Browsing Tag

roethlisberger

BARS & RUTOR Efterrätt och gotte kitchenstories Kost Mellis & Kvällis Recept Vardagsuppdatering

Snabba cookie dough bars (eller kolor)

almondbb3

Löjligt enkelt men åh, så gott! Antingen skär man upp 3-4 bars eller så skär man lite mindre bitar att äta som godis. Jag har mina i frysen, de blir aldrig genomfrusna och hårda utan man får snarare en härlig ”kola-känsla” om de äts direkt ur frysen. De håller dock formen fint även i kylen.

almondbb2

3-4 bars:

  • 25g (lite mer än 3/4 dl, men inte riktigt 1dl) vassle med vaniljsmak*
  • 2 msk kokosmjöl (15g)
  • 2 msk jordnötsmjöl (12g)
  • 1 msk kokossocker eller sukrin gold
  • 1/5 tsk vaniljpulver
  • 2 msk mandelsmör (30g)
  • 1 msk kokosolja utan smak (12g)
  • 2 msk vätska (mjölk/nötmjölk/dylikt)
  • 1 msk kakaonibs
  • choklad

*vill man inte använda vassle borde det gå att använda havremjöl (havregryn mixade till ett fint möl) istället. Börja med 3/4 dl och tillsätt tills du har en ”cookie dough-konsistens”, och var beredd på att söta lite mer (smaka av).

Gör såhär:

  1. Rör ihop mandelsmör, kokosolja och vätska tills jämnt.
  2. Tillsätt torra ingredienser (inte chokladen) och arbeta ihop till en lätthanterlig ”cookie dough”.
  3. Platta ut till en fyrkant på en silikonmatta eller bara i botten av en plastburk/form.
  4. Smält chokladen och bre över. Ställ in i frysen för att stelna och skär sedan i antingen bars eller mindre ”godis-storlek”.
  5. Förvara i kyl eller frys.

almondbb1

Frågor och svar healthstories inspirationstories Övningar Tankar om ting Träning Vardagsuppdatering

Bättre teknik i knäböj, del 1: Dynamisk rörlighet och SMR

När jag blir intresserad av och nyfiken på något så googlar jag. Mycket. Jag läser allt jag kommer över och har en (ofantligt tidsslukande) tendens att grotta ner mig i olika ämnen. För att lugna Jeanna vill jag här också passa på att betona att ja, jag lovar, jag är källkritisk. Haha. Att ifrågasätta ungefär allt ligger som lite i min natur, om vi säger så.. Hur som helst hamnade jag efter lite sökande i ämnet ganska snabbt hos duktiga Erik Börjesson. Hos Erik har jag lärt mig mycket, både om dynamisk rörlighet och SMR .

dynamiskrorlighet

Dynamisk rörlighet handlar om rörelsemönster. Om att aktivera rätt muskler på rätt sätt, och med rätt ansträningsgrad. Saken är ju den, att ”den moderna människan” sitter mycket. På jobb, i bilen, på pendeln, framför datorn/tv:n osvosv, you get it. Många har därför problem med saker som orörlig bröstrygg, inaktivt säte och korta höftböjare. Precis – tre saker som jag skrev om igår ofta är boven när man har svårt att få till tex benböj.

Jag rekommenderar verkligen den intresserade att surfa vidare till Erik och läsa mer, det finns mycket läsnyttigt hos honom! Men några direkta tips, eftersom vi nu ska försöka hålla oss till det där med att få till fina benböj, är det här inlägget om bra rörlighet i fotleden, samt det här om mobilitets- och stabilitetsprincipen.

TIPS! För över två år sedan delade Erik med sig av två rörlighetsserier hos Women’s Health. Serier som inte kräver någon som helst utrustning utan enbart tio minuter av din tid. Bara att skriva ut PDF:en och hänga upp på kylen hemma! (eller är det bara jag som utför min dagliga ”rullning” + rörlighetsträning på kökgolvet..? hehe)

SMR

SMR står för Self Myofascial Release, som Erik sammanfattar bra såhär; ”en mjuk vävnadsmassage, som används för att förbättra kvaliteten på muskulaturen, minska tonus på överaktiv muskulatur, öka rörelseomfånget och mobiliteten samt minska mängden ärrvävnad. Den enkla förklaringen till varför du ska massera musklerna innan du tränar är att det förbättrar kvaliteten på muskulaturen. Det i sin tur skapar möjligheter för en ökad prestationsförmåga och minskar risken för skador.”

