Inspiration och pepp Press & Event Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö.

Jag var uppe tidigt idag. Väldigt väldigt tidigt. Så pass tidigt att jag slog på tv4 långt innan första nyhetssändningen visades. Sedan dess har jag sett/hört samma radda nyheter läsas upp varje halvtimme.

En sak som tas upp är det ökande antalet drunknade, som 2014 var det högsta på tolv år – 137 döda. Ordförande för Svenska Livräddningssällskapet skriver att det nu krävs att riksdagen antar en nollvision för drunkningen.

För det första är det i min värld självklart att alla typer av olyckor, dödsfall och hemskheter överlag ska gå under nollvision, självklart. Men det fortsätter förvåna mig hur just olyckor alltid går före faktiska handlingar. Sorgliga handlingar som går att förebygga och förhindra, om man börjar ta det på allvar och inte vänder ryggen till. Ni förstår nog vad jag kommer komma att skriva om, igen.

Varje år tar 1500 människor livet av sig. I Sverige. Härom veckan var det tio år sedan Tsunamin och vet ni hur många svenskar som omkom där? Dryga femhundra. Utan att på något vis förminska det hemska som hände för tio år sedan i och med vågen, och de kvarlevande som förlorat nära och kära, så vill jag bara skrika HALLÅ (!!!). Tre gånger så många (som FAKTISKT också har nära och kära som tvingas leva kvar utan sina älskade, just sayin) tar sitt liv VARJE ÅR. Bara i Sverige. Varje år.

För något år sedan hade jag kontakt med en man som heter Alfred Skogberg, under tiden han skrev sin bok ”När någon tar sitt liv. Tragedierna vi kan förhindra”, som kom ut 2012. Han har skrivit mycket bra som jag alltid nickar mig igenom, tex på Suicidzero’s hemsida. En av hans viktigaste frågor i boken, som jag själv skrivit om här i bloggen tidigare, är ”Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafik­olyckor.”

Ja just det, och så drunknar ju faktiskt 137 människor… Förlåt men fattar ni min poäng här?! Vi belyser och förfasas över dessa siffror, men vänder ryggen till de 1500 människor som mår så dåligt att de tar sitt liv?! Det är helt jäkla absurt och rent ut sagt skamligt. För problemet är inte det där sista steget att någon faktiskt tar sitt liv, utan det är allt det där före. Allt det där som ofta sträcker sig över en tidsperiod på flera år. År där man kan göra skillnad, förhindra och förebygga. Alfred har skrivit om vad man kan göra, metoder och strategier som sannolikt skulle kunna rädda många många liv, ord som jag nedan klistrar in rakt av. Ifall någon fortfarande vill komma med idiotiska uttalanden likt ”man kan inte hindra någon som bestämt sig”.

  • Staket på broar där vi vet att folk hoppar.
  • Bilar som stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög.
  • Årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.
  • Snabb statistik över var självmord inträffar så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster.
  • Haveriutredningar efter ett självmord, och definitivt efter att barn tar sitt liv.
  • Försvårad försäljning av värktabletter till unga (många unga, speciellt flickor, överdoserar på Alvdeon och Ipren vilket kan leda till en plågsam död).
  • Samma stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade.
  • Medier som ansvarsfullt rapporterar om självmord genom att följa WHO:s riktlinjer.
  • En årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid.

Alfred skriver till dessa punkter följande ord och jag skriver under på alltihop;
”Se där! Ett antal strategier som alla har det gemensamt att de näst intill aldrig debatteras bland politiker, i svenska medier eller kring fikastunden. Någon som tycker att det är märkligt? Någon som tycker att det är dags att VAKNA!? Någon som tycker att vi alla har ett ansvar för att åstadkomma förändring? Någon som kanske får lust att kontakta politiker? Någon som kan tänka sig att skriva en insändare till lokaltidningen? Är det någon som blir förbannad för att vi stillatigande inte gör något när våra släktingar, grannar och medmänniskor avslutar sina liv i förtid?”

