Browsing Tag

psykisk ohälsa

Tre poddavsnitt alla borde lyssna på

Publicerad 22 december, 2015

IDEALSTRÄVAN I FITNESSVÄRLDEN
Det här avsnittet av BODY Radio har jag velat skriva- och tipsa om hur länge som helst, närmare bestämt sedan första gången jag lyssnade på det. Nu har jag lyssnat igenom det flera gånger om – för det sägs så mycket vettigt och viktigt. Kenny och Linnea gästas av Antonia Pesevski, och istället för att citera deras kloka ord och tankar vill jag bara rekommendera jag er allihopa att lyssna. Gärna flera gånger om. För det är verkligen ett himla himla bra och viktigt poddavsnitt, det här.(klick)

TYNGRE RADIO MED SAMANTHA JERRING
Nu missar jag visserligen exakt noll av Tyngre’s avsnitt (pga att de alltid gör mig glad, oberoende av gäst/ämne) men det här avsnittet vill jag ändå lyfta lite extra. Samantha sätter fingret på många detaljer jag tror är väldigt viktiga att påminna om. (klick)

BLOGGBUSINESS MED SOFIA SJÖSTRÖM
PT-Fia, åh vilken fantastiskt härlig, vettig och fin människa hon verkar vara! Ja Linda med för den delen, vilket givetvis gör de två till en grym duo i detta poddavsnitt. Förutom just bloggbusiness, talar tjejerna mycket om psykisk hälsa och kanske främst ohälsa. De sätter ord på mycket jag ibland upplever så ofantligt svåra att uttrycka, och det behövs ju verkligen verkligen sättas ord på sådant här. Tusen tack tjejer – för ett väldigt bra och framför allt väldigt viktigt avsnitt! (klick)

healthstories Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 2)

Publicerad 11 november, 2015

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga ”är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

EN LITEN FUSKLAPP – för dig som älskar någon som mår lite extra dåligt ibland (DEL 1)

Publicerad 7 november, 2015

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte ”trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är ”ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

healthstories Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Publicerad 9 september, 2015

Häromdagen skrev Antonia ett väldigt viktigt inlägg. Ett inlägg om något jag skrivit om så många gånger själv, ett ämne som det nog aldrig kan skrivas för mycket om – stigmat kring psykisk ohälsa.

Precis som Antonia, är jag en av dem som inte bara ”mår lite dåligt då och då”, sådär som ”alla gör”. Jag är en av dem som på något absurt vis faller inom kategorin som i media mest omnämns när dömda kriminellas handlingar förklaras med ord som ”gärningsmannen är psykiskt sjuk” – där placeras tydligen även jag. Jag är psykiskt sjuk. OK. Jag har inte bara en diagnos utan tre. Enligt bilden som målas upp idag, på det vis vi talar om psykisk ohälsa och sjukdom idag, så är jag alltså inte bara lite dum i huvudet och gravt uppmärksamhetssökande, utan jag kopplas direkt samman med en grupp människor som begår grova brott.

Så det är alltså såhär, jag har förutom grov ADHD, även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och efter år av bristande ”vård” och tillhörande händelser, även något som heter PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom). Det här är diagnoser och funktionssätt jag är helt öppen med, något jag bestämde mig för att vara väldigt tidigt. Det gör mig ofantligt ledsen och arg, att jag stundvis, såhär i efterhand, ifrågasätter huruvida jag inte bara skulle hållt käft? Att jag ibland inser att människor faktiskt inte är så informerade och har inte så bra koll ändå. Ibland önskar jag att ingen visste, så att jag inte konstant behövde gå in i situationer med sämre förutsättningar pga fördomar och föreställningar från min omgivning. Men så kommer jag ihåg att jag är ju den jag är och har mina diagnoser oavsett. På gott och ont. Så jag fortsätter att tala högt om det, för ja, det är ju så viktigt.

