Frågor och svar Resan Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om

att träna som fd ätstörd

En av de vanligaste fördomarna kring ”oss” fd sjuka är att vi inte kan hitta ett sunt sätt att träna/äta hälsosamt. Eller rättare sagt : vi ska helst inte utföra eller bry oss alls om vare sig träning, mat, hälsa eller -gudbevare- kropp. Vi ska vara robotar gällade saker som dessa, känslokalla och framför allt inte tycka om något av det.

Det är en sådan där sak vi måste prata om. Vissa saker här i världen vet vi. Som att träning och ren mat är bra för oss. Sedan kan man diskutera huruvida annan mat då och då inte dödar oss, vilken träningsmängd som är optimal och vad som egentligen är hälsosamt. För det är ju så ofantligt olika och individuellt, vad som är ”lagom” och vad som passar vem.

Saken är den, att så länge folk talar om för fd sjuka att de är just fd sjuka, kanske sköra och känsliga och riskerar att ”falla tillbaka”, som man så fint säger (ja vad fan förväntar sig folk att fd sjuka ska göra med dessa antydningar och konstateranden egentligen?!), är sannolikheten att det sker större. Upprepas en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Som fd sjuk, som faktiskt är rädd att falla tillbaka och inte vill hamna i en ond cirkel där kroppens signaler ignoreras (trött, yr, svag, hungrig etc. men tränar ändå, och liknande) och resultaten uteblir snarare än ger glädje, vill jag ge några råd för att hamna rätt från början (och typ, låt säga, slippa en resa likt min egna med ortorexi, överätning och bulimi):

  • även om du är en fd atlet (många som drabbas av ÄS började som lovande atleter) så se dig nu som nybörjare. Hur slussar man in en nybörjare? Jo, försiktigt. Gå inte all in med 6 pass i veckan. Börja försiktigt med något pass i veckan.
  • hitta en träningsform som först och främst är rolig. Skippa ”det effektivaste” eller det som ”ger mest resultat” (om det inte råkar vara också det roligaste) och leta istället efter något som du ser som ett nöje.
  • planera och skriv upp. Var nördigt exakt och skriv ner träningen en vecka framöver, vad och hur och längd. Det ger dig en bra överblick och du kan lätt se om det verkar bli lite för mycket och vet när det är dags att sluta
  • skriv också ner efter träningen hur det känns. Både fysiskt och psykiskt. Det kan vara bra att ha anteckningar för att se ev. mönster/avvikelser.

Ser ni hur dessa råd också är vad man skulle säga till vem-som-helst-som-ska-börja-träna? Gå inte ut för hårt, planera, ha roligt… och varför är det så? Jo för att en fd ätstörd är inte längre sjuk och oförmögen att vara precis som vem-som-helst. Inte heller när det gäller träning och mat. Vi måste sluta sortera in människor i fack ; ”sjuk”, ”frisk”, ”fd sjuk med riiisk att bli det igen”… Det är viktigt. För som sagt, om folk runt omkring konstant ifrågasätter och nojjar – tillslut blir det en sanning. 

Återigen är det snarare omgivningen som gör fel, inte individen som försöker komma tillbaka och bara ta hand om sig själv – för det är att ta hand om sig själv, sin kropp och själ att träna, även för en fd ätstörd. Men om det blir tabu för fd ätstörda att vilja träna, både för att det är roligt och hälsosamt, då blir det lätt att ”man” (den fd sjuke) mörkar det hela, och lever man farligt igen. Då kan smussel, hemlighetsmakeri och lögner bli vardag – och har vi eventuellt satt igång en ny ätstörning igen. Så sluta sortera in människor i olika fack, för även om man haft en ätstörning så har man väl samma rätt att vilja vara hälsosam och må bra i sin kropp och knopp som precis alla andra?IMG_6672

Du kanske gillar

15 Kommentarer

  • Svara
    Erika
    3 april, 2013 at 08:59

    Väldigt klokt och vettigt, håller med dig helt!

  • Svara
    Maria - Helt (h)ärligt!
    3 april, 2013 at 09:19

    Klokt och viktigt inlägg. Just ämnena som är ”tabu” är de vi verkligen behöver prata om och jag är säker på att du talar för många. Jag hejar på dig!

