Igår under morgonpromenaden fick jag ett akut sug efter FISH TACOS. Så jag hade som ni förstår inget annat väl än att svänga in om affären på vägen hem och handla det som behövdes. Det blev en TOPPENmiddag!
Det är helt vanligt pankopanerad torsk, och till det en guacamole (2 mosade avokados, 1 finhackad tomat, saften från 1/2 lime, 1 stor vitlöksklyfta pressad och salt) och en kålsallad:
300 g vitkål
1 gul lök
1/2 röd chili
2 vitlöksklyftor
Skal och saft från 1/2 lime
3 msk rapsolja
1/2 kruka färsk koriander
Salt och svartpeppar
Vitkål, lök och chili skivas fiiiiint. Ner i skål tillsammans med resten och blanda. Jag gjorde min några timmar innan middag så den fick ”stå till sig” i kylen några timmar.
Servera i små wraps med färsk tärnad mango och mer koriander. Mums!
Det har ätits mer gott senaste tiden. Till exempel gjorde jag tidigare i veckan en Daal ur Tuvessonskan’s bok ”Käka grönt!” Supersmarrigt med ris och naanbröd till.
Bakat har jag också gjort! Jag gjorde en helt ljuvlig vaniljkaka med blåbär och vit choklad. Hela receptet finns på min instagram, du hittar inlägg HÄR.
Sist men inte minst vill jag slå ett slag för Tyngre’s pannkaksmix. Den är verkligen suverän. Jag gör alltid mina pannkakor små och tjocka, tycker det är godast. Och äter alltid med vaniljglass och jordgubbssylt. Mums!
Det var lite mumsigt vi ätit senaste veckan. Ikväll ska vi till min mamma på årets första grill, det ser jag fram emot!
Det har varit några minst sagt omtumlande dygn. I måndags hämtade vi hem lilla Ralph, en helt bedårande Fransk Bulldog-valp. En ovanligt lugn liten valp, som absolut gillar att busa och leka men lika väl gärna bara tyst och lugnt iakttar det som sker omkring honom. Första kvällen när vi kom hem gjorde han inne men därefter uträttades alla behov ute, han fattade snabbt, smart liten kille.
Av allt man kan oroa sig för inför att skaffa valp så var det en sak jag inte var orolig för alls: Rut. Hon är den vänligaste hunden jag träffat, och när det kommer till framför allt unga hundar, valpar, så är hon extremt tolerant. Hon låter dem klättra och nafsa i öron och allmänt bara vara så som valpar är mest. Samtidigt kan hon säga till, på ett väldigt lagom sätt. Tydligt men fortfarande vänligt. Jag var helt övertygad om att hon bara skulle vara till hjälp att uppfostra ett nytt litet ”syskon”.
När vi kom hem med Ralph sniffade hon först nyfiket, men övergick sedan till att rikta fokus mot oss, hennes människor. Resten av kvällen och nästkommande dag gjorde hon sitt bästa för att undvika Ralph, men också oss. Hon drog sig undan, ville inte vara nära och kändes allt mer olycklig. Hon gjorde aldrig något dumt mot Ralph, hon lät honom hållas och voffade bara till försiktigt när han lekte med hennes svans. Vilket han uppfattade som den tillsägelse det var och slutade. Men han sökte hennes närhet och det var hjärtskärande att se hur Rut inte alls var bekväm med det och varje gång gick ifrån honom.
Rut är min bebis. Min bästa vän och den jag håller mest kär i hela världen. Jag vill att hon ska vara lycklig, och jag ser det som min förbannade plikt att ge hennes bästa möjliga förutsättningar. Hur ledsen det än gjorde mig så blev hon direkt olycklig av att Ralph kom. Han gjorde inget fel överhuvudtaget, han var och är en fantastisk hund på alla sätt och vis. Och det är Rut också.
En gång när vi somnat allihop på soffan vaknade jag efter en stund och såg att Ralph hade krupit från mitt bröst, där han först somnade, bort till mina fötter där Rut låg. Han hade krupit upp över henne och lagt sig nära nära. Det gjorde mig tårögd och varm i hela hjärtat, jag tänkte att nu kanske det vänder. Men det gjorde det tyvärr inte.
I onsdags fattade vi därför beslutet att Ralph skulle få en ny chans att hitta sitt för alltid-hem. För hur gärna vi än hade velat vara hans familj så var det inte värt risken att försöka ifall det senare visat sig inte bli bättre med Rut. Att behöva lämna bort honom senare, när han fäst sig vid oss och fått sin trygghet här, och behöva rycka upp honom ur det, hade varit ännu värre än att säga hejdå redan nu.
Han hann inte vara hos oss länge, men han gjorde sig en egen liten plats i mitt hjärta och när han lämnade tog han en bit av det med sig.
