Monthly Archives

december 2018

Recensioner

Glass från Nicks

Det finns tydligen människor som tycker glass hör sommaren till. Detta tycker jag är dumheter. För mig har glass har en självklar plats i kostcirkeln året om.

Jag brukar ju skriva några rader om nya glassfavoriter när jag hittar dem (senast i raden: Barebells Cookie Dough, som jag skrev om HÄR) och nu är det dags igen!

Det tog mig faktiskt ganska lång tid att prova glass från Nick’s men nu så, nu har provat! Glassen finns i flera smaker; gammeldags vanilj, choklad, gräddkola med choklad, citrondröm med hallon, peanutbutter & salted caramel och kaksmet med kolasås. Sistnämnda lät mest lockande i mina öron så den köpte jag med mig hem härom veckan.

Nick’s lyckas helt klart med konsistensen – om glassen bara får vila en stund utanför frysen så blir den perfekt krämig. Den känns rätt gräddig. Helt okej mängd kolasås, även om jag alltid tycker lite till hade varit fint. Smaken är bra, jag har dock svårt att avgöra om det är just kaksmet den smakar. Det är någon krydda som får mig att tänka på pepparkaksdeg, men bara litelite, en svag hint liksom. God är den, smaken alltså, oavsett. Det enda jag saknar är kakdegsbitar eller liknande. Det hade varit pricken över i.

Glassen är prisvärd också (jämfört med andra ”hälsosammare” glassar/protein-glassar); 850ml kostar runt 40:-.

Jag kan tänka mig att vaniljglassen är klockren till sommarens jordgubbar, inte minst pga gräddigheten, och citron med hallon låter riktigt fräsch, men den med jordnöt och salt kolasås står nog härnäst på min att-testa-lista. Har du provat glass från Nicks? Vad tyckte du, någon favorit?

Tankar om ting Vad vi borde prata om

Hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser?

En onsdag för drygt tio år sedan satt jag på läkarsamtal, med i rummet var min mamma och en sköterska. Jag minns det så exakt, hur vi hade en intensiv diskussion där jag återigen kände mig förminskad och fördummad. Läkaren tog fram pappret med resultatet från mitt senaste blodprov och nickade menande åt alla röda siffror som visade på kritiska nivåer av olika viktiga blodvärden. ”Fanny kommer aldrig kunna få barn” sa han. Plötsligt och utan förvarning. Alla i rummet tystnade och jag bara stirrade på honom. Vad menade han? Jag höll ju på att gå upp i vikt, och när jag väl nådde en normalvikt skulle mina blodvärden bli normala också och då skulle ju mensen komma tillbaka. Då skulle jag kunna få barn som vem som helst, eller? Han fortsatte prata, jag minns inte det mesta men jag minns att han sa att det gått för lång tid och att värdena var för dåliga. Att jag aldrig någonsin skulle kunna bli mamma.

Åren gick, mina blodvärden blev normala i takt med att min vikt blev det, och min mens kom tillbaka. Jag förträngde det min läkare sagt, och det var inget vi talade om hemma. De få gånger ämnet kom upp sa mina föräldrar att jo visst klart du kan bli gravid, nu när du är frisk! Men i mitt bakhuvud ekade läkarens ord och jag kunde inte låta bli att notera att jag faktiskt aldrig blev gravid, trots att jag aldrig ätit ett p-piller och hade sex. Nu var det inte så att jag varken ville eller försökte bli med barn, men tankarna kom till mig med jämna mellanrum, att dagen jag faktiskt vill få barn kommer jag inte kunna. Det var smärtsamt att tänka på, och kändes så fruktansvärt orättvist. 

Sommaren 2017 blev jag plötsligt väldigt trött. Strax därefter kom illamåendet. Ironiskt nog var det första jag märkte att bara tanken på choklad fick mig att hulka. Choklad, som jag normalt börjar dagen med tillsammans med en kopp kaffe. Nu var det enda jag kunde tänka mig att äta sour cream & onion-kryddade minimajskakor och frukt. Och ICAs grillade kyckling. Min pojkvän sa att vi borde ta ett graviditetstest, något jag genast skrattade åt, jag kan inte bli gravid herregud! Jag är ju bara lite sjuk. Jag ville inte ta ett test, för jag visste att det skulle visa negativt och även om jag inte ville ha barn där och då skulle det göra mig ledsen. Det skulle bli en påminnelse om att jag aldrig skulle få bli mamma. 

