Jag önskar så att du fått chansen att vilja leva igen

Trots att åren går, så vänjer jag mig aldrig.

Den 30e maj är fortfarande en så väldigt tung dag. På många sätt en dag som som alla andra, men ändå inte alls. En dag som för sjunde året nu, påminner lite extra. En dag som river upp sår som aldrig kommer vara ogjorda, men tiden ändå gjort sitt bästa för att läka så gott det går.

Den 30e maj 2008 ställde sig den flicka som jag kommit närmast under min tid som inskriven, Linnea, framför tåget. Den kvällen var vi på samma föreställning på Uppsala Konsert & Kongress, men jag visste inte då att hon satt i samma publik. Kanske satt hon helt i andra änden av lokalen, kanske i raden bakom. Kanske var hon precis bredvid, de där sista timmarna hon levde. Kanske.

Dagen efter ringde min telefon strax före frukosten skulle serveras på sjukhuset, och jag svarade i smyg fast man inte fick ha mobilen med sig. Jag vet inte hur jag föreställer mig att man ”ska” reagera på en sådan nyhet, men jag minns fortfarande känslan jag fick, hur jag blev helt tom. Jag sa inget, gjorde inget. Jag kunde inte förstå, samtidigt som jag förstod så väl.

Ett och ett halvt år senare gjorde jag mitt tredje försök att ta mitt eget liv. Jag borde inte ha överlevt det försöket, men det gjorde jag. Jag vill gärna tänka att det fanns en mening med det, att jag överlevde av en orsak, att jag överlevde för att jag inte var klar med livet även om jag var så ofantligt trött på det. Men kanske var det bara tur. Även om det kändes som raka motsatsen där och då. Ett nederlag. Den turen hade i så fall inte Linnea, även om hon där och då ville dö. Precis som jag ville december -09. Jag tänker ofta på hur hon hade mått idag, om hon inte hade lyckats lura sjukhuset, smita iväg och ställa sig framför tåget. Kanske hade hon också velat leva ändå. Förmodligen. Det är därför den här dagen svider i mig, för jag önskar så att Linnea fått chansen att överleva. Fått chansen till livet hon ville ha, istället för livet hon så desperat flydde. Och lyckades fly.

Det är en så fruktansvärd sorg. Och varje dag tar i snitt 4 personer sitt liv, bara i Sverige. Jag är fortfarande helt övertygad om att de allra allra flesta, av dessa 1600 människor som tar sitt liv varje år, vill inte dö – de vill bara inte leva som de gör. Därför bär jag min ”a star in heaven”-berlock, och därför vill jag att alla ska veta om organisationer som Suicide Zero. För Linnea hade kanske visst velat leva idag, om hon hindrats ta sitt liv den där dagen för exakt sju år sedan.