Jag har annorlunda förutsättningar oavsett. Det spelar ingen roll om folk känner till mina diagnoser och mina funktionsnedsättningar, de finns där oavsett. Det jag vill är ju att olika förutsättningar människor emellan uppskattas och uppmuntras, istället för sorteras och döms bort. Det finns mycket jag inte gör som alla andra, och det är ju precis det som är min styrka. Samtidigt som det är en skavande tumör jag dagligen gråter över, och som jag ägnar många nätter åt att önska mig slippa. För det är väldigt väldigt ensamt, att leva med en tumör jag inte kan rå för att jag har, men ändå konstant blir bortdömd för.

Mitt stora känsloregister äter upp mig ibland. Jag drunknar i det oändliga hav av kärlek, sorg, längtan och iver som jag dagligen plaskar runt i. För det finns inga livbojar anpassade för någon som mig, för någon vars färgskala inte innehåller grått och mittemellan utan bara klara, skarpa färger och där det alltid är allt eller inget. Visst, livbojar kastas ut ibland, i något fumligt försök att inkludera mig i gemenskapen, men faktum är att så länge förståelsen inte finns där, så länge inte intresset att förstå på riktigt finns där, så hjälper ingen futtig livboj – jag har simmat ifrån er för länge sen.

Ibland vet jag saker utan att veta hur. Lärarna i skolan sa att ”nej nu råkade du bara gissa rätt Fanny, sådär snabbt kan du inte veta svaret”, och jag kunde inte förklara hur jag visste – jag bara visste. Det går snabbt i mitt huvud, ibland för snabbt för mig själv att hänga med. Ärligt talat går det oftast för snabbt för mig själv att hänga med. Jag har väldigt svårt att koppla ihop mina tankar och känslor, för de är många och de är snabba. De är trassliga och de är alla ofantligt starka. Någonstans mitt i nystanet av eufori och ångest och allt däremellan, ja där sitter jag. Där sitter jag och försöker trött hitta ut och göra mig förstådd. Samtidigt som jag älskar den jag är, allt jag har att ge och det som gör mig annorlunda, så önskar jag ibland att jag var bara lite mer som alla andra. Bara ibland, en liten stund, så jag fick chansen att andas ut och ladda om.

Varför skriver jag om det här, nu igen? Ärligt talat, jag vet inte. Kanske för att jag någonstans hoppas att det ska göra skillnad. Kanske för att jag är så ofantligt trött och arg och ledsen och bara inte orkar ha det för mig själv precis hela hela tiden. Kanske för att jag önskar att en dag, ser vi på psykiska sjukdomar och diagnoser på samma sätt som vi ser på cancer och diabetes.

Den dagen det är lika relevant att nämna en dömd mördares diagnostiserade diabetes, som det är att nämna en ev. psykisk diagnos, antar jag att vi har kommit en bit på vägen. Men så länge de fasansfulla handlingarna vi hör om på nyheterna förklaras med luddiga beskrivningar om ”psykisk sjukdom”, så har vi så-jäkla-lång väg kvar att gå. Förstår ni?

Jag har tre diagnoser och ingen av dem syns. Men de känns. De känns och emellanåt äter de upp mig. Jag kan inte rå för att mina tumörer sitter på insidan, och jag gör banne mig allt i min makt för att använda dem väl, se deras enorma fördelar och styrkor. Dagligen, gör jag det. Det enda jag önskar är att mina diagnoser inte konstant blev förminskade eller dragna över en enda stor ”potentiell-kriminell-kam”. Jag är fortfarande människan Fanny, liksom. Jag är inte mina diagnoser, men jag har dem. På gott och ont.

Inspiration och pepp Tankar om ting Träning Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Den där hälsan, den där hetsen, och allt det där emellan (+ länklista till läsvärda ord från förr)

Publicerad 14 juni, 2015

Hälsohets. Ett ämne som varit minst sagt debatterat senaste året/åren. Vad är det och varför finns det? Kan man vara för hälsosam, och är det i så fall att vara ohälsosam? Var går gränsen, finns det någon gräns?

