Igår såg jag på nyheterna hur barn och ungdomar i grundskolan med dyslexi inte ska få använda sina hjälpmedel under nationella prov. När någon av kontorssnubbarna som kommit på denna geniala regel sedan uttalade sig något i stil med ”poängen med provet försvinner ju om man får hjälp” var jag redo att kasta kontrollen i tv-rutan. Herregud, har vi inte kommit längre?
Har vi inte kommit längre än att alla ska göra precis likadant? Har vi inte fattat än att vi är olika? Jag har inte dyslexi. Jag kan över huvudtaget väldigt lite om dyslexi och vad exakt det innebär, för mig har just språk, skrift och uttryck överlag alltid varit ganska lätt. Men jag vågar lita på att de som sätter diagnosen, de som skapar verktyg likt de som dyslektiker använder vid prov, fyller en funktion. Det handlar inte om att dyslektiker ska ha lättare att klara av något, utan att de ska ha samma chans.
På samma sätt resonerar jag kring psykisk ohälsa. Jag fortsätter prata om det. För ni som läser här tillhör förmodligen den minoritet som faktiskt fattat grejen. Att vi är olika och att mental ohälsa är något man drabbas av, precis som cancer eller vilken annan hemsk sjukdom som helst. Det är inget man drar på sig själv, det är inget man ska ”skylla sig själv” för. Ändå är det precis så samhället får psykiskt sjuka at känna – skuld och skam. Man ska försvara och förklara. ”För nu tror vi ju på dig, men du vet det finns ju dom som försöker lura systemet”…
Dåligt psykiskt mående kan också i stor utsträckning bero på en problematik, så som bokstavskombinationer tex. Det pågår massa ny forskning nu som redan visat att man kan se sådant i genetiken, att det är medfödda problem och svårigheter man kan ha – precis som man får släktingars röda hår, korta ben eller stora fötter. Det kommer någonstans ifrån. Det är inget vi får skylla oss själva för när vi växer upp. Dessa bokstavskombinationer, som egentligen inte är mer än en etikett men ändå kan göra stor skillnad i människors liv, är inte enbart ett hinder. Det är det så länge man inte vågar se, känna eller leva med det (eller bara inte vet att det finns). Men sedan kan det vara ett fantastiskt verktyg. Min problematik fäller krokben för mig eftersom jag är intelligent, men inte kan strukturera och organisera så bra. Tills en uppmärksam läkare och terapeut reagerade och konstaterade att jag har ADD, så trodde jag att det bara var jag som var slapp, dum, lat och ja – dålig. En diagnos innebär inte bara att jag har det skrivet i min journal. Det innebär att jag kan få verktyg som ger mig samma chans som andra har. Hela mitt liv har jag försökt leva ett liv utan dessa hjälpmedel och det har gått tack vare att jag samtidigt varit väldigt högpresterande och intelligent. Men till slut orkar jag inte jobba 150% längre och till slut är väggen inte bara nådd utan totalt raserad och jag ligger begravd under.
Självklart ska dyslektiker få använda de hjälpmedel som krävs för att de ska ha samma chans. De har nog med problemet i sig, de ska inte behöva bli ifrågasatta om de kanske inte fuskar lite nu? Självklart ska jag inte behöva försvara min sjukskrivning mer än någon med cancer. Tro mig jag önskar ofta att mitt problem var fysiskt och att det anordnades galor för att hitta botemedel (vem fan skänker en spänn till forskningen om damp? PSTD? Manodepression? Bara undrar..)
Vad jag ville med detta? Jo, jag ville än en gång pusha för ödmjukheten. Jag ville belysa att vi är olika och alla har vi någon liten bokstavskombination. En del kan leva bra och smärtfritt, andra behöver hjälp. Vissa är rädda, och väldigt många skäms. Vi lever i ett samhälle där man ska prestera. Man ska vara någon. Har du inte bra betyg i skolan ska du åtminstone ha stor talang för något kreativt och på så vis bygga dig en raketkarriär. Att inte ens komma ihåg soporna eller att inte kunna läsa en text och förstå vad den säger – det är i dagens samhälle något att skämmas över. Samtidigt är det en majoritet som berörs? Helt galet och därför skriver jag ännu en gång om det. Sprid ordet, prata om det, öka medvetenheten hos allmänheten. Det är viktigt!
