Varför en struktur och ett syfte är så vettigt för träningen (och lite pizza på det)

Vissa dagar tar det mig oääändligt lång tid att komma iväg till gymmet. Jag går och fixar och donar och kommer på den ena saken efter den andra som jag ”borde” ta tag i (helst igår) och i sann Alfons Åberg anda mumlar jag för mig själv att ”jag ska bara..”

Igår tog det mig säkert två timmar att komma iväg ; jag skulle bara baka snabbt. Jag skulle bara svara på tio mail. Jag skulle bara fota en grej till bloggen. Jag skulle bara dammsuga en sväng. Jag var trött i huvudet, och kunde inte riktigt avgöra hur kroppen kändes; om den också var trött eller om det bara var huvudet och stressen som spökade. Det nya träningsupplägget tar där det ska, så att säga. Lite dåligt med sömn på det, och mycket som händer runtomkring mig just nu (mest himla bra grejer dock, så både pepp- och energinivå är överlag hög för tillfället).

MEN – jag kom iväg och jag genomförde passet så jäkla perfekt! Jag brukar säga att dagar som igår, ja då tränar jag framförallt pannbenet. Det är när jag har sådana dagar, som jag verkligen uppskattar att ha ett träningsschema. De där dagarna då jag bara inte orkar tänka eller ens vet vad jag känner för. Ja de dagarna hade jag förmodligen inte kommit iväg om det inte var för att jag hade en plan bestämd i förväg för vad som skulle tränas. Jag är nu inne på andra veckan av det nya upplägget, och det känns riktigt bra. Det är tungt absolut, men strukturen är vettig och syftet tydligt – jag stormtrivs!

Det var dock inte gårdagens träning jag tänkt skriva om nu. Utan vad som kom därefter – middagen.

Det var en himla nöjd Fanny som lämnade gymmet igår; jag var nöjd över att jag gått dit alls trots att det var motigt, och jag var nöjd över hur jag sedan tog mig igenom passet så klanderfritt. När jag tidigare under dagen räknat ut de nya vikterna, i och med de veckovisa höjningarna i upplägget, kändes det hela tämligen orimligt att klara. Men jag bestämde mig för att testa och genomförde det sedan med bravur – jag kunde helt enkelt inte se någon orsak att inte fira med favoritmat efteråt!

Därav pizza. I höstas upptäckte jag den här glutenfria brödmixen och sedan jag gav min vän Martin Gilck en påse har hans instagramfeed uppdaterats med den ena pizzabilden efter den andra, gjord med brödmixen som bas. Så när jag häromveckan fick en oväntad present innehållandes bland annat en ny påse brödmix, vad det liksom givet att jag också skulle testa att göra pizza på den.

Påsens innehåll på 250g är för en hel limpa, så jag rörde ihop 50g av mixen + 20g bake protein med 1/2-1 dl vatten (jag hade i lite i taget tills det blev en lätthanterlig deg) + en nypa salt, för att sedan trycka ut på en bakplåtspappersklädd plåt. Jag förgräddade pizzabottnen på 175 grader tills kanterna blivit gyllene, runt en 10-15 minuter kanske. Sen vet väl alla hur pizza funkar – dags för topping! 

Jag körde på min favvo av BBQ-såser i botten, sedan hade jag visst lite för lite ost för vad jag tycker är lagom på pizza så jag mixade ihop den fetaost jag hade med några skedar keso till någon slags ostkräm. Det mesta av krämen åkte på efter bbq-såsen, för att sedan toppas med tunt skivad zucchini och rödlök, och slutligen klickade jag över sista ostkrämen innan pizzan åkte in i ugnen igen. Hackad, färsk tomat slängde jag på efter gräddning också, och min onsdagsmiddag kändes så himla festlig och härlig! Med allra största sannolikhet kommer jag göra pizza på resten av brödmixen, för det blev verkligen kalasbra. Enkel att röra ihop, snabb att tillaga och lätt att äta som pizza bör ätas; i slices med händerna.