Förutom att Erik gett ut en bok om SMR, så har han också i sin blogg skrivit mycket om det; dels hur det funkar, samt gett konkreta tips på övningar. Här är några jag själv bokmärkt och som kan vara till stor hjälp just när man vill få till en bättre böj:

På Eriks youtube-kanal finns dessutom massa massa filmade övningar, både för SMR och dynamisk rörlighet. Till exempel rörelseserien ”Dynamic Mobility Circuit” ni kan se här nedan;

BRÖD Frågor och svar kitchenstories Kost LUNCH & MIDDAG Lunch/Middag Recept Tillbehör TILLBEHÖR & SALTA SNACKS Vardagsuppdatering

Glutenfria Pitabröd

När jag för några veckor sedan bad er ställa frågor eller önska rubriker kom Hanna med ett önskemål om recept på glutenfria pitabröd. Jag har sedan dess testat lite olika varianter, och till dagens lunch fick jag äntligen till ett pitabröd som både fyller sin funktion (=går att fylla och håller ihop) samt smakar bra. Hurra!

pita2

Förutom att det alltså är glutenfritt så blir det dessutom laktosfritt om man använder kokosolja eller olivolja (annars funkar smör lika bra, jag har testat alla varianter). Sedan kan jag tänka mig, men har inte provat själv, att de kan göras vegan också, om man använder ett så kallat ”flax egg” (såhär).

Basen i bröden är mandelmjöl, och jag använde min nya favorit från funksjonell mat. Tack vare fettreduceringen (kallpressning) är det verkligen sådär ”mjöligt” – luftigt, lätt och för ögat svårt att skilja från ”vanligt” vitt mjöl. Supersmidigt att arbeta med!

pita3

Receptet här nedan ger 2 verkligen SMÅ pitabröd. Jag skulle nog säga att om du dubblar receptet blir det lagom att av den mängden göra 3 bröd.

Sedan vet ni väl hur det funkar; man kan fylla pitabröd med lite vad som helst. Själv stekte jag en kycklingfilé i små bitar, skar upp en överbliven avokadohalva, och rörde ihop en kall röra med finhackad rödlök, vattenmelon, gurka, sweet chili, kvarg och kryddor. Godaste lunchen på länge!

pita1

Jaja – nu till receptet!

2 små pitabröd:

  • 1 ägg
  • 1/2 dl vatten
  • 1 msk olja eller smör (med oliv- eller kokosolja blir det alltså laktosfritt)
  • 1/2 dl mandelmjöl, väl nedpressat i måttet (30g vägde det mjöl jag använde)
  • 1 msk kokosmjöl, väl nedpressat i måttet (10g)
  • 1/8 tsk salt
  • 1/8 tsk bakpulver

Gör såhär:

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Vispa ihop ägg, vatten och olja/smör. Använder du kokosolja eller smör kan du värma det några sekunder i micron, bara så det blir flytande och går att vispa.
  3. Tillsätt de torra ingredienserna och blanda tills helt jämnt. Det blir en tjock, rätt kladdig smet.
  4. Häll/skeda ut smeten i två portioner på en bakplåtspappersklädd plåt (jag använde silikonmatta) och bre ut till två rundlar på ca 12-15 cm i diameter.
  5. Grädda i ca 18 minuter, tills kanterna blivit lätt gyllene. Ta ut och låt svalna, fyll sedan med vad du vill!

pita4

Frågor och svar healthstories Inspiration och pepp Övningar Träning Vardagsuppdatering

När det man ogillat så länge plötsligt är nya favoriten

Igår gästade jag Parsa Powergym för ett pass jag gått och haft lite småångest inför. Det var dags att inleda vecka 3 på mitt nya nya upplägg och det innebar bl.a 5×5 tunga benböj med ytterligare en höjning av vikt. Under andra setet noterade jag en man som iakttog mig, och min spontana tanke blir i sådana lägen alltid att nu gör jag något galet och han tänker att det ser förjävligt ut. Men det kändes faktiskt väldigt bra, så jag försökte att inte tänka mer på blickarna. Under vilan kom han fram till mig.

…och utan förvarning fullkomligt forsade lovorden. Jag blev helt paff och frågade först om han skämtade. Men nej, han pratade i flera minuter om hur fint jag böjde. Han gick igenom alla moment i detalj; hur perfekt jag genomförde hela rörelsen utan att fuska med djupet, hur han kunde se att även när de sista repetitionerna blev tunga så höll jag ryggen så bra. Han log som ett barn och klappade på riktigt händerna. Jag bara stod där och fick inte många sylar i vädret, istället försökte jag samla ihop min haka som rasat ner och hängde och dinglade någonstans vid tårna.

Efter de säkert fem minuterna av hejdlös hyllande var de resterande seten en barnlek att ta sig igenom. Herregud vad glad en vänlig främlings ord kan göra en! Och herregud vad roligt att få svart på vitt att all tid och energi jag lagt på de satans böjen faktiskt har gett resultat.

bojschweiz

En bild tagen i våras, och jag tycker mig se stora framsteg bara sedan dess. Små små förändringar kan verkligen göra stor skillnad..