Jag försökte ta mitt liv tre gånger. Sista gången skulle jag ha dött om jag inte gjort det mindre genomtänkta valet av plats – jag låg i en snödriva i december, och därför vaknade jag av kylan, trots drogerna, vinet och bedövningsmedlet jag injicerat i armen. Hade jag inte åkt ambulans för att magpumpas, fått sond och dropp, hade jag dött där i diket några hundra meter från min mammas hus. Att jag överlevde var ren tur. Då var jag flyförbannad och kände mig så värdelös som ”inte ens kunde ta mitt liv”, men idag är jag tacksam. Jag känner förutom tacksamhet ett ansvar. Ansvar att prata om det. Prata om hur folk verkar tro att vi lever i ett land med ”skyddsnät”, ”trygghet” och att det finns system som fångar upp människor som inte vill eller orkar mer – för det gör vi inte.

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö. Jag lever för att jag inte orkade samla fler tabletter och tog en dos som gjorde det möjligt för mig att vakna av kyla, även om dosen i sig egentligen varit nog att enda mitt liv. Jag lever för att jag hade tur, eller kanske för att det fanns en mening med att ha kvar mig i livet. Egentligen vet jag väl inte varför jag lever, men det gör jag och jag vet att det INTE är för att vi (som land, samhälle överlag, och medmänniskor) satsar tillräckligt mycket pengar, tid och ”rampljus” på att förhindra det jag undankom med minimala marginaler. För många har inte de marginalerna. 1500 om året, närmare bestämt, har inte de marginalerna. Skärpning. Den dagen vi är nere på 137 döda är en lyckans dag. Vill ni ta upp det på nyhetsmorgon, TV4??

800fanny2hea2

Du kanske gillar

14 Kommentarer

  • Svara
    Elin
    8 januari, 2015 at 09:38

    Mycket bra skrivet!

  • Svara
    Charlotta Sofia springer o trimmar
    8 januari, 2015 at 10:55

    Kloka, kloka du! Skriver under på allt.
    Jag tror att mycket av orsaken till att självmord inte uppmärksammas på samna sätt är att det fortfarande finns en missuppfattning om att människor väljer psykisk ohälsa. Typ så här: Cancer blir du drabbad av men psysisk ohälsa är ditt eget fel. Så himla fel och dumt. Funderar varje dag på vad en kan göra för att ändra den uppfattningen?

  • Svara
    Julia
    8 januari, 2015 at 12:42

    Psykisk ohälsa är idag mer eller mindre en folksjukdom… Och här står vi, trots denna vetskap, maktlösa! Min syster har de senaste åren lidit av depression och psykisk ohälsa. Som närstående är man också drabbad. Men vart vänder man sig, det finns ingenstans att bli uppbackad. Det är förskräckligt när vi lever i ett välfärdsland… Bra skrivet av dig Fanny. Tur att några röster vågar få sig hörda!

  • Svara
    jessicahjert flod
    8 januari, 2015 at 19:45

    Så jäkla bra sagt!!!

  • Svara
    Lina
    8 januari, 2015 at 20:18

    Åh, det var som om du har läst mina tankar. Tack för ett jättebra inlägg! Jag tycker att det här är ett av de viktigaste ämnena som finns, kan berätta min historia kort.

    När jag som 16 åring (19 år idag) började med p-piller började jag någon vecka gråta utan anledning och fick en tryckande känsla i bröstet. Jag förstod ingenting! Var jag allergisk kanske? ^^ Sedan blev alla ljud väldigt höga, jag fick svårt att tala sammanhängande meningar, blev bara tröttare och det plötsligt svårt att styra mina ansiktsuttryck, jag märkte själv att jag inte hann med i mimiken när jag pratade med folk och jag såg hur förvirrade de blev. Helt socialt efterbliven. På bara någon månad hade jag blivit kliniskt deprimerad. Det tog ca ett halvår innan jag drog parallellen mellan måendet och p-pillrerna, gick till ungdomsmottagningen. Där fick jag nya p piller men av ett annat märke (?) Lång historia kort, efter 1 år med p piller var skadan redan skedd. Jag gick från en helt normal tjej till fullständigt apatisk, mer död än levande.

    Jag vet hur det känns. Det handlar aldrig om att vilja dö, det handlar om att inte stå ut med smärtan. Ett sådant fruktansvärt lidande.
    Det här inlägget är jätteintressant, jag har lärt mig mer än vad jag någonsin hittat på nätet, exempelvis vårdguidens hemsida. Det finns så lite information, det finns inget skyddsnät, ingen som pratar om det, ingen egentlig plan för att ta hand om självmordsbenägna, det finns INGENTING.
    Jag tar och klickar hem den där boken nu på en gång 🙂
    Tack för ett jättefint inlägg!