Som alla gånger jag tänkt på de här frågorna, är den slutsats jag kommer fram till att det finns inte ett svar. Det finns inte en tydligt dragen linje för när man övergår till en hetsigt stävan efter hälsa. Verkligen inte en gräns som gäller oss alla, men faktum är att jag tror inte heller att det finns ett svar som gäller för oss som individer. Ett ”sätt” att alltid leva/agera/handla som alltid är hälsosamt. Ibland är hälsa att svettas och låta hjärtat pumpa lite extra hårt, en annan dag att ligga i soffan med en påse godis. Det betyder inte att den ena eller andra är fel eller ohälsosamt.

Saken är att vi blandar ihop begreppen. Att vara till synes ”vältränad” innebär inte per automatik att man är hälsosam, även om man givetvis kan vara både och. Att bära några kilo mer än ”nödvändigt” behöver inte innebära att man lever ohälsosamt, men självklart kan det vara så. Att skratta hjärtligt och föra sig väl i sociala sammanhang, och att prestera väl i skolan eller på jobbet kan absolut vara för att man mår bra och har god hälsa – men det kan också vara precis tvärtom. Vi blandar fortfarande, trots att vi nog alla egentligen innerst inne vet att hälsa inte syns eller kommer i en färdig stöpt form, ihop begreppen om hur det yttre speglar graden av hälsa inombords.

Men jag höjer samtidigt ett varningens finger när hälsohets viftas bort som trams och hittepå. När näsor rynkas och formuleringar som ”lyxproblem” dyker upp. I slutänden handlar det inte om vad som får någon att må dåligt, och det är ju sällan logiskt eller rimligt, för det handlar om känslor. Man ska inte förminska andras känslor, oavsett hur väl man kan förstå dem. Att håna ett problem man inte själv förstår, tycker jag är farligt. Istället bör man tala om motsatsen; tala om och visa finheten i det en bör sträva efter istället.

Istället för att påpeka felet och orimligheten i det som är depp, belys alla rätt och vinningen i pepp.

Ett par inlägg jag skrivit i ämnet hälsa/ohälsa de senaste åren:

Före - efter Frågor och svar Inspiration och pepp Kost Resan Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Läsarfråga om motivation och ämnesomsättning efter ÄS

Publicerad 12 januari, 2015

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara ”motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

När jag ”kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika ”faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis ”kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att ”tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv ”läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)

Inspiration och pepp Press & Event Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö.

Publicerad 8 januari, 2015

Jag var uppe tidigt idag. Väldigt väldigt tidigt. Så pass tidigt att jag slog på tv4 långt innan första nyhetssändningen visades. Sedan dess har jag sett/hört samma radda nyheter läsas upp varje halvtimme.

En sak som tas upp är det ökande antalet drunknade, som 2014 var det högsta på tolv år – 137 döda. Ordförande för Svenska Livräddningssällskapet skriver att det nu krävs att riksdagen antar en nollvision för drunkningen.

För det första är det i min värld självklart att alla typer av olyckor, dödsfall och hemskheter överlag ska gå under nollvision, självklart. Men det fortsätter förvåna mig hur just olyckor alltid går före faktiska handlingar. Sorgliga handlingar som går att förebygga och förhindra, om man börjar ta det på allvar och inte vänder ryggen till. Ni förstår nog vad jag kommer komma att skriva om, igen.

Varje år tar 1500 människor livet av sig. I Sverige. Härom veckan var det tio år sedan Tsunamin och vet ni hur många svenskar som omkom där? Dryga femhundra. Utan att på något vis förminska det hemska som hände för tio år sedan i och med vågen, och de kvarlevande som förlorat nära och kära, så vill jag bara skrika HALLÅ (!!!). Tre gånger så många (som FAKTISKT också har nära och kära som tvingas leva kvar utan sina älskade, just sayin) tar sitt liv VARJE ÅR. Bara i Sverige. Varje år.

