finns det hundraelva fel i en behandling som innebär enbart viktreglering och ingen terapi, men det är ett helt annat kapitel som jag inte ska skriva om här. Det jag vill betona och uppmärksamma här är att ätstörningar har inget med vikt att göra. En av många syns, anorexi syns, men de andra sitter i skallen och kan få förödande konsekvenser om man inte tar dem på allvar. Främst omgivningen brukar det vara, som slänger ur klumpiga kommentarer eller skakar av sig antydningar om dåligt mående ”uppenbarligen är h*n inte så sjuk, h*n äter ju och ser helt normal ut”.

Det ska inte vara relaterat med skam, att söka hjälp. Man ska inte fundera kring huruvida man ser tillräckligt sjuk ut. Man ska inte vara rädd att bli nekad vård eller hjälp om man ber om den. Det är nog tufft i sig, att ta det klivet, man ska inte behöva bevisa sitt dåliga mående också. Av naturliga skäl resulterar det enbart i ett ännu sämre mående. Och rädsla över att bli ifrågasatt är ofta orsaken att ätstörda inte söker hjälp. Eller dumförklarad : VA är det inte bra att spy upp maten?! VA skadar jag mina inre organ?! VA SKOJAR DU, KAN JAG FÅ MEN OM TRETTIOELVATUSEN ÅR ALLTSÅ?! Ja som tonåring-tjugosomething känner man sig ju väldigt sårbar och kan absolut föreställa sig en pajjad livmoder och barnlöshet. Eller hår som aldrig växer ut igen, naglar som går av, en mage som slutar fungera. Absolut. Precis som rökare känner hur lungorna svartnar.

. Det förstår man inte, inte som anorektiker och inte heller som ”normalstor” (man är ju just normal?!) med ätstörning. Så problemet blir här rätt tydligt va? Man skäms för att må dåligt, då det ju inte ”syns”, och det dumförklaras allt som oftast (man är ju dum om man medvetet skadar sin kropp) om man trots allt vågar öppna sig ändå . Det enda sättet att få ändring på det här är att skapa medvetenhet hos, och dela kunskap med, allmänheten. Att fd sjuka, och absolut de som är sjuka i dagsläget också, vågar berätta och stå för känslorna och skammen som kommer med en så kallad ”dold sjukdom”. Det gäller alla psykiska sjukdomar, men ätstörningar och dess offer ligger givetvis mig varmt om hjärtat. Det vore också mycket värt om stora namn inom tränings- och kostvärlden kunde belysa den här problematiken. Läser fel ögon fel blogginlägg eller hör fel föreläsning kan vad som helst knorras till och bli hur tokigt som helst. 

Jag ville ta upp detta av två skäl. För det första har jag tvingats se alldeles för många människor förlora alldeles för många år, och i vissa fall liv, i psykiska sjukdomar. För det andra är jag själv en överlevare av ätstörningar, och det är något man konstant kurerar sig efter. Sjukdomen i sig är inte kronisk, men man är konstant medveten, ibland smärtsamt medveten, om sin historia och sin nutid. Man ifrågasätter framtiden, hållbarheten och huruvida det alltid kommer vara en kamp. Den största kampen är omgivningens fördomar och agerande. Därför vill jag be er alla, sjuka som friska, träningsfrälsta som matglada, unga som vuxna – prata om det. Fråga istället för att gissa eller att ta för givet. Ventilera istället för att ignorera. Hjälp till att få bort skammen så att fler kan må bra utan att först behöva må dåligt.

Jag kommer skriva mer inom detta ämne, om dold sjukdom och hur vi medvetet måste arbeta bort från skammen, skulden och alla pekpinnar -”rätt och fel”- rörande psykisk ohälsa. För att jag vill och för att jag tycker det är viktigt. Jag skapar en kategori som heter ”vad vi borde prata om” och där kommer dessa inlägg att samlas. All diskussion och utbytande av åsikter välkomnas givetvis, men nu vaktar vi tungorna och tänker till en extra gång innan vi låter fingrarna skriva allt för fula ord, ok? 