  • Svara
    eva
    8 januari, 2015 at 21:01

    alltså så fantastiskt bra skrivet. spot on.
    och heja dig, som fan.
    kram

  • Svara
    Astrid
    8 januari, 2015 at 22:16

    Mkt intressant inlägg. Och vad gäller vad Nyhetsmorgon på sistone gjort i ämnet vill jag gärna tipsa om detta: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/tv4-profilen-marika-eriksson-om-sin-pappas-självmord-2981688

    • Svara
      roethlisberger
      8 januari, 2015 at 22:34

      Jag såg det på tv. Återigen – det pratas om självmord. Inte om diskrimineringen kring psykiska sjukdomar och nevropsykiatriska funktionsnedsättningar. Inte om det som byggs upp under många år INNAN själva självmordet. Om man säger att man har panikångest, socialt fobi eller måste ha extra stöd under en arbetsintervju – får man förmodligen inte jobbet. I media läser och hör man ofta att ”gärningsmannen var psykiskt sjuk”, det blir så fruktansvärt fel i längden att formulera sig så för ”psykiskt sjuk” blir då ”orsaken” till agerandet och handlingen. Som om alla psykiskt sjuka (deprimerade, ångestdrabbade etc) var mer benägna att göra hemska ting. Det finns så mycket jag kan skriva och säga om det här, för problemet är som sagt inte själva självmorden. De är resultatet av ett samhälle som vägrar sitta ner och försöka FÖRSTÅ. Olikheter skrämmer och då vänder folk sig om. Vilket gör klyftan större.

      • Svara
        Astrid
        9 januari, 2015 at 12:20

        Du har självklart helt rätt. Jätteviktigt ämne.

  • Svara
    Elisabeth
    10 januari, 2015 at 07:00

    Fanny, i och med din diagnos och medicinering, på vilket vis har medicinen hjälpt dig? Jag skall få en utredning och det jag helst av allt vill bli kvitt är den förbannade tröttheten och den svåra ångesten, att kunna sköta mitt jobb och orka/klara ha ett socialt liv. Virrigheten o rastlösheten kan jag ta. Men det andra…fan orkar inte kämpa mer!! Blir det bättre? Hjälper medicinen mot smärtan också?

    Blir så förbannad av psykvårdens obefintlighet! Söker man akut blir man hemskickad om man inte planerat ta sitt liv. Ingen gör något, man ställs i en kö utan ände. Som någon skrev ovan är den vårdrelaterade informationen ett skämt och forskningen skall man inte tala om. Media då? *suck*
    Tack för att du skriver om ett sådant viktigt ämne!

  • Svara
    Nina
    11 januari, 2015 at 14:19

    Det Absolut bästa jag läst angående självmord. Verkligen viktigt och tyvärr så sant. Tack.

  • Svara
    Rasmus
    13 januari, 2015 at 00:17

    Fint skrivet och väl formulerat. Dock så ser jag samma problem här som samma problem gör att människor inte får hjälp eller någon som helst backning i deras problem.
    Var är initiativ tagaren?
    För att läsa om hur tragiskt det är och vad ”andra” eller medier bör snacka och skriva om är ju något som inte är någon särskilt nytt. Alla har en åsikt men fasiken så är knappt någon som kommer överens, slå våra kloka huvuden tillsammans för att ta itu med problemen? Jo det var ju nästan komiskt..
    Hur många demonstrationer i Sverige har vi om året? Om vilka ämnen och problem? Ännu mer ironiskt kan det bli om jag skulle fortsätta.
    Fanny, du verkar som en klipsk tjej. Men tror du verkligen att skriva ut dina insikter på en blogg skulle göra skillnad mer än att förhoppningsvis skulle tv4 uppmärksamma det och prata om det? Sen vad? Problemet kvarstår och inte är där någon som kommer vilja ta initiativ till att hjälpa människor som gett upp… Det är vad det är och samhället är så här för att ”må bästa man vinna” är andan.
    Dock så håller jag tummarna för dig.

  • Svara
    Hanna
    16 januari, 2015 at 17:57

    DU är för jävla bra! tack för inspirationen och dessa ord. Fler borde ta upp och prata om detta!

  • Svara
    Frida
    3 december, 2018 at 14:11

    Wooord! Så jäkla bra skrivet, bästa inlägget jag läst på länge!

Lämna ett svar till eva Avbryt svar