Det finns inget jag hoppas mer nu än att Ralph hittar sitt för alltid-hem och sin för alltid-familj, som älskar honom och ger honom det bästa livet. För han är verkligen fantastisk. Jag saknar honom jättemycket och gråter bara jag tänker på honom. Det behövde bli såhär och det var rätt beslut, för dem bägge, men i mig gör det så himla ont ändå.
Sista dagen i Schweiz var jag väldigt trött, och väl hemma slog den till, förkylningen. Nu börjar jag äntligen känna mig återställd, efter en vecka rätt jäkla däckad. Såhär har sjukveckan sett ut:
På ett sätt var den här lilla sjukan rätt bra timead, eftersom jag hade plugg att ta igen då jag missat första veckan av min nya kurs som började när vi åkte till Schweiz. Eftersom jag varken tränade eller tog långpromenader med Rut hade jag plötsligt fyra timmar extra som jag nu kunde lägga på att komma ifatt i kursen. Den här kursen är WAY more omfattande och ”köttig” än de kurser jag läst hittills, utöver de tre tjocka kursböckerna på bild ovan ska jag läsa en pjäs och två romaner, samt se två filmer. Har absolut stressat upp mig rejält, så som jag ofta gör innan jag lyckas samla mig och börja beta av saker ”en sak i taget”…
Mest störigt är allt som ska läsas, för det gör att jag snällt får hålla mig från att börja läsa någon av de böcker jag beställt hem och faktiskt VILL läsa..
Förra lördagen hade jag inte riktigt hunnit fatta hur sjuk jag skulle bli, så trots lite rinnig näsa tog jag mig iväg till Stockholm med mamma för att gå på hennes julklapp; konsert med Albin Lee Meldau. Vi båda är väldigt förtjusta i honom och hans musik, och vi hade en toppenmysig kväll på alla sätt och vis.
Sen, slog den till med full kraft, förkylningen. Som tur var är Rut världens chillaste hund och hade inget emot att aktiviteten uteblev och att vi istället mest mös i soffan hela dagarna.
Någon gång i mitten av veckan gick febern ner och jag fick jag lite mer energi. Då passade jag på att sätta upp en tavla i vardagsrummet. Men det var också ungefär allt energin räckte till, för sen behövde jag ligga ner resten av dagen haha. Älskar för övrigt denna tavla. Den är målad av Sandra Blomén Maschinsky och jag köpte den från WOA (Wall Of Art). Den heter ”Saturday” och ni hittar den här.
Självklart lyckades jag smitta min mamma med förkylningen så också hon låg hemma febrig i slutet av veckan. Eftersom jag knappast kunde bli smittad på nytt av samma sjuka så åkte jag dit med en påse godis och en liten påskpresent. Hundarna busade i den djupa snön i trädgården, de är så satans söta ihop de här två! Alla tre här hemma längtar till helgen om två veckor; då ska lilla Olga bo hos oss några dagar. Kommer bli så mysigt!
Att jag blev rastlös av att bara ligga hemma blev väldigt tydligt när jag fick infallet att köpa ansiktsmasker och fotinpackning för att vi skulle ha någon slags ”hemma-spa” här hemma en kväll. Jag har aldrig ens provat ansiktsmask tidigare men jag valde i alla fall svarta peel off-masker med glitter och stjärnor i. Pga ska det va så kan det lika gärna va ordentligt, liksom.
Igår var första dagen jag kände mig tillbaka på banan. Feberfri sedan något dygn och inte längre gul i näsa och hals. Vi tog en morgonpromenad i solen, Rutan och jag, och som alltid när hon får välja vägen så blir det en runda i centrum. Vet inte varför hon föredrar att gå inne i stan framför den trevliga rundan längs ån och åkrarna. Men men, jag njöt bara av vädret och att må bättre igen.
Sen ville jag försiktigt få in lite rörelse, innan jag återgår till gymmet, och körde därför ett kort 20-minuters pass med kettlebells här hemma. Jag postade en video med övningarna på min instagram, här hittar ni det. Det var i alla fall himla skönt att röra lite på sig igen och inte mådde jag sämre efteråt så idag är jag nog redo att gå tillbaka till gymmet, om än för ett lätt pass.
Efter lunch tog jag med mig Rut och åkte för att hjälpa O i hans nya lokal som skulle målas. Till en början var Rut väldigt (!) bekymrad över att O stod uppe på den höga ställningen, men efter lite ylande lugnade hon ser sig och sen var hon hur lugn som helst. Hon bara strosade runt och iakttog oss, var aldrig i vägen eller försökte smita ut genom den öppna dörren. Hon vill vara där vi är, alltid. Tillslut la hon sig i solen och sov.
Nu ska jag ta tag i den här dagen! Det blir en morgonpromenad, följt av en tur till gymmet, och sen ska jag försöka plugga resten av dagen. Ikväll ska vi äta ostfondue som vi köpte med oss hem från Schweiz, mmm gott!