Du kanske gillar

36 Kommentarer

  • Svara
    Erika
    14 mars, 2013 at 07:30

    Otroligt viktigt och bra inlägg Fanny. Du sätter ord på otroligt viktiga aspekter, och det där med att känslan av att inte ”se tillräckligt sjuk ut” är nog grunden till att väldigt många inte får hjälp och i sin tur mår ännu sämre.
    Detta ämne ligger mig också varmt om hjärtat och det ska bli intressant att få läsa mer av dina ord i denna kategori 🙂

    • Svara
      roethlisberger
      14 mars, 2013 at 07:59

      ja tyvärr måste man i dagsläget vara ”tillräckligt sjuk” för att få ”hjälp”.. hemskt, för jag tror uppriktigt vi kunnat rädda många år, och i vissa fall liv, om vi istället jobbade ÖPPET och kommunicerade, om vi jobbade för att förebygga just det här ”jag måste bli tillräckligt sjuk-tänket”..
      kram!

  • Svara
    Sara
    14 mars, 2013 at 09:34

    Så sant det du skriver. Jag har varit normalviktig en vända förra året, nästan precis ett år sedan. Kände mig mycket friare och började tro att jag var frisk… Nu är jag tillbaka nere i sjukdomen igen. Vad jag kan se tillbaka på är att alla i min omgivning trodde att ”nu är hon frisk” när jag var normalviktig. Vikten har inget med friskheten att göra!

    Det är skamfullt, det är pinsamt att vara sjuk i en ätstörning, jag vet ju att jag skadar min kropp, jag skadar min omgivning mm. Jag vill se mig själv som klok och förnuftig, ändå har jag så svårt att gå emot sjukdomen.

    Ser framemot att läsa mer av dig!
    Kramar

  • Svara
    Vickan
    14 mars, 2013 at 09:39

    Mycket bra skrivet.

  • Svara
    Madeleine
    14 mars, 2013 at 09:41

    Otroligt bra inlägg, jag är själv i början av terapi för mina ätstörningar och det är som sagt inget som ses på utsidan. Att jag har hetsätit och spytt varje dag under en längre tid varvat med perioder av svält, är det ingen som tror när de ser mig och om jag berättar det för någon blir de rädda och tysta. Folk tar avstånd vilket jag tycker är tråkigt, då det som faktiskt hjälper är när någon pratar om det öppet med mig och inte gör det till något ”fult” och ”tabu”.

    Tack för ett jättebra inlägg och det är superkul att du börjat blogga igen. Du är en stor inspiration!

  • Svara
    Annie
    14 mars, 2013 at 10:14

    Väldigt viktig inlägg Fanny!

  • Svara
    k.d
    14 mars, 2013 at 10:23

    väldigt viktigt och klokt!

  • Svara
    elin
    14 mars, 2013 at 10:38

    jättebra skrivet. stämmer så himla bra och viktigt att folk får veta detta och ta alla människor med ätstörning på allvar.

  • Svara
    isabell
    14 mars, 2013 at 11:14

    fantastiskt härligt att du tar upp det här. och viktigt! ska vi få till en ändring måste vi starta någonstans, och det här kan absolut vara rätt forum.

  • Svara
    Anna - Trend o träning
    14 mars, 2013 at 11:20

    SUPERBRA inlägg! Kan inte säga annat. Jag har ju själv lidit av anorexi en period i högstadiet – något jag skrivit om i bloggen men borde göra oftare. Och de där tankarna är som du säger svåra att bli av med även som ”frisk”. Ett otroligt viktigt ämne att ta upp så TACK för detta!