För något år sedan hade jag kontakt med en man som heter Alfred Skogberg, under tiden han skrev sin bok ”När någon tar sitt liv. Tragedierna vi kan förhindra”, som kom ut 2012. Han har skrivit mycket bra som jag alltid nickar mig igenom, tex på Suicidzero’s hemsida. En av hans viktigaste frågor i boken, som jag själv skrivit om här i bloggen tidigare, är ”Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafikolyckor.”

Ja just det, och så drunknar ju faktiskt 137 människor… Förlåt men fattar ni min poäng här?! Vi belyser och förfasas över dessa siffror, men vänder ryggen till de 1500 människor som mår så dåligt att de tar sitt liv?! Det är helt jäkla absurt och rent ut sagt skamligt. För problemet är inte det där sista steget att någon faktiskt tar sitt liv, utan det är allt det där före. Allt det där som ofta sträcker sig över en tidsperiod på flera år. År där man kan göra skillnad, förhindra och förebygga. Alfred har skrivit om vad man kan göra, metoder och strategier som sannolikt skulle kunna rädda många många liv, ord som jag nedan klistrar in rakt av. Ifall någon fortfarande vill komma med idiotiska uttalanden likt ”man kan inte hindra någon som bestämt sig”.

Staket på broar där vi vet att folk hoppar.
Bilar som stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög.
Årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd.
Snabb statistik över var självmord inträffar så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster.
Haveriutredningar efter ett självmord, och definitivt efter att barn tar sitt liv.
Försvårad försäljning av värktabletter till unga (många unga, speciellt flickor, överdoserar på Alvdeon och Ipren vilket kan leda till en plågsam död).
Samma stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade.
Medier som ansvarsfullt rapporterar om självmord genom att följa WHO:s riktlinjer.
En årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid.

Alfred skriver till dessa punkter följande ord och jag skriver under på alltihop;
”Se där! Ett antal strategier som alla har det gemensamt att de näst intill aldrig debatteras bland politiker, i svenska medier eller kring fikastunden. Någon som tycker att det är märkligt? Någon som tycker att det är dags att VAKNA!? Någon som tycker att vi alla har ett ansvar för att åstadkomma förändring? Någon som kanske får lust att kontakta politiker? Någon som kan tänka sig att skriva en insändare till lokaltidningen? Är det någon som blir förbannad för att vi stillatigande inte gör något när våra släktingar, grannar och medmänniskor avslutar sina liv i förtid?”

Jag försökte ta mitt liv tre gånger. Sista gången skulle jag ha dött om jag inte gjort det mindre genomtänkta valet av plats – jag låg i en snödriva i december, och därför vaknade jag av kylan, trots drogerna, vinet och bedövningsmedlet jag injicerat i armen. Hade jag inte åkt ambulans för att magpumpas, fått sond och dropp, hade jag dött där i diket några hundra meter från min mammas hus. Att jag överlevde var ren tur. Då var jag flyförbannad och kände mig så värdelös som ”inte ens kunde ta mitt liv”, men idag är jag tacksam. Jag känner förutom tacksamhet ett ansvar. Ansvar att prata om det. Prata om hur folk verkar tro att vi lever i ett land med ”skyddsnät”, ”trygghet” och att det finns system som fångar upp människor som inte vill eller orkar mer – för det gör vi inte.

Jag lever inte för att någon eller något hindrade mig från att dö. Jag lever för att jag inte orkade samla fler tabletter och tog en dos som gjorde det möjligt för mig att vakna av kyla, även om dosen i sig egentligen varit nog att enda mitt liv. Jag lever för att jag hade tur, eller kanske för att det fanns en mening med att ha kvar mig i livet. Egentligen vet jag väl inte varför jag lever, men det gör jag och jag vet att det INTE är för att vi (som land, samhälle överlag, och medmänniskor) satsar tillräckligt mycket pengar, tid och ”rampljus” på att förhindra det jag undankom med minimala marginaler. För många har inte de marginalerna. 1500 om året, närmare bestämt, har inte de marginalerna. Skärpning. Den dagen vi är nere på 137 döda är en lyckans dag. Vill ni ta upp det på nyhetsmorgon, TV4??