  • Svara
    Lena
    3 april, 2013 at 10:07

    Mitt i prick! som vanligt! =)

  • Svara
    Hanna
    3 april, 2013 at 11:09

    Jag håller med. Särskilt det sista, att så fort en person känner sig tvungen att ”smyga” och ”smussla” med träning och mat med risk för att omgivningen ska kritisera det man gör, det är DÅ det är risk för att det blir lite vrickat och småsjukt.

  • Svara
    Camilla
    3 april, 2013 at 11:28

    Åh vad jag önskar att jag läste det här inlägget för ett år sedan :/

  • Svara
    Energeticas
    3 april, 2013 at 11:57

    Klockrent skrivet!

  • Svara
    Victoria
    3 april, 2013 at 17:40

    Håller helt med! Bra inlägg

  • Svara
    Vickan
    3 april, 2013 at 17:46

    Dagens sanning!

  • Svara
    Frida
    3 april, 2013 at 18:23

    Jättebra inlägg, verkligen tänkvärt! Men visst är det svårt!? För vart går gränsen egentligen? När den sjuka äter bomull för att bygga en falsk mättnadskänsla klassas det absolut som sjukt men när fitnesstjejerna äter shirataki nudlar är det ingen som reagerar. Samma sak med träningen egentligen, hur ska man veta när någon är så hälsosam att det blir ohälsosamt? Det har jag funderat mycket på!

  • Svara
    sara
    3 april, 2013 at 21:30

    Gud vad jag har väntat på ett inlägg likt detta. Jag känner igen mig så oerhört mycket. Det tog oerhört lång tid innan mina föräldrar faktiskt kunde acceptera att jag faktiskt ÄLSKADE att träna, och inte gjorde det för att bränna kalorier/gå ner i vikt och liknande. Träningen har hjälpt mig i mångt och mycket att bli frisk, eftersom att det gett mig ett starkare självförtroende och att jag måste äta mycket för att orka träna också, att det både ska ta OCH ge energi.
    Tyvärr så kan jag uppleva att omgivningen ser mig som fd ätstörd, och att jag inte alls borde ha träning som en hobby (en av flera hobbies) utan att jag tränar för att en liiten del av mig fortfarande är sjuk. Helst av allt så ska jag vara som ”alla andra” tonåringar, dvs shoppa, vara med kompisar och festa.
    Aja. Jag hoppas verkligen att folk kan inse att man kan bry sig om sin hälsa, utan att man för den skull behöva vara sjuk.

    • Svara
      roethlisberger
      4 april, 2013 at 06:42

      haha ååh kan inte låta bli att skratta, men känner sååå väl igen hela ”alla andra”-grejen… suck.

  • Svara
    Victoria :)
    4 april, 2013 at 06:15

    BRA BRA BRA!! 😀 Älskar när du skriver om sånt här viktigt, fina Fanny!

    Kram på dig 🙂

  • Svara
    andrea
    4 april, 2013 at 19:06

    Du har så rätt fanny och jag förstår precis ,är själv en fd ätstörd och jag får typ ”beröm” när jag hoppar över ett tränings pass eller äter godis medans andra får beröm för att de tar och går på passet och äter nyttigt ,lite irreterande tycker jag .
    jag är nyttig i min vardag och älskar allt nyttig och träna försöker jag göra så mycket jag orkar och kan med skola och allt men lite jobbigt är det ju när familj tycker man inte ska tänka på sånt osv när det är självklart att man vill må bra och ta hand om sin kropp och det gör man ju bla av att äta sunt och träna regelbundet.
    så ditt inlägg var klockrent och jag önskade min familj och vänner tar och tittar in på din blogg för du är en så vettig och smart människa.
    ha det bäst !

  • Svara
    Josefin
    4 april, 2013 at 21:11

    Viktig vinkel på problematiken.

  • Svara
    Tora
    15 april, 2013 at 16:15

    Så bra skrivet, fuck mig att börja tänka. Jag är fd ätstörd men ser fortfarande sjuk ut ( har inte en ända muskel på koppen! Eller fett för den delen ) jag vill verkligen gå upp i vikt och bygga muskler men ett Stort problem är att jag inte får träna pga farligt lågt BMI, så i stort sätt ligger jag i soffan hela dagarna. Kan man ta proteinpulver och börja lite smått med att göra någon styrkeövning för att få muskler? eller måste jag äta upp mig först och sen börja träna och bygga muskler?

Lämna ett svar till Tora Avbryt svar