Inspiration och pepp Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

en liten förklaring

Hej raringar,

Jag ville bara kika in och säga att jo, jag lever. Men inte så mycket mer. Hela förra veckan spenderade jag i sängen, med några få turer till soffan för film och tv-tittande. Hög feber, trött kropp och en väldigt tung känsla inombords. Det jag kommer skriva om nu vill jag betona att jag skriver för min skull. Inte för att jag känner att jag ”måste” eller ”borde”, varken för er skull eller för någon annans. Förutom att jag alltid hanterat jobbiga stunder och känslor med att skriva av mig, så tror jag att det nu dessutom är en del av.. processen. Att liksom dela med mig, sätta ord på och ja, acceptera?

Det är som såhär, att jag har de senaste månaderna varit en del på sjukhus. Det började lite ”av en slump” då jag fått rekommendationer av en vän att kolla upp eventuell ADD. En tanke som aldrig slagit mig, men jag läste på, och insåg att jo, det vore en diagnos som skulle förklara mycket. Det visade sig att ADD-utredningar inte är något som växer på träd direkt, utan jag har fått träffa ungefär hundra människor och fylla i ännu fler papper. Väntetid, bedömning om ev. remiss för bedömning om ev. utredning om ev. ADD och ja, ni fattar… system alltså, jag blir galen. Redan under mitt första besök hos husläkaren konstaterades att jag inte verkade må så bra. Av flera skäl. Att jag var stressad och deppig och att det påverkade mitt liv på många plan, både psykiskt och fysiskt. För att påskynda processen med ADD-utredningen valde jag då att gå via unga vuxna som min husläkare rekommenderade mig. Hon sa att det var snabbaste sättet. När väl den kontakten togs upp, valde jag att sluta kämpa emot.

Kämpa emot, för att så prompt kämpa själv. För det är vad jag har gjort, sedan åren på BUP och ätis lovade jag mig själv att aldrig någonsin lita på någon inom vården, framför allt inte inom psykvården. Jag förstår om jag med det resonemanget framstår som både omogen och orättvis, när jag i princip säger att en hel yrkesgrupp utför dåligt arbete. Men sanningen är att jag har mest dåliga erfarenheter och de har sorgligt nog skadat mig för livet. Jag vet att jag aldrig behövt bli så sjuk som jag blev, behövt som jag gjorde, behövt se min familj falla isär för att aldrig kunna byggas upp igen – om vården varit vad den skulle. Om människorna behandlat mig som jag skulle behandlats. Sjukhus är inte platsen där man ska bli misshandlad, skadad och sjuk. Så är det bara.

Så, jag berättade om min situation. Om hur jag mår. Fyllde i papper. Om allt mellan himmel och jord. Pratade med läkare, skötare, kurator och psykolog. Nu har jag fått 2 diagnoser och väntar på min ADD-utredning ska börja. Helt ärligt känns sistnämnda utredning plötsligt ganska oviktig, det andra är jobb nog. På mina papper står nu att jag är svårt deprimerad, och att jag lider av PTSD.

PTSD står för Posttraumatisk stressyndrom och innebär i princip att jag är ”skadad” efter allt som hänt. När min läkare förklarade vad det var, och varför hon gav mig diagnosen föll väldigt många bitar på plats. När jag blir stressad, ledsen, arg, eller överhuvudtaget när något i livet inte blir som planerat, har jag en tendens att falla isär. Jag bara bryter ihop över minsta sak och alltid sker samma sak – jag upplever samma känslor, ångest och oro som . Det paralyserar mig och jag blir totalt inkapabel att göra något, alls. Vardagssysslor som att sköta hemmet, laga mat eller för den delen att kliva upp ur sängen, blir ogenomförbara och extremt krävande. Jag faller tillbaka i minnena och känslorna från förr, börjar direkt älta allt som varit och blev och är, allt som kunde varit annorlunda men idag är förstört. Det blir en enorm inre stress och förmodligen är detta vad som gav mig magsår förra våren och vad som provocerar min IBS idag. Det är givetvis också starkt sammankopplat med min depression, och de två tillsammans gör livet jäkligt svårlevet, kan jag säga.