Testet visade tydligt positivt. När jag såg det skrek jag bara rakt ut. Sedan började jag skratta och gråta om vartannat. Jag visste inte hur jag skulle hantera den känslostorm som bubblade upp. Vad betyder det här?! Ljög läkaren? Varför i hela fridens namn skulle han ge mig ett sådant definitivt besked om det inte var helt säkert? Och vad fan gör jag nu?! Det som skavde mest var tanken om att det här kanske var min enda chans. Att jag mot alla odds otroligt nog ändå blivit gravid, och om jag inte behåller barnet nu så blir det aldrig något barn. För det kommer inga fler chanser, jag är ju en sån som inte kan bli gravid, egentligen.

Det var inte rätt läge för ett barn, det visste jag. Jag hade ju precis blivit tillsammans med J och mitt liv höll på att ordna upp sig. Jag kunde inte riskera allt med ansvaret för ett barn, inte nu. Så jag bokade tid för en abort och gick igenom den vanliga proceduren med först en tablett på sjukhuset och sedan fler några dygn senare hemma. Det var utan tvekan det mest smärtsamma jag upplevt, men när det väl var gjort mådde jag genast bättre och illamåendet försvann direkt. Jag mådde bra i några dagar, sedan började jag få ont. Extremt ont. Smärtan ökade och inom loppet av några timmar låg jag orörlig i sängen. Mina vänner kom och tog Nala och jag fick åka in till gynakuten, där de kunde konstatera att jag fått en infektion och dessutom behövde göra om hela proceduren med tabletterna igen. Här var jag helt övertygad om att nu är det kört. Hade jag minsta chans att bli gravid så är den borta nu, för nu har något pajat ordentligt. Jag grät i flera dygn efteråt och har fortfarande inte riktigt kommit över det. Jag är så rädd att det var min chans, en chans jag valde att inte ta. 


Alla tankar och känslor kring det här väcktes på nytt nu i höstas när en väldigt nära anhörig till J gjorde det tydligt för honom att han absolut inte borde skaffa barn med mig, pga mina diagnoser. De är ju till viss del ärftliga. Och hur bra mamma kan en ens bli om en har diagnoser? När jag fick höra detta blev jag först oerhört ledsen, sedan arg. För det första är frågan om barn redan väldigt känslig för mig, eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer kunna få några. För det andra, och framför allt, blir jag så förbannad över att det antyds att det vore en dålig idé att få barn när barnet eventuellt kan ”ärva” en NPF-diagnos. Om det visar sig att ett barn har exempelvis adhd finns det väl ingen som är bättre lämpad som förälder än någon som själv har diagnosen? Jag har förståelsen. Insikt och ödmjukhet inför svårigheterna som kommer med diagnosen. 

Eller förtjänar jag inte att vara förälder? Är det en rättighet jag får offra eftersom jag har diagnoser? Skulle det kunna skada mitt barn att jag har funktionsnedsättningar? I min värld är svaret nej. Jag tycker som sagt snarare tvärtom, att jag är bättre rustad än de flesta, utan diagnos, att vara en bra förälder till någon med särskilda behov. Självklart önskar jag inte ett ev framtida barn att behöva gå igenom det jag gått igenom, men jag hade inte föräldrar som visste någonting om NPF när jag växte upp. 