Det där med rörlighet och flexibilitet är något jag erkänner mig ha slarvat med under många år. Av flera skäl, men främst har jag nog alltid haft för bråttom. Varit för otålig. Jag har inte prioriterat att faktiskt träna rörlighet. Men precis som med all annan träning, så är det inte så mycket specifika, magiska övningar som är ”tricket” utan framför allt att utföra dem, kontinuerligt. Ja jag vet, ding dong Fanny – så självklart egentligen.

Någon gång i höstas föll i alla fall poletten ner och jag började alltså vid min absolut svagaste punkt: benböj. När jag förra sommaren maxade 95kilo och sedan såg det filmade genomförandet blev det tydligt för mig att styrkan inte var vad jag behövde jobba på (hej och tack alla år med ridning, handboll och fotboll) utan själva rörelsen. Back to basic och jag droppade både egot och vikterna för att börja om på noll.

Jag har skyndat extremt långsamt, men idag kan jag verkligen säga att resultaten är värda all tid jag lagt. Utvecklingen är värd alla gånger jag ställt mig och nött lätta teknikböj, frontböj och overhead squats. Jag började alltså bokstavligen om från noll med noll vikter på stången, och bestämde mig från början att ska jag nu göra det här så ska jag göra det ordentligt. Det är först nu de senaste månaderna som jag sakta börjat lägga på vikter igen, och då med kravet att utförandet förblir så som jag vill ha det; börjar jag kompromissa med grundare djup eller fäller fram bålen så är det för mycket vikt. Punkt.

pistols2st

Enbensböj (så kallade ”pistols”) är ett bra sätt att både träna och ”mäta” rörlighet, stabilitet samt styrka i ben, rumpa, vader och bål. Betydligt svårare och tyngre än vad det ser ut!

Det kommer fler inlägg framöver med de övningar jag gjort under den här perioden för att bli rörligare i höftböjare, fotleder och bröstrygg (jag ska bara se till att få lite bilder på dem också). Tills dess tänkte jag lista lite tips! Tips på saker och tankar jag själv haft nytta av sedan jag ”började om” med böjen:

  • En blir bättre på det en gör, så gör det du vill bli bra på –och gör det ofta. Jag var rädd att flera benpass i veckan mest skulle ge ångest och negativa känslor kring träningen, så min lösning blev att börja värma upp med frontböj inför i princip samtliga pass. Att köra några set lätta frontböj kändes överkomligt när jag sedan kunde ”gå vidare till det roliga” och träna axlar eller något. Framför allt så blev de av, vilket ju var det jag fokuserade på. Jag valde frontböj då man tack vare förflyttningen av tyngdpunkt håller bålen mer upprätt, samt att det blir lättare att hålla ryggraden rak och gå djupare.
  • Kör med gummiband under knäna. Det har jag skrivit om flera gånger förr (tex här) och det har hjälpt mig väldigt mycket, både att ”hitta” baksidan samt att leda knäna rätt, dvs ut över tårna. Ingår numera alltid i min uppvärmning.
  • Skippa skor. Då syftar jag givetvis på de ”vanliga” träningsskorna. Kör antingen i strumpor eller investera i ett par lyftarskor. Jag vet egentligen inte varför jag väntade i flera månader innan jag köpte jag mina skor, kanske för att jag inte vågade tro att jag faktiskt skulle använda dem. Men främst så känner jag väl lite att man ”ska” kunna göra rörelsen någorlunda ”rakt upp och ned” till att börja med. Redskap och hjälpmedel (som lyftarskor ändå kan klassas som) är något jag tycker man utvecklar till när man har ”grunden” under kontroll. Men det är min personliga åsikt, jag valde som sagt att ”börja om från början” och ville således göra det hela grundligt och på riktigt från början. När jag köpte skorna hade jag redan blivit betydligt rörligare både i höft- och fotleder, samt fått bättre kontroll och styrka i bålen.
  • Träna rörlighet i bröstryggen. Min senaste insikt, och vad jag lägger lite extra krut på just nu. Extra krut i samma omfattning som allt annat när jag tänker långsiktigt; fokus främst på att vara kontinuerlig. Tips på övningar kommer som sagt snart!
Inspiration och pepp inspirationstories Tankar om ting Vardagsuppdatering

IT’S HOW GOOD YOU WANT TO BE

Igår gjorde jag något jag inte riktigt brukar ägna mig åt, jag provade det där med ”aktiv vila”. Normalt brukar mina vilodagar vara väldigt o-aktiva, nämligen. Jag inledde dagen med att röja och rensa och städa och göra plats, för att sedan åka och hämta den soffa jag köpt förra helgen. Med ett lånat släp och därmed en tid att hålla, var det non stop som gällde med möbler som skulle bäras och ställas rätt, gamla möbler som skulle ut och köras bort, och så en himla massa dammsugande mest hela tiden.