Jag velade länge om huruvida jag skulle skriva om detta här. Jag vet att jag inte har någon som helst skyldighet att göra det. Att det är mitt privatliv och något jag inte ska skämmas för, men för den delen inte måste blotta så öppet. Men så kom jag fram till, att jag förlorar inget på att berätta om det. Tvärtom, om jag tänker på uppfattningen av mig verkar det väl märkligare att blogga slappt och då och då skriva något deppinlägg liksom. Och tänker jag på hela ”min grej”, det jag står för och så gärna vill förmedla – att psykisk ohälsa är mer norm än undantag idag, så blir det ju ännu mer rätt att faktiskt skriva om läget. Att jag är deprimerad betyder ju inte att vare sig mina åsikter eller insikter är mindre relevanta. Att jag är deprimerad betyder inte heller att jag inte uppskattar eller älskar väldigt mycket i mitt liv. Eller att jag är mindre berättigad att promota och tala högt om hälsa, inifrån och ut. Jag är varken falsk eller har dubbelmoral, men jag är människa.

Det är ju så med känslor och tillstånd, att när man är mitt i något, i ett tillstånd eller känner en känsla, så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig något annat. Jag kan inte föreställa mig att inte känna enorm stress, trötthet, sorg och uppgivenhet. Jag kan inte föreställa mig ett liv som bara rullar på, med med- och motgångar i normala proportioner. Hanterbara hinder och gupp, som man med lite ansträngning tar sig över och förbi, istället för att som det är nu – väggar som man inte har något annat val än att braka rätt in i. Men, jag vet att det jag kan och ska göra, är att försöka. Är det något jag lärt mig de senaste åren, så är det att det enda som gäller är att efter varje gång man faller gäller det att resa sig igen. Någon gång går det vägen. I slutänden handlar det inte om hur många gånger man faller, det enda som krävs är att man orkar resa sig en gång mer.

Ja. Så är läget. Frågor på det? Jag är samma Fanny, vet ni 🙂 Det här har ju varit läget länge nu, enda skillnaden är att nu finns det svart på vitt dokumenterat av en läkare. Vilket jag väljer att se som ett steg i rätt riktning. Jag sväljer stoltheten och ger någon chansen att hjälpa mig. Mer om ”sådant här” i kommande inlägg…

Du kanske gillar

25 Kommentarer

  • Svara
    Millan
    4 juni, 2013 at 08:30

    Kram! <3

  • Svara
    Ellinor
    4 juni, 2013 at 08:37

    När du så öppenhjärtat och ärligt delar med dig av något så pass privat och många gånger också känsligt ämne, känner jag att jag måste skriva något. Dock vet jag egentligen inte vad jag skall säga. Vad annat kan man säga än att din öppenhet visar prov på ett stort mod och självinsikt. Att vara deprimerad är långt mer vanligt än vad vi tror. Det är dock ingenting ”man pratar om”. Men varför skulle just denna sjukdom vara mer tabubelagd än någon annan. Precis liksom feber eller vattenkoppor är det ingenting vi dragit på oss av fri vilja. Att hantera och kurera en psykisk sjukdom kan många gånger vara betydligt svårare då det inte finns någonting konkret att ta på. Det är då självinsikten, modet och den själsliga styrkan kommer väl till pass. Med rätt hjälp kommer du att ta dig ur även detta. Du är en stark och klok tjej.
    Stor kram

  • Svara
    Träningsglädje
    4 juni, 2013 at 08:41

    Många kramar till dig Fanny!!

  • Svara
    Sofia - ett bättre du
    4 juni, 2013 at 08:43

    Styrkekramar!

  • Svara
    Annie
    4 juni, 2013 at 08:50

    Starkt Fanny! Och viktigt att ta upp och inte skämmas över det. Tusen kramar fina

  • Svara
    Lina
    4 juni, 2013 at 09:08

    Åh fina. Jag har läst din blogg ett tag nu och tycker verkligen du är en grym inspirationskälla och en otroligt stark människa! Jag lider själv av panikångest med panikattacker och att få läsa och ta del av andra personers berättelser betyder mycket för mig. Tack för att du berättar <3 Hoppas att du kommer må bättre snart! Jag försöker lära mig leva med paniken och jag älskar verkligen att jag kan känna så mycket, vissa dagar är euforiska och vissa dagar darrar jag så mycket att jag inte kan tänka. Men jag försöker uppskatta att jag verkligen kan känna mycket. Men jag skulle vilja lära mig att hantera den värsta ångesten. Många kramar!