Nämnda anhörig ifrågasatte även min förmåga att vara en bra förälder pga depression. Tänk om den kommer tillbaka, hur ska hon klara ett barn då? Självklart gjorde det ont att höra. Det är inte som att jag inte konstant ifrågasätter mig själv och min förmåga redan. Mitt värde. Är jag värd att vara någons mamma? Jag behöver inte bli ifrågasatt utifrån av någon som ärligt talat har noll koll på vad någon av mina diagnoser egentligen innebär. Hade hon haft koll hade hon vetat att min förmåga att älska sträcker sig långt över det ”normala”. Jag gör ingenting ”lite gran”, jag är all in. Och jag skulle vara en jävligt bra mamma. Med alla mina diagnoser.

Uncategorized

En o-julig jul

Årets jul har varit väldigt o-julig för mig rakt igenom. Inget pepparkakshus har bakats, ingen adventsljusstake har ställts upp i fönstren och själva julafton spenderade jag ensam hemma med hundarna ätandes en skål pasta framför tvn. 

Julaftons morgon åt J och jag risgrynsgröt och gav varandra varsitt paket. Sedan spenderade vi en dryg timme ute i snön med hundarna och efter det stack jag till gymmet för lite egentid. Någon gran har vi inte heller orkat införskaffa, utan jag jul-pyntade vår stora kaktus och det fick duga i år. 

Min familj var här i lördags för en fika och det var mysigt, då fick jag lite julstämning och hemmet fylldes med vackra blomarrangemang och juliga buketter. Men i övrigt… julstämningen har lyst med sin frånvaro.

Jag vet inte. Året som gått har varit så väldigt rörigt så att fira jul har liksom helt fallit bort mitt i allt annat. Nyårsfirandet blir nog inte mycket festligare, vi tänkte ha middag här hemma med några vänner och that’s that, liksom. 

Det jag däremot uppskattar och njuter av varje dag, är mina två små fyrbeningar. Herregud vad de förgyller och ger mitt liv mening. Jag är så förälskad i deras personligheter. Att varje morgon få vakna med dem tätt intill, och varje kväll somna likadant, är ovärderligt. De är ovärderliga. Det spelar ingen roll att julen blev trist i år, för jag har ju dem. Varje dag. Och det är värt mer än alla jular i världen.

Uncategorized

Styrkelabbets app för att logga träning

Jag har aldrig varit värst bra på att logga min träning. Eller, det jag har gjort är att jag skrivit ner mina pass i en anteckning i telefonen, men sedan inget mer. Jag har inte analyserat, inte fört någon statistik över siffrorna utan anteckningarna har mest bara sparats som inspiration till nästkommande pass.

I förra veckan släppte Styrkelabbet en app, och jag var snabb med att ladda ner den. Den finns som både gratis- och premium version och jag har testat både två, och tänkte idag berätta lite mer om varför jag gillade den här appen så mycket och definitivt kommer fortsätta använda mig av den.

Startsidan visar en tydlig översikt över utförd träning, du kan själv ändra tidsperiod och få en överblick över de 7-,14-, 28-, 90 senaste dagarna, ett år eller sedan start.

Klickar en på ”träningslogg” kommer en till en översikt över loggade pass, med det senaste utförda högst upp. Därifrån kan en sedan klicka sig vidare in på ett specifikt pass för att se exakt hur det såg ut. Dessutom kan en spara ett pass som passmall, om en exempelvis vet med sig att en ofta kör samma upplägg.

För den som behöver lite ny inspiration eller av andra skäl inte kan/vill sätta ihop sitt eget pass så finns det flera bra program att följa i appen, både gratis och premium. Jag har själv tidigare följ Russian Squat Routine (favorit! Ett av gratis-programmen) och brukar när jag har dåligt med egna idéer gå in och kika på helkroppspasset eller över-/underkroppsprogrammet för att ta något jag gillar och använda i mitt eget pass. Jag är nu mitt uppe i en omgång RSR för att höja min mark, men är väldigt sugen på att avbryta det för att istället köra ”Marklyft Mambo” som finns bland premiumprogrammen… får se hur jag gör.

Och så var det det där med siffror och statistik. Redan med gratis-versionen av appen finns det flera användbara hjälpmedel och verktyg, och vill en nörda ner sig i statistiken kan en göra det med premium-varianten. Herregud vad det finns mycket att följa här, om en vill! Appen visar snygga och tydliga grafer så en får en bra överblick över hur träningen sett ut.