Som vanligt när jag får mina ”ryck” så blir det så jäkla genom-ordentligt gjort och jag fortsatte fixa och dona och packa undan diverse prylar jag hittat under städningen. Källaren fylldes med lådor och varenda hylla i mitt lilla hem dammades av. I tolv timmar höll jag på, för att slutligen stupa i säng vid tio. Imorse vaknade jag fem minuter före larmet för att inleda denna söndag med tvättid 07. Mellan maskinerna har jag suttit i min nya soffa, såklart, och bläddrat i en av mina favoritböcker; It’s Not How Good You Are, It’s How Good You Want to Be av Paul Arden.

morgonbok1

En bok full av pepp och inspiration, citat värda att minnas och ord nyttiga att påminna sig om med jämna mellanrum. Jag har boken väl synlig, stående mitt på en vägghylla i vardagsrummet, lätt att plocka ner för lite på-momangen-pepp när den behövs.

Inte för att jag känner att jag behöver extra pepp just idag, tvärtom, men jag tror på att boosta fina känslor. Så när jag har dem tar jag alltid tillfälle i akt att läsa ord som fyller på peppen och inspirationen ännu mer. Den här boken är full av sådana ord, och efter att nu ha bläddrat igenom den ännu en gång under morgonen känner jag lite att en söndag kan faktiskt inte börja bättre!

morgonbok2 morgonbok3 morgonbok4 morgonbok5 morgonbok6

Efterrätt och gotte kitchenstories Kost Mellis & Kvällis PROTEINBAK Recept Vardagsuppdatering

Double PB & Chocolate Fudge (No Bake)

Ännu en titel som helt enkelt inte låter lika skoj på svenska, som den gör på engelska. Och det hade varit så himla trist om ni missat de här fudge-bitarna på grund av ett icke-lockande namn. För allvarligt talat: choklad och jordnötssmör. Nej dubbelt upp jordnötssmör, till och med. Godbitar som slängs ihop på ett par minuter för att sedan kräva bara en kort liten halvtimme i frysen innan man kan börja mumsa. Under den halvtimmen rekommenderar jag att en sätter på sig sina mysigaste mjukisar, häller upp favvodrickan och förbereder i filmsoffan. För sedan är det fudge-ätande som gäller.

pbchocofudge2

I bottenlagret blandade två sorters proteinpulver; kasein och vassle isolat. Jag valde att köra på isolat då min upplevelse är att det ger en lite mer ”sticky” konsistens än vad vanligt vassle ger, men ärligt talat tror jag att ”vanligt” vassle funkar lika bra till detta recept. (Kasein binder vätska på ett annorlunda sätt än vassle, så kombinationen av de två tycker jag ger en passande konsistensen för just fudge).

Däremot kan det bli svårt att skippa proteinpulver helt kanske, eftersom den totala mängden av isolat+kasein ihop motsvarar drygt hälften av torrvarorna i receptet. Om man ändå vill testa, är en höftad gissning från min sida att man kan utesluta proteinpulver och istället tillsätta följande (alltså utöver vad som står i orginalreceptet nedan): 1/2-1 msk kakao + 1/4 dl jordnötsmjöl + 1/2 msk kokosmjöl + 1/2 msk fiberhusk och framför allt – mer sötning! Eftersom proteinpulver är både smaksatt och sötat bör man vid uteslutande av det definitivt lägga till mer sött.

Det är överhuvudtaget något jag kan rekommendera även om man följer orginalreceptet – smaka av och öka eventuellt mängden sötning. Hur sött det blir beror till stor del på vilket proteinpulver man använder, då det kan skilja sig rätt ordentligt mellan olika märken vad gäller sötma, så smaka av och tillsätt eventuellt lite mer sötning.

Lager 1:

  • 20g kokosmjöl (strax under 1/2 dl, löst packat i måttet, dvs tryck inte ner utan skaka måttet lätt)
  • 15g jordnötsmjöl (1/2 dl)
  • 25g vassle isolat med chokladsmak (jag använde detta i smaken ”chocolate brownie”)
  • 20g kasein, choklad- eller vaniljsmak (jag använde detta i vaniljsmak)
  • 1/2 msk fiberhusk
  • 10g kakao (1,5 msk)
  • 1/2-1 msk sirap, så som agave (mängd beror lite på vilket proteinpulver man använder, så smaka av!)
  • en nypa salt
  • inte riktigt 1 dl mjölk (börja med 1/2 och tillsätt lite i taget)
  • 1 msk kakaonibs

Lager 2:

  • 30g kokosolja utan smak (ca 2 matskedar)
  • 1/3 dl jordnötssmör
  • 1 msk sirap
  • en nypa salt