  • Svara
    Maria - Helt (h)ärligt!
    4 juni, 2013 at 09:13

    Underbara Fanny, det betyder mycket för oss andra (halvt trasiga) själar att du delar med dig. Skickar en stor kram och beundrar din styrka!

  • Svara
    Linda
    4 juni, 2013 at 10:14

    Starkt av dig att dela med dig! Det hjälper säkerligen någon som är i liknande sits och ger en större förståelse för oss som inte varit där.

  • Svara
    Sofie
    4 juni, 2013 at 10:27

    Massa kramar till dig för att du är så stark som så öppet berättar om det här. Jag tror att det är så viktigt att våga säga att man mår dåligt, för vem som helst kan få en deprission eller en annan psykisk sjukdom och jag tror att folk behöver förstå att man inte är svag för att man får det och att det inte är något fult. Så det är så starkt av dig att ta beslutet att skriva om det är. Du är inspirerande i alla lägen! <3

  • Svara
    Cilla
    4 juni, 2013 at 10:29

    Fantastiska och underbara du! Ärligt, öppet och naket. Precis det som gör din blogg så läsvärd. Och det är i allra högra grad alldeles jätteviktigt att blotta sig. För att det hjälper dig och det hjälper andra. Vi har alla saker i livet att försonas med och jag tror att det där med igenkännig är något ofantligt viktigt.

    Stor kram till dig!

  • Svara
    Hanna
    4 juni, 2013 at 12:47

    Det är skönt när människor är öppenhjärtade och inte hela tiden visar upp en glad,ytlig fasad. Det är så lätt att tro att man är ensam med att må dåligt. Tack för att du delar med dig. Du är så vacker inifrån och ut, en stor inspirationskälla och att få följa din resa har betytt mycket för mig då jag gått igenom liknande saker själv. Jag önskar att du en dag får känna dig lycklig och tillfredsställd med livet. För du är så värd det.

  • Svara
    Ida
    4 juni, 2013 at 13:11

    Många kramar till dig! Du är en stark tjej som har tagit dig igenom mycket. Och du har helt rätt i vad du säger, du har inte mindre ”rätt” att skriva om hälsa, bara för att du inte mår bra nu.
    Du är grym!
    Styrkekramar

  • Svara
    alyz
    4 juni, 2013 at 15:54

    Modigt att våga berätta tycker jag, alla har vi perioder där vi inte mår så bra. Pepp till dig, vilket grymt jobb du gjort med bloggen trots att du mått dåligt, du har gett mig så mycket inspiration och jag har provbakat mig genom flera av dina recept! Bra att du visar att även sjukt vältränade och snygga brudar kan må dåligt på insidan, det visar att din blogg har djup och inte bara yta!

    Styrkekramar och krya-på pepp till dig!

  • Svara
    Peaches
    4 juni, 2013 at 16:39

    Wow. Rakt på och starkt som vanligt. Modigt dessutom tycker jag.

  • Svara
    Linda
    4 juni, 2013 at 17:42

    Tack för att du delar med dig! Det är modigt. Hoppas att du får träffa på de där fantastiska människorna som faktiskt finns inom psykvården. Kram!

  • Svara
    Kristine
    4 juni, 2013 at 17:56

    Utrolig sterkt av deg og dele noe slikt. Du er en tøff, flott og sterk person.
    Jeg ønsker deg alt godt og håper du blir fort bedre. God klem 🙂