Jag har faktiskt väntat på just precis en sådan här app. Den är verkligen superenkel att använda, ger en direkt en överblick över relevanta siffror och vill en så kan en alltså nörda ner sig totalt. Jag ser fram emot att logga all min träning i denna app och att för en gångs skull faktiskt följa utvecklingen, se siffrorna och ökningarna i tydliga grafer. Har du inte redan laddat ner Styrkelabbets app så kan jag varmt rekommendera dig att göra det!

BROWNIES & BLONDIES JULRECEPT Recept

Pepparkaksblondie

Den här blondien blev precis som jag önskade; kladdig och med mycket pepparkakssmak. Det är som att äta pepparkaksdeg! Fast nästan ännu godare.


PEPPARKAKSBLONDIE

receptet ger 4 blondies

Du behöver:

  • 115g kokta kikärtor (drygt 1/2 tetra/burk), väl sköljda och avrunna
  • 45g mandelsmör
  • 4 msk sirap, jag använde fibersirap gold
  • 2 msk sukrin gold (eller annan brun sötning, så som farin- eller kokossocker)
  • 1 msk fettreducerat kokosmjöl (vanligt går lika bra)
  • 1/8 tsk bikarbonat
  • 1/8 tsk bakpulver
  • en rejäl nypa salt
  • 1 tsk kanel
  • 1/2 tsk pepparkakskrydda

Gör såhär:

  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Skölj kikärtorna ordentligt, gärna flera gånger. Om du orkar; ”skala” dem, så du får bort den tunna hinnan.
  3. Mixa ihop kikärtor med mandelsmör och sirap till en jämns smet. Tillsätt sukrin gold, kokosmjöl, bikarbonat, bakpulver, salt, kanel och pepparkakskrydda och mixa igen.
  4. Bre ut smeten i en form (15×15 cm) och grädda i 16-18 minuter. Ta ut och låt svalna innan du skär upp i bitar. Förvara blondies i kyl.
Träning Träningsövningar

Ett axelpass (inkl triset-tips)

”Förr i tiden” älskade jag att träna axlar och var därför relativt stark i just axlarna. Jag kunde pressa tungt och hade god stabilitet i övningar som ryckböj. Efter förra sommarens ofrivilliga träningsuppehåll kom jag dock aldrig riktigt tillbaka till att träna axlar specifikt, det föll av någon orsak bort och jag prioriterade baslyft så som marklyft och knäböj.

Detta har lett till att jag idag både har visuellt betydligt mindre axlar och framför allt så är jag svag (jämfört med tidigare) i alla typer av pressar. Det vill jag ändra på! Så, nu har jag åter infört ryckböj i 2-3 av veckans träningspass, och dedikerar ett pass i veckan åt enbart axlarna. Igår hade jag tid för ett ”långpass” (allt över en timme är långpass för mig nu för tiden) så jag hann köra både axlar och lite armar.

Passet i sin helhet kan du läsa längre ner, först tänkte jag tipsa om ett triset för axlarna som jag testade första gången igår och blev väldigt förtjust i. Det bestod av sidolyft — utåtrotationer — frontlyft och såhär ser det ut;

Jag körde 3×10 på varje övning, hade lite tyngre vikt på sidolyften sedan sänkte jag 2kg och hade samma vikt i de två andra övningarna. Bränner fint men är tillräckligt varierat för att en ska kunna köra de tre varven utan vila mellan seten. Testa vetja!

Såhär såg passet ut i sin helhet:

Ryckböj 5×5 @30kg

Superset A:

A1: militärpress 5×5 @30kg

A2: höga stående roddar @30kg

Triset A:

A1: stående sidolyft 3×10 @7kg

A2: stående utåtrotationer 3×10 @5kg

A3: frontlyft, supinerat grepp 3×10 @5kg

Superset B:

B1: sittande hantelpressar 3×12 @12kg

B2: sittande sidolyft 3×12 @7kg

Superset C:

C1: biceps curl z-stång 3×10 @20kg

C2: triceps v-pushdown 3×20 @30kg

Superset D:

D1: enarms-bicep curl 4×6 @10kg

D2: tricepspress över huvud med rep i cable 4×20 @20kg

Triset B:

B1: bicepscurl med tom z-stång 3×20

B2: enarms triceps pushdown 3×20 @5kg

B3: sidolyft 3×20 @2,5kg

Alla tips på axelövningar mottages tacksamt! Lite variation är alltid roligt!