  • Svara
    Ellinor
    14 mars, 2013 at 12:47

    En ätstörning, precis liksom många andra psykiska sjukdomar, är ofta ett rop på hjälp eller uttryck för en annan, inneboende och svårdefinierad smärta. Så snart en sjukdom eller allmänt mående inte syns på utsidan, är vi ganska snabba med att diskvalificera dem som just en sjukdom. För att saker och ting skall bli verkliga för oss måste vi många gånger kunna ”ta” på problemet.
    Under mina år som anorektiker var vikten ett sätt för mig att både kontrollera och signalera att jag inte mådde bra. En av de största rädslorna med att gå upp i vikt handlade just om att jag skulle friskförklaras trots att demonerna fortfarande levde inom mig.
    På ett sätt kan jag vara tacksam för på vilket sätt min sjukdom tog sig uttryck – min anorexi gjorde att folk runt omkring mig reagerade och framför allt agerade. I efterhand har jag dock tänkt mycket på det du skriver ovan. Tänkt på alla de vars sjukdom inte syns och som inte heller vågar be om hjälp – vem tar hand om dem!?
    Tycker att det är så bra av dig att ta upp detta – få andra att tänka och reagera på allt det som sker i det fördolda, på allt det vi inte ser. Jag kan många gånger känna igen ett ätstört beteende även om det inte syns utåt. Samtidigt är det svårt att konfrontera personen i fråga med detta för helt säker kan jag ju inte vara…Det är sannerligen ett svårt dilemma och det är viktigt att det kommer upp till ytan!

  • Svara
    linda
    14 mars, 2013 at 15:18

    Viktigt inlägg. Tog mig typ nio år att söka hjälp p.g.a. skamkänslor. Det sorgliga är att hjälpen inte hjälpte. Känner att jag inte blev förstådd alls. Jag är fortfarande sjuk och har ingen aning om vad jag ska göra för att bli frisk. Hoppas på fler inlägg i ämnet som kan inspirera oss som vill bli friska och fria. Din historia ger mig hopp!

  • Svara
    fruwidlund
    14 mars, 2013 at 18:09

    Mer sådana inlägg, verkligen viktigt att ta upp! Jättekul att du kommit tillbaka från bloggpausen också. Har själv precis börjat blogg, kolla gärna in!

  • Svara
    Hanna
    14 mars, 2013 at 20:18

    Skulle du kunna skriva om att sluta med självskadebeteende?
    Hur slutar man egentligen skada sig själv? Jag tycker inte om mig själv och har en ”djävul” på min axel som hindrar mig från att leva det livet jag vill. Jag känner igen mig en hel del i ditt förflutna, samtidigt som det förstås skiljer sig en del. Jag har haft anorexi och hamnade på en ätstörningsenhet i somras. Sedan började jag hetsäta mig upp i vikt, därefter spy och nu är jag fast i en evigt ond cirkel. Jag skiter i skolan, människor omkring mig, min kropp och allt som finns i mitt liv just nu. Jag är bara hemma och äter och spyr. Ingenting spelar någon roll. Tidigare har jag alltid gått till skolan, skött om mig och levt någorlunda bra men jag kan inte sluta göra illa mig för att jag hatar mig själv så mycket. Hur gjorde du när du plötsligt vände allt? Hur tänkte du när du började ta tag i ditt liv? Någonstans vill jag ju leva och nå mina drömmar innerst inne, men det slutar alltid med att jag ändå inte tycker jag förtjänar något. Hur började du leva hälsosamt och sluta med att skada kropp och knopp?

    Jag ser upp till dig så otroligt jävla mycket för att du för det första delar med dig, och för det du har tagit dig igenom. Så, ja.. tack. Tacktacktack för allt du skriver.

    • Svara
      roethlisberger
      15 mars, 2013 at 07:13

      detta gjorde ont att läsa. Känner igen mig så väl. Jag ska absolut tänka lite på detta ämne och vad jag ev. kan skriva ang. det. Tills dess; gör saker du tycker om (jodå, de finns där. Så om det bara är att se barnfilm och äta glass i sängen. DOET. Eller ja, utan hets-biten…såklart. Du fattar vad jag menar). Det gäller att boosta måbra-feelingen. Det krävs ibland att man ”bara gör roliga grejer” ett tag, för att komma på banan igen och kunna ta tag i det jobbiga och tråkiga.
      Kramar och tack för dina fina ord !

