Det pratas för tillfället en del om hur barn med funktionsnedsättningar inte får den hjälp och det stöd de behöver i skolan.
Jag både förundras över det faktum att det tas upp som någon form av nyhet (?!) samtidigt som jag givetvis tycker det är både viktigt och bra att det pratas om. Men som ofta när det gäller ämnen som berör psykisk ohälsa (och/eller olika förutsättningar mellan människor) är jag rädd att det tas upp, pratas lite om, och sedan lämnas. Som om samhället gjort sitt genom att notera att det existerar, för att sedan fint kunna fortsätta med sina normalt fungerande liv.
Det är för mig också fascinerande, hur människor överlag har en tendens att förminska. Förminska känslor och måenden. Olikheter. Hela ”men-alla-mår-väl-lite-dåligt-ibland”-attityden är inte bara så dum så jag börjar koka inombords bara av att skriva dessa rader, utan den är rent utav farlig.
Vet folk, att det varje år i Sverige är fler människor som tar sitt liv, än som dör i trafiken? I trafiken dör ca 300 personer per år. Varje år tar 1500 personer sitt liv (det är 3-4 om dagen). En annan talande jämförelse är tsunamin 2004, då dog 543 Svenskar. Tre gånger så många tar sitt liv varje år!
Det handlar inte om vad som är värst. Det handlar om hur tystnad, förminskning och okunskap är farligt. Tänk om vi ignorerat och viftat bort tsunamin och alla de som förlorat någon där, eller skitit i alla trafikregler och säkerhetsåtgärder som sätts in för att förhindra dödsolyckor i trafiken?! Det går att förebygga – även självmord. Det går att hindra människor som mår så dåligt att de vill dö, men det ska inte gå så långt att själva ”stoppet” är saker som högre broräcken (även om det såklart är bra om än förvånande ovanligt runt om i landet fortfarande). Utan precis som allting annat handlar det om förebyggande insatser, det handlar om att våga prata om det, och det handlar om att ta bort det där vi och dom-tänket. Psykiskt sjuka, eller människor som ”bara” mår dåligt, eller ”bara” är annorlunda på något sätt, har samma värde och rättigheter – MEN andra förutsättningar.
Staten satsar 100-150 miljoner kronor om året bara på forskning kring trafiksäkerhet. Och suicidpreventionsforskningen, ja den får 3 miljoner. Detta trots att fem (FEM!!) gånger fler dör i självmord!? Jag vet inte om det är så att folk inte vet om det här, eller om folk vet och tycker det är korrekt. Vettigt. Rimligt. Oavsett är det skamligt.
Såhär är det, självmord kan förhindras fram till att någon dör. Jag är så fruktansvärt trött på folk som snackar om att när någon bestämt sig går det inte att hindra, ”de hittar alltid ett sätt” och BLA BLA BLA SÅ JÄVLA MYCKET SKITSNACK. Jag kan meddela att när någon mår dåligt, är det sista som behövs ett samhälle som ger upp. Ett samhälle som vänder ryggen. Ett samhälle som säger ”jaja du har ju bestämt dig”. Ett samhälle som bekräftar precis de där känslorna av mindre värde, skuld och skam. Det är enbart en spark i baken att faktiskt avsluta sitt liv. Alternativt sluta leva med inte heller gå och dö. Det där mittimellanlandet som är farligast av allt – när man inte har orken och tron att fortsätta leva, men inte heller klarar av att ta sitt liv. Man blir ännu mer dömd, av ett oförstående samhälle som inte bara dömer utan också ger en rejäl dos skam. ”Här ska du ha bidrag, som vi sliter ihop på jobbet, och du bara ligger där i sängen och latar dig”. Som om livet på den där ångestbädden är så jävla nice?! Vad tror folk?! Herregud.
Det är reklamer på tv, hålls galor hit och dit, folk skänker pengar till forskning kring hjärta och kärl och cancer och gud vet allt. JÄTTEBRA såklart, men när någon mår så dåligt att den vill dö (för att den inte fått rätt hjälp, det är DÄR skon klämmer folks!!) då jävlar ska vi trycka till. Sucka och säga högt att alla mår vi dåligt ibland men inte fan sjukskriver vi oss för det..
Nu undrar ni, som orkar läsa ända hit, vad detta har med brist på stöd i skolan att göra? Och jo, det är väldigt enkelt. Precis som så mycket annat börjar något här. I skolan. Man får höra och lära sig redan i grundskolan att man minsann ska klara det alla andra klarar så bra. Skolsystemet är väldigt oanpassat för olikheter. Skolsystemet är fruktansvärt föråldrat och jag har många gånger frågat mig varför man envisas med att försöka lära in kunskap genom att titta bakåt. Man ska läsa om saker, ta reda på vad som hänt och skriva om det. Varför är inte fokus att tänka utanför boxen? Varför är inte fokus att tänka själv överhuvud taget? Att öppna en bok, eller nu för tiden kanske snarare googla, för att ta reda på något som någon annan redan skaffat sig kunskap om, ja det är inte så svårt. Det är inte kunskap. Att prata, diskutera, tänka efter, möta och bemöta människor som tänker annorlunda – det bygger och utvecklar. Det skapar ödmjukhet, förståelse och även ett humanare förhållningssätt till medmänniskor som fungerar annorlunda. Återigen, det handlar om att förstå att ja vi har alla lika rättigheter, men vi ska inte behandlas lika. Vi ska se skillnader, nyanser och olika förutsättningar, och sedan bemöta, behandla och stödja på olika sätt.
Varför är inte livskunskap ett obligatoriskt ämne i skolan? Varför lär vi ut i stort sett samma ämnen idag, som för mååånga år sedan när hela världen såg annorlunda ut? Varför pratar vi inte redan i skolan om psykisk ohälsa och hur man förebygger den? DET kan jag tycka staten bör slänga några tiotals extra miljoner på. Utbilda människor att vara just människor, kunskap och en djupare förståelse är vad som kan minska dödssiffran när det gäller självmord. Inga jävla broräcken. De sätts ju för fan upp när de trasigaste själarna redan hoppat.
[jag har givetvis visat mitt stöd på www.hjärnkoll.se , vill du också visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter? Besök hjärnkoll]