JULRECEPT PROTEINBAK Recept SMÅKAKOR & KONDISBITAR

(protein-) PEPPARKAKS-BISCOTTI

Häromdagen gjorde jag en remake av en gammal favorit: protein-biscotti. Denna gång med pepparkakssmak, som tillsammans med crunchig mandel blev en riktig hit! Ska du söndagsbaka röstar jag för att du ska baka dessa!

Receptet har i princip två huvudingredienser; vassle proteinpulver och vitafiber-pulver. När jag använder vitafiber-pulver i recept får jag alltid frågor om hur en kan byta ut det. Oftast är svaret byt inte ut det. Jag har skapat recept i många år nu och ingredienserna jag använder väljer jag av ett skäl.

Men, just i det här receptet gjorde jag sirap utav pulvret, genom att koka upp det med vatten. Vitafiber-pulver är detsamma som fibersirap, dvs IMO, fast alltså i pulverformat (vill du vet mer kan du läsa mitt inlägg om IMO och vad det är). Så jo, det blir en slags sirap av det, och kanske funkar det därför att använda fibersirap i just detta recept. Men jag har ingen aning om hur mycket, eller vad som blir ”rätt” proportioner om en byter ut pulver+vatten mot färdig sirap. Jag valde som sagt pulver i detta recept för att jag trodde mer på pulver-formen, än på sirapen, till just det här receptet. Om du testar med sirap får du gärna lämna en kommentar här nedan om hur det blev!? 

(protein-) PEPPARKAKS-BISCOTTI

receptet ger ca 10-12 biscotti

Du behöver:

  • 80g vitafiber-pulver*
  • 30 ml (2 msk) vatten
  • 100g vassle proteinpulver, jag använde Tyngre’s pepparkaka*
  • 1 tsk kanel
  • 1/2 tsk bikarbonat
  • en nypa salt
  • 50g mandel, grovt hackad

Gör såhär:

  1. Sätt ugnen på 175 grader och lägg ett bakplåtspapper på en plåt.
  2. Rör ihop vitafiber och vatten i en liten kastrull och värm upp på låg-medel värme (min spis has 6 lägen, och jag hade på 2an hela tiden här)
  3. Rör ihop torra ingredienser i en bunke, och rör runt i kastrullen med jämna mellanrum. När det börjar bubbla lätt och du har en klar sirap är det färdigt.
  4. Häll ner den varma vitafiber-blandningen i bunken med det torra och arbeta ihop. Degen kommer vara väldigt torr – det är rätt, den ska vara så. Knåda på! När den håller ihop tillräckligt formar du den till en avlång limpa på den förberedda bakplåtspappersklädda plåten.
  5. Grädda i ca 10 minuter, tills den fått en lätt gyllene färg. Ta ut och skär i sneda bitar, ca 10-12 st, och lägg dem på sidan.
  6. Grädda i ytterligare 5-10 minuter (vänd dem en gång under tiden). Låt sedan svalna helt.

* Har du ej pepparkaks-smaken går det lika bra med kanelbulle. Smaksätt då med lite extra pepparkakskrydda.

* Vitafiber-pulver finns att köpa online på flera olika ställen, jag köpte nu senast från MyProtein, men googla för fler inköpsställen 

GODIS JULRECEPT PROTEINBAK

Praliner med pepparkaksdeg

Tyngre släppte nyligen en limited edition-smak på sitt protein: pepparkaka. Jag var snabb att klicka hem en burk vassle och har redan använt det flera gånger. Det doftar verkligen JUL, så gott! 