Gör såhär:

  1. Blanda alla torra ingredienser till bottenlagret, se till att alla eventuella mjölklumpar försvinner. Tillsätt sirap och mjölk och arbeta ihop till en ”deg”.
  2. Tryck ut degen i en plastbeklädd form av något slag (vanlig ”lunchlåde-variant” funkar kanon, den ska bara tåla att stå i frysen).
  3. Gör andra lagret genom att smälta ihop kokosolja, jordnötssmör och sirap. Salta lätt och häll sedan över bottenlagret.
  4. Ställ in i frysen sisådär en halvtimme, skär bitar, och de bitar du sedan (av någon märklig orsak) inte äter omedelbums, kan du förvara antingen i kyl eller frys.

pbchocofudge1

healthstories Inspiration och pepp Myter Resan Tankar om ting topslide Vad vi borde prata om

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Det skall springas längre, lyftas tyngre, bantas mera (eller för att vara snäppet mer PK: ”ätas mindre”), sovas mindre/gå upp tidigare (för vi måste ju göra karriär! Nå framgång! Göra något av dygnets timmar, ingen vill väl vara en medelmåtta?!) och allt skall publiceras på internet och delas över sociala medier (annars finns det inte).

”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte vet bättre”

Ja, för är det inte så? Litteraturen, behandlingarna, symtombeskrivningar och samhällsinformation överlag är för det mesta anpassat till yngre flickor som svälter sig själva (eller kräks) för att vara så smala som möjligt. Och dessa flickor är säkert den största riskgruppen. Men alla andra då?!

För några månader sedan hittade jag till en blogg som heter potatismannen och skrivs av Hampus Widén. Jag har länge vetat vem Hampus är, då vi har gemensamma vänner, men det var först när jag hittade hans blogg som jag bara kände att honom! Honom vill jag veta mer om, honom vill jag lära känna, honom vill jag presentera er för!

Jag är så otroligt glad att Hampas ville dela med sig av sin historia här hos mig, för jag tycker det är så-himla-viktigt. Både att tala om problematiken i sig; att vara man och ätstörd i ett samhälle där ätstörningar ses vara något som drabbar just ”tonårsflickor som inte vet bättre”. Men minst lika viktigt tycker jag det är att belysa och uppmärksamma hur det ändå går att ta sig ur, vilken grym människa Hampus och alla som kämpar i liknande strider mot både sjukdom och inre demoner är, och det dessutom i en värld med ett samhälle som kanske inte riktigt förstår.

hampus1

Det är just på grund av det stora frågetecknet och kunskapshålet som finns gällande alla de där som inte är ”tonårsflickor som inte vet bättre”, som Hampus skriver sin blogg och engagerar sig så mycket han kan. För det finns ju så många andra som har problem. Det där med rätt och fel, stereotyper och klassiska fördomar. Även om ätstörningar drabbar de allra flesta på ett eller annat sätt – ändå finns de, fördomarna. Kanske är det just därför de finns?

Gångerna är många som Hampus frågat sig själv varför. Många av de frågor som han brottats med i analysen av sitt beteende landar i frågeställningen om han helt enkelt är en svag människa. Har han dålig karaktär eller är han alldeles för lättpåverkad? Beror det på hans uppväxt, är det genetiskt eller har han helt enkelt varit för ytlig? Kan det vara för att han blev retad för att han var tjock, hade glasögon och lockigt hår? Eller kanske så ”enkelt” som att han förknippat massor av positiva känslor med att vara vältränad/smal?

Låt oss börja från början; andra året i gymnasiet. Den nya ishockeytränaren fokuserade på konditionsträning och man skulle köra löppass både innan och efter varje pass. Dagarna som det inte var hockeyträning sprang Hampus själv, och gymmet besöktes veckans alla dagar. Kosten baserades på tonfisk, grönsaker och mindre skolluncher – samt en och annan hetsätning över helgen såklart, för det hade han ju lärt sig, att man skulle ha ätardagar. Ja, den träningsdosen ihop med den matmängden är inte en svår ekvation; på 3 månader tappades 17 kg. Sedan följde ytterligare 10.