  • Svara
    Katarina
    4 juni, 2013 at 19:43

    Jag har följt med din blogg i ett tag nu, och jag måste bara säga; jag beundrar verkligen dig! Jag är inte den som brukar kommentera inlägg – faktiskt aldrig – men det här var så starkt skrivit att jag bara måste skriva detta till dig:

    du är så sjukt inspirerande! din öppenhet, din passion för hälsa och mat, ditt sätt att skriva på, din drivkraft…. ja jag hade kunnat fortsätta men vill inte framstå som värsta stalkern 😉

    hursom, alla människor går igenom med- och motgångar, hela livet är en enda stor berg-och-dalbana. och det är väl det som är själva charmen med livet – hur skulle man kunna uppskatta någonting om allt bara gick som på räls? jag tycker att du är så stark som vågar öppna upp dig såhär och visa, som du säger, mänsklighet. det jag vill säga är att när du har det som sämst, när livet känns som tyngst och när bara tanken på att utföra en helt vanlig vardagssyssla tar emot som värst – försök då att komma ihåg allt som du åstadkommit baserat på din talang och passion för träning och hälsa. bara det att det att det är DU som inspirerar och peppar så sjukt många att bli lite hälsosammare, att tänka lite mer kreativt när det kommer till matlagning, att ta sig en extra runda till gymmet, och framförallt, att våga vara sig själv och acceptera att man inte kan vara perfekt. DU inspirerar folk till att förändra sig till det bättre – och DET är STORT. Kom ihåg det.

  • Svara
    Jeanna
    4 juni, 2013 at 19:51

    Tack för det här inlägget, Fanny. För din ärlighet. Det hjälpte mig just i dag. Kram!

  • Svara
    Hanna
    4 juni, 2013 at 22:16

    Tycker det är modigt och fint att våga blotta sig och vara så ärlig som du är. Alla är vi människor och många av oss mår dåligt på ett eller ett annat sätt. Det är inget vi borde skämmas för! Styrkekramar!

  • Svara
    Märta
    4 juni, 2013 at 22:56

    Heja Fanny! Du är så jävla modig och du hjälper nog många fler än du tror med din öppenhet. Jag tror på dig! <3

  • Svara
    isabell
    4 juni, 2013 at 23:18

    du är amazing.

  • Svara
    Vilja
    4 juni, 2013 at 23:59

    Hej Fanny,

    jag har också för två år sedan fått diagnosen PTSD, det hjälpte mig att få det på pappret, som du säger, ett steg i rätt riktning. Att förstå varför, att det inte var mitt ”grund” jag det var fel på.

    Jag valde, som du, att försöka ge psykiatrin en chans till och det visade sig att det var lite bättre den här gången, tror att det är en skillnad på barn/ungdoms psyke och vuxen psykiatrin man blir tagen på ett större allvar upplever jag.
    Men något som verkligen hjälpte mig var när jag började i dansterapi, visserligen privat, men det hände något där. Jag har så lätt att analysera runt saker och ting, tänka stort och det är ju bra, men det kan användas som ett försvar och göra att man bara kommer än mer längre ifrån den kärnan som man vill beröra och hela.

    Det är så mycket som sitter i våra kroppar som vi inte får tillgång till via sinnet och genom att använda både kropp och sinne i terapin får man, eller i allafall jag, mer kontakt med den riktiga källan.

    Önskar dig lycka till på den här resan och ge aldrig upp, det kan bara bli bättre för du har förmodligen så många fler verktyg än vad du hade tidigare som du kan använda för att inte gå ned till den botten där du inte längre kan ta vara på dig själv.

    Bästa hälsningar
    Vilja

  • Svara
    S
    5 juni, 2013 at 08:16

    Jag läste på den här sidan om ADD:
    http://www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html

    Och jag känner fasen igen mig i typ 90% av grejerna här. Har alltid känt att livet har varit rätt svårt och jobbigt förutom de stunder då man nästan är som hög. När jag ser den där listan känner jag bara, men shit – det där är ju jag.
    Det gör mig ledsen dock när jag läser om det du skriver att det är så svårt att utreda ADD. Skulle också vilja göra det… Hoppas det löser sig för dig.
    Kramar

  • Svara
    Emma
    6 juni, 2013 at 14:27

    Det är otroligt fint att du delar med dig av det här Fanny! Vill bara säga att jag känner med dig. Genom att vara öppen och ärlig tror jag att du hjälper både dig själv och många andra! Massa styrkekramar

  • Svara
    Hanna-chan
    15 juni, 2013 at 18:05

    Skulel vilja skriva något riktigt bra, men orden finns inte ritigt. Starkt och modigt gjort att skriva det här. Massvis med kramar!

Lämna ett svar till Sofie Avbryt svar