Kärlek. Vänskap. Relationer. Så viktigt, så känsligt, och så skört. Ibland svårt, ibland inte alls. Stundtals så fruktansvärt förvirrande, andra gånger så självklart. Mest av allt, när det blir sådär rätt, så himla himla fint.
Har man tur, hittar man sig en sådan där människa man genast tar till sig. En unik och vacker själ man inte kan, och framför allt inte vill, leva utan – och man undrar vad sjutton man ens gjorde tidigare?! För platsen i hjärtat som från en dag till en annan plötsligt är upptagen och fylld åt alla håll och kanter, känns ju som så självklar. Som om den alltid varit vigd åt just den människan.
Kanske funderar man en sekund ibland på vad som fanns där innan, innan den där platsen i hjärtat fylldes av kärlek och självklarhet. Men mest, ja mest är man tacksam. Tacksam att det blev så rätt, att man hade lyckan att hitta sin person att placera just där, allra djupast inne i hjärtat.
Att knappt minnas hur livet före var. Det känns ju så fruktansvärt avlägset. Hur det var före lapparna med kärlek som idag hittas lite överallt; uppnålade på pepptavlan i vardagsrummet, eller välplacerade i ögonhöjd på kylskåpsdörren, redo att hälsa godmorgon.
Kärlek. Vänskap. Relationer. Det är så mycket, men mest av allt, så är det så himla himla fint. Man vet aldrig var man hittar dem, guldkornen som får en egen plats i hjärtat. Men när man gör det, känns allting plötsligt så väldigt självklart.