Som pricken över i upptäckte Hampus sedan periodisk fasta. Att vänja sig vid att inte äta alls på väldigt lång tid, för att sedan äta väldigt mycket på kort tid, sammanfattar Hampus med samma ord som jag själv skulle gjort; det passar inte för någon som har ett dåligt förhållande till mat. Svältperioderna triggade honom. Det blev ett farligt tävlande mot sig själv där han försökte slå rekord i tid utan mat, för att sedan landa i bottenlöst ätande. Han tror själv att han lite omedvetet försökte stilla ångesten inför nästa svältperiod (oj förlåt – ”fasteperiod”). Dessutom, berättar han för mig, blev han en notoriskt duktig lögnare. Det är något alla med ätstörningar i någon form kan relatera till, tror jag.

hampus3

Distans och balans. Det är vad Hampus alltid drömt om, men erkänner sig väldigt sällan ens ha varit i närheten av. Personer som uppnår det borde hyllas, säger han, de är hjältarna. Jag kan bara hålla med, och när jag ber honom nämna några exempel på hjältar svarar Hampus direkt Martin Gilck (på bild ovan t.v). Martin driver både gym (Wenngarn Sportcenter) och pizzeria, samt utvecklar kvalitativa och rena produkter i sin kosttillskottsserie SISU Nutrition. Ett annat namn som kommer upp är Kalle Zachari Wahlström (på bild ovan t.h), vars träningsfilosofi enligt Hampus bäst beskrivs som enastående; ”Träning är som tandborstning – man bara gör det.” 

Hampus är också noga med att poängtera att han inte menar att, jag citerar; ”stå och pinka på fitness- och de olika sportindustrierna och människorna involverad i dem. Tvärtom. Jag har många vänner som lever där, alltifrån kosttillskottleverantörer, styrkelyftare, tyngdlyftare, bodybuilders och AF-tävlande och Sverige/Världseliten inom kampsport.” Med slutord jag återigen skriver under på – ”Det är överdoserandet som är fel.”

”För de personer som funnit sin väg så fungerar det enkelt, för de personer som trasslar till det fungerar det aldrig.”

Det är en teori Hampus har, som han förklarar fungerar ungefär som uttrycket ”jag får aldrig så mycket ragg på tjejer som när jag har flickvän”. Han tänker att det kanske är så enkelt, även med hälsa och självbild, att vi tenderar att göra det svårt för oss själva. Det ligger nog mycket i det han säger, inser jag när jag tänker på det. Det där med goda och onda spiraler, det där med vad vi väljer att se och fokusera på. Känner man att man är på rätt väg, så är det faktiskt inte så svårt att fortsätta, för man ser ju vägen. Har man tagit sig ut på villovägar och ständigt byter kurs för att aldrig känna att man tar sig annat än runt runt, ja då är det inte riktigt lika lätt..

Men… vård då?!
Hampus genomgick en internetbaserad behandling genom Stockholms Centrum för Ätstörningar. Positivt med den behandlingen säger han var att få en överblick över sitt ätbeteende. Han kunde se när hetsätningarna kom, vilka måltider han faktiskt åt samt vilka han skippade, och på så vis kunde han också se mönster och analysera samband. Övningarna där han fick jobba med målbilder för ett liv utan ätstörningar, och lära sig berömma och uppskatta sig själv, kan Hampus idag se tillbaka på som bra inslag i behandlingen. Andra saker var mindre bra. Till exempel var kostråden inte anpassade efter någon som tränade så mycket som Hampus gjorde då, och framför allt som han ville göra.

Just det här tycker jag personligen är väldigt viktigt, för en behandling måste alltid alltid gå ut på att förbereda människor inför ett friskt liv. Man ska förses med verktyg för livet efter sjukdomen. Inte bara släcka bränder. Givetvis ska en grav undervikt som är livshotande åtgärdas först av allt, men sen – sen måste man arbeta med störningen. Beteendet. Att många ätstörda kompenserar och dämpar ångest med tvångsmässig träning är inte ovanligt, tvärtom. Och att bara fokusera på vågens siffror är i min värld helt absurt föråldrat och jag förstår inte hur vården inte kommit längre här?!

Precis som man kan se på bilderna nedan är Hampus (likt många andra med ätstörningar i bagaget, mig själv inkluderad) egentligen väldigt glad i mat. Det är liksom inte maten i sig som är problemet, det är det faktiskt sällan när det kommer till ätstörningar, och som med alla andra sjukdomar är det väl ändå den bakomliggande orsaken man i behandling bör fokusera på, inte symptomen?

hampus2

Så när en sjukhusbehandling inte fungerar, vad ska en göra?
För ett år sedan kontaktade Hampus Martin Gilck, och sedan den dagen och det beslutet har han lärt sig mycket. Mot löftet att vara helt ärlig mot Martin har han fått de verktyg han behöver för att bygga det han så länge eftersträvat; distans och balans. Idag vet han vad han måste göra (äta regelbundet) och vad han inte får göra (hoppa över måltider). Vilka livsmedel som är ”triggers” och vilka som är OK att ha hemma. Men framförallt, säger han så klokt och egentligen självklart; ”jag har lärt mig att en dålig dag kan följas av flera bra, så länge välmåendet är i fokus.”

