Jag gillar tankenötter. Jag gillar att tänka på och prata om saker som inte har ett givet svar. Jag har en tendens att totalt snöa in på problem som inte går att lösa, för att jag så hemskt gärna vill se möjligheter istället för just problem. Jag gillar att argumentera, lyssna på andras tankar och funderingar, och att komma till insikter. Det är att växa, tycker jag.
En sak jag kom och tänka på för några veckor sedan, var parallellen träning-yta. Alltså det faktum att träning (if done right osvosv) allt som oftast resulterar i en snygg kropp. För även om träning är roligt, även om man blir frisk, stark och lycklig av fysisk aktivitet – jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tilltalas av en vältränad kropp. Att jag tycker det är snyggt med synbara muskler, synliga konturer och definition som avslöjar många timmars jobb. Muskler symboliserar för mig inte enbart fysisk styrka utan i stor utsträckning främst psykisk styrka. Kanske för att jag vet att för egen del krävdes en psykisk kamp för att ens ta mig till gymmet den där första gången. Och sedan dess har inte alltid motivationen funnits där, det är inte varje pass jag känner mig stark, det finns dagar jag ifrågasätter min livsstil.
Jag tränar inte för att bli snygg. Men det är en trevlig bonus. Som sagt, att säga något annat vore att ljuga. Så när jag funderade lite kring detta (vid poolen.. i Thailand.. åh, OM jag saknar!) landade jag med frågan: om man blivit direkt ful av att träna, skulle man ändå gjort det? Om man blivit frisk, stark och upplevt alla hälsofördelar, men i samma utsträckning även ful. ”Ful” är ju en minst sagt luddig benämning men jag menar just det du kallar ful, det du tycker är oattraktivt. Skulle du acceptera att bli mer och mer ”så”, om det var priset att betala för att få träna? För i dagsläget är det ju turligt nog så att de allra flesta som tränar regelbundet, som ser det som en del i vardagen och sin livsstil, tycker det är både roligt och gillar kroppen som byggs utav det. MEN, om så inte vore fallet alltså… utan det vore tvärt om. Om jag blev allt jag tycker är fult, av att göra det jag tycker är så roligt – vad hade varit viktigast? Sorgligt nog tror jag inte svaret är så givet för alla som man kanske skulle önska. Hälsa väger väl över yta?!?!
Fast, i dagens samhälle är vi väl rätt medvetna om att här och nu för många är viktigare än avlägsen framtid. Att vara snygg här och nu väger över en frisk kropp som 60-åring. Mer om det i ett senare inlägg (jag tänker på mycket sådant här..) och åter till frågeställningen i detta inlägg: hade ni tränat som ni gör idag (eller mer, om det vore ”enklare” och fortfarande lika hälsosamt) om ni för varje svettdroppe, varje förbättrad löptid, varje satt PB blev lite lite mer som ni inte ville, rent ytligt? Lite fulare, helt enkelt. Jag tror uppriktigt sagt att många inte skulle göra det, faktiskt. Sorgligt men sant… Vad tror ni??
11 Kommentarer
Antonia
22 mars, 2013 at 11:49Oj gud vilken intressant tanke!! Jag tror verkligen inte det skulle vara många som tränade om man blev ful, på samma sätt som exempelvis många tjejer väljer bort styrketräning för de är rädda för att bli föööör muskliga, vilket de tycker är fult.
Madde
22 mars, 2013 at 11:54Ärligt talat så nej… jag tror inte att jag skulle fortsätta träna lika mycket då faktiskt :/ lite svårt att sätta sig in i hur det skulle vara iofs men.
roethlisberger
22 mars, 2013 at 13:27ja det är svårt, tur att det både ÄR hälsosamt och man BLIR snygg då! 😉
roethlisberger
22 mars, 2013 at 13:28och himla roligt, för det allra mesta! såklart 🙂
Hanna
22 mars, 2013 at 14:20Hm, nej jag skulle antagligen inte träna lika mycket. Träning för mig handlar också om att bygga upp min dåliga självkänsla genom att bli mer bekväm i min kropp. Alla vill väl vara den ”bästa” versionen av sig själva? Om jag skulle bli fulare och fulare skulle min självkänsla hamna i botten och till sist skulle jag inte ens vilja visa mig ute. Jag skulle bli mer och mer deprimerad – och hur hälsosamt är det?
Marie
22 mars, 2013 at 16:31Intressant fråga! Jag tror att den innehåller en självmotsägelse som gör att den inte riktigt går att svara på. Våra kroppar är ju gjorda för att vara aktiva. Om man låter kroppen vara det, så kommer förmodligen mycket att falla på plats – vi kommer att se ut, må och känna oss som det är ”meningen” att vi ska göra. Och visst är det inte mer än logiskt att en fysiskt sund person med bra självförtroende anses vara snygg?
roethlisberger
22 mars, 2013 at 21:44hm, fast, alla har ju olika syn på vad som är just snyggt. vissa anser att spinkiga spiror är asläckert, medan en del attraheras av en rejäl övervikt.. det är svårt att ens föreställa sig det här, såklart, eftersom vi VET att det är så bra och att det syns utanpå när man mår bra inuti osvosv.. men ja, OM var ju själva frågan 😛
B
22 mars, 2013 at 18:26Fast ååå, det där är ju så svårt! Har tänkt lite i liknande banor, jag har en historia med anorexia och träning som en sorts självbestraffning, men tränar nu för att jag älskar’t och som ett sätt att ta hand om mig själv.