Fannys Favvo Inspiration och pepp Kost Okategorierat Recept Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Året 2014 – vad hände, vad skapades i köket och vad var extra läsvärt? (del 1 av 4)

Publicerad 28 december, 2014

Året 2014 har varit ett väldigt händelserikt och omvälvande år. Åt alla möjliga, spretiga håll har det svängt, gått upp och gått ner. Det finns många stunder och händelser från året jag kommer minnas länge, förmodligen resten av mitt liv. Kort sammanfattat har de senaste tolv månaderna varit mina på ett sätt föregående års månader inte riktigt varit. Jag har tagit livet och dess innehåll i mina egna händer på ett, för mig, nytt sätt och i och med det gjort många förändringar. Förbättringar. Framsteg. Jag har byggt grunder inför framtiden, både på ett jobb-plan men också privat; jag har börjat värdera mig själv högre och blivit mer som jag vill vara. Alltså har det varit ett bra år, även om det inte på något vis varit lätt eller utan motgångar och hinder. Det finaste och mest värdefulla jag lärt mig är hur allt börjar med mig. Hur jag kan påverka så mycket, och hur antalet motgångar eller hinder då plötsligt spelar mindre roll – för vetskapen att de är just temporära och något jag faktiskt kan och kommer ta mig förbi, spelar en så mycket större roll. Den avgörande rollen, faktiskt.

Jag tänkte kommande fyra dagar summera året som gått i fyra inlägg, tre månader i taget. Vad som hänt, självklart även rota fram guldkorn ur receptsamligen, samt belysa några inlägg jag tycker är värda att läsa igen. Häng med mig och kika tillbaka, vad som hänt inte bara i mitt liv, utan också här på roethlisberger.se, under året 2014!

JANUARI

Vad hände? Jag inledde året med ett besök ner till Schweiz för att hälsa på familjen. Där blev det såklart en hel del chokladätande, och så hängde jag med en fin vän. Vår vänskap började med ömsesidigt följande på instagram – helt klart min favoritgrej när det kommer till allt det här med bloggar och sociala medier; jag har hittat så många fina vänner där!

Vad skapades i köket? Ja det blev såklart lite gotte också, bland annat enkel och himla god pistageglass, samt dessa cashew/blåbärs-rutor som finns i min andra ebok (som man kan köpa HÄR).

Skrevs något extra läsvärt? Det här inlägget om fina och fula sjukdomar tyckte jag var viktigt då, och likaså nu. Helt klart värt att gå tillbaka och läsa igen, samt de 65 kommentarerna som skrivits till det… Ämnet är VIKTIGT.

FEBRUARI

Vad hände? I mitten av månaden hälsade på min kusin som bodde i New York ett halvår för att dansa på Broadway Dance Center. Det var en grym vecka i en stad jag direkt förälskade mig i och absolut kommer besöka igen. Jag träffade många härliga människor, njöt av stadens puls och självklart shoppade jag smått och gott till köket.

Vad skapades i köket? OJ vilken bra månad i köket, insåg jag nu när jag skulle samla några favoriter. Svårt att välja de bästa recepten, men några av dem är i alla fall denna ljuvliga Green Dream Smoothie, en festlig Apelsinkaka med nutellafrosting och apelsinkanderade hasselnötter, samt ännu en glass (för man kan inte ha för många recept på glass, det är liksom fakta). Jag provade för första gången att göra Fooled Pork (dvs vegetarisk ”pulled pork” – succé!! Prova!!) och jag fick dille på en ny frukost; ”blåbärsglass” och pumpa/kanel/jordnötssmör-kräm. En rätt jag än idag har på listan över mina absolut bästa, skapades också i februari: min veganska lasagne som älskats av alla som smakat. Även det receptet finns i min andra ebok, alltså HÄR.

