Igår gästade jag Parsa Powergym för ett pass jag gått och haft lite småångest inför. Det var dags att inleda vecka 3 på mitt nya nya upplägg och det innebar bl.a 5×5 tunga benböj med ytterligare en höjning av vikt. Under andra setet noterade jag en man som iakttog mig, och min spontana tanke blir i sådana lägen alltid att nu gör jag något galet och han tänker att det ser förjävligt ut. Men det kändes faktiskt väldigt bra, så jag försökte att inte tänka mer på blickarna. Under vilan kom han fram till mig.
…och utan förvarning fullkomligt forsade lovorden. Jag blev helt paff och frågade först om han skämtade. Men nej, han pratade i flera minuter om hur fint jag böjde. Han gick igenom alla moment i detalj; hur perfekt jag genomförde hela rörelsen utan att fuska med djupet, hur han kunde se att även när de sista repetitionerna blev tunga så höll jag ryggen så bra. Han log som ett barn och klappade på riktigt händerna. Jag bara stod där och fick inte många sylar i vädret, istället försökte jag samla ihop min haka som rasat ner och hängde och dinglade någonstans vid tårna.
Efter de säkert fem minuterna av hejdlös hyllande var de resterande seten en barnlek att ta sig igenom. Herregud vad glad en vänlig främlings ord kan göra en! Och herregud vad roligt att få svart på vitt att all tid och energi jag lagt på de satans böjen faktiskt har gett resultat.
En bild tagen i våras, och jag tycker mig se stora framsteg bara sedan dess. Små små förändringar kan verkligen göra stor skillnad..
Det där med rörlighet och flexibilitet är något jag erkänner mig ha slarvat med under många år. Av flera skäl, men främst har jag nog alltid haft för bråttom. Varit för otålig. Jag har inte prioriterat att faktiskt träna rörlighet. Men precis som med all annan träning, så är det inte så mycket specifika, magiska övningar som är ”tricket” utan framför allt att utföra dem, kontinuerligt. Ja jag vet, ding dong Fanny – så självklart egentligen.
Någon gång i höstas föll i alla fall poletten ner och jag började alltså vid min absolut svagaste punkt: benböj. När jag förra sommaren maxade 95kilo och sedan såg det filmade genomförandet blev det tydligt för mig att styrkan inte var vad jag behövde jobba på (hej och tack alla år med ridning, handboll och fotboll) utan själva rörelsen. Back to basic och jag droppade både egot och vikterna för att börja om på noll.
Jag har skyndat extremt långsamt, men idag kan jag verkligen säga att resultaten är så värda all tid jag lagt. Utvecklingen är så värd alla gånger jag ställt mig och nött lätta teknikböj, frontböj och overhead squats. Jag började alltså bokstavligen om från noll med noll vikter på stången, och bestämde mig från början att ska jag nu göra det här så ska jag göra det ordentligt. Det är först nu de senaste månaderna som jag sakta börjat lägga på vikter igen, och då med kravet att utförandet förblir så som jag vill ha det; börjar jag kompromissa med grundare djup eller fäller fram bålen så är det för mycket vikt. Punkt.
Enbensböj (så kallade ”pistols”) är ett bra sätt att både träna och ”mäta” rörlighet, stabilitet samt styrka i ben, rumpa, vader och bål. Betydligt svårare och tyngre än vad det ser ut!
Det kommer fler inlägg framöver med de övningar jag gjort under den här perioden för att bli rörligare i höftböjare, fotleder och bröstrygg (jag ska bara se till att få lite bilder på dem också). Tills dess tänkte jag lista lite tips! Tips på saker och tankar jag själv haft nytta av sedan jag ”började om” med böjen:
- En blir bättre på det en gör, så gör det du vill bli bra på –och gör det ofta. Jag var rädd att flera benpass i veckan mest skulle ge ångest och negativa känslor kring träningen, så min lösning blev att börja värma upp med frontböj inför i princip samtliga pass. Att köra några set lätta frontböj kändes överkomligt när jag sedan kunde ”gå vidare till det roliga” och träna axlar eller något. Framför allt så blev de av, vilket ju var det jag fokuserade på. Jag valde frontböj då man tack vare förflyttningen av tyngdpunkt håller bålen mer upprätt, samt att det blir lättare att hålla ryggraden rak och gå djupare.
- Kör med gummiband under knäna. Det har jag skrivit om flera gånger förr (tex här) och det har hjälpt mig väldigt mycket, både att ”hitta” baksidan samt att leda knäna rätt, dvs ut över tårna. Ingår numera alltid i min uppvärmning.
- Skippa skor. Då syftar jag givetvis på de ”vanliga” träningsskorna. Kör antingen i strumpor eller investera i ett par lyftarskor. Jag vet egentligen inte varför jag väntade i flera månader innan jag köpte jag mina skor, kanske för att jag inte vågade tro att jag faktiskt skulle använda dem. Men främst så känner jag väl lite att man ”ska” kunna göra rörelsen någorlunda ”rakt upp och ned” till att börja med. Redskap och hjälpmedel (som lyftarskor ändå kan klassas som) är något jag tycker man utvecklar till när man har ”grunden” under kontroll. Men det är min personliga åsikt, jag valde som sagt att ”börja om från början” och ville således göra det hela grundligt och på riktigt från början. När jag köpte skorna hade jag redan blivit betydligt rörligare både i höft- och fotleder, samt fått bättre kontroll och styrka i bålen.
- Träna rörlighet i bröstryggen. Min senaste insikt, och vad jag lägger lite extra krut på just nu. Extra krut i samma omfattning som allt annat när jag tänker långsiktigt; fokus främst på att vara kontinuerlig. Tips på övningar kommer som sagt snart!