Jag tränar inte för att påverka utseendet, utan för att jag tycker det är så galet roligt och för att jag mår så bra av det, däremot är det ju en följd av träningen – att kroppen förändras. Och exakt hur den förändringen ser ut styr jag ju inte helt och fullt över.
Jag älskar styrketräning, jag mår bra av den både fysiskt och psykiskt och en följd av styrketräningen är ju att musklerna växer. Jag har funderat mycket på om det STÖR mig och STYR mig eller inte. Jag vill inte att det varken ska styra eller störa mig, för jag vill vara starkare mentalt än att jag skulle se mig påverkas av knäppa normer för hur en tjej ”bör” se ut.
Samtidigt så tror jag helt ärligt inte att jag vill ha mer muskler än vad jag har nu, jag trivs liksom som det är nu. Samtidigt vägrar jag ju förändra en vana som jag tycker så mycket om och mår så bra av – PÅ GRUND AV UTSEENDET. Om jag skulle förändra mina styrketräningsvanor p.g.a. att jag inte vill ha mer muskler, så blir det ju IGEN en variant av att anpassa min livsstil efter hur jag vill se ut, precis som när jag var sjuk, istället för att ha en livsstil som får mig att må bra inifrån och ut och mer låta utseendet blir vad det vill efter det…
Invecklat resonemang. Jag vill inte att normer kring hur tjejer ”får” eller ”bör” se ut ska styra mig. Samtidigt gör det det ändå. Handen på hjärtat skulle jag träna MYCKET tyngre och färre repetitioner i gymmet om jag visste att musklerna inte skulle bli grövre, bara för att jag är så nyfiken på att testa vart gränsen går för vad jag klarar av att lyfta. Men nu gör jag inte det. Och det stör mig så mycket att jag knappt vill erkänna det för mig själv!
Vad är det som gör att ytan har blivit/är så himla viktigt i samhället???
roethlisberger
22 mars, 2013 at 21:53tack för din kommentar!! Och jag förstår, faktiskt, hur du menar. Jag tänkte så under min tid som ortorektiker (2008/2009), jag valde (undermedvetet..?) att träna fler repetitioner lättare, körde mer kondition och pressade mig egentligen aldrig riktigt… för jag ville få ”slanka muskler” och inte bli biff.
Haha, idag skrattar jag åt det. För det första krävs det SÅ mycket mer än några styrkepass i veckan för att bli muskulös, och jag ser upp till de kvinnor (och män, såklart, men det är ännu ballare med kvinnor!) som lägger ner tid, energi och offrar så mycket annat för att faktiskt bygga muskulösa kroppar. Det krävs mycket, inte minst psykisk styrka, för att bli fysiskt stark.
För det andra, jag tycker det är snyggt nu. Det trodde jag inte att jag någonsin skulle tycka, men idag fascineras och imponeras jag av stora muskler och definition. Som sagt, jag tror att det har med allt slit bakom att göra, att jag idag har en annan förståelse för just det. Slitet bakom.
Vet du, jag tycker du ska börja lassa på, för det finns inget som boostar självförtroendet, eller kickar igång endorfinerna, så som känslan av att vara STARK gör !! Och du kommer inte gå från gymmet med bubbel-muskler. Jag lovar.
Josefin
23 mars, 2013 at 12:37Nej, jag tror inte jag hade gjort det. Vissa dagar är motivationen till att träna just att bli snyggare, men vissa dagar bara för att det är så jäkla gött. Ju längre tid man håller på desto mer är det på grund av känslan och inte utseendet som man går till gymmet, men jag hade nog inte börjat lyfta vikter om det inte var för att man blir sjukt snygg med en vältränad kropp. Då hade jag nog hållt mig till fotbollen.
Tror alltså att i uppstartsfasen av träning är det i första hand ytan det handlar om. Det som får folk att BÖRJA träna. Sen är det känslan träningen ger som får folk att fortsätta. Väldigt intressant tankeställare!
Li
23 mars, 2013 at 15:23Tror det handlar om hur samhället du lever värderar ytan, om det inte hade varit ”viktigt” att vara snygg idag så hade det inte spelat någon roll. Om människor värderades utifrån sin person och inte sitt utseende så hade det alla kunnat leva ut och vara som de är. Ingen skulle ifrågasätta de som ser ut eller lever utanför normen.
Om jag tänker på mig själv så skulle jag inte sluta springa om jag blev fulare av det – vad nu ful är eftersom mina tankar kring fulhet har formats av samhället och kulturen jag är uppväxt i, vare sig jag vill det eller inte. Men sen så har jag sprungit och skidat sen jag var liten och haft glädjen till den träningen så länge jag kan minnas, därför blir det mer självklart. Om jag skulle bli fulare av att gymma, vilket jag aldrig gjort i stor utsträckning, så skulle det säkert bli svårare att legitimera den träningen… Glädjen av att göra något jag trivs med krockar med tillfredsställelsen att bli bekräftad av min omgivning för att jag passar in i rådande normer. Och har jag inte fullt ut hittat glädjen till en viss träning blir det svårt.
Men va fan, när du gör något du tycker om det är då din skönhet syns som mest! Vi måste tänka utanför ramarna kring hur folk ”bör” se ut, bryta normer och se människor för vilka de Är inte vad de gör eller hur de ser ut.