Skrevs något extra läsvärt? Jag satte ord på lite känslor i inlägget ”Hälsa är att tillföra – inte att utesluta” och den rubrikens ord har, sedan jag formulerade den då, varit mitt motto i ALLT jag gör. Jag jobbar med hälsa, och för mig handlar hälsa om så mycket mer än enstaka handlingar, måltider eller känslor. Det är summan av allt det lilla som gör individen lycklig, och just därför är konstellationen olika för oss alla. Det finns inte EN hälsa och ETT sätt att uppnå den. Hälsa är att tillföra, stärka och belysa allt som gör oss glada, lyckliga och starka.

MARS

Vad hände? Jag fick äntligen genomgå utredningen som jag kämpade i över ett år för att få, och fick efter den diagnosen ADHD (skrev lite om det HÄR). Något som förklarade så mycket för både mig och närstående som varit med längs vägen under alla år. Efter bara några dagar med medicin upplevde jag sådan enorm skillnad och idag är jag mig själv evigt tacksam att jag orkade kämpa för utredningen. Inte bara för medicinen, såklart, utan bara vetskapen av ”hur jag är” har gett mig insikt och idag kan jag på ett helt annat sätt förebygga jobbiga situationer. Jag är medveten om mina begränsningar, men har också blivit uppmärksam på mina styrkor och hur jag bäst använder mig utav dem, istället för att trassla in mig i dem. Jag skrev om hur jag kände efter de första dagarna HÄR, och lite senare försökte jag förklara ytterligare hur påtaglig skillnaden var HÄR. Jag är alltså 110% FÖR medicinering i detta fall, för det handlar om brister av ämnen våra kroppar producerar (eller ja, rättare sagt ska producera) precis som vilken vitaminbrist som helst. Så självklart är jag FÖR att då ta de ”tillskott” man ev. behöver. Mig och mitt liv har det räddat (och de i min omgivning har det nog också lättare och bättre…)

Vad skapades i köket? Ett helt gäng fina sötsaker, bland annat Double Chocolate Black Bean Fudge Brownies (så jag jobbar: långa, krångliga men ack så frestande namn), pumpa-twix och en fräsch citron- och passionscheesecake. Utöver det söta, gjorde jag tydligen en himla massa röror, favoriten är nog denna veganska röra med soltorkad tomat och gräslök.

Skrevs något extra läsvärt? Jag skrev om att vilja leva – inte bara överleva. Jag vädrade även lite tankar i inlägget ”det är beteendet som är sjukt”.

Imorgon kommer ett inlägg där jag går igenom april, maj och juni – vad som hände, vad jag gjorde, vad jag skapade i köket och vad jag skrev som är värt att läsa en extra gång. Så kika in igen vetja!

Inspiration och pepp Tankar om ting Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

Psykpodden snackar partier – och vilka av DEM som snackar psykisk ohälsa

Publicerad 13 september, 2014

Fanny tipsade i en kommentar om psykpodden’s senaste avsnitt ”Valspecial: partigranskning och reformförslag”

På psykpodden’s hemsida beskriver de avsnittet såhär (understrykningar av mig);

”Vi har gjort en liten granskning av riksdagspartierna och hur ofta de talar om psykisk ohälsa. Dessutom presenterar vi sex reformer för att göra livet bättre för människor med psykisk ohälsa i Sverige.

Gäst i vår valspecial är läkaren och forskaren Pär Höglund som vi talar med via Skype från Stanford, Kalifornien. Han forskar kring framtidens vård och hur man ska involvera patienterna i vården.

Skype-linan är lite SKAKIG, men vi lyckas ändå ta oss i mål. Vår granskning av partierna utgår från deras partiprogram. Vi tittar helt enkelt på hur ofta de talar om psykisk ohälsa, och resultaten är lite märkliga. Dessutom jämför vi Alliansen mot de rödgröna partierna och ser vilka som är bäst på att prata om psykisk ohälsa. I andra delen av podden har vi tagit fram sex reformer, varav fem politiska, som kan förbättra livet för psykiskt sjuka i Sverige.”

