Läsarfråga om motivation och ämnesomsättning efter ÄS

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara ”motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

När jag ”kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika ”faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis ”kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att ”tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv ”läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)