  • Svara
    N
    14 mars, 2013 at 23:49

    Bra inlägg! Jag har sökt hjälp för min ätstörning utan att ha varit synligt sjuk. Men skam och rädsla för hur andra ska bemöta mig har hindrat mig från att berätta om min sjukdom för mina vänner. Har gått i behandling i ett år nu och fortfarande är det bara min familj som vet. Jag vill verkligen inte bli dömd och evigt sedd som ätstörd.

  • Svara
    Emma
    15 mars, 2013 at 12:14

    Det är så bra att du tar upp det här Fanny! När jag gick ner i vikt och ”blev sjuk” handlade det först inte om att gå ner i vikt för mig, jag mådde bara hemskt dåligt psykiskt. När jag kom till sjukvården tittade på mig med frågande min – sjuk? Då var jag fortfarande inte speciellt underviktig. Men denna reaktion från sjukvården fick mig att förstå att jag behövde gå ner mer i vikt för att få hjälp, och det var då min ätstörning drog igång på riktigt. Helt sjukt! Precis som du säger så behöver vi bli bättre på att prata om detta öppet, för att minska skammen och visa att det finns en bättre väg att gå!
    Roligt att du är tillbaka i bloggen också, du har varit saknad 🙂
    Kram

  • Svara
    Sofia
    15 mars, 2013 at 15:14

    Hej!
    Min bästa vän gick väldigt snabbt från att vara en elitidrottare till att bli anorektier…det är illa och har varit illa i flera år nu men hon får hjälp men som sagt det går långsamt. För ett tag sen bad hon mig att hjälpa henne skriva en lista på varför det är bättre att vara frisk (antar att det är en uppgrift från hennes psykolog eller något hon själv vill ha). Skulle du villja hjälpa mig med några punkter jag kan föreslå till henne? Är rädd att jag lägger vikt på fel saker.

    Varma hälsningar Sofia!

    • Svara
      elin
      16 mars, 2013 at 02:33

      jag kanske kan svara. bra saker med att bli frisk: man tänker mindre på mat, man kan vara närvarande i samtal och i roliga stunder då fokus inte ligger på kalorier och träning. man fryser inte. man känner mättnad och hunger (vilket är bra saker!). man får fint hårsvall, starkare naglar. man är inte trött jämt och ständigt. man har inte ont i kroppen. man blir glad och har saker att se fram emot.
      kan hålla på i en evighet men hoppas det gav lite hjälp åtminstone…

      • Svara
        elin
        16 mars, 2013 at 02:37

        samt de självklara att man inte skadar sin kropp, organen bryts inte ner och man riskerar inte att dö i förtid.

        • Svara
          Jossan
          19 mars, 2013 at 20:54

          Man slipper ljuga och leva i lögner. Man är stolt över sig själv. Man mår så mycket bättre psykiskt och fysiskt. Man slipper oroa sig för att bli ”påkommen” eller att man bara ska kollapsa en dag.

  • Svara
    Lina
    15 mars, 2013 at 18:52

    Väldigt bra och viktigt inlägg. Jag har länge känt att jag hela tiden blir mer och mer medveten över hur mycket & vad jag äter, hur mycket eller lite jag tränar och hur kläderna sitter osv. Springer hela tiden och kollar figuren i spegeln och skräms över hur jävla fixerad jag märker att jag är. Jag oroar mig över att fastna ännu djupare i detta och vet inte riktigt hur jag ska vända innan det är ”för sent”. Tycker att det är intressant och kul med träning och mat och gillar att läsa om det, men samtidigt tänker jag att det kanske inte är så sunt att läsa 8 olika ”träningsbloggar” och få hundra olika tips och åsikter om hur man ska eller inte ska bära sig åt för att nå sina mål. Jag vill sluta jämföra mig själv med alla heeeeeela tiden men jag kommer på mig själv gång på gång med att jämföra kroppar, portionsstorlekar, matvanor, allt. Är så jävla tröttsamt och jag vill inte vara där – hur vänder jag om och fokuserar på bara mig själv?