Jag har lyssnat på de flesta avsnitt av psykpodden (alla trodde jag, tills Fanny påminde mig idag och jag såg att jag missat detta samt ett annat) och tycker givetvis att det är SÅ viktigt och SÅ bra, det de gör. Tack Christian och Rebecca! (Ni är varmt välkomna att bjuda in även mig för att snacka lite viktig skit, ifall ni undra…)

Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Uncategorized Vad vi borde prata om Vardagsuppdatering

#otillräcklig

Publicerad 5 september, 2014

Det finns en sak jag vill göra väldigt tydligt (igen) : det är stor stor skillnad på att må dåligt och psykisk sjukdom.

Jag är engagerad i flera olika nätverk och organisationer som jobbar för att belysa psykisk ohälsa och för att minska självmorden. För att ta bort tabu och framför allt öka kunskapen. Varför? Varför lämnar jag inte bara skiten bakom mig? Den frågan får jag ofta. Oooom du nu inte är sjuk längre, varför inte bara leva livet? Ja bland annat för att fördomar/okunskap likt översta raden är så vanlig – ”alla mår väl lite dåligt ibland?!”

Jag är idag frisk från ätstörningar. Jag tar idag inte antidepressiva eller någon annan medicin (förutom ADHD-medicinen, såklart) . Det som står kvar i mina papper är PTSD och det är något jag lever med. Alltid kommer leva med. Det och ADHD. Jag är all for att tänka positivt, att välja sina tankar och hur man hanterar saker som sker i livet, det är ju vår reaktion vi kan göra något åt. Och vår hantering av saker är vad som i sin tur leder till framtida saker – dvs vi kan i stor utsträckning påverka mycket som kommer ske också ; det börjar med hanteringen av NU.

MEN (stort fett men här) det är livsfarligt att jämföra ”normala” dippar och dåliga dagar med psykisk sjukdom/ohälsa. Att leva med ångest är rent utav ett funktionshinder och att då få höra att man ska ”rycka upp sig” eller ”tänka positivt” går att jämföra med en spark i magen. När man ligger. På marken i leran och vill kväva sig själv med skiten för att slippa fortsätta. Slippa fortsätta lida. Tro mig, även där mitt i ångesten, är man rätt oklar med varför man mår som man gör. Det är faktiskt sällan man hittar en direkt orsak, det är sällan man vet själv varför man mår så dåligt just där, just då. Det är en känsla, det är en överväldigande och kvävande känsla av hopplöshet. Av skam, av skuld.

Så att då skuldbelägga de sjuka är så fruktansvärt i-n-t-e konstruktivt och i mina ögon enbart något människor utan kunskap och koll gör. Det är okej att inte veta! Det är okej att inte förstå hur plötslig panikångest eller bäcksvarta depressioner känns och är. Det är okej – men det är inte okej att förminska det. Förminska människorna som upplever det och deras känslor. De mår redan rätt dåligt. De känner sig redan otillräckliga (btw asbra grej Cecilia Fors och Paul Jerndal, det ni gör är så-himla-viktigt)

”Strong people don’t put others down… They lift them up.”

Dagen jag vaknade upp på intensiven efter mitt tredje ”misslyckade” och sista självmordsförsök handlade det inte om att ”välja” mina tankar och hur jag hanterade saker. För jag var sjuk. Det var inte en dålig dag, det var inte en liten ”dipp”. Det enda som fanns var önskan att slippa må som jag gjorde. Det handlade inte ens så mycket om att vilja dö, det handlade mer om att inte ha livet som det var då. Jag har fortfarande dåliga dagar, skillnaden är att nu är det de ”normala” dipparna och topparna (nåja, allt är relativt, jag är en intensiv känslomänniska och kommer alltid vara) och inte en ångest som äter upp mig. Det jag inte vill överväger inte allt jag faktiskt vill med livet. Men jag har fortfarande den djupaste ödmjukhet gentemot de som idag kämpar. Kämpar för något som borde vara så självklart – att inte vilja dö.

Newer Posts

psykisk ohälsa

JANUARI

FEBRUARI

MARS

Instagram