Hampus råd till dig som vill påbörja din resa mot ett liv fyllt av glädje:

  • Våga öppna dig och berätta för folk, generellt så är människor godhjärtade och vill hjälpa
  • Sök gärna professionell hjälp, men välj med omsorg – du måste våga lägga ditt liv i händerna på din hjälte
  • Var nyfiken på livet, det finns väldigt mycket spännande saker där ute att finna glädje i
  • Inse att du är en speciell människa med särskilda fysiska anlag och förutsättningar, jobba med dem – inte emot dem

Slutligen, varför ”potatismannen”?
Hampus valde att börja med vad han kallar för projekt:potatis. ”Målet var att äta potatis varje dag under ett helt år (vilket jag lyckades med) för att få i mig tillräckligt med näring för att inte dö. Under den resan fick jag smeknamnet potatismannen, skapade bloggen med samma namn, tog fram en action figure och skaffade en tatuering. Allt sprunget ur en dröm om att vara superhjälte och min kärlek till potatis.”

hampus4

Långt inlägg och ändå har jag suttit i många timmar och kortat ner. Eftersom jag själv inspireras av människor som Hampus så ville jag ge också er chansen att ta del av hans historia. Ni vet att jag inte gillar tabun, och män med ätstörningar är minst sagt ett inte tillräckligt omtalat ämne som jag anser att det bör pratas mer om. För jag är helt övertygad om att det bästa och mest effektiva sättet att både hjälpa människor som redan har drabbats och även förhindra att fler drabbas, är att öka kunskapen. Helt övertygad. Med ökad kunskap försvinner fördomar och utan fördomar är vi en lång bit på väg! Att må dåligt är illa nog, man ska aldrig aldrig skämmas eller bli ifrågasatt för att man gör det. 

kitchenstories Kost LUNCH & MIDDAG Lunch/Middag PROTEINBAK Recept Vardagsuppdatering

Varför en struktur och ett syfte är så vettigt för träningen (och lite pizza på det)

Vissa dagar tar det mig oääändligt lång tid att komma iväg till gymmet. Jag går och fixar och donar och kommer på den ena saken efter den andra som jag ”borde” ta tag i (helst igår) och i sann Alfons Åberg anda mumlar jag för mig själv att ”jag ska bara..”

Igår tog det mig säkert två timmar att komma iväg ; jag skulle bara baka snabbt. Jag skulle bara svara på tio mail. Jag skulle bara fota en grej till bloggen. Jag skulle bara dammsuga en sväng. Jag var trött i huvudet, och kunde inte riktigt avgöra hur kroppen kändes; om den också var trött eller om det bara var huvudet och stressen som spökade. Det nya träningsupplägget tar där det ska, så att säga. Lite dåligt med sömn på det, och mycket som händer runtomkring mig just nu (mest himla bra grejer dock, så både pepp- och energinivå är överlag hög för tillfället).

MEN – jag kom iväg och jag genomförde passet så jäkla perfekt! Jag brukar säga att dagar som igår, ja då tränar jag framförallt pannbenet. Det är när jag har sådana dagar, som jag verkligen uppskattar att ha ett träningsschema. De där dagarna då jag bara inte orkar tänka eller ens vet vad jag känner för. Ja de dagarna hade jag förmodligen inte kommit iväg om det inte var för att jag hade en plan bestämd i förväg för vad som skulle tränas. Jag är nu inne på andra veckan av det nya upplägget, och det känns riktigt bra. Det är tungt absolut, men strukturen är vettig och syftet tydligt – jag stormtrivs!

Det var dock inte gårdagens träning jag tänkt skriva om nu. Utan vad som kom därefter – middagen.

pizza2

Det var en himla nöjd Fanny som lämnade gymmet igår; jag var nöjd över att jag gått dit alls trots att det var motigt, och jag var nöjd över hur jag sedan tog mig igenom passet så klanderfritt. När jag tidigare under dagen räknat ut de nya vikterna, i och med de veckovisa höjningarna i upplägget, kändes det hela tämligen orimligt att klara. Men jag bestämde mig för att testa och genomförde det sedan med bravur – jag kunde helt enkelt inte se någon orsak att inte fira med favoritmat efteråt!

Därav pizza. I höstas upptäckte jag den här glutenfria brödmixen och sedan jag gav min vän Martin Gilck en påse har hans instagramfeed uppdaterats med den ena pizzabilden efter den andra, gjord med brödmixen som bas. Så när jag häromveckan fick en oväntad present innehållandes bland annat en ny påse brödmix, vad det liksom givet att jag också skulle testa att göra pizza på den.

pizza3

Påsens innehåll på 250g är för en hel limpa, så jag rörde ihop 50g av mixen + 20g bake protein med 1/2-1 dl vatten (jag hade i lite i taget tills det blev en lätthanterlig deg) + en nypa salt, för att sedan trycka ut på en bakplåtspappersklädd plåt. Jag förgräddade pizzabottnen på 175 grader tills kanterna blivit gyllene, runt en 10-15 minuter kanske. Sen vet väl alla hur pizza funkar – dags för topping! 