    • Svara
      Cecilia
      17 mars, 2013 at 23:43

      Åh. Känner PRECIS igen mig i ditt beteende, är också lite rädd för vart mina tankar är på väg och om det går att bryta sig loss från dem?

  • Svara
    Romeo Patrick - Myway2Fitness.se
    15 mars, 2013 at 22:48

    Grymt bra skrivet! Håller med dig till fullo. Folk måste verkligen förstå att det inte nödvändigtvis har med vikt att göra!

  • Svara
    Signe
    16 mars, 2013 at 10:06

    Tack för ett riktigt bra inlägg jag är så trött för att inte säga utmattad av att höra alla föraktade åsikter, fördomar och nedlåtande kommentarer man möts av så fort man tar upp ämnen jag önskar att det fanns något man kunde göra för att få bort alla fördomar, kanske är det ett steg i rätt riktning att vi som bloggare allt mer börjar ta upp ämnen för jag känner att den där ”skamstämpeln” måste bort. Ätstörning är en sjukdom som ingen kan rå för och jag är rätt säker på att ingen blir friskare över att behöva dras med skammen som medföljer…
    åter igen tack för ett bra inlägg och kul att du är tillbaka, kramar .

  • Svara
    hanna ridell
    16 mars, 2013 at 19:04

    Åh, du är så otroligt inspirerande och detta var ett väldigt bra inlägg! Har själv lidit av anorexi men nu har jag gått upp i vikt och det syns inte längre vilket gör att jag inte vågar berätta för någon om det. Men även om det inte syns på mig längre så är jag fortfarande sjuk (dock inte lika sjuk som förut) och jag önskar att jag kunde tala med någon vän om detta. Som tur är får jag i alla fall hjälp inom vården!

  • Svara
    Johanna
    17 mars, 2013 at 08:31

    Tack Fanny för att du (återigen) belyser ett så viktigt ämne!!

  • Svara
    Maria E
    17 mars, 2013 at 11:17

    Underbart skrivet! Efter 3,5 år med ätstörningar (anorexi och ortorexi + hets) och självskadebeteende (inte skurit osv, mer bestraffningar och så typ) vet jag precis vad du menar med texten. Det är så lite kunskap hos folk gällande detta ämne! Folk tror så mycket, men vet så lite… ”Anorektiker är si” ”Bulimiker gör så” ”Ätstörda tycker det här” …som om vi alla var likadana! 🙁 Så fel, så fel…

    Värst av allt är ändå att det är sådan okunskap inom vården – inom vården för just ätstörningar med! De som ska hjälpa oss bli friska vet inte ens hur de ska göra det. (Eller tja, de TROR de vet precis allt om allt… Men de verkar ju inte fatta alls, för allt fokus ligger på vikten. Så fort man får tillbaka sin mens och nått deras valda ”målvikt” så blir man magiskt frisk och blir friskförklarad… Och så säger de att ”alla med ätstörningar faller tillbaka, så därför sätter vi målvikten lite extra hög” De FÖRUTSÄTTER att vi ska åter insjukna! Om de verkligen gav oss hjälp skulle vi ju inte göra det. Om vi verkligen blev friska skulle vi inte någonsin välja sjukdomen igen! Vikten är viktig, men den är inte det viktigaste. Det är en psykisk sjukdom, och det vet dem säger de, så varför fokuserar de inte på det psykiska? ”Det har vi mediciner för!” verkar de bara tänka…)
    Vi lever i ett sjukt samhälle 🙁

  • Svara
    isabelle
    17 mars, 2013 at 17:01

    alltså…. AMEN. du är fantastisk!

