När jag var i Schweiz tidigare i sommar skrev jag ett inlägg på instagram om att resa med ångest. Den resan gick över förväntan, ångesten fanns där, som ett muller i bakgrunden, men den tog aldrig över. Att det gick så bra beror på många faktorer, inte minst att jag var med min familj som idag är medvetna om hur mina diagnoser ibland kan spela spratt och stå ivägen för en simpel vardag. Jag får ett lugn i att OM jag mår dåligt så visst, jag mår dåligt och det är illa nog, men jag blir inte på det också skuldbelagd av min omgivning. Genom åren har jag insett att just det är det mest och bäst förebyggande i sådana här situationer; att ha en förstående omgivning.
Hur som helst. Jag är nu i Spanien, och under denna resa är omständigheterna på många sätt lite annorlunda. Vi flög ner i söndags och de två första timmarna av flygresan var en mardröm, panikångesten slog till utan dess like för första gången på månader. Jag satt och grät hysteriskt och fick inte luft, när planet började rulla ville jag bara stanna det och springa av. Springa hem till min trygga zon. Men det går ju inte, och därefter följde alltså några timmar som var bland de värsta jag upplevt, och att då sitta fast på ett flygplan gjorde det inte lättare.
När vi efter en lång resa ankom till Nerja, som vi ska bo i resten av veckan, var jag helt slut. En sen middag och sedan stupade jag i säng. Igår blev det en heldag, som egentligen var i värsta laget för mig och kanske lite mer än vad jag har energi för just nu. Det är det här jag har svårast att acceptera med min nuvarande ”sjukdomsstatus”; att en helt normal aktivitetsmängd är mer än vad jag orkar. Jag vill ju så gärna orka. Jag får dåligt samvete och känner mig ”tråkig”. Och i vissa sällskap känner jag mig även extremt missförstådd.
Men, jag tog mig igenom gårdagen, och efter omständigheterna gick det ändå bra. Ingen ny panikångestattack även om jag var trött, och efter tio timmars sömn inatt mår jag nu helt okej. Idag ska jag och Jocke ut på egna äventyr i bergen och det ser jag fram emot. Det blir lite mental återhämtning för mig.
Med det sagt en sista påminnelse; det finns mycket som pågår bakom och runt om de där vackra bilderna vi ser i våra flöden. Glöm inte det. Jag har ett fantastiskt liv, men på flyget till ett semesterparadis sitter jag och hulkar i panikångest för att jag inte får stanna hemma i min lägenhet. Saker är inte alltid svarta eller vita och de är oftast betydligt mer komplexa än vad en bild i instagramflödet någonsin kan visa.
2: Raka enbensmarklyft. En personlig favorit, som jag kör en hel del i gymmet också. Både på gym och hemma använder jag lätta vikter, oftast 10 kilo, för annars upplever jag att jag tappar kontakten och inte riktigt har koll på vilka muskler som arbetar.
3: Höftlyft. Jag gillar att köra denna mot en bänk, utan vikt med fokus på kontakt. Vill en, så kan en lägga en vikt av något slag på höften men personligen tycker jag inte att det är nödvändigt + att jag tycker det gör ont mot höftbenet.
De här tre övningarna ingick i en liten cirkel jag gjorde, jag körde några varv och det var det. Inte komplicerat.
PS: gillar du inte mark men däremot sifferlekar och utmaningar? Testa 