I dagens recept använde jag visserligen nämnda vassle med pepparkakssmak, men har du inte det går det lika bra att använda vassle i kanelbulle-smak, och helt enkelt tillsätta lite pepparkakskrydda.

Vad dagens recept är? Jo, små söta praliner. Fyllda med pepparkaksdeg. Mmmm de är löjligt goda, verkligen löjligt goda. Jag satte i mig hela laddningen i en sittning, utan problem. Så ett tips är att dubbla receptet på en gång!

PRALINER MED PEPPARKAKSDEG

Du behöver:

  • 13g fettreducerat mandelmjöl
  • 25g vitafiber-pulver
  • 15g vassle proteinpulver i pepparkakssmak
  • 1/2 tsk kanel
  • en nypa salt
  • 1/2 msk fibersirap gold
  • 1 msk mjölk
  • 100g mjölkchoklad

Gör såhär:

  1. Rör ihop mandelmjöl, vitafiber-pulver, vassle, kanel och salt.
  2. Tillsätt sirap och mjölk och arbeta ihop till en deg.
  3. Smält chokladen och pensla botten av en pralinuorm, låt stelna och fyll sedan med pepparkaksdeg. Täck med resten av den smälta chokladen och låt stelna.
LUNCH & MIDDAG Recept VEGAN

Vegan middag: pasta med ostsås och ”kött”bullar

Igår kom min vän över för middag. Hon är vegan och jag visste precis vad jag ville bjuda henne på: min pasta i ostsås. Den är så makalöst smarrig alltså! Till den ett gäng ”kött”bullar gjorda på anammas formbara färs som jag bara smaksatte med en skvätt sweet chili och lite sriracha. En flaska vin från Schweiz delade vi på också, regniga ruggiga tisdagar mår gott av att piggas upp med lite vin! Receptet på pastan har jag postat förut men för den som behöver en påminnelse kommer det här nedanför igen. Jag rekommenderar verkligen alla att testa, vegan eller ej så kommer du med största sannolikhet älska denna!

(vegan) Pasta i ostsås

receptet är lagom för två hungriga personer

Du behöver:

  • 4 portioner pasta
  • skalad och tärnad morot, 3-4 dl
  • 1 stor gul lök, hackad
  • 1-2 dl kokvatten
  • 2 dl cashewnötter
  • 1 dl mandel- eller havremjölk*
  • 4 msk näringsjäst
  • 2 msk citronsaft
  • 1/2-1/3 tsk vitlökspulver
  • en rejäl dust cayennepeppar
  • 1 tsk salt

*det går givetvis bra att använda vilken mjölk en vill, jag använde havremjölk denna gång för att göra receptet vegan

Gör såhär:

  1. Om du har tid; blötlägg cashewnötterna en stund innan du ska mixa såsen. Kom sedan ihåg att hälla av och skölja dem innan du mixar dem.
  2. Koka morot och lök i rikligt med vatten tills mjuka. Häll av vattnet men spara 1-2 dl.
  3. Koka pastan enligt anvisning på förpackning.
  4. Mixa ihop grönsaker, kokvattnet, cashewnötter, mjölk, näringsjäst, citron och kryddor till en slät sås.
  5. När pastan kokat färdigt, blanda med såsen, toppa med nymald svartpeppar och körsbärstomater och servera!


Uncategorized

Fem saker som utmärker min ADHD

Jag får ofta frågor om hur jag känner av min adhd i vardagen. Det finns såklart många saker som kan kopplas till min adhd men några utmärker sig, och är besvärligare än andra. Här är fem exempel;

Djupt intuitiv
Ytliga samtal och relationer har jag inte mycket för, istället vill jag genast ner på djupet. Jag öppnar mig själv fort, väldigt fort, och delar med mig av väldigt personliga saker. Det är som att jag inte vet hur man pratar lättsamt, utan att gå in på livets stora frågor på en gång. Det här är ett drag jag ofta skäms för i efterhand, när jag vid opassande tillfällen varit alldeles för personlig. I jobbsammanhang känner jag mig oprofessionell.