Jag körde på min favvo av BBQ-såser i botten, sedan hade jag visst lite för lite ost för vad jag tycker är lagom på pizza så jag mixade ihop den fetaost jag hade med några skedar keso till någon slags ostkräm. Det mesta av krämen åkte på efter bbq-såsen, för att sedan toppas med tunt skivad zucchini och rödlök, och slutligen klickade jag över sista ostkrämen innan pizzan åkte in i ugnen igen. Hackad, färsk tomat slängde jag på efter gräddning också, och min onsdagsmiddag kändes så himla festlig och härlig! Med allra största sannolikhet kommer jag göra pizza på resten av brödmixen, för det blev verkligen kalasbra. Enkel att röra ihop, snabb att tillaga och lätt att äta som pizza bör ätas; i slices med händerna.

pizza1

kitchenstories Kost LUNCH & MIDDAG Lunch/Middag Recept Vardagsuppdatering

Salladspiff: Goji- & tahinisås

I måndags var en sådan dag då jag satt med datorjobb från 7 och bara fick grymt fint ”flow” i arbetet. Vid 13-tiden när såg jag på klockan insåg jag att tiden bara runnit iväg och att jag hunnit bli jättehungrig.

Då är det snabbmat som gäller för mig. Vilket brukar innebära plock från kylen av diverse smårester. Just denna måndag fanns tyvärr inga rester men jag hittade kycklingfilé att steka, en perfekt mogen avokado att skiva, krispiga salladsärtor och en påse med grönsallad från min mors trädgård (PS – vardagslyx!). Eftersom ingen sallad är fulländad utan dressing eller sås, slängde jag ihop en god sås med gojibär och tahini att hälla över på slutet. Snabbt, enkelt och supergott!

gojitahini5

Goji- & tahinisås: (2 portioner)

  • 30g gojibär (≈4 msk) plus 8 msk vatten
  • 1 msk citronsaft
  • 1/2 tsk äppelcidervinäger
  • 4 msk tahini
  • 1 msk sesamolja
  • salt & vitpeppar

Gör såhär:

  1. Lägg gojibären i en liten skål. Koka upp vatten, låt det svalna något och häll sedan 8 msk över gojibären. Låt dra i ca 10 minuter.
  2. Häll sedan av bären men spara blötläggningsvattnet. Mixa ihop bär med resterande ingredienser och smaka av + tillsätt av blötläggningsvattnet tills du får önskad konsistens. Jag hade i inte riktigt hälften, en matsked i taget.
  3. Klart!

gojitahini1

healthstories Inspiration och pepp Resan Tankar om ting Vardagsuppdatering

Saker värda att mäta

min instagram postar jag en hel del ”före/efter-bilder”. Ibland är förebilden från tiden som gravt underviktig på 40-ish kilo, andra gånger är den från några år och många kilo senare när jag låg på runt 90 kilo. Ibland är det bara några månader mellan de olika bilderna och skillnaden för ögat kan vara marginell – vilket idag var precis min poäng.

9m12kg

”The scale can only give you a numerical reflection of your relationship with gravity”

För precis så är det. 12 kilo må låta mycket (ca 9 månader mellan bilderna) och självklart både känner jag och tycker att det ”syns” att jag ökat i vikt – men jag tycker inte att just vågen säger så mycket. Förutom just det citatet ovan fastställer, och det är liksom inte värst relevant för mig i dagsläget.

Även om de flesta nog egentligen vet det här, vet att vågen inte säger allt, så tror jag att en liten reminder då och då är både nyttig och välbehövlig. Därför fortsätter jag posta ”före/efter-bilder”, och till dagens kommer här ett par förslag på vad en kan mäta istället;

  • Räkna dina dagliga skratt
  • Mät mängden glädje det ger dig att göra det du älskar
  • Uppskatta vad du har, istället för att sörja vad du inte har

Själv äger jag inte ens en våg. Jag kan komma på ungefär femtioelvatusen saker jag hellre lägger pengar på, och lika många saker en våg inte kan berätta för mig. Vad vet väl en våg om min magkänsla eller åt vilket håll mina mungipor pekar? Vad vet väl en våg om hur jag utvecklats på gymmet eller hur många personbästa jag spräckt?

En våg vet en enda sak: min relation med gravitationen. Svaret är en siffra som inte mäter något av det jag egentligen bryr mig om, som inte säger ett uns om mitt faktiska välmående. Och i slutänden är det är trots allt just det jag tror att de flesta strävar efter – välmående. Det har faktiskt inte värst mycket med gravitation att göra, alls.