  • Svara
    Åsa
    17 mars, 2013 at 17:07

    Så starkt och klokt!!

    Kram Åsa

  • Svara
    Elsa
    19 mars, 2013 at 09:13

    Bra skrivet! Kan inte låta bli att göra ett litet tillägg… För att man är smal behöver det inte alltid vara någon ätstörning som ligger bakom! Jag har ofta fått höra både det ena och det andra men i själva verket är det min tarmsjukdom som gör att jag har svårt för att hålla vikten! Nackdelen när sjukdomen inte ”syns” är att det är fritt fram för fantasin och förutfattade meninga!

  • Svara
    Jossan
    19 mars, 2013 at 20:32

    You nailed it!
    Så jäkla bra skrivet, du har så rätt. Och visst kommer vi alltid få leva med ett vakande öga pga sjukdomen.

  • Svara
    sanna
    20 mars, 2013 at 10:38

    ett till tack för att du belyser ett så viktigt ämne som berör så otroligt många! själv är jag en av dem som det syns på, och det har det gjort i snart 12 år. så många år som känns som totalt bortkastade på sjukdom och svält, mycket på grund av att jag inte kunnat acceptera hjälp mer än i akuta situationer. först nu har jag insett att jag för att bli fri måste acceptera den jag är, sluta skämmas och sluta gömma mig bakom min sjukdom. men precis som du har jag under de här året mött så många som mår så otroligt dåligt, och det alldeles oavsett vikt och utseende – sjukdomen sitter innuti och inte utanpå!

  • Svara
    Ida
    20 mars, 2013 at 15:27

    Jag känner igen mig i allt du skriver. Skammen, rädslan att inte bli tagen på allvar bara för att man inte blivit spinkig. Och det är ju som du skriver, ätstörningen sitter i huvudet, och har absolut ingenting med vikten att göra förutom i form av anorexi då.
    Väldigt bra, informerande och stärkande inlägg.

  • Svara
    M
    25 mars, 2013 at 11:44

    Hej Fanny!
    Jag har också haft en ätstörning, jag hetsåt och spydde jättemycket ett tag. Men jag slutade, vilket jag är jätteglad över..däremot tror jag inte att jag är riktigt frisk än..jag äter oftast nyttigt och bra nu, men det händer att jag vissa dagar äter upp till 4000 kalorier för att sedan svälta eller skära ner på kalorierna i några dagar. Jag tränar dessutom några gånger i veckan och är väl egentligen väldigt smal. Men jag undrar hur man slutar med detta och går man verkligen upp i vikt om man äter så mycket någon gång då och då? För som jag har förstått det kan du äta upp till 1 kg godis en dag o ändå äta normalt med måltider samma dag och i fortsättningen. Jag har också väldigt svårt att hålla mig för just godsaker när det ställs fram, jag undviker helst att hamna i sådana situationer, men det går inte alltid. Jag vill verkligen bli helt frisk och det är så jobbigt att ibland behöva komma på ursäkter.

  • Svara
    Paulina
    25 mars, 2013 at 18:24

    åh, ett sådant himla bra och viktigt inlägg. det är så sant, jag har kommit ur min anorexia sedan ett par år tillbaka. men det hindrar inte tankarna, och det mentala att konstant finnas där. jag har nog kommit så långt att jag kan äta mycket kolhydrater, äta stora portioner, ja att äta överhuvudtaget. och att inte hetsträna på det och svälta mig emellan. men det psykiska sitter i. ångesten som konstant kryper över mig när jag inte orkar ta mig till gymmet, men har ätit alla mål mat om dagen och ätit dem i normalstora portioner. men jag är ju frisk nu, för jag äter ju. därför är jag såklart frisk. och jag vill verkligen inte ta upp det med någon för att det inte är någon som förstår. så tack för att du skriver sådanthär, det ger en så mycket att det finns folk som tar upp det här på rätt sätt.

Lämna ett svar till fruwidlund Avbryt svar