Fysiskt känslig
Jag kan knyta om mina skor fem gånger för att de ska kännas exakt lika hårt åtknutna. Jag kan justera strumpor, hårtofsar och tröjärmar i oändlighet. För jag känner det så väldigt tydligt, och blir så väldigt störd om det skaver lite. Jag hade länge svårt med fysisk närhet, så som kramar etc.

Full av val
Åh dessa jäkla val. Det här är ett av mina största problem. Mitt huvud är alltid sprängfyllt av val och möjligheter, och jag kan lägga extremt mycket energi och tid på att fundera över hur jag ska välja/göra. Så mycket att jag tillslut inte orkar fatta ett beslut överhuvudtaget. I skola och på jobb har jag märkt hur stor skillnad det gör för mig med tydliga direktiv, så jag slipper välja för mycket själv. För när jag får för fria tyglar är problemet inte att jag måste ha idéer själv, för det har jag, jag har cirka en miljon idéer, utan att jag inte vet hur tusan jag ska välja. I skolan var den vanligaste feedbacken jag fick något i stil med ”Fanny uppgiften var att skriva 4 sidor om X, inte 24 som du skrev”. Återigen hade jag inte kunnat sålla. Hur skulle jag veta vilket av allt jag kunde säga om X som var det mest relevanta? Istället skrev jag allt, för jag kunde inte välja. Alternativet hade varit att inte skriva något alls.

Bra och dåligt minne samtidigt
Mitt närminne är under all kritik. Och det kanske inte låter som hela världen men tro mig, vardagen blir så mycket mer bökig när närminnet inte finns. Jag går in i rum utan att minnas varför jag gick dit. Jag springer ofta runt och letar efter mina saker. Jag går in i mataffären för att köpa EN sak, kommer ut två timmar senare med varor för flera hundra och väl hemma inser jag att det där enda jag skulle köpa glömde jag. Jag sätter mig vid datorn för att betala en räkning men när jag loggat in sitter jag bara och stirrar på skärmen och undrar vad det var jag skulle göra. Samtidigt kan jag minnas ansiktsuttryck och tonfall från ett samtal för ett halvår sedan. Jag kan citera min partner ordagrant om vad och hur han sa något i ett bråk i förra veckan. Minnet är fascinerande, och jag blir aldrig riktigt klok på hur mitt funkar.

Fart och multitasking
När jag väl sätter igång, är jag svår att bromsa. Herregud jag bara kör och då går det undan. Eftersom jag ofta har tusen saker i huvudet samtidigt vill jag göra dem på en gång — innan jag glömmer. Multitasking är min grej, och jag kan vara fruktansvärt effektiv när jag väl kommer igång. Problemen uppstår i sammanhang där andra människor involveras. Jag blir stressad och provocerad när andra inte kan hålla mitt tempo, varken i tanke eller handling. För mig är det ju tidsbegränsat; om jag inte får det som ska göras gjort NU så stängs min lucka. Jag kommer tappa fokus och ork och då är det för sent. Samma sak gäller i samtal och diskussioner; jag pratar fort och mycket men kommer liksom aldrig till saken. Jag kan inte berätta en historia från A till Ö utan jag börjar på L mellanlandar på P och slutar vid ett halvklart C. När jag ska argumentera för min sak minns jag plötsligt inga av mina argument och all fakta jag egentligen vet som stödjer dessa. Jag blir uppeldad och ofta frustrerad, vilket inte direkt ses som positiva attribut i en diskussion och det jag ändå lyckas uttrycka blir knappast taget på allvar. Helt förståeligt.


Angående neuropsykiatriska diagnoser: Något jag ofta hör är saker i stil med ”men, sådär har alla det ibland!”. Och såhär tänker jag. Absolut, det är mycket möjligt att du känner igen dig i ett eller flera av kriterierna för en NPF – men får du livet att funka så har du inget funktionshinder. För mig, och många med mig som har en NPF-diagnos, så är det verkligen ett hinder i livet. Grunden för en diagnosen är just svårigheten i att få vardagen och livet att funka.